Nu känner jag frustration! Jag vill bli klar med det här bygget! Inte dagen innan jag ska fara hem, utan NU! Jag blir hela tiden påmind om allt som finns att göra. Och jag är beroende av min byggare att han bygger klart.
Jag har varit på jakt efter färg idag. Nu har jag bestämt hur jag ska göra med fönstren med linolja och lackfärg. Och så har linoljegrunden tagit slut i stort sett. Behöver mer. Och den finns inte att få tag på trots alla färgaffärer som finns i stan. Typiskt mig, att jag inte förutser sånt. Strutsen i mig igen! Vill inte se.
Precis nu inser jag att jag kunde ha målat ena sidan med lackfärg innan rutorna kommer på igen. Försent tänkt. Fönstren står hos glasmästaren och blir kittade idag och i morgon far han på semester. Så då får jag måla med tungan rätt i munnen. Ack ja! Jag får komma ihåg det till nästa fönsterpar jag tar ner.
Dessutom, när jag stod i duschen i morse slog det mig plötsligt: Tänk om jag hade lärt mig att handskas med introjekt för länge sedan. Vad mycket enklare och friare mitt liv möjligen kunde ha varit, om jag hade vetat vad jag kunnat svara, istället för att bli tyst och inom mig känna ett stort motstånd växa, utan att riktigt förstå vad som hänt.
Det här är ett gammalt mönster som jag har. Jag är SÅ trött på det.

(Introjekt är sånt som andra människor säger till dig: Du är så …. ! Det är en del av en tidig utvecklingsfas att introjicera, likaså är det en process senare, att ta in eller inte, att göra orden till sina egna eller inte. Bra att ha för att lära sig nya saker. Dåligt att ha om orden bara tas in och sväljs och om jag tror på allt som folk vill tycka om mig.)