Nu är det full fart i telefonen med folk som ringer och vill köpa min gamla bil. Det skär i hjärtat att sälja den. Dex har varit en trogen följeslagare i fem och ett halvt år nu. Ja, den heter Dex, jag har inte skrivit fel.
Helst skulle Astrid ha kunnat ha bilen, men det har hon inte ekonomiska möjligheter till. Hon får köpa en annan bil senare, när hon har jobb och bostad fixat.
Jag trodde inte att det skulle vara så många som ringde och så snart. Astrid tvättade den på utsidan i lördags och jag får snabbstäda den inuti när hon kommer hem ikväll.
En kommer ikväll och tittar och en i morgon.
Ska jag pruta på priset? Finns alla papper i ordning? Skulle jag ha satt ett högre pris? Är det verkligen en bil för en karl? Många frågor har jag. Helt klart är att bilen går bra. Och den är rolig att köra.
Kära Dex, hoppas att du kommer till ett fint och trevligt hem där de tar hand om dig riktigt bra! Tack för alla dessa år!