Hur många trodde att det skulle bli så här med valresultatet? Inte jag i alla fall. Jag tänkte att S skulle regera med Mp och V som enklaste lösningen och få lite stöd från C i miljö- och landsbygdsfrågor. Och de till höger blir i opposition som vanligt och så skulle allt gå sin gilla gång. Men ack nej, vad jag bedrog mig.

När ett rasistiskt missnöjesparti tar plats i kommuner, landsting och riksdag är det hög tid att börja rannsaka sig själv och fråga hur det kunde bli så.
Vad kan jag göra? Vilket samhälle vill jag ha? Ska jag stå med skygglapparna på eller ska jag ta något ansvar på något sätt? Jag vill känna stolthet över mitt land. Vara tacksam för att jag får leva och bo just här, just nu.

Just nu ser jag två val:

Antingen att leva i rädsla och med fördomar om världen utanför och stänga dörren både in till mig själv och ut till andra. ”Vi” som är ”lika” håller ihop. Säga ”Jag är inte rasist, men…. ”

Eller att våga leva i tillit, med medvetenhet om mina fördomar och ta ansvar för dem och ha mod att förändra mig, att hålla dörren öppen till att mötas och kunna hjälpa varandra.

Demokratin är vår att slå vakt om. Den är inte självklar, fast vi kanske tror det.
Demokratin är ett ansvar för oss alla.