Jag var på en så himla fin gestaltretreat förra helgen. Minnena av den strålar fortfarande ner i mig. Jag gör den buddistiska morgonhälsningen och mediterar mest varje dag nu. Tänk att det behövs påminnelser om det goda, för att göra det som gör gott.

Vi var i en kursgård i ett skogsbryn. Runtom fanns skog och berg och mossa. På nära avstånd en sjö. Naturen blev liksom till en del av retreaten. Att sitta och titta ut genom fönstren var som att titta på en tavla, om än i ständig förändring. En del förändringar syns direkt, andra tar tid.
Att vara tyst tycker jag om. Att vara tyst var jag inte alltid. Jag är så van att prata för mig själv.
Att låta de andra gå i sina egna tankar och spår, var inte heller så enkelt. Jag tycker om att söka kontakt med människor runtomkring mig och att stänga av den delen av mig var en utmaning. Att inte ens mötas med ett ögonkast. Ibland gick det bra, andra gånger inte. Kontakt är ju också kontakt inåt, till sig själv, uppmärksamt och medvetet. Det är ju också den meningen med retreaten att få ökad kontakt inåt och till sinnena. Att höra när jag hör. Att lyssna när jag lyssnar. Att se när jag ser. Att smaka när jag smakar. Å, så god vegetarisk mat det var.

Tiden, tiden, tiden! Jag återkom ständigt till att meditera över tiden. Trots att det enda som finns är nuet, så vandrar tankarna både till det som var och det som kommer.
Några nya tankar följer med mig, att fundera mer på. Att ta till mig. De håller jag för mig själv. Och så var det skönt att inte ha datorn på och telefonen. Vilken vila!
Jag kommer åka på fler retreater. Helt klart så.