Idag har jag varit på ett föredrag på Gestaltakademin, som handlade om barn och terapi. Jag är fullt nöjd över att vara där jag är i mitt jobb, tillsammans med barn, och har ingen längtan till att bli gestaltterapeut. Däremot längtar jag efter det synsätt som gestalt har, att vara del av ett sammanhang och att vara sig själv, som jag är, som du är, i möten.
Jag jobbar mycket med att bygga relationer, speciellt med barn och ibland behöver jag jobba med mig själv, för att få mina gestalter hela och helade. I kyrkan sjunger vi en sång med texten ”Gud gav mig gestalt.” Just så känns det faktiskt.
I mötet med andra väcks ibland känslor som jag behöver bearbeta. Jag möter andra som bär på sina rädslor. Jag vill inte vara rädd. Det tillståndet förlamar mig och förminskar det som är gott för mig. Jag vet idag att jag uppskattar ett gott skratt och att skratta ihop med andra. Jag vill skratta mer! Och vara arg mer. Och gråta mer. Och vara som jag är, just nu!