Det har varit en underbart varm och solig dag idag. Som gjord för att plantera söta penséer på balkongen. Pärlhyacinterna har stått därute lång tid redan och blommar på. Härligt att ha hela blomsäsongen framför sig. Jag älskar att titta på mina fina blommor.

Ute i skogen var det också fint. Fortfarande ligger konstsnön kvar i spåren. Men snart är det isfritt även där och på sjön.
Jag såg ett par pojkar på en brygga, de vickade på den och så plaskade det väl. En rolig lek. Sedan såg jag dem ute på isen. Ingen rolig lek. Jag ropade till dem från andra sidan sjön:
– Hallå där. Gå inte ut på isen. Har ni isdubbar? Det är farligt på isen nu.
De svarade att de hade isdubbar.
-Visa dem för mig! sa jag så där kaxigt från andra sidan.
Men inte hade de isdubbar med sig. De visade med händerna och ropade att isen var en halv meter tjock istället.
– Gå tillbaka nu, ni vet inte om det är strömt någonstans och tunn is. Ni kan braka ner i vattnet och det finns ingen där som kan rädda er då.
De gick tillbaka. Fem minuter senare var de ute på isen igen. Jag skrek till dem igen. De gick tillbaka igen. Sen gick jag. Pojkarnas vidare öde okänt. Jag får leva med det. Jag gjorde vad jag kunde mot dumdristigheten.

För övrigt startar jag nu ”ur- och skur-terapin”. Under mars-april har jag ingen mottagning hemma. Bara ute. Det blir jättespännande att prova något nytt här. I naturens läkande rum. Inte ute på blöta töande isen. Men på säker gestaltterapeutisk grund.