På väg hem från affären filosoferade jag över årstiderna och hur de glider in och ut eller håller sig fast, precis som människor i en del relationer.
Det är inget nytt att skriva sånger och poesi om dagar, månader och årstider. April come she will, Måndag måndag, Minns i november, Årstiderna, Januari börjar året, Söndag i april, Sommaren är kort är bara några sånger jag kommer på så här direkt.

Hur talar vi då om årstider? Jag tänkte att vintern är den enda årstiden som ”håller sitt fasta grepp” om oss, som har svårt att släppa taget. Precis som jag har emellanåt. Och jag föddes under vintern. Kanske har jag drag av den då. Men kylig och kall? Hoppas inte det. Men jodå, också jag kan vara sån.

Våren gör sina tappra försök att komma fram, i en vårvinter, vår, vårsommar och sen plötsligt är det sommar!

Sommaren är kort, det vet vi alla, livets höjdpunkt och plötsligt är det höst! Kyligare morgnar, löven börjar gulna, folk är glada för svampar i skogen. Dessutom står hösten som en metafor för livet som går mot sitt slut. Vid ålderns höst, då är man fortfarande igång, men man har också sina begränsningar.
Vintern är då både slutet och början. Kylan som slår in naturen och kyler ner allt till en livsviktig vila. Och sen som en start, där naturen tinar upp för att sedan gå igång igen med nya friska tag. Nytt liv. Gammalt liv med för den delen. Inte konstigt då att vintern både börjar och avslutar året. And the seasons, they go round and round…

Ja det finns säkert mer att säga om det här, men det här får räcka för idag. Allt tar slut. Allt har sin ände. Utom korven för den har två. Glad Påsk till er alla på denna påskafton.

And the seasons, they go round and round…. Joni Mitchell såklart! Hon vaknade upp ur sin medvetslöshet och kryar på sig. Bra så.