Idag är det söndag i april, som det brukar vara fyra-fem gånger varje år.
I år ska jag för ovanlighetens skull vara i Danmark två av årets fyra aprilsöndagar. Såklart ska jag spela Søndag i april av och med Anne Linnet varenda söndag! Bara måste! Och sjunga den själv. I min egen ickeofficiella översättning. Och nej, den finns inte på youtube. Än.
Jag ska vara co-leader i Danmark, på gestaltinstitutet där jag gick. Fast det är ett annat institut nu, samma namn, samma hus, ny ägare, nya lärare. Och jag är jag – examinerad gestaltterapeut. Skönt, jag slipper tänka på någon examen. Eller kanske ska jag ta och bli diplomerad i en framtid. Jag får se.
Har varit i kyrkan och läst med i en överlåtelsebön. Den var berörande. Jag fick känslan av att sådan är kärleken, både den gudomliga, mellan Gud och mig och den mänskliga, mellan honom och mig. Tråkigt nog har jag ingen sådan kärlek i mitt liv. Blir då kärleken till Gud en tröst eller en flykt? Ett värmande ställe att vara på när det är kallt utanför?
Där finns också ett ansvar, i en öppen kanal, levande samtal, böner, mellan oss. Inte bara en ensidighet. Som till tider såklart också kan finnas. Det är i alla fall inte Gud som vänder sig ifrån oss, som en kärlek kan göra.
Vi människor är ju inte helt perfekta. Bara mirakler och unika i de som vi är. Och till tider svaga, sårbara, trasiga. Varken mer eller mindre.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Ett ljus är tänt för alla jag älskar.