Köpte en bok på rea i kyrkan. Kyrkan är ibland ett försäljningsställe, precis som templen var det för länge, länge sedan med.
Boken heter Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn från 1986. Jag tänkte den kunde passa mig, med stora bokstäver och ganska enkelt språk. Hon gör det enkla med finess i sitt skrivande, både här och i psalmer. Var inte rädd är en psalm hon har skrivit har jag för mig, en sån trösterik psalm med fina poetiska bilder.
Här skriver hon:
”Mitt gudsförhållande har med tiden blivit en personlig kärleksaffär med många överraskningsmoment. Passion och förtroendekriser vandrar tillsammans. Varför skiljer vi i vår teologiska tradition förresten Guds och människans kärlek så strängt åt? Så har jag aldrig läst Höga Visan.”

Redan Rumi skrev om kärlek till Gud, på samma sätt som om det var till en människa. Och det gjorde han också, till sin vän Shams.
Och om vi ska vara ”christlike” så är det helt i sin ordning. Kärlek till Gud innefattar också kärlek till människan. Till människor. Vi klarar oss inte utan den. Och ändå är den till tider också så svår att leva med. Jag önskar att den var enklare att förstå sig på. Och allt kan jag inte förstå. Det är också så. Här är en himmel, sedd från mitt vardagsrumsfönster uppe i Ångermanland. Mitt älskade hus. Inte så svårt att förstå den kärleken, när allt flyter på. Inte heller kärleken till mina barnbarn, som bara finns där. Men annat. Jättesvårt!