Jag är i mitt hus i Ångermanland och det har inte varit den ron och glädjen som jag brukar känna här. Något har förändrats. Är det jag? Är det kvarteret? Är det byn? En del av allt är det.
Inte heller har jag min söta kisse kvar. Det var ju han och jag som reste hit och kände friheten från krav och den kreativa tillvaron i min trädgård och hus. Nu har jag tappat lusten.
Kanske är det för att jag är ensam här, utom när jag får besök såklart. Jag har ingen att dela det här med. Möjligen är det inte det som är felet heller, jag gillar att bestämma här.
Nu får jag fantasier i huvudet om att sälja huset. Flytta de saker jag vill ha kvar och lämna resten. Andra kan ju. Varför inte också jag? Klart jag kan!
Den största anledningen till att jag känner så här, är storgaraget som grannen bygger tvärs över vägen. Där fanns förut ett enplanshus. Nu blir det som två plan, med plats för lastbil och traktor. Som en industritomt. Och utsikten störd i solnedgångsväderstrecket.
Och grannen som tipsade om att min exman och jag skulle köpa det här huset, har sålt sitt hus. Även om vi inte umgås särskilt mycket längre, är hon ändå den som har känt mig i så många år tillbaka. Nya grannar kommer. Tja, jag har ingen aning om vilka de är. Det spelar mindre roll.
Tre anledningar hittills alltså.
Och det är långt att köra, mycket att sköta om, ett ansvar, som jag inte längre orkar ta. Det är inte hit jag kommer flytta när jag blir pensionär. Det är för långt hit från barn och barnbarn.
Jag behöver komma närmare. Längre söderut. Inga roliga tankar. Men så är det. Kanske har jag känt så förut. Men inte lika starkt.
Mitt älskade hus. Min älskade trädgård!