Nu har jag hittat vägen till universitetet och blivit inskriven där. Det är som om jag varit ute i världen en stund när jag åkte dit och hem. Många människor finns det. Två unga tjejer mittemot mig på pendeltåget, åt varsin hel måltid sushi och sedan höll de varandra i handen. Trångt att åka i rusningstid. Helt galet med så många människor på en gång, som alla ska resa någonstans. Undrar om det var Stationsvakt jag såg på pendeltåget på hemresan?
Universitetet är som en overklig, dold värld. Jag har aldrig förr varit där och såg bara träd. Inga blå höghus. Jag hittade rätt efter en mobiltelefonguidning från Mike.
Vi var ca 30 stycken där. De flesta unga kvinnor. Alla tysta utom ett par stycken. Sedan kom de som skulle informera och registrera och allt gick fort och smidig och tyst.
Hoppas jag orkar åka in till stan varje vecka. Den största ansträngningen kommer bli resan in till stan, mitt i rusningstiden. Och sedan hem igen.
danajergefelt.com
gestaltterapeut, skrivare, sångare, diktare, tidigare tal/specialpedagog
Det måste ha varit jag. Jag har tunnelseende när jag åker kommunalt, så jag lär inte känna igen nån annan. Säg hej nästa gång. .-)
Jag var inte säker på att det var du. Jag är ofta osäker på folks utseenden. Du klev in i en fullproppad vagn, såg dig omkring, såg mig utan att se mig och gick ut. Nästa gång ska jag våga hojta!
Gör det. 🙂
Själv skulle jag inte våga om jag var osäker.
Fint! Då vet jag att jag känner igen dig i alla fall! Och att du skulle tycka det är ok, det är ju också bra att veta.