Hur svårt kan det vara att komma på banan igen efter stambyte, ordna till det hantverkarna gjorde fel och förändra hemmet, så att det passar mitt liv nu? Jättesvårt!
Det är inte mycket som går på räls här, verkar det som.

Jag har sålt min soffa, en fin teservis och ett mazettifat. Det har gått bra, jag samlar erfarenheter. Har nog aldrig förr sålt mina ägodelar. Jag har varit den som köper, porslin mest. Och det inte mina barn vill ha, får fortsätta att gå till försäljning eller nåt. Jag har blandade känslor att sälja sånt jag haft länge. Sakerna är en del av min och min familjs historia. Och familjen finns inte längre. Inte som den var. De har sina egna familjer. Och jag bor fortfarande själv.

Hur vill jag ha mitt hem? är en ständig fråga jag återkommer till. Och var vill jag bo? Inte enkelt att svara på, för jag har inga svar. Tills dess bor jag här och långsamt, långsamt tar jag små steg till förändring. Det hade ju varit enklare om jag hade fixat det som behöver fixas under tiden, istället för att se tiden an. Mitt liv är väntan, har jag skrivit en dikt om en gång i tiden. Jag fastnade nog där.

Idag har jag börjat skrapa färg i köket, det som hantverkarna schabblade med. Jag ska spackla och slipa väggen. Måla den grå istället för vit. Göra något istället för att inte göra något. Ett val. Mitt val.