Long time no see. Och när jag är här, så vet jag inte vad jag vill skriva om. Jag gör mig osynlig. Har idétorka. Eller kanske står jag vid ett vägskäl. Hit eller dit? Skriva eller inte skriva. Jag kanske är klar? Svarar som barnen i skolan ofta gör, ”vet inte”. Eller kommer en inspiration flygande? Jo, nu.

Något som händer mig ibland när jag går i något köpcentrum, är att folk inte verkar se mig. De flyttar inte på sig om vi möts. Jag väjer när jag tror det blir krock. Det är som jag är osynlig. Vilket jag inte är. Jag är inte särskilt lång, i och för sig. Inte särskilt synlig heller, gråhårig, osminkad, ordinär så att säga. Som så många andra. Kanske skulle jag synas bättre om jag hade en rolig hatt på huvudet? Rödmålade läppar? Sista modet på mig? Eller är folk bara så inne i sitt eget, så att omvärlden inte finns för dem? Och förlitar sig på att andra ska flytta på sig?
Jag minns när jag gick utbildning till lågstadielärare, att vi hade metodik i idrott. Barnen skulle leka, springa runt med en boll till exempel, öva sig på att ta sig fram-lekar, utan att krocka. Det var en del av övningen så att säga. Kanske behövs sånt för alla idag.

Jag var ute på en pub i måndags. Jag satt där tillsammans med tre andra. Efter en stund märkte jag att en mittemot mig inte tittade på mig. Var det verkligen så? Eller en tillfällighet? Jag satt där och och var uppmärksam, observerande. Sa någonting. Inget ändrades. Jag kände mig osynlig igen. Personens ögon gick från den ena till höger om mig, till den andra på vänstra sidan. Blicken stannade inte vid mig. Jag var varken krockad med eller synlig. Jag kände mig inte bra. Jag tänkte att jag nog skulle gå hem. Höll på att dra mig undan. Gamla upplevelser kom tillbaka. Blev påmind om andra gånger det hänt och känt mig oönskad, ute i kylan. Tänkte att jag nu kunde göra något för att visa att jag fanns där, så jag sa till. ”Jag är här. Jag vill också bli tittad på.”
Jag vet inte om det var bästa sättet just i det här sällskapet. Jag blev skamsen över att jag sa till sen. Varför hojta till? Varför ställa till det? Personen kan välja vem den vill titta på. Jag kan välja att titta på den jag vill med.
Osynligheten kan vara en obehaglig känsla. Att inte räknas. Att inte bli tillfrågad om vad jag sysslar med. Andra är intressantare än jag-känsla.
Jag delar det här med många andra. Hur många blir inte sedda och bekräftade på ett gott, varmt och kärleksfullt sätt? Många. Och jag är som många andra, jag svarar bäst på att vara accepterad och räknad med. Ha en känsla av inflytande, bli sedd och uppskattad. Vilken tur att jag har det så på mitt jobb. Många är osynliga ofta, sällan sedda på det där goa sättet. Tack för den här gången, alla sedda och osedda.

Tillägg:
Hjalmar Söderberg 1869-1941 Ur Doktor Glas 1905

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till varje pris som helst.