20 december
Tjugo, tjut, tjata, tjing
snart är julen här med pling.
Min dotter fyller år idag, det står på lappen,
hon kom som den bästa juleklappen,
född på BB i Nacka
när julen började lacka;
dan före dan före dan före dan
före dopparedagen.
Har jag räknat rätt?
Det här var inte lätt!

Dagen firar vi, mina barn och jag,
med en lunch på hotellet idag.
Hon firas också med en tysk födelsedagssång.
”Ich freue mich” sjunger jag varenda gång.

21 december
Tjugoett. Snart kommer julen.
Hoppas det blir en kul en.
Egentligen kunde det heta ljustid,
denna tidens julfrid.

Ska välja siffror idag, till spel.
Kanske kan jag vinna en del.
Tjugoett kan föra tur med sig,
då delar jag vinsten med dig!
Inte är det är lätt att välja rätt.

Dan före dan före dan före dopparedan,
nu börjar jag bli ganska van.
Lyssnar på vacker julmusik,
känner mig då ändå ganska rik.

Först så kommer snö.
Sen så kommer tö.
Efter idag kommer ljusare tider
det dröjer, men kommer vad det lider.

22 december

23 december

24 december

15 december
Fem ton är mycket tungt.
Förr kändes hjärtat lätt och ungt.
Femton heter dagen idag.
Hjärtat slår med ännu fler slag.
Tar det lugnt en adventssöndag.

Räknade till 48 i puls i morse.
100 om jag åkt en Porsche.
God Tredje Advent viskar jag med rösten tyst.
Här hörs knappt ett enda knyst.

Ovanför molnen månen lyser
Ute går människor och fryser.
Fullmåne klockan 10:02:34
Full av ost och yra.

16 december
Sextonde dagen blir med musik
Tänk vad den fyllde förr och gjorde mig rik
Sjöng på konserthus och i Vendelsö kyrka
Såg mer av världen och fick vänner att dyrka.

Ner i minnenas arkiv
Vad gjorde jag egentligen med mitt liv?
Sången och musiken fanns alltid där
Nu har jag i stort sett slutat att sjunga här.

Oj, det blåste som katten
hela långa natten.
Ända in i Norden
på stor del av Jorden.

”You load sixteen tons, what do you get?
Another day older and deeper in debt
St. Peter, don’t you call me ’cause I can’t go
I owe my soul to the company store” (av Billy Idol)

”Tra, la, la, la, la, la, la, la, la
Happy birthday, sweet sixteen
Tra, la, la, la, la, la, la, la, la
Happy birthday, sweet sixteen” (av Merle Travis)

Blommor från 16 juni 2024 vid huset i norr.

17 december
Wow! Det var som sjutton på ”sjuttonde våningen”.
Fy sjutton så trist som det blev sen.
Gifte mig första gången när jag var sjutton år,
det är ganska konstigt att sånt går.

Julafton är om en vecka;
har nog mat som kan räcka.
De flesta gör planer, handlar klappar och mat
planerar middagar, köper gran och räknar fat.

Jag blir hemma i lugn och ro.
Kan gå i ide i mitt lilla bo.
Har bott här nu i prick sju år.
Tänk, ibland känns det som jag kom hit igår.

”I’m not leaving; I’m arriving at eternal love.
When you leave me in the grave, don’t say goodbye.
Remember a grave is only a curtain for the paradise behind.”
Från Rumi, som dog 17 december 1273.

18 december
18 december, är min mormor Charlottes födelsedag.
Vore fint att fira hennes minne idag ett slag.
Tänder ljus för henne och för alla som gått bort
Livet känns långt och är ändå så kort.

I jultid 1905, för 119 år sedan, föddes min Oma i Tangermünde. Snart 41 år sedan hon dog, strax efter hon fått sitt andra barnbarnsbarn, min dotter, som också blev ett decemberbarn 20 december. Sen fick Oma många fler barnbarn. Hade alldeles säkert glatt henne stort. Själv födde hon fem flickor. Det första barnet Gisela dog dagen efter födseln 1930. Sen kom min mamma året efter och hon blev nästan 92. Min morfar var familjefotografen.

19 december
Herre min je, redan nittonde.
Kommer jag baka snart månde?
Pepparkakor, stolle, lussekatter står på listan,
men jag saknar den rätta gnistan.

Skinkan är inköpt, det klarade jag bra.
Risgrynsgröt äter jag nästan varenda da’.
Sill och prinskorv är lätt att fixa.
På något vis kommer jag att trixa.

Än är det lugnt att göra något lätt;
att köpa choklad är ett enkelt sätt.
Svårare att få nån julmat i magen
och slippa vara hungrig resten av dagen.

8 december

3+3 blir både 6 och 8
och dagen ska firas med måtta.
Bara 6-8 skivor var av lusselängd.
Inga sötsaker i större mängd.
En tårta för många här
och blåbärskakor på fatet där.
Kokosbollar vill jag också ha,
tur att det inte finns här vareviga da’.
Hemgjord pizza får också plats.
Att fira födelsedagen så har mig glatts,
med alla sinnen se, höra, dofta, känna, smaka
men ännu ingen pepparkaka.
Kaffe och Hildegard av Bingenkakor finns.
Det blir nog en dag som alla minns.

9 december
Idag den nionde. I nionde timmen.
Imorgon den tionde. Med tionde budet.
Här kommer rimmen.
Och här kommer ljudet:
På radion spelas Hallelujah.
Har varit på rehab och tränat nu va.
Känner mig trött
får göra nå’t slött.

10 december
Hötorgshus och Stadshus,
önskar jag vore en liten stadsmus
som kunde kika in på ståten
och beundra grannlåten.
Istället blir det middag hemma på nobelfat.
Vad blir det då för nobelmat?
Får fundera,
ingen pizza mera.
Kan göra lite glass
och se på tv i flott stass.

11 december

En elva blir till en älva.
Hur det går till får ni räkna ut själva.

Elva i ett fotbollslag, ett ”hold” (danska)
tio på plan och en i mål har koll
när de springer omkring och jagar boll.
Elva är också två.

1 + 1 kan då gå. (som ben?)
Elva nätter före jul är det snart;
tiden går med väldig fart.
Dags för saffransbak och rullar,
formar deg till lussebullar.

Dagens namn kan vara både Dan och Dana.
Att fira idag är inte nån vana.

12 december
Halvvägs till jul med 12 dagar.
Jag ännu ingen julmat lagar.
Julen närmar sig ändå med stormsteg
eller är det tolvsteg?
Året har tolv.
AA har tolv.
December är nummer tolv.
Dags att skura golv, golv, golv.
Dessutom ett dussin.
Underbart, det rimmar på russin!

Kanske kan jag idag sitta
i mitt extraförråd och titta?
Rensa bort och se vad jag kan hitta.
Ta med varm choklad.
Hur blir jag någonsin glad?
Det blir dagens fråga.
Kanske ligger Glad där i en låda?

13 december
Fredag den trettonde är på Lucia.
Sjunger de av misstag Mamma Mia?
Tappar de ljusen?
Går vilse mellan husen?

Nej då, de klarar det jättebra
och vi får en ljussmyckad dag
med vacker sång,
som det brukar vara var gång.

God Lucia till er alla.
Ute dansar vinterns kalla.
Saffransbullar gör oss mätter.
Jul om bara elva nätter.

14 december
Fjorton, som mitt äldsta barnbarn är.
Behöver garn till en mössa här.
Fjorton, som kusinerna är på farssidan.
Har ökat för mycket i midjan.
En dagen efter-dag.
Ta decemberlördags-tag.
Tomt. Grått. Dimma.
Orkar inte rimma.

Behöver en ny mössa. Eller förlänga den jag köpte i Vig för länge sen. Jag är antingen för tjockskallig eller mössan för liten. Eller båda. Ja, antagligen.

1 december
Efter den sista
blev det den första.
Nu kan den som vill
efter glöggarna törsta.
Advänta med sill,
baka och smaka,
se på kalender
från olika länder. (Dk och S)
Snart är det jul!
Är det så kul?
Tiden går runt
och jag pratar strunt.
Tänd nu det första
och inte det sista.
Pynta och diska.
Till alla En God Advent
är nu härmed sänt!

2 december
Blixtrar den ene, så Oscar II.
Den andre. Eller den andra.
Vem vill vara den andra?
Jag vill hellre ut och vandra.
Beata vill va’ med och knata.
Korta dagar går och går.
Ännu är det långt till vår.

3 december
Alla goda ting är tre
tomtar, tankar, tystnad, te,
kakor, hyacinter och trestegsraketer
och de där goda, vad de nu heter.
15 år på facebook idag,
som blivit tröttare mer, tycker jag.
Inte så konstigt, vi blir ju gamla;
redan så börjar kroppen att famla/ramla/svamla.
Tack, ni som syns på min lilla sida.
Ni är till glädje i världen vida.
Tacksam och glad, här på min lilla.
Ser dina inlägg och klickar på gilla.

4 december
Flitig som en myra
är jag nog inte dag fyra.
Hette Barbro en gång i tiden, men
Gud hjälpe mig! – har aldrig varit den.
Pappa sa ibland Bellatrix,
som stjärnan uppå himmelen;
den lyser i Orion-en.
Har landat fint i Bella och Dana.
De namnen blev lätt en vana.
Viktigt är att tycka om sina namn.
Först då kom jag i hamn
som en varm och passande famn.
För andra kan Barbro passa,
som en bro – det är fint, för en massa.
men inte för mig!
Nej, nej, nej!

5 december
Torsdag fem med längtan hem.
5×5=25 (andas in med awareness här)
Juldag om tjugo.
Rimmar på Hugo.
Grattis till Sven.
Han är syrrans vän.
Bakat bakat liten kaka.
Vem får kakan smaka?
Hildegard av Bingen får
om hon nu från himlen når.

6 december
Idag är det Nikolausdagen, som vi alltid firade
när jag var barn. Vilken lirare!
Stövel utanför ”döre” (dörren, nödrim)
kvällen före,
fylldes med sött om man varit snäll,
björkris om man skulle få smäll…
Vi skulle sjunga alla verser nästa dag,
öppna sen och se om det blev slag.
Oftast blev jag mött med sött.

vers 1. Lasst uns froh und munter sein
und uns in dem Herrn erfreu’n
Lustig, lustig trale-rale-ra,
bald ist Nikolaus-abend da,
bald ist Nikolaus-abend da.

vers 7. Nikolaus ist ein guter Mann,
dem man nicht genog danken kann.
Lustig, lustig u s w…

SJUnde december
En barnvisa av Alice Tegnér ur boken Nu ska vi SJU-nga:
En, två, tre, fyr, fem och sex och SJU,
ut i skogen tågar alla nu.
Far går först och Tummeliten sist.
Tyst det är, ej hörs ett enda knyst.

”Fyller din pappa jämnt?” frågade jag en elev en gång.
Fick svar på tal: ”Nej, bara en gång om året.”

Idag är det syrrans födelsesdag, hurra, hurra hurra!
Idag hon ingen tårta får,
det får hon senare i vår.
och SJUttio bast det blir hon nu
och nu rimmar på SJU.

För SJU år sedan, 7 december 2017 var köket och allt i alla rum, utrivet i min nya lägenhet. Och jag var SJU-k och skulle vidare i behandlingen.

I ett bottenlöst hål
svävar jag omkring,
söker ett ställe att stå på igen.

Kan perfekta klockor gå fel?
Kan bottenlösa hål ha en botten?
Tiden går i alla fall

till att flyga runt
och leta;
lite spännande är det ändå.

Vem vet vad jag kan finna?
Andas in. Andas ut.
Mina vingar följer med.

Inser att jag egentligen är en fågel,
en liten blågrå mes.
Vilken överraskning!

Dana 28 november 2024

Än har vintern inte kommit. Än finns höst-tid att lyssna på den vackra sången med Eva Cassidy. Hon dog endast 33 år gammal, 2 november 1996, i malignt melanom.

Autumn Leaves
The falling leaves drift by my window
The falling leaves of red and gold
I see your lips, the summer kisses
The sunburned hands that I used to hold

Since you went away, the days grow long
And soon I’ll hear old winter song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

mellanspel

Since you went away, the days grow long
And soon I’ll hear old winter song
But I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

I miss you most of all, my darling
When autumn leaves start to fall

”Autumn Leaves was originally a 1945 French song Les feuilles mortes composed by Joseph Kosma with lyrics by Jacques Prevert. The American composer Johnny Mercer wrote the English lyrics in 1947.”

I år har jag varit här i Ådalen jättemycket, som aldrig förr. Har verkligen njutit av att slippa vara begränsad av arbete och annat. Har till och med varit utanför huset och trädgården någon gång och gått promenader där jag förut inte gått, eller bara en gång tidigare, får jag ogärna erkänna. Jag har ändå delvis bott här i huset i norr i 24 år.
Mitt båtliv på älven har som vanligt varit härligt med många bad och stilla stunder, drivande eller roende en del av de soliga, vindstilla dagarna. Ingen i båtklubben undrar längre om min motor är trasig. De verkar förstå nu att jag bara vill glida med strömmen emellanåt. Jag har inte bråttom.

En dag gick jag över lilla Sandöbron. Det fick räcka så för en dag. Och bara på den lilla promenaden såg jag världen och älven med nya perspektiv. Att se den fina böjen på bron, att komma nära brofästena och se hur det ser ut på andra sidan och att inte gå in på övningsområdet. Men vid badstranden på andra sidan och badstranden på samma sida, har jag såklart badat vid tidigare.
En annan dag gick jag över Sandöbron. Denna mäktiga och fint böjda bro, som liksom sträcker sig upp, upp mot himlen, utan ett slut att se fram mot. Först närmare toppen ser man bron landa i Lunde. En vän till mig sa en gång att han tyckte det var obehagligt att köra över bron, bara för att han inte såg slutet av den. Jag däremot, har inte alls den känslan, trots att det tidigare bygget av en ny bro där, faktiskt föll ner i älven och flera byggarbetare dog. Det är magnifikt att stå på bron och vara i samma höjd som trätopparna. Man kan inte se den lilla gångbron som finns under, som jag upptäckte på en av mina roende upptäcktsresor där, i den lilla viken som stängts av, av vägen som går till Svanö.

I den grunda viken mellan Killingholmen och Sandö, finns flera stenrösen dolda i vattnet, synliga för den som går över bron och tar sig tid att nyfiket kika ned. Bropelarnas fästen är fortfarande vilande i den träform man byggde upp och gjöt pelare i. Fantastisk ingenjörskonst att bygga så höga pelare och i sån svängd, mjuk form. Med bilen har jag såklart farit över broarna otaliga gånger. Vädret gör att utsikten blir olika varje gång.

En augustidag skulle jag baka muffins. Det händer sällan. Och aldrig tidigare med hemgjort äppelmos! Jag höll på att göra halva receptet, eftersom jag inte ska äta så mycket sötsaker, när min vän PO kom på besök, som han gör ibland. Jag skulle mäta upp mjölken, samtidigt som vi pratade. Och gissa vad? Jag glömde ta hälften då. Smeten blev rinnande och jag fick fylla på med resten av ingredienserna till en hel smet. Det blev lite stressigt där…

”Skriv om det i tidningen!” sa PO, som fick hälften av kakorna med sig hem. Glass gör jag däremot ofta. Inga halva ransoner där då att hålla reda på. Mycket enklare.

Jag har på mitt eget lilla sätt varit mer nyfiken den här sommaren och gjort andra saker. Inte så där revolutionerande, omvälvande, energifyllt. Men lugnt nyfiken på att ändå komma ut en sväng och lika gärna kunna gå en promenad på ett annat ställe, eller baka något nytt. Det har berikat mig med nya utsikter och tankar om livet och vad en människa kan lämna efter sig. Tänk att kunna säga: ”Jag var med och byggde Sandöbron!” Jag kan i alla fall säga: ”Tänk, nu har jag gått över Sandöbron i alla fall två gånger!”
Vad kan Rumi säga så till sist? I det nya perspektivet är det mörkare nu igen, nätterna är långa och himlen är generös med stjärnor, som så alltid på årets vintersida. Passa på, var vaken i natten och gå ut ibland.

”Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss
till den som räknar stjärnorna.”

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide och översatt av mig.
I den stjärnklara natten 23 oktober 2024.

Idag hissar jag den danska flaggan för en gammal vän som fyller år.
Det är fint att se Dannebrog mot himlen.

Nu ska jag ut och plocka grenar i min vilda del av trädgården.
Kanske kan jag vara lite vild jag med? Dansa? Sjunga? Ta många fler bilder på flaggan.
Får se vad det blir av dagen.

Det var en lördag 12 november 1932, som Else Sellin och Bengt Nilsson gifte sig i Bjärtrå kyrka.

De flyttade antagligen direkt in i sitt då nybyggda hus. Kanske hade de sin bröllopsfest här också.

Else var 22 år och ”tjänarinna” och Bengt var 28 år och montör. Vilka hon tjänade och vad han monterade är fortfarande okänt.
De fick inga barn. Men bakom hörnet lurade sjukdom. Else blev drabbad av TBC.
Hon dog inte i huset, men på Kramfors sjukhem 2 april 1937.

Det är en passande dag att åka till kyrkogården och tända ljus vid Elses gravsten. Det är inte många som minns vad som hände. Jag är glad att jag vet nu, även om det blev till en sorglig historia. Hoppas att de hade fina dagar med kärlek och glädje också.

Måndag 11 november, 11/11 igen och snart är klockan 11.11. Vad gör vi då? Låter tiden försvinna antagligen, glömmer bort att den finns, just den här tiden.

Dessutom är det stilleståndsdagen, Armistice Day, som högtidlighålls 11 november varje år till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 mellan de stridande parterna i första världskriget och krigets slut.

Tycker det kunde bli fler såna dagar. Stillestånd låter som ett steg på vägen mellan två eller fler parter, där alla inser att det inte längre går att kriga vidare. Segrare och besegrade.
Inte vänner, men inte heller längre dödliga fiender.
Talbara och artiga.
Lättade också, med ett frö till en spirande framtidstro kanske? Stillestånd. Ett löfte om att inte skjuta mer. Fred vet jag inte om det är än. Kanske kommer den med stilleståndet?

Betyder inte att det blir mer än så.
Har man haft en nära relation innan, kan den kanske återupprättas och fördjupas, klokare, sannare, öppnare och ärligare.
Har man inte haft en sån relation innan, betyder det nog bara att livet går vidare, för var och en på sitt håll.

Min fina första pojkvän har lämnat den här tillvaron. Han fick lungcancer trots att han bara rökte lite i ungdomen. Han dog nu i veckan som var och fick inte fylla sina sjuttio år i november.

Han var den som inspirerade mig att kunna spela gitarr. Han var den som jag kunde sjunga med. Han var den som introducerade mig till Joni Mitchell. Vi lyssnade på hennes Blue i hans pojkrum. Jag var väl en 14-15. Han två år äldre.
Tack vare vår vänskap fick jag sjunga med i Jesus Christ Superstar, som Maria Magdalena, i Vendelsö kyrka. Jag blev tyvärr så orolig för att sjunga inför publik, så jag avsade mig rollen efter de första föreställningarna. Kanske ångrade jag mig det sen.

Vi sågs 14 juni. Då sjöng vi You’ve got a friend. Vi sågs 25 juli. Då kunde han spela lite på sin gitarr och vi sjöng Lämna mig, en låt från ungdomens dagar som han tonsatt och spelat ihop med sitt band och som han lärde mig.

Ja, det finns mycket att säga. Om livet. Om minnen. Om vad jag tagit med mig i mitt liv från honom. Kärlek är att bli inspirerad av den andre. Så är det i alla fall för mig.
Idag lyssnar jag på Crying in the rain med James Taylor och Art Garfunkel.
James Taylor var en gitarrhusgud för oss båda. Också Carole King var en av de jag lärde känna genom honom.

Vila i frid, käre vän. Vilken gåva att just vi fick vara kära i varandra just då.
Kommer aldrig att glömma dig!

Crying In The Rain av Howard Greenfield och Carole King

I’ll never let you see
The way my broken heart is hurting me
I’ve got my pride and I know how to hide
All the sorrow and pain

I’ll do my crying in the rain

If I wait for cloudy skies
You won’t know the rain from the tears in my eyes
You’ll never know that I still love you so
Though the heartaches remain

I’ll do my crying in the rain

Raindrops falling from heaven
They could never wash away my memory
But since we’re not together
I look for stormy weather
To hide these tears I hope you’ll never see

Someday when my crying’s done
I’m gonna wear a smile and walk in the sun
I may be a fool but ’til then darling, you’ll
Never see me complain

I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain

Vaknat efter ännu en natt i drömmarnas värld. Det är inte alltid jag minns vad jag drömt i mer än tre sekunder, men en av drömmarna från igår natt minns jag.

Jag åker in till stan för att gå på bio. Jag ser en film om gamla Handen, det Handen som inte längre är, för de har rivit så mycket och förtätar så fult. Det är en ren nostalgi att se husen och människorna. Känns varmt på något sätt, även om det nog inte var så på riktigt i mina minnen alltid. Efter filmen erbjuds jag att ta en taxi dit, till det gamla Handen. Jag åker med såklart och kommer in på ett fik där tiden stått stilla och där fiket fortfarande är igång. Färgerna är klart pastelliga. Människorna vänliga. Jag känner igen några stycken, en mamma till någon jag känt förut minns jag. Vi pratar lite. Tänker att jag vill gå till gamla Konsum också.

Jag vaknar upp så småningom och tänker att det är som en dröm i drömmen. Och med den där längtan tillbaka till något som är vänligt och varmt.

Vilket framtidskoncept med filmer. Tänk att åka tillbaka till det som varit, bara med en vanlig taxi. Som en tidsresa. Som en dröm. Javisst ja, det var ju en dröm också.

Tänk att en stor mängd av vinylskivor kan kännas som en skatt!
Jag har ärvt och tagit hand om en massa LP-skivor och äntligen kan jag lyssna igenom dem. En eller två om dagen ligger på skivtallriken. Jag var den enda som var intresserad av att ta över skivorna av arvingarna. De andra tog kanske några enstaka skivor. Det tog emot att slänga bort resten. Nu fungerar dessutom förstärkaren, skivspelaren, högtalarna samtidigt, när hände det sist här uppe i norr? Första spelade skivan blev den här:

Så vad finns det för skatter? Först och främst är det klassisk musik. Flöjtmusik. Körmusik. ABBA. Och så lite av varje, högt och lågt. Jag lyssnar och skriver upp om det är hack och mycket skrap. Jag dansar runt till musiken. Lyssnar. Tittar på konvoluten. Det är inte alls som att sätta på musik från nätet. Här blir jag påmind om musik som jag inte visste att jag hade glömt bort. Manhattan Transfer, Merit Hemmingsson, originalfilmmusiken till Doctor Schiwago (läskig) Och mycket som jag själv aldrig skulle ha köpt förr, men kanske kan uppskatta nu som tre generationer Björling, ABBA (nej, allt var inte bra) och mycket, mycket annat. Jag blir överraskad ofta. Någonstans i högarna kan Glenn Goulds inspelningar av Bach ligga. Hurra! Hittade! Men någon jazz lär jag inte hitta.

Det är en särskild känsla att lägga på en vinyl. Jag vet redan då jag tar fram en skiva att den här vill jag lyssna på. Verkligen höra. Och min koncentration håller den tid skivan tar att spela. Inget slölyssnande. Jag behöver vara aktiv, torka av damm, sätta på snurret, lyssna, byta sida, stänga av. Inte alls som radio eller musik på nätet. Och bäst av allt, jag slipper reklaminslag, före, mitt i och efter.

Till skivsamlingen hör en pärm, där varje skiva är katalogiserad, fått ett nummer och en tillhörighet i klassiskt, körmusik och populärmusik. Vilket jobb att skriva ner allt sånt!
Det har jag aldrig orkat göra själv.
Förutom detta, har jag en egen skivsamling, på ett annat ställe, som jag inte gjort mig av med. Men den är inte katalogiserad alls. Står i bokstavsordning bara. I bästa fall.

Även om vinylerna blev omoderna när cd-skivorna kom, finns ett växande intresse av vinyler. Till och med en vän, Ove Blomqvist, har spelat in en vinyl i år. Den heter ”Stars” och är jättebra. Så fin musik. Det står på den ”Fem i tolv” med, vi börjar ju bli till åren nu och det är hög tid att göra det vi vill med vår musik. Får se när min nästa låt blir fixad, så jag kan lägga ut den här. Jag behöver en pålitlig tekniker och duktig musiker till det. Klockan är dock redan fem över tolv.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Det är dags att lägga på en ny vinyl!