Nu är det hög tid att samla ihop mina sångtexter och fundera ut vad jag vill spela in framöver, innan jag glömmer bort melodierna. Jag känner mig verkligen ringrostig med att spela gitarr. Den dammar! Fingrarna vill inte, de låser sig. Uthålligheten är låg. Ont i fingertopparna. Men det är bara att köra på. Utan hjälp går det inte. Och hjälpen finns där. Hurra! Två olika musiker med studior och olika musikaliska uttryck, ska spela in åt mig och jag hoppas de hjälper till att spela och arrangera. Annars blir det påvert resultat.
Min devis inför det här projektet får vara:

DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!

Kanske kommer jag dock upptäcka att det ibland är försent.
Vilket som! Jag VILL göra det!
Jag SKA ha det inspelat innan det är försent.
Min röst får låta som den låter.
Texterna är som de är.
Bättre en sång i Handen än tio i tanken.
Eller nåt.

Den här dikten dök upp i mitt minne igår. Jag mindes den mer och mer, men inte mer än nästan tre rader. Vi läste den på gymnasiet och den påverkade mig redan då, i den suggestiva tonen.

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå.
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?

Så sjungen, sjungen sorgsång.
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Gustav Fröding

Vilken bra låt det här är!

HELP

Help! I need somebody
Help! Not just anybody
Help! You know I need someone
Help!

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody’s help in any way
But now these days are gone I’m not so self-assured
Now I find I’ve changed my mind and opened up the doors

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?

And now my life has changed in oh so many ways
My independence seems to vanish in the haze
But every now and then I feel so insecure
I know that I just need you like I’ve never done before

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody’s help in any way
But now these days are gone I’m not so self-assured
Now I find I’ve changed my mind, I’ve opened up the doors

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ’round
Help me get my feet back on the ground
Won’t you please, please help me?
Help me, help me, ooo

Lennon/McCartney

För att finna ro och känna naturens helande verkan, gick jag ut i skogen, både igår och idag. Härligt att bara sitta och titta på mossa och svamp eller stå och lyssna på bäckens porlande. Världen runtomkring försvinner och finns inte just då. Precis vad jag behöver.

Det är sällan jag är i stan numera och roar mig. Jag åker bara in om jag måste, på olika möten som är mest viktiga. Annars är jag hemma. Men förra helgen mötte jag min käre gamle vän där, vi brukar ses ibland och äta en middag ute på stan. Sen åker vi hem igen. Det är inte ofta heller som jag blir fotograferad. Nu blev jag. Så här såg stan ut och jag, från Fjällgatan en mulen, regnig höstdag i slutet av september.
Jag tog bilderna på stan och vännen tog bilderna på mig.

Fy sjutton vad jag är trött.
Vad är det med livet som är så uttröttande?

Finns det bot? Finns det bättring?
Vad vill jag?
Vad behöver jag?
I vilken riktning ska jag gå?

Saknar mina vänner som gått före till evigheten.
Aldrig mer får jag se dem.
Saknar min danske vän.
Aldrig mer får jag se honom.

Saknad. Längtan. Om och om igen.
Går det aldrig över?
Jag bara undrar.
För jag är så trött idag.

Dana 30 september 2019

Nu är datorn hemma igen och den är lagad för en hiskelig summa pengar. Och på försäkringsbolaget upptäckte kvinnan jag pratade med, att olyckan hade hänt just fredagen den trettonde. Sen tog det tid att få allt på plats igen. Alla lösenord är/var borta ur datorminnet. Officepaketet var borta. Mail fungerade inte. Tur att mejlen fanns åtkomliga på servern.

Det är mycket som datorn har av viktigt innehåll. Kanske är den för viktig? Det verkar ju knasigt att stora delar av livet verkar ha försvunnit, när jag inte har min dator. Man ska älska människor och platser. Inte saker. Men det är väl så som många och jag med lever idag, med våra viktiga saker, telefoner och paddor och datorer och uppkoppling. Datorn är ingen människa, men är ändå som en viktig och ja, till och med älskad relation. Den bygger och nätverkar i mitt liv och skapar kontakter. Rymmer minnen av mina älskade människor och platser, som finns och har funnits i mitt liv. Vad av saker var viktiga förr? Smycken? Något ärvt? En tavla? Sånt kan ju vara viktiga nu med. De fyller tomrummen kanske. Eller är det datorn?
Möjligtvis är det mer i datorn som som behöver fixas, men just nu är det bra. Tur att jag har en iPad som reserv. Tur att innehållet i hårddisken inte förstördes. Inte den här gången. Nu känns datorn som ny med nytt tangentbord och lite annat bytt. Kom ihåg att göra backup!!! Vad är det med mig egentligen, som lever på spänningen att inte uppdatera? Vad är det med mig egentligen? Jag har inte glömt datorkraschen för två år sedan. Men blev jag bättre på att uppdatera? Nix!

Nå, datorer kan gå att reparera. Tur det! Men konflikter med vänner? Ibland går en relation att reparera. Jag hoppas fortfarande att det går. Obotlig optimist som jag är. Eller hopplöst hoppfull. Eller är som en envis åsna? Något är det. Jag är i alla fall inget vidare på att hantera vissa separationer. En del, ja. Andra inte. Jag har nog inte hittat rätt nyckel.

Jag får de här orden i huvudet när jag står i duschen.
I nöden prövas vännen.

Ja ibland är det en prövning att vara en vän till någon som har det svårt.
Ibland lämnas den som har det svårt av vännen. Är man då riktiga vänner? Jo det kan man nog vara. Men olika öden färgar relationer och utmanas.
Vi är inte mer än människor.
Hoppas vi hittar tillbaka till varandra sen. Eller blir det försent?
Undrar om motsvarande ordspråk finns i Danmark? Hm…
”I nøden skal man kende sine venner.”
Inte riktigt lika. Ganska olika faktiskt. Ett annat fokus.

Lyssnar på den här sången. Har inte hört den tidigare, för jag ser inte på melodifestivalen längre. Men den är fin.
Nano sjunger.

I can’t keep chasing rivers
I can’t keep chasing rivers
My heart keeps saying no more
Na, na, na, na, na, no

Been down that road for so long
Trying find a new way back home
But I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn

I’m gonna come back, come back, come back
I’m gonna come back, come back, come back
I don’t wanna stay at the bottom for the rest of my life
And no one’s gonna know the way back better than I
Better than I
(Ooh, ooh, ooh, woah)

Can’t keep on chasing rivers
Can’t keep on chasing rivers
I come through the cracks in the mirrors
Na, na, na, na, na, no

I live through stormy waters
Beat down them lies of others
’Cause I can’t keep chasing rivers
It was only when I was torn
That I found a new break of dawn
I’m gonna…

Som om jag behövde mer stress i livet…. haha, vild fredag den trettonde. Satt i soffan. Skulle resa mig upp. Stötte till ett glas med en skvätt jos i. Rakt ner i datorn, på bordet, ner under glasskivan, på mattan, på soffan, på böcker, på allt där. Vände datorn direkt och stängde av den strax efter. Nu är den inne på verkstad för sockerkletstvätt. 1 dl jos. Inte mer. Gjorde skada för…. tja… några tusen? Det kallas för drulligt. Det är dags att skaffa en drulleförsäkring nu. Tappar saker och har sämre balans.
Skriver på en iPad nu. Mycket jobbigare. Hoppar över bilder hit.
Vill spela in mina sånger snart. Vill åka till Danmark snart. Vill jobba mindre snart.
Allt det har jag önskat länge. Men att vara utan dator har jag inte önskat. Bara att finna mig i det. Tack och lov att det finns hjälp att få där.
Mitt hem blir sakta klart. Nu är lilla rummet klart för inflyttning. Det är på tiden. Har bott här nu i snart… 21 månader. Balkongen ska vara bytt till nästa höst senast, två år efter tidsplanen. Och lite kvar att göra i lägenheten. Kanske klart till jul? Hoppas det.

Dagarna går, bra det och idag är det prick tre månader tills jag fyller år. Jag är som ett barn, som räknar ner tiden. Det blir ännu ett riktmärke att passera på väg till pensionen som ligger inom räckhåll och ändå är så långt borta.
Hade jag varit frisk och kry hade det varit enklare tror jag. Men nu, med all värk och svårt att gå, är det som att ständigt gå i uppförsbacke. Det som tidigare kändes roligt och enkelt på jobbet och hemma, är nu som utmaningar. Att orka. Att planera. Att selektera och ge energin till det viktigaste. Det stämmer inte längre att roliga saker ger energi. Det tar också energi. Jag behöver orka både plikten och det roliga. Bara plikt blir för tråkigt. Bara roligt blir… tja… orättvist mot plikten.
Plikter behöver inte vara tråkiga i och för sig. Jag har en plikt att ta hand om mig själv. Jag har en plikt att ta hand om andra – så mycket jag förmår. Jag har plikter på jobbet för att förtjäna min lön. Jag har plikten att ta hand om mitt hem. Jag har plikter att utföra som jag har åtagit mig.
En del plikter har jag sagt ifrån. Jag är ingen pliktmaskin. Det är som de säger på flygplanen i säkerhetsgenomgången: sätt först på dig din syrgasmask själv. Sedan hjälper du andra. Så jag sätter på mig syrgasmasken om och om igen. Så fort den faller av, på igen.

Idag sorterar jag tyger och böcker. Äntligen är lilla rummet tapetserat och klart att möbleras. Det tog… låt mig räkna… 1 år och 9 månader att få det klart hit. Ja så är det, långsamheten är en del i det hela. Långsamt går också framåt, får jag tänka, även om det är stora frustrationer med att få hit hantverkare som gör klart och gör rätt. Det händer nästan aldrig numera. Frustrationerna är nog värst. Sjukdomar bara är. Men det som är runtikring som inte fungerar, skadar också i både kropp och själ. Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, så att säga.
Nå, inte mer om det nu. Nu är det ett rum som ska få sin möblering och trivsel. Jag får en liten ro i mig, av känslan av att det är mitt rum nu. Att det är jag som bor här. Att det blir bra till slut. Säker kan jag inte vara. Men så säker jag kan vara.

Här är min lånebil. Lite oväntat att få köra en dieseldriven skåpbil. Men fint, inga fördomar mot knubbiga, gråhåriga gamla tanter där på bilfirman. Det gläder mig. Roligt att köra något annorlunda. Kanske blir min nästa bil en skåpbil? Då kunde jag köra runt överallt och bo i bilen och kunna flytta grejor, om jag skulle flytta. Tja, varför inte?

Då, för ett par kvällar sedan såg solnedgången ut så här. Det är fint att kunna se den från mina fönster i lägenheten.
Men jag känner mig instängd här. Bättre att bo i hus med fin trädgård. Och ha en kärlek till en man. Eller till ett hus, som en vän sa. Vi älskar våra hus numera. Inga män i våra liv. Det är sorgligt på ett sätt. Och ok på ett annat. Jag vill gärna vara nära vän med en man. Men det blir nog inte så igen. Lika bra att acceptera att livet är som det är. Och gråta en skvätt då och då. Och skratta åt knasigheter som dyker upp inemellan. Som att se min lånebil. Som att ha kul med en arbetskamrat en stund.

Sen då? Ytterväggen i terapirummet ska få en gipsskiva som täcker sprickorna där. Äntligen kan någon tapetsera där sen. Men vilken tapet kan passa? Nej, inte den här grå tapeten. Behöver färger i mitt liv och i min lägenhet. Får leta vidare. Kanske något tegelfärgat? Blågrått? Varmgult?
Det vore verkligen skönt att bli klar med allt här hemma. Har bott här i 1 år och 8 månader. Och köksgolvet knarrar vilt. Går det att byta ut utan att ta bort de nya skåpen och allt? Verkar hopplöst trist och grått just det projektet. Knarr knarr!

Tillägg 7 september: Ny tapet uppsatt! Äntligen ett rum att möblera!

Det var dags att åka hem till arbete och allt annat som finns här. Lämna mitt fina hus i norr och komma tillbaka till vardagen. Hammocken in i garaget igen. Molnig kväll förra lördagen.
Grannens ask, som vännen Christer satte, börjar bli riktigt stor. Jag tycker om askar.
Jag tycker inte om att mista vänner och goda grannar. Tänker på honom och hoppas han har det gott uppe i himlen.

Kom hem till vissna blommor som var kvar på balkongen. Ett par blommor har fortfarande färg ser jag sen. Riktiga överlevnadsväxter de där tusenskönorna. Önskar jag var en tusensköna, lika vacker och livfull, men inte just nu, varken de eller jag.

Julrosen hänger den med. Ingen av oss är glad. Julrosen har varit vissen länge. Antagligen jag med, när jag tänker efter. Det är alltid trist att resa hem. Och extra svårt i år. Ville helst vara kvar längre. Sommaren är för kort.

Kvar i norr är kamelen. Den får vakta huset medan jag är borta. Skönt att veta att den är där. Min fina kamel. Den handduken har jag suttit på varje gång jag varit ute med båten i sommar. ”Rida, rida, ranka, kamelen heter Blanka.” Eller inget.

Kom hem till en lägenhet som fortfarande inte är färdigrenoverad och hemtrevlig. Nya golvet i köket knakar varje steg jag tar. Underlaget skulle ha tagits bort och gjorts om helt, om allt hade varit rätt gjort. Noggrannhet är en dygd. En hantverksstolthet.
En yttervägg i lilla rummet har en spricka och ska få en gipsvägg över sig. Snart.
En badrumsdörr behöver bytas.
Balkongen blir bytt under vintern eller våren i bästa fall.
Vad med knarrande tröskel i hallen?
Foga kaklet i köket?
Ytterdörren?
Pengarna rinner iväg. Har redan lagt ut en förmögenhet på lägenheten.
Har allt möjligt smått kvar att fixa. Men inte idag. Inte heller i morgon. Jag är vissen. Behöver kärlek, omvårdnad och rehabilitering. Inte heller det idag. Kanske en annan dag… Hoppas.