Oj oj oj oj oj!
Nu var det länge sedan jag skrev något. Bäst att lägga in några rader här.
Jag nyser mest varje dag just nu. Det händer aldrig annars. Prosit!
Oj!
Svara
Författararkiv: Dana
Att välja en bild.
En bild av mig? En bild av dig? Vem är jag bakom fotot? Vem är du?
Jag letar efter en ny bild att sätta in på min presentation på Linkedin. Letar och letar. Vad är det för svårt att välja? Jättesvårt. Alltid är det något som inte känns rätt och jag liknar inte mig själv någonstans, som jag själv tycker att jag ser ut. Eller så har jag keps och solglasögon. Eller vill jag visa upp mitt yttre i kläderna, visa årstiden eller är bakgrunden det viktiga? Glad eller allvarlig? Visa tänderna eller inte? Mig på en mulåsna? Bergen i Imlil? Eller när jag solar på klipporna? Ute på äventyr? Eller som man såg ut som liten? Natur eller en känsla? Bara inte när jag är sjuk och svag eller ser konstig ut eller blundar. Och såna bilder finns det många.
En del byter aldrig foto. Det är ett säkert kort mot åldrandets avslöjande. Andra visar sig inte alls, utan har natur eller djur på sin presentation.
Bilden ska kanske i ett jobbsammanhang ge en bild av vem jag är. Särskilt på Linkedin. Ser jag ut som en du kan öppna ditt hjärta inför och som inger förtroende? Klart att det är viktigt.
Jag hoppas att det är i mötet på riktigt som det märks. En bild är bara en bild av en halv sekund i livet. En utvald bild av alla som finns.
Sommarvärmen är överhet.
Nu är vi mitt i värmebölja med temperaturer runt och över 30°C. Det är varmt. Blir kanske 33 på söndag. Då stannar jag inne.
Här går dagarna sin stilla gång. Men båtmotorn fungerar bara ibland. Det är trist. Vågar mig inte ut på någon längre tur då. Bara så jag kan ro hem utifall att. Den behöver en service. Precis som jag. Frågan är bara om gammal kan göras bättre. Hm…
Eller ska jag köpa en ny båtmotor? Jag kan inte köpa mig en ny kropp dock. Jag är glad så länge jag kan komma i och ur båten. Blåmärken har jag. Både på magen och benen.
Jag åker till min favoritstrand vid älven. I år är det mycket frigolit som sönderdelas till små, små kulor. Önskar jag hade en liten frigolitdammsugare, batteridriven då, som kan sortera bort sanden. Nu tar jag de bitar jag kan. Två stora påsar uppplockade hittills. Och nylonband och nylonrep. De skräpar verkligen ner. Jag plockar upp, som tack för alla fina bad och naturupoplevelser jag får där.
Doppar mig på grunt vatten eftersom jag inte vågar simma ut utan badvakt. Benet vill inte simma. Kan simma ryggsim, men det är dumt att chansa på djupare vatten. Kanske med flytvästen på då.
Igår var det stilla på älven, jag fick ro ut och det var som att meditera samtidigt i stillheten. Tillbaka kämpade jag med att dra igårng snurran och poff, så gick det, med starten på högsta fast. Då gäller det att vara beredd att sitta ner i farten. Den kanske har fått lite luft i ledningarna efter att jag tog den till verkstad och fick nytt tändstift. Men något mer fel är det nog. Vad kostar en ny? 7000 eller 9000? Hm… Bara att betala för säkerhet. Det blev i alla fall en fin tur tillbaka med en motor som gick bra efter en stund. Så skulle det ju alltid vara.
Att en dag bli övergiven.
text: Beppe Wolgers
musik: Lars Färnlöf
Sekunder mellan liv och död.
Jag vet att det inte är jul, inte dags att skriva önskelistor heller. Och det är en sorglig dag med flygkrasch och det är en dag att önska mer än tröst till de drabbade familjerna.
Jag åkte förbi Umeå flygplats norrut i tisdags och söderut igår. Så fort livet kan ändras, på bara några sekunder.
Jag är tacksam för att jag reste och kom välbehållen fram både till Harads, Luleå och tillbaka till Ångermanland.
Jag är tacksam för att jag kunde vara med på min fasters begravning på en mycket vacker plats.
Jag är tacksam för att mina barnbarn finns och jag har pratat med dem båda idag.
Jag är tacksam för att jag har ett fint hus, vill inte ha något annat egentligen. Fast det är långt att resa hit. Det är jag inte tacksam för.
Jag är tacksam för att jag har mat att äta varje dag. I bästa fall orkar jag laga maten också.
Jag är tacksam för att… hm… jag gjort mina sånger och ska spela in dem mer till hösten.
Jag är tacksam för att jag lärde känna mannen som blev min inspiration och livsguide på en del av vägen. Jag är inte tacksam för att vi inte längre har kontakt. Det är en stor sorg, en livslång sorg i värsta fall. Konstigt att den kreativiteten som växte blev som en del av mitt livsverk. Vad skulle jag annars ha gjort kan jag undra? Vad skulle kunnat ha väckt min skapande ådra? Där finns inga svar.
Sen finns annat jag skulle önska var annorlunda. Men nu får det vara nog skrivet för idag.
Nu, nu, nu!
Nu är fjärde filmen klar att tittas och lyssnas på. Jag har tittat igenom många bilder idag för att hitta de rätta. Ju fler, desto svårare att välja. Mitt ledord för dagen har varit Good enough för mer än så har jag inget behov av att vara just nu. Bara glad att ta mig igenom dagen och vara tacksam för att jag kan göra sånt här.
Tack för att han och inspirationen till sången kom, tack för melodin som jag älskar högt, tack för alla bilder jag har att välja på och tekniken att få ihop allt. Det är lättare nu än det var förr. Och jag provar mig fram som jag brukar.
Hoppas du tycker om den. Nu är det dags för vila. Nu nu nu!
Och kanske är det natt.
Nu är tredje filmen klar, med sången Och kanske är det natt. Inspelad förra året tror jag det var. Eller var det året innan? Eller 2016? Jo. Vart tar tiden vägen? Då har tre höstar gått sedan dess och den fjärde är på ingång efter sommaren.
Jag lär mig mer och mer hur jag kan göra film på iMovie. Det är riktigt roligt faktiskt. Så länge som jag har lusten. Jag kan ju tröttna med.
Här är den i alla fall.
Allt började med ett rop, sa Rumi.
För tre år sedan, på väg till jobbet, kom en melodislinga i mitt huvud som blev till en tonsatt dikt av Rumi med lite tillägg av mig.
Nu ÄNTLIGEN har jag lekt med den och fått in den på film på youtube. Det behövs lugn och ro i sinnet för att komma så här långt för mig. Roligt är det att göra något nytt och annorlunda än jag brukar. Skönt att ha tålamod och inte märka att timmarna bara rasslar iväg. Tur att jag kom ihåg hur musikläraren på skolan hade visat mig grunderna, så att jag vågade ut på isen själv.
Egentligen skulle det vara en studioinspelning till den, men dit har jag ännu inte fått energi till att fibbla. Det kanske kommer.
Min första film var Gullefjun. Min andra film den här. Och den tredje, den kommer snart. Det blir nog lättare och lättare allteftersom jag lär mig. Kanske blir jag också petigare och petigare med resultatet. Det återstår att se. Lagom är nog bäst.
Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”
Rumi
Tolkad till danska av Folmer Blume Leide
Översatt till svenska av Dana
Be a do, do, doer.
Mår bäst av att vara i någon rörelse. Be a do, do, doer.
Planera. Göra. Tillfredsställa en nöjdhet.
Vad är stillhet? Vad är tystnad? Be a be, be, beer.
De öppnar sorg-dörren.
Saknads-fönstret.
Känna efter-ontet.
Längtansfjärilen kommer flygande in och stannar ett tag.
Släpper ut den.
Stänger fönstret och dörren.
Har bara ont. Det räcker så.
Tillbaka i den lilla världen.
Äntligen är jag hemma i min trädgård. Blommorna i rabatten på framsidan växer och blommar, oavsett om jag är hemma eller inte. Tur det. Skolan och resan ut i världen är klara för den här gången. Nu väntar vila och återhämtning. Nytt behöver växa i min öken. Har köpt nya plantor till en del av ängskanten mellan de vita syrénerna bakom garaget och Finlands vita ros. Mer fläder, mer syrén fast blå, en hasselbuske, två olika häggmisplar. Det ska bli roligt att se dem växa. Undrar om jag ska låta den självsådda lönnen växa upp där med, eller köpa ett annat träd, varför inte körsbär om det kan klara sig i zon 5-6?
Något att fundera på i alla fall.
Här växer myskmadran på sina egna ställen, den vill ta sig fram i kanten av huset.
Jag har varit i Tyskland, mellan Bonn och Giesen och släktforskat.Trädgårdar där är så fantastiska och där kan ju faktiskt det mesta klara sig, även om de har värme på sommaren som är olidlig. Jag har för första gången varit i 37°C. Tur jag hade hyrt en bil med AC.
Jag ska ta fram hammocken med. Fast var ska den stå? Kanske på samma ställe som förra året? Det blir nog bra, med utsikt till min trädgård. Och vill jag kan jag sitta under flädern och titta på lilla ängen som jag ska låta bli att klippa ett tag framöver. Gräset runtikring ska dock klippas. Planer, planer, planer… Och så göra flädersaft idag och koka rabarber.
Det är sommarsysslor!
Blåklockorna har tagit över vid sidan av huset, jag förmådde inte klippa där när jag var här för tre veckor sedan. Tur det, en riktig konsert håller de med sina klingande klockor. Jag har aldrig sett så många på samma ställe någonsin i hela mitt liv. Trädgården visar upp nya sidor av sig i det vilda oskötta. Bra det. Jag tycker om ängen. Jag tycker om det oplanerade, inte alltid, men ibland. Jag tycker inte om ogräset i jorgubbslådan. Jag tycker inte om ogräset i marktäckaren av timjan. Det ska bort, men hur? Det sprider sig som en löpeld. Tack och lov har hundkexet blivit färre, tack vare min rensning. Maskrosorna är bra för insekterna, men inte i gräsmattan. Det är ett sisyfosarbete att få ordning på. Lite i taget, så blir det färre.
Vad är det för liv jag har egentligen? Rensa och plantera. Motsatser. Paradoxer. Liv?
Tja, just nu mitt liv. Även om jag har ont och har svårt att gå. Titta fungerar. Lukta fungerar. Njuta av det lilla med.
En sommarresa.
Planerar en sommarresa:
Stockholm till Düsseldorf, med flyg.
Düsseldorf till Bonn, med tåg.
Bonn till Altenkirchen med bil.
Jag ska resa runt i landskapet och utforska platser där mammas morfar föddes och växte upp. Sedan lämnade han byn när han var 19 år och reste till Salzwedel.
Dit ska jag åka en annan gång om jag kan.
Han gifte sig med en änka, mammas mormor, med fem barn som överlevt barndomen. Tre eller fyra barn hade dött som späda. Han fick ta över hennes avlidne mans firma/arbete som schriftsteller = sättare. Hon fick en som kunde försörja henne och barnen. Ömsesidighet där.
De fick en liten flicka som dog. Sedan flyttade de till Berlin och fick tre barn som överlevde barndomen.
Mitt i allt det svåra med ohälsa, stress, smärtor, svårt att gå och det ena med det tredje, vill jag inte sitta hemma och lida. Jag kan lika gärna lida i Tyskland. Och TUR att jag klarar att köra bil. TUR att jag kan gå utan kryckor. TUR att jag har möjligheter att släktforska på plats. Andra har det svårare än jag. Min mormorsmor som födde 12 barn och fick se fyra dö. Jag får passa på medan jag kan. Nu har jag semester och får sätta mig själv främst ett tag framöver. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?
Och ja, detta med ett visst mått av galenskap. Vad ger jag mig in på?
Men utan min vågade sida, vore jag inte jag.
Liljedag.
Nu har liljorna jag köpte förra veckan börjat slå ut. Doften är överväldigande och god. Jag älskar goda dofter, lika mycket som jag avskyr dåliga lukter.
Idag tänker jag på släktforskningen, vad är det som gör det så roligt och vad gör det så tråkigt? Hela tiden dessa polariteter. Även i hur mitt liv är i stort och i smått. Jag har verkligen stora avgrunder mellan det ena och det andra. Och vips, så är jag på den andra sidan. Då går det fort minsann. Kontakt är lösenordet.
Besvikelse är svårt. Det är svårt att inte bli trodd. Som att rörmokare inte tror att det är dålig lukt under diskbänken. Vem kan komma och fixa och TRO på mig, helst känna det själv att lukten där är jobbig att ha. Så luktar det inte hos andra, jag KAN känna skillnad. Så är det att ha en känslig näsa, andra tror inte på mig och är ovilliga att göra något. Sinnesnärvaro är inte alltid bra att ha. Hade varit bra att kunna stänga av och deflektera också. Men sinnen är svåra, de bara är. Jag ser det jag ser. Luktar det jag luktar. Smakar det jag smakar. Hör det jag hör. Känner det jag känner av hud mot annat.
Men härliga dofter är underbara. Det må jag bara säga. Hos den jag tycker om. Hos djuret jag älskar. Hos babyn jag håller om.
Nå vad mer att säga? Jag ska fortsätta söka rätt på rätta mormors far. Han är svår att finna upplysningar om. Kan han ha varit gift med en 17 år äldre änka med fem barn? Det är frågan. Jag ska hem till min mamma och fråga henne om det. Vad tror hon om tysk moral i slutet av 1800-talet. Intressant att söka vidare om.
Reser till Düsseldorf för att leta rötter när skolterminen slutat. Har redan kontakt med en avlägsen släkting. Men hur vi är släkt vete fåglarna. Kanske genom en kvinna som älskade en 17 år yngre man. Utan den mannen hon mötte, skulle jag inte finnas. Det är tänkvärt med.
Gå vidare.
När jag sitter på en stenbänk, är det som om jag och stenbänken blir ett. Jag önskar mig verkligen en till mitt nya hus, var det nu blir.
Jag har äntligen fått en behandlingsplan till mina ömma ben och det är ju jätteskönt att komma vidare på den vägen. Det blir att träna morgon, middag, kväll och verkligen göra mina övningar för ömma knän. Jag fick en riktig chock av att inte kunna lyfta på vänster ben. Jag fick ligga på rygg på en bänk hos fysioterapeuten och lyfta först höger ben och det gick fint. Men sen med vänster ben, var det som att ha en förlamning, ett stenben, stumt och tungt. Kunde inte med viljan rubba benet. Rent läskigt faktiskt.
Jag ska få varmvattenträning också i en bassäng. Bra som smärtlindring och mjuk form för träning.
Nu går startskottet! Och så iväg! Lunka, gå, löp! Det vore fint att nå så långt. Eller klättra i träd. Eller komma i båten utan alltför mycket svärord. Och komma ur.
Bli starkare och gladare. Komma vidare med livet. Mot sommar och semester. Det vore fint.
Until it’s time for you to go.
Jag älskar den här sången. Idag fick jag tanken att den inte bara är en kärlekssång till en man, utan också är en kärleksförklaring till det barn vi en gång var och till livet vi en gång ska lämna.
Until it’s time for you to go
You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand
We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go
Yes we’re different worlds apart
We’re not the same
We laughed and played
At the start like in a game
You could’ve stayed outside my heart
But in you came
And here you’ll stay
Until it’s time for you to go
Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now
This love of mine had no beginning
It has no end
I was an oak, now I’m a willow
Now I can bend
And though I’ll never
In my life see you again
Still I’ll stay
Until it’s time for you to go
Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now
You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand
We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go
Buffy Sainte Marie
Transport av levnadstid.
Livet är som en transportsträcka just nu. I alla fall emellanåt. Mestadels. Från A-B. Eller från D-F. Från sängen till soffan. Från morgon till kväll. Från måndag till fredag. Från nu till sommarlov. Eller från livet till döden. Från första pillret till sista. Eller från de sista åren som lönearbetare till pensionär. Både en väg att gå och en tid att passera.
Jag är så trött att vara på denna väg.
Och ibland har jag inte ork att flytta på en sak från ett rum till ett annat. Även om det bara tar några sekunder. Ändå ska jag arbeta lång tid till. Jag förstår inte det.
Ja, var är lusten, energin, viljan och orken? Borta!
Här är bara tröttheten, ledvärken, saknaden. Tomheten ekar. Bara att stå ut ett tag till. Rätt var det är kanske det händer något. Benen bär. Smärtan går över. Lusten och energin vaknar och allt blir bra igen.