text: Beppe Wolgers
musik: Lars Färnlöf

Jag vet att det inte är jul, inte dags att skriva önskelistor heller. Och det är en sorglig dag med flygkrasch och det är en dag att önska mer än tröst till de drabbade familjerna.
Jag åkte förbi Umeå flygplats norrut i tisdags och söderut igår. Så fort livet kan ändras, på bara några sekunder.

Jag är tacksam för att jag reste och kom välbehållen fram både till Harads, Luleå och tillbaka till Ångermanland.
Jag är tacksam för att jag kunde vara med på min fasters begravning på en mycket vacker plats.
Jag är tacksam för att mina barnbarn finns och jag har pratat med dem båda idag.
Jag är tacksam för att jag har ett fint hus, vill inte ha något annat egentligen. Fast det är långt att resa hit. Det är jag inte tacksam för.
Jag är tacksam för att jag har mat att äta varje dag. I bästa fall orkar jag laga maten också.
Jag är tacksam för att… hm… jag gjort mina sånger och ska spela in dem mer till hösten.
Jag är tacksam för att jag lärde känna mannen som blev min inspiration och livsguide på en del av vägen. Jag är inte tacksam för att vi inte längre har kontakt. Det är en stor sorg, en livslång sorg i värsta fall. Konstigt att den kreativiteten som växte blev som en del av mitt livsverk. Vad skulle jag annars ha gjort kan jag undra? Vad skulle kunnat ha väckt min skapande ådra? Där finns inga svar.

Sen finns annat jag skulle önska var annorlunda. Men nu får det vara nog skrivet för idag.

Nu är fjärde filmen klar att tittas och lyssnas på. Jag har tittat igenom många bilder idag för att hitta de rätta. Ju fler, desto svårare att välja. Mitt ledord för dagen har varit Good enough för mer än så har jag inget behov av att vara just nu. Bara glad att ta mig igenom dagen och vara tacksam för att jag kan göra sånt här.
Tack för att han och inspirationen till sången kom, tack för melodin som jag älskar högt, tack för alla bilder jag har att välja på och tekniken att få ihop allt. Det är lättare nu än det var förr. Och jag provar mig fram som jag brukar.
Hoppas du tycker om den. Nu är det dags för vila. Nu nu nu!

Nu är tredje filmen klar, med sången Och kanske är det natt. Inspelad förra året tror jag det var. Eller var det året innan? Eller 2016? Jo. Vart tar tiden vägen? Då har tre höstar gått sedan dess och den fjärde är på ingång efter sommaren.
Jag lär mig mer och mer hur jag kan göra film på iMovie. Det är riktigt roligt faktiskt. Så länge som jag har lusten. Jag kan ju tröttna med.
Här är den i alla fall.

Mår bäst av att vara i någon rörelse. Be a do, do, doer.
Planera. Göra. Tillfredsställa en nöjdhet.

Vad är stillhet? Vad är tystnad? Be a be, be, beer.

De öppnar sorg-dörren.
Saknads-fönstret.
Känna efter-ontet.
Längtansfjärilen kommer flygande in och stannar ett tag.
Släpper ut den.
Stänger fönstret och dörren.
Har bara ont. Det räcker så.

Äntligen är jag hemma i min trädgård. Blommorna i rabatten på framsidan växer och blommar, oavsett om jag är hemma eller inte. Tur det. Skolan och resan ut i världen är klara för den här gången. Nu väntar vila och återhämtning. Nytt behöver växa i min öken. Har köpt nya plantor till en del av ängskanten mellan de vita syrénerna bakom garaget och Finlands vita ros. Mer fläder, mer syrén fast blå, en hasselbuske, två olika häggmisplar. Det ska bli roligt att se dem växa. Undrar om jag ska låta den självsådda lönnen växa upp där med, eller köpa ett annat träd, varför inte körsbär om det kan klara sig i zon 5-6?
Något att fundera på i alla fall.

Här växer myskmadran på sina egna ställen, den vill ta sig fram i kanten av huset.
Jag har varit i Tyskland, mellan Bonn och Giesen och släktforskat.Trädgårdar där är så fantastiska och där kan ju faktiskt det mesta klara sig, även om de har värme på sommaren som är olidlig. Jag har för första gången varit i 37°C. Tur jag hade hyrt en bil med AC.

Jag ska ta fram hammocken med. Fast var ska den stå? Kanske på samma ställe som förra året? Det blir nog bra, med utsikt till min trädgård. Och vill jag kan jag sitta under flädern och titta på lilla ängen som jag ska låta bli att klippa ett tag framöver. Gräset runtikring ska dock klippas. Planer, planer, planer… Och så göra flädersaft idag och koka rabarber.
Det är sommarsysslor!

Blåklockorna har tagit över vid sidan av huset, jag förmådde inte klippa där när jag var här för tre veckor sedan. Tur det, en riktig konsert håller de med sina klingande klockor. Jag har aldrig sett så många på samma ställe någonsin i hela mitt liv. Trädgården visar upp nya sidor av sig i det vilda oskötta. Bra det. Jag tycker om ängen. Jag tycker om det oplanerade, inte alltid, men ibland. Jag tycker inte om ogräset i jorgubbslådan. Jag tycker inte om ogräset i marktäckaren av timjan. Det ska bort, men hur? Det sprider sig som en löpeld. Tack och lov har hundkexet blivit färre, tack vare min rensning. Maskrosorna är bra för insekterna, men inte i gräsmattan. Det är ett sisyfosarbete att få ordning på. Lite i taget, så blir det färre.
Vad är det för liv jag har egentligen? Rensa och plantera. Motsatser. Paradoxer. Liv?
Tja, just nu mitt liv. Även om jag har ont och har svårt att gå. Titta fungerar. Lukta fungerar. Njuta av det lilla med.

Planerar en sommarresa:
Stockholm till Düsseldorf, med flyg.
Düsseldorf till Bonn, med tåg.
Bonn till Altenkirchen med bil.
Jag ska resa runt i landskapet och utforska platser där mammas morfar föddes och växte upp. Sedan lämnade han byn när han var 19 år och reste till Salzwedel.
Dit ska jag åka en annan gång om jag kan.

Han gifte sig med en änka, mammas mormor, med fem barn som överlevt barndomen. Tre eller fyra barn hade dött som späda. Han fick ta över hennes avlidne mans firma/arbete som schriftsteller = sättare. Hon fick en som kunde försörja henne och barnen. Ömsesidighet där.
De fick en liten flicka som dog. Sedan flyttade de till Berlin och fick tre barn som överlevde barndomen.

Mitt i allt det svåra med ohälsa, stress, smärtor, svårt att gå och det ena med det tredje, vill jag inte sitta hemma och lida. Jag kan lika gärna lida i Tyskland. Och TUR att jag klarar att köra bil. TUR att jag kan gå utan kryckor. TUR att jag har möjligheter att släktforska på plats. Andra har det svårare än jag. Min mormorsmor som födde 12 barn och fick se fyra dö. Jag får passa på medan jag kan. Nu har jag semester och får sätta mig själv främst ett tag framöver. Vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

Och ja, detta med ett visst mått av galenskap. Vad ger jag mig in på?
Men utan min vågade sida, vore jag inte jag.

När jag sitter på en stenbänk, är det som om jag och stenbänken blir ett. Jag önskar mig verkligen en till mitt nya hus, var det nu blir.
Jag har äntligen fått en behandlingsplan till mina ömma ben och det är ju jätteskönt att komma vidare på den vägen. Det blir att träna morgon, middag, kväll och verkligen göra mina övningar för ömma knän. Jag fick en riktig chock av att inte kunna lyfta på vänster ben. Jag fick ligga på rygg på en bänk hos fysioterapeuten och lyfta först höger ben och det gick fint. Men sen med vänster ben, var det som att ha en förlamning, ett stenben, stumt och tungt. Kunde inte med viljan rubba benet. Rent läskigt faktiskt.
Jag ska få varmvattenträning också i en bassäng. Bra som smärtlindring och mjuk form för träning.
Nu går startskottet! Och så iväg! Lunka, gå, löp! Det vore fint att nå så långt. Eller klättra i träd. Eller komma i båten utan alltför mycket svärord. Och komma ur.
Bli starkare och gladare. Komma vidare med livet. Mot sommar och semester. Det vore fint.

Jag älskar den här sången. Idag fick jag tanken att den inte bara är en kärlekssång till en man, utan också är en kärleksförklaring till det barn vi en gång var och till livet vi en gång ska lämna.

Until it’s time for you to go
You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Yes we’re different worlds apart
We’re not the same
We laughed and played
At the start like in a game

You could’ve stayed outside my heart
But in you came
And here you’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

This love of mine had no beginning
It has no end
I was an oak, now I’m a willow
Now I can bend

And though I’ll never
In my life see you again
Still I’ll stay
Until it’s time for you to go

Don’t ask why
Don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

You’re not a dream, you’re not an angel
You’re a man
I’m not a queen, I’m a woman
Take my hand

We’ll make a space in the lives
That we’d planned
And here we’ll stay
Until it’s time for you to go

Buffy Sainte Marie

Livet är som en transportsträcka just nu. I alla fall emellanåt. Mestadels. Från A-B. Eller från D-F. Från sängen till soffan. Från morgon till kväll. Från måndag till fredag. Från nu till sommarlov. Eller från livet till döden. Från första pillret till sista. Eller från de sista åren som lönearbetare till pensionär. Både en väg att gå och en tid att passera.
Jag är så trött att vara på denna väg.
Och ibland har jag inte ork att flytta på en sak från ett rum till ett annat. Även om det bara tar några sekunder. Ändå ska jag arbeta lång tid till. Jag förstår inte det.
Ja, var är lusten, energin, viljan och orken? Borta!
Här är bara tröttheten, ledvärken, saknaden. Tomheten ekar. Bara att stå ut ett tag till. Rätt var det är kanske det händer något. Benen bär. Smärtan går över. Lusten och energin vaknar och allt blir bra igen.

Jag har många saker att fundera på inför resten av mitt liv.
– Hur länge vill och behöver jag lönearbeta och ha en fast tjänst?
– Kommer jag vara frisk nog för att kunna välja det liv jag önskar mig?

Vissa saker vet jag.
– Jag kommer inte gå i pension före 63. Men senast i januari 2022.
– Jag vet att jag vill bo och vara fri i Danmark ett år.
– Jag vet att jag vill bo i mitt älskade hus i Ångermanland ett år minst, i frihet från krav.
– Jag vet att jag vill flytta från lägenheten och bo i ett hus. Men är det innan jag slutar jobba? Och var ligger det huset? I Södermanland eller Småland? Eller någon annanstans?

Jag har att välja på. Men hur vet jag att det är det jag vill välja? Jag hoppas att det kommer att kännas i kroppen. Vissheten. Längtan. Tryggheten. Ron. Utrymmet. Tomten.
I någon känsla av att komma HEM.

Så mycket oklart. Inget lugn. Ingen ro.
Lite spänning inför besluten med. Inget kommer hända från en dag till nästa. Bara att jobba på, dag efter dag, månad efter månad. Små steg framåt. Till slut är jag där någonstans, vid det ena eller det andra eller det tredje.

Jag vaknade med en dröm i fullt minne och ju mer jag tänkte på den, desto mer kom fram. Så vara i lördagen i en dröm? Varför inte! Jag har en tanke om att kunna göra något annat när jag slutar i skolan. Varför inte söka in till sköterskeskolan? Därav drömmen kan jag tro.

”Jag arbetat extra som sjuksköterska på ett ställe med äldre människor. Det är väldigt roligt där. Vi ska spela teater med de boende. Jag tänker att jag kanske kan lära mig en av rollerna utifall att jag behövs. Det är fullt ös, mycket att hålla reda på. Så blir jag inkallad till chefen. Han erbjuder mig ett heltidsjobb där. Jag blir väldigt frestad men säger att jag inte kan ta det, för jag behöver min lön som jag har nu. Som sköterska tjänar jag inte så bra. Men han säger att jag får det jag vill ha, för jag är så bra!
Sen är jag på tåget. Reser med några av arbetskamraterna från skolan. Vaktis är med. Han är så himla trevlig. Jag kramar om honom och frågar om han är gift. Nej. Sambo? Nej? Då blir jag rädd. Hade tyckt det var bättre att han var upptagen.”

Så det var en händelserik natt i drömmarnas värld. Och nu till verkligheten. Om det nu är det. Kanske är det en dröm det med?

Det var inte det här jag vill blogga om, men måste. Livet blir inte alltid vad man planerat. Nya planer av kommunen att bygga hus precis framför mitt och göra så jag inte ser tåget och sjön. Ofattbart. Omöjligt att bo kvar om det blir så. Stress i mitt liv återigen. Oro. Sorg. Allt. Jag kan inte klara mer förändringar. Slut! Stopp!
Hur kan man göra så mot en stackars sjö, så överutnyttjad och exploaterad. Inget lugn och ro mer i mitt liv om jag bor kvar här. Vart kan jag flytta?
Nej, jag är inte lycklig. Jag är djupt olycklig.

A Hard Rain’s A-Gonna Fall text och musik: Bob Dylan
Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall