Make You Feel My Love av Bob Dylan

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer a warm embrace
To make you feel my love

When evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong
I’ve known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

I’d go hungry, I’d go black and blue
I’d go crawling down the avenue
Oh, there’s nothing that I wouldn’t do
To make you feel my love

The storms are raging on the rolling sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn’t do
Go to the ends of the Earth for you
To make you feel my love
To make you feel my love
To make you feel my love

Igår var jag och lyssnade på FJK. De spelar så bra och har sån humor. Kändes varmt och gott att vara där och kramas lite. Hemresan var vacker i solnedgången och med blänk över älven. Tänkte när jag var där att jag kanske är släkt med publiken med. Mina förfäder är ju från Ångermanland. Och Norrbotten. Och från Småland. Och Norge och Danmark. Och baltländerna. Och Polen och Ukraina. Och Tyskland, Holland, Belgien och därikring. Och Irland, Skottland, Wales och England. Och var europeiska judar. Jag är en helsvensk europée med andra ord! Dessutom emigrerade många i släkten, så den finns även i USA. Och i Australien.
När jag tänker på hur vi har våra rötter i så många olika facetter, blir det svårt att se sig själv som ren svensk. För det finns inte. Vi är människor helt enkelt. Med olika religioner, kulturer, vanor, åsikter, sångröster, musiksmak, dna, inkomster och utbildningar.

Jag släktforskar och gräver mig ner i den norrländska myllan, som sedan spred sig över till USA. Jag har funnit två sysslingar i USA. Eller de fann mig. Jätteroligt. Kanske packar jag trunken och reser dit. Har sån lust att få se Esalen med. Det är så mycket som jag inte har gjort med mitt liv, i mitt liv. Än. Det blir som en existentiell resa med, där jag just nu känner mig som en främmande fågel, som ännu inte funnit sitt bo. Undrar vad det står för? Något att utforska mer vid tillfälle.

Morgonpysslet blev att fixa till min skivspelare som inte ville snurra. En Sonab 55 S. Från 1975 ungefär. Tack vare en god vän och bilder, så kunde jag laga den. Remmen hade ramlat av. Ny förstärkare uppackad. Bara nya högtalare behövs nu. Det går nog att ordna.

Det finns ingenting så rogivande att gå runt i min trädgård och rensa och beskära och fixa. Inte minst ligga i hammocken och filosofera och läsa och lyssna på Sommar. Emellanåt träffar jag goda vänner som jag lärt känna genom åren här.
Jag tittar upp emellanåt och ser på mitt hus och inser att det här ÄR mitt drömhus! Så vackert och fint och spännande. Visst kunde jag måla sista fasaden, men nej, det är en del som påminner mig om att huset – livet – inte är perfekt. Skulle det vara det, skulle det bara vara en yta. Jag är nöjd ändå. Och inga myror har jag sett i år. Kanske är jag blind för dem.
I så fall: Vad skönt att slippa se dem!

Jag har gjort ställen i trädgården för skugga. Skiner solen är det alldeles för starkt ljus för mig. Jag vill inte sola heller. Det går ganska bra. Ska köpa en bomullsskjorta som ändå kan vara sval.
Träden som förut givit skugga vid entrén och altanen är borta sedan ett par år. Förra året sydde jag ett solskydd så jag kan sitta på altanen i skugga, vilken tur att jag redan har det, för i vintras gav min symaskin upp sista andan. Och jag har inte köpt någon ny än. Det finns andra hål att stoppa pengarna i.
En ny cementplatta på framsidan mot gatan till behövs. Vattnet rinner in mot huset.
Visst skulle huset behöva dräneras, men det går fint ändå att bo här.
Att bo här som pensionär skulle faktiskt vara toppen! Det var ju det jag tänkte från början. Det är inte så lång tid kvar tills dess. Tänk vilket billigt och bra boende i så vacker natur, som jag redan har. Just här vill jag leva och dö!

Så är det äntligen blivit dags för semester. Sällan har jag varit tröttare och mer sliten. Tomheten ekar i mig. Ska bli skönt att få vara hemma, slippa flytta och packa och göra om mitt liv. Nå, inte helt, för i skolan måste jag byta rum. Jag slipper packa. Alltid något. Jag behöver hushålla med den lilla kraft jag har att packa upp och komma till ordning igen och igen och igen. Får hoppas det blir bra sen. Annars vet jag inte.

Jag har en konstig känsla i mig att det är en sån ändligt tid jag lever i. Säkert spelar världsläget in. Varje dag är fylld av nya upprörande scener och händelser, där rasism och fascism hotar tidigare så självklara demokratiska ordningar och ett extremparti har Demokrati i sitt partinamn. Ur Led är Tiden. Historien upprepar sig. I USA sker nya övergrepp dagligen och som tur är händer också bra saker där som motvikt. Folk är upprörda där med. Alla går inte med i de reaktionära högervindarna. Men att så få går emot är en gåta. Hur länge kan det pågå? Alla fyra åren? Jag kommer inte orka höra om det hela länge till.

Jag har gjort ett DNA-test eller två rättare sagt och det är spännande. Det är märkligt att upptäcka världen ur dna-perspektiv och det visar att jag och många, många andra är komna ur samma förfäder och förr fanns inga gränser som de är nu, så vem kan säga att någon hör till och en annan inte? Inte jag i alla fall. Jag hör med glädje till både Skandinavien och resten av öst- och västeuropa. Inte riktigt en världsmedborgare, men snudd på. Emigrationen lämnar också spår i USA, dit flera av mina förfäder tog sin tillflykt, för att skaffa sig en bättre tillvaro. Jag hoppas att det inte är DE som är rasister och fascister i USA nu. Fast säker kan ingen vara. Det är lätt att glömma sina rötter och göra om sitt förflutna, så att det passar in i dagens inställsamma tider. Fjäsket är farligt. Så byggs diktaturer upp. De goda krafterna behövs mer än någonsin. Demokratin behöver ständigt försvaras mot maktmissbruk och fördumning. Vem kan man lita på? kan jag undra emellanåt.

Det är inte lätt att vara människa, varken för små eller stora.

Hoppas jag kommer klara semestern med min önskan om vila, frid och ro. Och en båt. Kanske behöver jag en dragkrok till bilen? Vad kan väl det kosta?
Jag utmanar mig själv att leva lite annorlunda den här våren och sommaren. Får se vad det kan göra med mig. Ingenting är självklart. Och jag som trodde det skulle bli enklare att vara över 60 år. Ack nej, det blev det ej! ”Allt kommer ordna sig” fick jag som en bonad när jag fyllde år. Inte visste jag att jag behövde ordna till mitt liv. Men så blev det.
Och nu är det dags för sommar, fast den redan varit, innan den knappt har börjat. Kan det verkligen stämma att maj blir så varm och nederbördsfattig endast tre gånger på en miljon år? Hur kan de veta det, de som sagt så? Jag bara undrar… Jag vet däremot av egen erfarenhet att sommaren kan vara kall och regnig i både juni, juli och augusti. Det händer då och då. Och sommarvädret blir som det blir ändå.

Den översta bilden är en del av min parkeringsplats som jag hyr. Gräset där får växa fritt.
Den nedersta bilden handlar om att en nyckel ska passa för att fungera. Gör den inte det är det antingen fel lås eller fel nyckel. Vilken lycka när lås och nyckel passar ihop! Jag har en del nycklar och lås som inte passar någonstans. Så som livet kan vara. Fel. Bara att slänga i metallåtervinningen då.

Å nej! Datorn är trasig! Och en tand är trasig. Och kroppen vill inte. Hur kunde det hända allt på en gång? Tja… det är som allt annat, en process över det hela. Och ibland blir det bara för mycket.
Nu har jag en lånedator, en PC, och jag är inte helt vän med den. Mina favoritsidor saknas och jag får improvisera och minnas inloggningar bäst det går. Nå, det går, i alla fall sådär! Och felet på Mac är ett fel som många vid det här laget har drabbats av, tangenter som låser sig och blir obrukbara till sist. De håller inte för längre tids användning. Konstigt, när nu datorn var så dyr. Apple har inte provat ut tangentbordet tillräckligt, det kommer stå dem dyrt och så höjer de priserna ännu mer. Och det finns tydligen människor i USA som har stämt företaget. Fast jag vill bara ha en brukbar dator tillbaka. Saknar den. Det är fjärde dygnet nu jag är utan den. Den väntar på reservdelar. Undrar om det blir samma kassa tangentbord igen? Hoppas inte.

Och så är det tänderna som knasar sig igen. De är min ömma punkt. Många års användning sätter sina spår. Man blir ju kompis med sina tandläkare till sist. Mina bästa vänner så att säga, som hjälper mig att fungera igen. Som vågar sätta ner foten, borren, på de rätta ställena. Tufft jobb. Jag skulle aldrig klara av det. Tur jag slipper. Otur att jag får vara patient. Tur igen att jag har bästa tandsköterskan, tacksamheten är stor! Och det är bara att hålla ut. När en tand är klar är det dags för nästa…

Renoveringen av lägenheten har både stannat upp och fortskrider. Skulle önska att den blev klar, så jag får ha det bra ett tag. Men så köpte jag fel diskbänk. Hur smart var det? Inget smart alls. Kostar pengar och tid för hantverkare. Skammens rodnad lyser här.

Jag längtar så mycket efter lugn och ro. Hoppas det blir bra veckor uppe i norr snart framöver, sommarlovet hägrar, fast alldeles för kort som vanligt. Än så länge är det arbete som gäller, bara att ta en dag i sänder och arbeta med det som är. Vill helst bara ligga i hammocken och lukta på blommor och bada och köpa en båt och må bra! Inget annat! Lugn och ro helt enkelt.

Dessutom ville jag gärna åka till Danmark en sväng, men det får nog vänta till hösten.

Eftersom det är jobbigt att få in bilder på den här datorn, så blir det bara text. Ord, ord, ord. Planer, planer, planer. Vara, vara, vara. Bli, bli, bli…… glad? nöjd? tillfreds? lycklig? lugn? Hoppas det!

Jag har en del saker kvar att göra i lägenheten. En del ska jag själv göra, t ex måla och sätta handtag i innerdörrarna. Annat ska HSB göra, t ex byta ett element. HSB har tagit fem månader på sig hittills och det enda som hänt är att ett element ligger på golvet i rätt rum. De har nog inga checklistor att följa inför ett jobb och verkar så ineffektiva. Det är konstigt. Inte som en annan firma. Jag ringde kl 15.45 i förrgår och önskade ett byte av badrumsdörr och karm. Kl 7.25 igår ringde de och sa att de kommer. Kl 13.30 var allt klart!

För att hålla reda på allt skriver jag mina listor och bockar av allteftersom något blir klart. De ger mig en överblick och jag slipper känna en stress av att missa något. Lycka är att skriva en ny lista med nya utmaningar. I love listor!

I förrgår tog jag mig tid att förbereda en målning i köket. Väggen ovanför min bakbänk skulle bli varmgrå, som resten av köksdelen. Pulsen går upp när jag ska göra något. Undrar om det beror på en rädsla för att misslyckas och göra fel? Troligen. Det är i alla fall en anspänning.
Först maska av med maskeringstejp, så jag inte målar på fel ställe runtom. Det brukar jag göra ändå. Sedan spackla lite. Och slipa. Därefter fixa rollen och öppna färgburken och sätta igång. Måla två gånger. Färgen torkar snabbt, så det blir gjort ganska fort sen, bara jag sätter igång. Och däremellan vila och göra annat. Det kan ta lång tid att komma till skott och sen att bli klar. Tur att jag bara behöver svara inför mig själv om och hur jag utför jobbet.

Ju äldre jag blir, desto svårare att sätta igång med ett projekt. Bästa igångsättningshjälpen är inte att ha en inre pådrivare, utan ibland räcker det att någon ska komma på besök. Då får jag lättare energi att sätta igång och fortsätta göra fint här.
Och nu ett par svängar ner till källaren för att ställa bort lite grejor. Får se om mer går att få in där… annars vet jag inte. Oj oj, där behöver också rensas. Igen!

Fortfarande gäller det för mig att fundera på, ta mina ägodelar och väga dem i handen, om de verkligen behöver vara kvar i mitt liv. Feng shui, som en yttre mental rensning, likaväl som en inre mental rensning, terapi, behövs emellanåt. Än så länge har jag inte saknat något jag har gjort mig av med. Bara en fin bokhylla. Lite. Tur att jag behöll mitt lilla skrivbord. Det ska till jobbet ett tag, tills jag vet var det passar bättre.

Den uppmärksamme läsaren, ser att det tillkommit en ny rubrik här ovanför. Mitt bokförlag ligger vilande och det har inte hänt något där på flera år. Hemsidan tog jag bort nu under våren. Jag vill ändå ha kvar förlaget, utifall att jag skriver en ny bok. En dag kan det ske under. Mirakler. När jag har tid att skriva och har något att säga, som vill ut.

Namnet Bella är delvis från blomman Bellis Perennis, som blommar så fint i gräsmattor, väldigt vanligt i Danmark. Inte helt ovanligt i mellersta och södra Sverige heller.

Igår kom en beställning på boken och jag blev glad för det. Hoppas det är en godhjärtad människa som köpt den. Jag fick i alla fall energi att göra en egen sida för förlaget här.
Jag har ett litet restlager kvar. Det skulle vara fint att få den utsåld. Det kan ske under. Mirakler. Vem vet?

Något jag har hållit på med hela vintern, är att finna plats till mina saker. Det är en utmaning att flytta från en fyrarummare till en tvårummare. Hur tänkte jag? Jag hade bråttom och kunde inte vänta längre. Läget här vid sjön och nära naturen blev viktigare än utrymmet. Så det finns en förklaring.
Att finna plats är också att hitta plats. Den kan vara fördold. Eller ännu inte funnen. Leta vidare alltså.

Sakerna jag har, ska ha en ny plats jämfört med där de fanns förut. Köket är annorlunda. Lådorna och skåpen färre. Skåpen är annorlunda byggda med hyllorna. Det saknas ett städskåp med plats för skurhink och skaft. Dammsugaren har ingen klädkammare längre. Inte jag heller. Saknar en. Balkongen är liten och trång. Jag hade en skänk med målarsaker och verktyg. Nu står den i källaren och luktar illa, efter att en fettlösande vätska runnit ur en trasig flaska. Dessutom har jag inte plats för den uppe. Så jag behöver nya ställen, som inte finns. Eller ha allt i källaren som är fullsmockad. Mer måste bort. Eller hitta nya ställen jag inte tänkt på innan.
Nu är i alla fall stapellådorna borta från köket. Alltid något. De är sorterade som elsaker, gardinsaker, upphängning, skruv och spik, handtag och allt möjligt. Nu kan jag se på köket med andra ögon. Flytta bordet. Det kan stå på olika sätt efter humör och behov.

Det är ju bara saker. Fast inte bara saker ska hitta sin plats. Också människan behöver hitta den. I jobbet, i vardagen, i livet. Jag, som bara har några år kvar till pensionen nu, kan undra över om jag verkligen varit på rätt plats. Försent att ångra mitt yrkesval nu. Men fri att se framåt och göra annorlunda om jag vill. Om jag förmår. Om jag orkar. Det känns viktigt att ta mig tid att tänka efter igen. Vad vill jag? Hur vet jag att det är det jag vill? Är jag verkligen på rätt plats i livet? Det vet jag inte. Jag har inte provat att göra annorlunda särskilt ofta.

Nu har jag i alla fall flyttat själv för första gången i mitt liv. Utan att vara tvungen för att någon annan säger det. Utan att ha någon annan att ta besluten tillsammans med. Själv. Det var väl på tiden!
Vad står min håg till?
Att skriva.
Att vara i en trädgård.
Att sköta om ett hus.
Och att vara med mina barn och barnbarn och deras familjer. De är en gåva.

Min dröm att bli gestaltterapeut tog jag på allvar. Jag är gestaltterapeut.
Min dröm att bo i Danmark en period finns kvar, men är för komplicerad att genomföra så länge jag arbetar.
Min dröm att finna en kärlek finns. Men vem är kärleken? Och var? Drömmen att laga mat, baka bullar och städa och pyssla om en kärleksfull man finns. Och att, så att säga, titta åt samma håll, dela tro och livsåskådning, natur och annat.

Kan det vara så att finna sin plats kan höra ihop med att göra sina drömmar sanna? Antagligen. Så när jag lever ut mina drömmar, då är jag på min rätta plats. Om jag inte vaknar upp ur drömmen och inser att jag är på fel plats. Hellre förr än senare.
Kanske kan pilgrimsretreaten på Wettershus Retreatgård till Kristi Himmelfärdshelgen ge fler svar. Temat är Dags att bryta upp. Jag vill vara öppen inför det. Dock är det en sak att säga det, en annan sak att göra det. To be or not to be. To do or not to do.

Jag ligger i sängen och tittar på mina fötter. De lever liksom sitt eget liv därnere. Just nu smeker de varandra, de turas om att ge och få, jag känner värmen som går från ena foten till den andra i en ömsesidighet. Båda vill den andra fotens bästa. De känner varandras smärtor. Varje sticka, varje förhårdnad, varje ömmande ställe och värk i den ena foten, känner den andra foten till. När den ena foten haltar, så saktar den andra ner sin fart och stöttar, så att de kommer i takt igen. Hela tiden är det en följsamhet mellan fötterna, för att vägen ska bli så lätt att gå som möjligt, i ett samspel, när de nu ändå går samma väg. Fötterna kan stå stadigt ihop. Och vingla till med. De går. Springer över stock och sten om det behövs. Och sen när de är stilla, finns smeksamheten mellan dem och de kan vila i varandras fot en stund.
Ibland känner fötterna av kroppens ambivalens och kan spegla den genom att stå än här, med den ena foten, och än där, med den andra. Får den ena foten leka en tåramsa, så vill den andra foten genast ha lika, annars blir det obalans. Det vet varenda barn. Och fötter behöver skötas om, ha sköna strumpor och passande skor, vara rena och torra, få omskötta naglar, filas av lite här och var, smörjas in för att må bra och fortsätta gå utan att ha alltför ont. Alla fötter får ont då och då. På dem vilar en hel kropp och vägen kan vara svår och mödosam att gå med. Men fötterna håller ändå ihop i vått och torrt.
Jag märker att jag kan se mina fötter som en liknelse för hur en relation kan vara. Mina fötter möter en annans. Kommer fötterna skynda sig fram i glädje över att få möta den andres fötter? Kommer vi att kunna dansa ihop, skutta, hoppa, gå barfota ihop och visa glädje? Eller blir det mest tramp på tårna och dans i otakt? Kan vi vilja ge och få av varandras fötter, smekas och ge värme ihop alla fyra fötter en stund? Kommer vi lämna varandra med lätta steg i glädje över att ha fått vara ihop ett tag? Eller är det tungt att behöva gå och lämna den andres fötter och aldrig mer få trampa gemensamma stigar? Eller möjligen känna lättnaden över att få slippa träffa just de tårna igen? Jag trampar kanske på någons ömma tå ibland med. Eller någon trampar på min.

Om jag träffar någon som kanske kan komma att bli viktig för mig i framtiden, då kommer jag vilja se hur det går från mina fötters sida sett. Det vore ett annorlunda sätt för mig. Kanske enklare och bättre. Fötterna kommer få välja sina nya lekkamrater. Jag litar till att de vet vad de gör, mina fötter ihop med någon annans. Det gäller för mig att se, lyssna och känna vad fötterna berättar. Kanske vill jag kyssa någons fötter sen och någon vill kanske kyssa mina. Vem vet?

Dana 21 juni 2006

Undrar om den här bonaden med dessa enkla ord kan spegla tiden vi är i just nu, när vi går från mörka vintern till ljusa sommaren. Säkert kan den det. Och kanske skildra ett terapiförlopp. Från det mörka, det som inte går att klara längre utan att behöva ta hjälp av en annan människa, en professionell terapeut, som kan hjälpa en att se skillnad. Till ljuset genom skuggorna av ens förflutna. Sen är livet i och för sig inte ett ständigt ljus, men med verktyg att klara av livet, så går det bättre och till och med bra. En del kan behöva gå i terapi då och då för att se ljuset mer stadigt. Men där finns alltid en natt. Sådan är livets gång, genom dygnet, årstiderna och livet med sorg och glädje i olika perioder.

Dessutom finns en andlig dimension, att vara i ett mörker, bli troende på ett eller annat vis och känna att det ger ljus åt tillvaron, existensen, att inte behöva känna sig ensam i det hela. Gud finns där. Och det kommer en ljus himmel, en befrielse, i livet efter detta. Som Jonatan i Astrid Lindgrens bok sa: Jag ser ljuset! Och som många med en nära dödenupplevelse också vittnat om.

Om detta vet vi inget förrän vi är där i gränslandet mellan liv och död.

Jag hittade bonaden i en antikaffär i Östersund för säg sjutton år sedan. Den hängde i några år i mitt fritidshus i Norrland. Sedan gav jag bort den till en kär vän. Han har den inte kvar, sa han, när jag frågade om den, och han visste inte vart den tagit vägen.
Jag kan undra vem som har den. Till tröst. Som en vacker påminnelse, en prydnad, med rosorna där. Den hängde med den mildgröna färgen vid sidan av min säng i mitt mildgröna sovrum förr. Skulle jag se den igen, skulle jag ta vara på den igen. Hoppas den är till nytta där den är.

Ljuset skulle också kunna skildras så här, som Rumi beskrivit:

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.

Var är den? Var är du? Här är jag. I ständig vandring mellan mörker och ljus.

Igår såg jag årets första vitsippor i backen där jag bor. Så vackert i kvällsljuset stod de där. Själv var jag på en cykeltur i kvällsljuset och det var stilla ute, inga tåg gick i helgen här utanför.

Här är en liten bukett från igår.

Anemone nemorosa L. Vad nu L står för. Hvid anemone på danska. Och så Wood Anemone. Buschwindröschen. Valkovuokko. I ranunkelfamiljen.

Och här är de på skrivbordet, med himlen som en spegel i det blå.

Och snart är det solnedgång igen. Varje kväll med sol är som att få se en ny tavla – varje dag.

Precis så är det, En Söndag I April. I år igen.
Jag har varit på 6-årskalas och tagit en cykeltur för att rekognosera inför skolveckan som kommer. Kan kalla det för motionstur med.
Hemma börjar det likna Ett Hem. Så fort jag borrade hål igår för gardinhållare i köket och satte upp mina gamla gardiner som legat på vänt sedan 2005, så kändes det som mitt hem. Det var länge sedan jag hade en sån känsla för min bostad. Kommer inte ihåg när det var så sist.

När jag öppnar balkongdörren på morgonen hör jag fågelkvittret. I morse kom en skata och gnagde på talgbollen på balkongräcket. Sedan kom en hackspett. Sånt gillar jag. Jag kan ligga i sängen och titta på det. Har aldrig haft så fin utsikt någongång någonsin. Jag kan se solnedgångar. Sjön. Issmältningen i sjön.

Idag har det mesta smält, bara en rand kvar längst bort. Sen är det fritt vatten igen. Ser ner till gamla badstranden, där lärde jag mig simma. Jag minns hur det var simskola. Torrsim i sanden. Kallt. Ingen sol. Ner i sjön och öva. Och glödjen att plötsligt en dag kunna simma ryggsim. Sen minns jag inget mer. Simningen blev en stor del av min barn- och ungdomstid. Jag lärde alla simsätten när jag tränade i Södertörns Simsällskap. SSS. Vi åkte första åren till Nynäshamn för att träna. Mörka, slingriga, farliga vägar dit och hem. Andras föräldrar körde. Sedan tränade vi i Skogås. Buss dit och hem oftast. Ögonen var röda av klor och jag grät när det sved extra mycket. Jag slutade simma långt innan simhallen på Torvalla i Handen blev klar. Ett tag tränade jag småungar i Skogås. Det var fint.
Kanske var mitt öde utstakat att arbeta med barn från tidig ålder. Jag var barnvakt tidigt åt mina föräldrars vänner och tjänade godispengar på det. Nu har jag arbetat i över 40 år med barn i skolan. Dessutom har jag två älskade barnbarn. I allt har jag jobbat i 44 år, sedan jag var 17. Jag längtar efter att få ledigt från skolan snart, att få det långa sommarlovet. Men än så länge är det några år kvar. Sju terminer. Men vem räknar…

Bäst att leva i nuet. Men emellanåt minns jag gamla tider. Jag planerar för framtiden varje dag. Inte alltid blir det som jag tänkt, men det blir till något att hålla mig till i tillvaron, en trygghet antar jag. En linje på livets karta.
När jag var ung hade jag ingen aning om att jag skulle möta så många barn som jag har gjort genom åren. Barnen är bäst. Det går inte att planera möten med barnen. Det blir som det blir. Kontakt. Glädje. Sorg. Frustration. Kunskaper. Kramar. Tillit. Vardagsarbete. Allt möjligt.
I morgon är en ny dag i skolan. Det blir en annorlunda vecka, så mycket vet jag. Hur annorlunda vet jag inte än. Jag har min planering som karta. Sen blir det som det blir. Ännu en dag. Ännu en vecka. Ännu en månad. Ännu ett sommarlov. I sju terminer till, om Gud vill och jag har kraft och ork och är frisk och inte kommer på annat jag skulle kunna göra med resten av livet, som påverkar planeringen. Önska kan jag ju alltid. Tänk att inte veta! Så spännande! Och tur det. Framtiden blir som den blir.

Are you lonesome tonight?
Do you miss me tonight?
Are you sorry we drifted apart?
Does your memory stray to a brighter sunny day
When I kissed you and called you sweetheart?
Do the chairs in your parlor seem empty and bare?
Do you gaze at your doorstep and picture me there?
Is your heart filled with pain, shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

I wonder if you’re lonesome tonight
You know someone said that the world’s a stage
And each must play a part
Fate had me playing in love you as my sweet heart
Act one was when we met, I loved you at first glance
You read your line so cleverly and never missed a cue
Then came act two, you seemed to change and you acted strange
And why I’ll never know
Honey, you lied when you said you loved me
And I had no cause to doubt you
But I’d rather go on hearing your lies
Than go on living without you
Now the stage is bare and I’m standing there
With emptiness all around
And if you won’t come back to me
Then make them bring the curtain down

Is your heart filled with pain?
Shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

text och musik: Lou Handman och Roy Turk