Lägenheten är såld och jag ska flytta. Jag vet ännu inte vart. Kontraktet skrevs på igår, höstdagjämningen fredag 22 september. Sista dagen med min lägenhet är torsdag 11 januari 2018. Känns som bra datum. Dagen efter lämnar jag nycklarna till nya ägaren och överlåtelsen och allt blir klart om allt går som planerat.

Det är första gången i mitt liv som jag ska flytta själv. Jag flyttar inte TILL någon och jag flyttar inte FRÅN någon. Jag har inget hem som ska delas upp. Allt är mitt. Och därmed är också allt mitt ansvar. Och arbete. Det får gå. Och jag tror nog att jag får hjälp med. Tur det.

Idag har jag tagit isär hyllan på balkongen och packat krukorna i skåpet till kartonger. Bäst att passa på medan det är varmt ute. Att flytta mitt i vintern kan bli en utmaning. Och jag får väl börja rensa i mina skåp och lådor. Nu vet jag vad jag har att göra hela hösten. Rensa. Packa. Ingen tid att sakna. Ingen tid att längta. Bara jobba.

Jag har äntligen fått tillbaka de flesta bilderna och videofilmerna från den kraschade hårddisken. Nu finns de på datorn igen. Jag får rensa där med. Är det vad livet går ut på? Först samla. Sedan rensa. Var är livet då? Däremellan? Eller när jag kastar mig ut i det okända otrygga. Kanske är jag närmare livet då med. Närmare känslan av existensen. Trygghet kan vara som att vara död.
En sa att jag är modig. Ja, jag känner mig modig. Det är väl dags nu, en tid att våga vara vill, i livet och känna mig modig ett slag.

Näe, nu orkar jag inget mer. Jag är T R Ö T T! Så det så!

Jag har tittat på gamla danmarksbilder idag från september 2015. En mening kommer för mig ikväll: ’Jag saknar ditt väsen.’
Och sen vill jag säga det på engelska. Men vad är det rätta ordet då? Kanske finns det många:
– The essence.
– The being.
– The personality.
Jag skrattar till lite. För jag saknar också ’the ado’. Och lite annat.
Vilket djup i ordet ’väsen’ det finns. Much ado for nothing? Kanske var det så. Och ändå allt.

Danmark. Danskan. Dansken.
Baden, bokarna, böckerna.
Kaminen, kylan, köket.
Teet, fikat, vilan.
Morgonandakten, behovsinventeringen, besluten.
Allt.

Här är en av mina promenadvägar på lunchrasten i Jordbro. Där kan jag gå och tänka över dagen som gått och resten som kommer. Eller bara njuta ljuset, grönskan och höstvärmen.
Idag hade vi utedag med hela skolan och mer exemplariska elever kan jag bara inte tänka mig. De var toppen! Tillsammans med en kollega höll vi ställningarna på en station vid gravfältet. Vi hann prata om passioner i livet. Vad kan vi brinna för? Jag inser att jag saknar de passioner jag haft. Jag saknar min diktning. Kärleken. Att översätta Rumi. Musiken. Danmark.
Min väg här framöver i livet är otydligt skriven. Jag önskar att jag kunde finna en väg fram till glädje och flöde. Det vore så härligt att ha en något så när utstakad väg att gå. Kanske hittar jag passionen igen. I en trädgård kanske. I ett hus. I en gammal kärlek? Knappast troligt. Fast gärna.

Eller är det rallykörning jag ska ägna mig åt? Att åka snabbt på grusvägar i skogarna runtikring? Kanske det! Eller snickra mer? Det är roligt att hyvla i trä. Jag gillar att titta på den danske Frank som är bonde och snickrar på sin gård. Jag är fascinerad av hans sätt att arbeta i trä. Så påhittig och säker. Nå, nu är min list i alla fall klar för fastsättning i väggen. Jag limmar. Det blir bäst. Och jag kan vara nöjd med att listen äntligen är på plats, efter ett par år utan. Lite lim, silikon och sen klart. Tänk om livet skulle vara så enkelt att fixa.

Mitt inlägg på facebook passar lika bra här med. Tacksamheten fyller ikväll.
Det gör ont att tänka på alla som är mitt i naturkrafterna i världen. Tankarna går dit med.

Idag läggs min lägenhet ut till försäljning och jag har inget nytt ställe att bo på än. Det är klart det är en chansning, men så är det ibland i livet, att man får ta en chans till förändring, genom att kasta sig ut i det okända. Jag vågar. Jag gör det. Jag kommer hitta ett nytt ställe att bo på. Det intalar jag mig i alla fall.

Jag ska inte bo så här nära en landsväg. Bilarna kör både snabbt och ofta förbi där. Extra trafikstört läge dessutom med järnvägen som går förbi bara ett par hundra meter bort. Tågen mot Danmark…

Medan jag väntar på mitt rätta ställe, tittar jag på hus att bo i som pensionär. Jag ska absolut inte bo i huset på bilderna här. Jag kan dock fascineras av byggstilen och orden som är målade på eternitplattorna. Hur tänkte den som gjorde det?

Men jag vill så gärna ha ett hus med utsikt över landskapet, gärna över vatten och med mycket himmel. Helst inte så många grannar. Natur runtomkring. Lagom stort för mig utan att vara för litet. Kunde jag ha flyttat mitt norrlandshus närmare stan, så skulle jag ha valt det; ett hus med själ och djup, som jag känner utan och innan i stort sett. Med vackra fönster och dörrar. Rofyllda rum. Med en vacker trädgård, där jag kan ha mina rosor och rabarber. Dit mina barn och deras familjer med barnbarnen gärna kommer.
Det är ju drömmen om mitt bästa hus jag har.

Förr hade jag drömmen om att bo i Danmark ett år. Den har jag kvar. Visst. Men först får jag arbeta klart mina år i skolan. Sedan… då…. kan jag vara fri att göra som jag själv vill. Har jag fyra månader kvar att jobba eller fyra år? Det vet jag ännu inte. Något däremellan kanske. Sen ska jag sitta och fika både ofta och länge.

Nu ska jag först och främst leta efter en lägenhet i ett hus med hiss i ett centralt läge i förorten där jag bott sedan barndomen. Hoppas jag har råd med en trea. Ett rum ska jag ha till min firma. Ett vardagsrum. Ett sovrum. Utsikt över skog. Närhet till vatten och skog. Det kan väl inte vara så svårt att hitta? Håll tummarna för att jag får det jag söker. Annars vet jag inte vad jag gör. Jo, flyttar absolut. Jag ska inte bo kvar här. Så mycket vet jag.

Den som är nyfiken, längtar efter och saknar mig, får gärna höra av sig.
Både gamla vänner och gamla ovänner. Så spännande det kan bli!
Skypa, ring eller mejla. Vilket som. Bara du gör det!

Plötsligt kommer texten till mig och jag börjar sjunga något jag inte sjungit på länge. Jag hämtar gitarren, stämmer den och spelar:

Jag och Du

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Är du ensam framför teven om kvällen som jag
Tror du ännu på att ensam är stark
Eller har du börjat tvivla på att allt är som det ska
Ja då har maktens lögner börjat tappa mark

Jag vet inte vad du gör eller hur du trivs med det
Tycker du som jag att ibland har du fått nog
Känner du det som om tiden sakta rinner från dig
Har du slutat se nån mening med ditt knog

Låt inte hopplösheten få dig ner på knä
Se dig om – du är inte ensam
Och när man har fått sammanhanget klart för sig
Då leder många vägar bakåt, men bara en leder fram

Min vän, vår tid är ganska knapp, vi måste lita till varann
Det finns ju mer som för oss samman än som skiljer oss åt
Och när lägena skärps och vinden blåser kallt
Blir det varmare ju tätare vi står

Var mänska ska ha rätt att känna mening med sitt liv
Men för den rätten måste vi ta strid
Vi har levt alltför länge i kapitalets slaveri
När vi enade står samman ska den tiden va förbi

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Inspelad av Norrbottens Järn för länge, länge sedan. Text och musik: Ted Ström
Och här nedanför en senare liveversion.

Jag är så seg! Seg i betydelsen energilös. Kanske behöver jag vara det. Mycket som händer just nu.
Jag har bytt jobb, med nya ansikten, platser, namn att lära känna. Jag håller på att flytta, vet ännu inte vart. Lägenhetsfotograferingen var i torsdags och jag har många kartonger packade nu, sånt som inte skulle synas på bilderna och inte heller ska stå framme på visningen om tre veckor, 17 september.
Beslutet är taget. Det tog flera år att komma dit. Jag kommer sakna mina småfåglar utanför i tallarna. De kommer helt säkert sakna nötterna de får.

Jag är seg. Kommer inte upp ur sängen idag. Gör bara det jag måste göra. Och jag vet att det är bra att göra saker. Ett par gamla arbetskamrater var här i fredags. Det var fint. Vi såg hur många flygplan som helst flyga förbi över Handen. Inte tänker jag på att det var en inflygningsbana här. Planen kommer söderifrån. Jag brukar inte sitta på balkongen så ofta. Kanske dags att göra det mer, innan jag flyttar.

Jag är seeeg! Fast igår badade jag i Saltsjöbaden. Det var kallt. Jag blir lycklig av att bada. Och dubbellycklig av att bada tillsammans med vänner. Särskilt gestaltvänner. Att bada ger mig minnen på cellnivå. In i skattkistan med minnena. Jag minns mina bad i norr och i söder. Förra året var det vid Öresund på båda sidor. I norr i Ångermanland. Året innan dess var jag i vackra Odsherred på Själland. Och i Ångermanland igen och igen. När det gäller att bada är jag inte seg. Då kan jag nästan springa upp ur sängen. I år har det varit för lite bad. Får längta till nästa år nu.

Seg! Jag behöver ta fram borren och skruva fast lister vid trösklarna. Själv är bäste dräng? Så trist. Trist att vara själv. Längtar efter en vän. En nära vän. En trogen vän.
Bro, bro och breja, stockar och stenar, alla goda renar, ingen slipper här fram, här fram, förrän hon säger sin kärastes namn. Vad heter han? Ja vad heter han? Ingen aning. Kommer han förbi mig månntro? Jag tappar tron emellanåt. Segt och trist. Jag är seg och trist. Nå, i alla fall idag. Just nu. Kanske går jag upp snart och börjar göra något som är bra för mig. Rensa. Packa. Flytta. Fast vart? Hm…

Något som kommer närmare är pensioneringen. Där kan jag drömma. Tänk om… jag kunde gå i pension till våren. Då skulle jag flytta till ett hus direkt!

På mitt nya jobb går jag runt och hälsar på mina nya arbetskamrater.
– Hej, jag heter Dana.
– Åh, den som vet allt, säger en.
– Ja just det, kunskap! säger en annan
– Klok! säger en tredje.
Jag förstår att de förstår mitt namn. De kan persiska.

Jag pratar Rumi med en av dem. Jag berättar att jag hört dikten ”Vassflöjten” av Rumi
på persiska. Så vidunderligt vackert språk för en sådan vacker och tänkvärd dikt. Jag njöt. Rumis poesi måste ha blomstrat av bara farten i den persiska språkets vindlande, som musik.
Min arbetskamrat säger att hon ska lära mig persiska.
– Vi tar en rumidikt i veckan!
– Jaaaaaaa, svarar jag.

Mitt rum har fått tre skåp, i tre olika färger. Blågrönt, gult och grönt. Jag sätter upp mina bilder, som redan är i regnbågens färger. Jag har ett regnbågsrum. Såklart!
Igår började det ösregna, fast det inte skulle. Sen kom solen fram. Och på hemvägen lyste regnbågen som en bro på himlen. Undrar vart den bron går…
Bron mellan min danske rumivän och mig finns kvar i mitt minne. Jag saknar den så mycket. Bron mellan andra människor finns. Mellan mig och barnen. Och finns ingen där, så bygger vi en. Vi behöver broar också mellan oss och himlen. En del kallar det för en himmelsstege. Jag kallar det för en regnbåge.

Jag får fixa till lite hemma innan försäljningen kommer igång. Det som skulle ha blivit gjort för två år sedan blir mer klart nu. Jag sågar metallisterna som legat och väntat. Nu ska de bara borras fast i cementgolvet. Det får någon annan fixa.

Jag hugger loss lite kakel i köket, bakom spisen, i kaklet som de satte upp fult vid stambytet. Det gick bra. Men vad ska jag ha för list mellan bänkskivan och kaklet? Ingen aning än. Den som köper min lägenhet kommer nog riva ut hela mitt femtiotal och göra om allt ändå. Inget att lägga ner för mycket jobb på. Men det skulle kännas bättre om jag hade gjort fint ändå. En list har jag fixat på kortsidan i alla fall. Den ska bara oljas in och skruvas fast, det kan jag klara.

En rislampa behövde ett nytt sladdskydd och kapa sladd. Det gjorde jag idag. Vardagselektronik. Kul att klara sånt.
Tänk om fönsterfirman kan klara att göra klart det som redan skulle ha varit klart? En snickare kommer på lördag och byter ut fönsterbänkarna i alla fönster. Hoppas han klarar det. Idag såg jag repor i parketten i vardagsrummet. De måste ha släpat fönstren där. Inte kul att se, även om golvet är gammalt och gungigt.

Småsaker ska fixas. Undrar hur det blir i min nya lägenhet? Finns det något att göra bättre där? Hänga om kylskåpsdörren kanske. Och måla färg på väggarna som är kritvita nu. Om jag nu lyckas få högsta budet på lägenheten. Behöver verkligen komma till något nytt.

Jag drömmer fortfarande om att bo i Danmark. Kanske kan jag göra det när jag går i pension. Om jag säljer lägenheten och har mitt fritidshus ordnat. Om om om… Att göra är lättare, då ser jag resultat ganska direkt. Men om… där finns inga löften om något. Där kapar man banden och faller fritt. Eller flyger fritt. En föll och en flög kanske. Om jag hade haft vingar skulle jag flyga iväg dit nu! Emellanåt drömmer jag att jag är där. Då blir jag gladare. En tröst. Fast en dröm. Om det ändå vore sant! Vad jag skulle fixa där då!

Det är dags att flytta. Idag lämnade jag in mina nycklar och arbetsdator till min gamla skola. Alla mina skolsaker flyttas på tisdag till min nya skola.
Jag har med andra ord flyttat ut från jobbdatorn och flyttar så sakteliga in i min egen nya dator. Den är blank och fin och rymmer mycket. Jag har tack och lov fått filerna från förra datorn rekonstruerade av ett dataföretag och det är jag så tacksam för. Men bildfilerna fick jag inte styr på. Hoppas att datafirman kan ge svar på vad som felas.
Det är besvärligt att hitta till rätt länkar och ha alla lösenord på plats. Tack och lov fick jag tillbaka mina länkar igår och då blev det lätt som en plätt att komma till rätt wordpressinloggning igen. Puh!
Skönt att komma ”hem” till en egen dator igen. Vad jag har saknat mitt ställe, sedan förra datorn gick sönder och jag inte hade någon backup. Nu har jag!

Byta bostad ska jag dessutom. När jag kom hem från landet i tisdags natt, kände jag direkt att jag inte ska bo kvar längre i lägenheten, tre trappor upp utan hiss. Jag har haft planer ett längre tag på att flytta, men jag har inte vetat hur, i vilken ordning det blir. Nu vet jag. Lägenheten ska ut till försäljning inom en månad och jag ska leta ett nytt boende samtidigt. En del skulle nog ha börjat i en annan ände, men jag är inte som en del andra.
Spännande känns det. Nästa vecka kommer en stylist och veckan efter blir det fotografering.
Eftersom lägenheterna i området har haft fönsterbyte, har mina möbler och saker legat nerpackade och ihopstuvade under lakan hela sommaren. Det kändes redan som om jag hade packat och jag kände att jag är redo att ta steget iväg till något annat; en lägenhet med hiss.
Jag behöver plats till min gestaltfirma. Jag vill ha fönster i badrummet, så jag kan se himlen när jag badar. Badkaret tar jag med mig i flytten. Möblerna då? Tja… en del kan jag redan nu lämna. Annat får vara kvar tills jag är mogen att lämna. Jag har ju svårt med separationer, i alla fall en del. Jag får ge mig själv tid till det.
Och det jag tycker om och älskar har jag kvar. Saker kan vara en trygghet. Inte för att de är värdefulla i pengar, men för hjärtat och ögat. Sinnligt på ett eller annat sätt.

Nu tvättar jag alla lakan och skurar golv. Snart dags för gardintvättar. Men först ska fönsterbrädorna fixas till innan jag sätter upp gardinerna. Inte kan man ha en fönsterbräda med en trappa heller! Ser himla dumt ut. De nya ägarna ska i alla fall få ta över en lägenhet med fönsterbrädor som ser ut som de ska göra. I en nivå.

Jag ber till Gud varje dag att få kontakt igen. Att synas, bli sedd, bli accepterad som den jag är, så som jag accepterar den han är, och vill se honom, så som han vill bli sedd.
Drömmar kommer. Vackra drömmar, som den i natt. Ingen kan leva i drömmarna. Jo, det går. Fast det handlar om att leva i verkligheten. Och i den verkligheten ber jag om nåd.
Allt är nåd, sa Martin Lönnebos pappa när han dog. Jag vill tro det. Också när jag är ute och plockar bär, som jag har gjort idag. Tacksamhet. Absolut. Och jag ber om kontakt. Jag ber.
– Gode Gud, öppna hans hjärta. Öppna fönstret igen. Amen.

Emellanåt får jag idéer eller visioner av sånt jag vill göra, som att spela, sjunga, dikta, skriva, översätta, vandra, ordna i trädgården. En av passionerna har varit jobbet. Det kan jag förverkliga när jag jobbar. Sen önskar jag mig både pension och passion.
En annan passion har varit att sjunga in mina sånger. Det var jag fylld av förra sommaren. Än så länge inte alls denna. Studion står där den står. Väntar på lusten. Och en ny dator.
Skrivandet har jag haft paus med här, skriver och håller kontakt med andra mer på sociala medier. I alla fall ett av dem. Jag har idéer, men kommer inte till skott. Skriver mest till mig själv. Dagbok kallas det. Detta är också en dagbok. Den har jag dock mer på vänt just nu, parkerad. Får vara så. Men idag så…
Mejlen är ganska död numera. Där kommer mest fakturor, information och reklam. Mejlar ibland med de som inte är ute på sociala medier. De är få.
Telefonen rasslar till ibland. Mest sms. Varför inte ringa mer? Inte mindre. Jag behöver prata med andra.
Och så ska man förvarna. Först ett sms: Kan du prata nu? Och så invänta ett svar på när det passar. Så dumt. Förr ringde man ju bara. Det funkade fint. Nu ska vi både vara anträffbara alltid och inte.
Förut var det också skype med goda samtal. Vart tog de vägen? Ingen passion där längre.

Något jag verkligen skulle vilja ha mer av är att översätta från danska till svenska. Rumi finns fortfarande i hjärtat. Där finns fortfarande en möjlig passion. Men jag vet inte hur. Jag tyckte om arbetsgemenskapen där. Att utveckla något tillsammans. Att prata och fixa. Att skapa något nytt. Det tyckte jag verkligen om. Däri ligger längtan, till att finna en ny eller gammal väg igen, till skapandet. Jag är fortfarande stolt över dikterna jag översatt och att många söker till Rumi på hemsidan här.

I gamla oförrätter och konflikter finns energi bundet, det blir till hinder för att leva med lust och passion. En del tror att lösningen på konflikter är att göra sig av med människor, för att känna sig fri och glad. Jag tror i princip inte på att det är så relationer ska vara. Själv behöver jag dock ibland ett större tålamod och tid. En klok mening (av Platon?) som synts i tv-serien Skam har varit: ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Och det är DET som är svårt att komma ihåg. Ibland är passionen för att hålla konflikter vid liv större. Egentligen vill jag bara leva i frid och ro med min omvärld. Det är det viktigaste. Vem vill inte det? Testningar och avsaknad av respekt för gränser är vad konflikter oftast handlar om. Jag förstår det bättre nu. Och efter en konflikt kan lugnet breda ut sig igen.

Mitt hus i Ångermanland älskar jag fortfarande högt. I år har jag investerat i en ny spis, ny tv och har målat klart i hallen nere. Det som har varit brunt och fult i alla sjutton år här, är nu ljust och fräscht. Taket är målat för första gången sedan huset byggdes för 85 år sedan. Konstigt! Bor jag här? kan jag tänka. Jag skulle ju inte fixa mer, hade jag bestämt, men det är svårt att avstå om lusten finns. Lusten är nyckeln, lösenordet till passionen, i alla fall för mig.

Behovsinventeringen säger: Gör det jag vill – om jag nu vet vad jag vill. Vandra i fjällen. Skriv. Fixa ett par sånger till youtube. Översätt Rumi. Ring en vän. Tvätta. Släng gamla kläder. Laga mat. Handla. Drick te. Baka. Tvätta bilen. Köp en båt. Öva tålamod. Fortsätt längta. Och gör det med passion och lust.

Polkagrisrosen har prinsessknoppar.

Rosorna blommar. Hammocken står beredd att gunga. Men solen och värmen är inte här. Det blåser och är bara 12 grader varmt ute. Alltså kallt. Har bara badat en gång och det var tre snabba 1-2-3 sekundlånga dopp. Tja… vad mer? Har sorterat ved och tagit in en massa vedkubbar att klyva. Veden behöver torka ett halvår till, eller till nästa sommar i alla fall. Känner mig som en skogsbonde och trädgårdsdokumenterare. Där lägger jag mest krut. Önskar jag hade mer av både lust och ork att göra mer. Till exempel rida på en strand. Eller köpa en båt att kajka ut med på Ångermanälven. Jag läser väldigt lite. Lyssnar på musik och ser på tv mer. Längtan och saknaden finns som en ständig följeslagare.
För två år sedan var jag hur lycklig som helst, både hemma och i Danmark. ”Livet går upp och livet går ner. Det beror på hur man ser.” har någon skrivit en sång om. Minns inte mer just nu av den. Tänk, förr kunde jag massor av låtar, för alla tillfällen. De dagarna är över. Nu glimmar det bara till ibland.
Jag har haft bilen på service och då handlade jag böcker på biblioteket för 2 kr styck. Det var billigt. Det betyder inte att jag kommer läsa dem. Men ge bort och ha som tittböcker går bra.
Jag önskar jag hade ett mer skrivande projekt igen. Har börjat göra i ordning en skrivarstuga på altanen. Men än har jag inte fått till det riktigt. Behöver skruva i fler skruvar. Sen är det bara att vänta på sol och värme. Och lust. Och ork. Och glädje. Och en kärlek. Men det är som det är. Får ha min inre kärlek. Och ta hand om mig. Det börjar bli dags nu att göra det. Livet är ändligt. Två vänner har dött på senaste tiden. Påminnelsen om vår dödlighet finns omkring oss, mer och mer ju äldre vi blir. Och 60 är inte det nya 50. Det är nu som kroppen mer tydligt visar sitt förfall. Och visst, alla blir inte 60. Undrar hur gammal jag blir? Klart jag tänker på döden mer nu än förr. Kanske är att vara 60 år, som att gå in i porten till ändligheten. Nu börjar det i alla fall bli mer verkligt, att livet tar slut en dag.

Jag har läst en av böckerna tidigare. Men bra böcker kan läsas om och om igen.

En tänkarstubbe. Där kan jag sitta och kontemplera om och när jag vill.

Honungsrosen börjar blomma nu.

Himla gott bröd bakat i nya spisen.

Har precis badat här.

Skriv förresten gärna kommentarer, du behöver inte uppge ditt riktiga namn. Det är skoj att få en reaktion på det jag skriver. Tack på förhand till dig som läser och skriver!