Går omkring i min trädgård och njuter av blommorna. Dessutom ska de skötas om, rabatterna rensas och gräset klippas. Långsamt tar jag mig an arbetet. Det är som om jag behöver en lång startsträcka, innan jag kommer igång. Helst i sol och värme.
Jag lyssnar på radion som jag tar med mig dit jag går. Sommar. Allvarligt talat. Tendens. Dagens dikt. Om att sköta om gamla hus. Trädgårdsdags. Det är många program som passar att lyssna på i stilla meditativ stämning.
Och när jag behöver vila sitter jag på olika ställen. Inne. Ute. I hammocken.
I trädgårdssoffan. Vid trädgårdsbordet. På trappan.
Allt har sin tid. Allt har sin plats. Är jag i fas med min tid? Är jag på rätt plats? Klart jag funderar. Svaret är nej. Jag är inte i fas. Jag är i otakt med mycket. Jag är på fel ställe. Men trädgården, blommorna och huset är i mitt hjärta. Svårt är det att skiljas från sitt jordiska paradis. En dag blir det så. Sådan är livets gång.

Finlands vita rosor blommar vidunderligt och troget.

Aklejor med frön från Danmark, Trosa och fröpåsar. Vilka är vilka? Spelar ingen roll längre.

En överlevare. Rosen dog och bredvid planteringsgropen dök denna vilda upp.

Höga och stolta står de där i rabatten som inte ville ta sig. I år har de överglänst sig själva. Otroligt vackra. Jag kysser dem så ofta jag kommer ihåg att göra det.

En plats för vila.

Och här är jag, min skugga. Lever på skuggsidan i näringsfattig jord. Också en överlevare, på sätt och vis.

Tänk om jag bara hade vetat hur svårt det skulle bli! Hade jag då givit mig in i det?
Det är dagens fundering.
En del saker visste jag: Att en katt bara lever ett visst antal år. Att föräldrar oftast går före till evigheten. Att jag en dag skulle växa upp och ta ansvar för mig själv. Ansvaret är för övrigt det som är svårast att förstå att jag har.

Inte visste jag att jag skulle bli så helt förälskad i mitt hus.
Inte visste jag att jag skulle bli så fast förälskad i honom.
Inte visste jag att jag en gång skulle bli över 60 år och snart pensionerad från mitt arbete.
Och att de dagar skulle komma då det var både dags och svårt att lämna allt.
Separationer är värst. Inte alla. Men en del.
Jag kommer nog aldrig över de värsta.

Tog fram hammocken idag från trädgårdsförrådet. Klarade det själv i år med. Jag är så stark! Tog fram kuddarna. Låg en stund och gungade och tänkte vad skönt det skulle bli att vila där hela sommaren.
Sen tittade jag på väderprognosen. Inte bra. Regn, regn, regn, regn. Sedan uppehåll två dagar. Sedan regn, regn, regn och regn. Då gick jag ut och la in dynorna i förrådet. Onödigt att de blir blöta.
Nå, jag har annat att göra inomhus. Bokföra. Deklarera. Betala ut pengar. Bokföra mera. Sy ett nattlinne. Börja planera min konstinstallation. Göra ett solskydd till altanen. Baka. Laga mat. Diska. Tvätta. Läsa.
Vem behöver gå ut och vara och rensa i trädgården? Suck… Jo, jag!

Att gå ner till sjön och bada är inte att tänka på heller. Är sjuk med hosta och snuva. Att resa någon annanstans inte heller. Drömma kan jag. Det gör jag. So be it!

Jaha… så är det sommarlov igen. Denna tid som jag brukar längta så mycket efter. Som är varm och god och fylld av längtan efter jord och blommor. Och just nu är det inte så. Har ingen lust. Ingen längtan. Utan riktning. Som jag brukar ha det emellanåt.
Danmark, denna längtan dit, nej. Danmark är för litet. Längtan norrut, nej. Vill inte. Längtan efter någon, nej. Finns ingen att längta efter.
Kanske har jag inte haft ro att tänka och känna efter vad jag vill – behovsinventering – som en dansk vän sa. Nej, antagligen inte. Dagarna har varit fulla av skola, söka jobb, avslutning och packning. Nu är det gjort. Kartongerna – alldeles för många – står packade och väntar på transport till hösten till nya skolan. Men nu då? Nix!
Dags att börja packa och fixa till fönsterbytet. Hack i häl på det andra. Ingen tid att andas och vila. Fast jag får ta pauser ändå, för jag är inte ung längre. Orken tryter oftare.

Kanske tar jag och cyklar en sväng i helgen. Behöver finna någon ny väg att ta mig fram på. Så länge jag kan cykla. Så länge jag vill något. Så länge jag orkar. Och hoppas, så här första dagen i resten av mitt liv, att sommaren kommer fylla mer än jag har förhoppningar om. Ungefär så.

Lite musik som passar morgonen kommer här. Allt är skört. Livet. Orden. Varandet. Jag. Du?

På skolan ska vi ha sommarfest innan sommarlovet. ”Kom som en sång” är temat. Kanske denna? Jag har trasiga skor.

Somliga går med trasiga skor text och musik: Cornelis Vreeswijk
Somliga går med trasiga skor
Säg, vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så

Gud fader som i himmelen bor
Blundar och sover sött
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
När man är gammal och trött?

Vem bryr sig om hur dagarna går?
De vandrar som dem vill
Medborgare om etthundra år
Finns du ej längre till

Då har nån annan tagit din stol
Det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
Ner i din mörka grav

Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår

Jag är en tvivelaktig figur
Duger ej mycket till
Bakom ett hörn står döden på lur
Han tar mig när han vill

Somliga går med trasiga skor
Tills de har slutat gå
Djävulen som i helvetet bor
Får sig ett gott skratt då

Idag lämnade jag in min avskedsansökan. Jag lämnar friskolan för att börja på kommunal skola igen. Det är 3,5 år sedan sist. Jag kommer dessutom tillbaka till min hemkommuns kommunala skolor efter, låt se… hm…. 19 år! Det är verkligen dags. Känns både sorgligt och skönt beslutsamt att ta steget vidare igen, till att sluta mina lärarår där jag började, så att säga. Jag är tacksam för åren jag haft på friskolan, jag har lärt mig mycket och haft det bra mest. Och ungarna… ungarna är alltid bäst!
Idag fick jag en present från en liten vän där, som stolt sa att han skrivit på kortet alldeles själv. Då blir jag glad. Jag tar med mig alla goda minnen och upplevelser. Det jag inte hinner veckan som kommer, får jag göra i sommar. Och så packa mina grejor. Det blir fullt upp där att fixa. Bara fem arbetsdagar kvar. Sen sommarlov.

Svanfamiljen simmade vid Sandemar strandängar i tisdags.

Jag måste säga att jag leker med elden ibland. Kanske är det ett behov att skapa spänning i mitt liv. Eller så är det bara ren och skär teknikrädsla. Att göra något nytt med nya apparater, tar tid för mig att komma igång. Så hade jag köpt en ny hårddisk att ha som backup. Gjorde jag då en? Nej. Jag väntade och väntade och väntade, trots att jag i bakhuvudet visste att min dator var gammal och trött.
Så kom den kvällen när skärmen blev vit och datorn inte ville mer. Jag förstod inte först vilken olycka som drabbat mig här. Som jag inte heller i vanliga livet fattar ibland.
Första datoraffären provade en hel natt att få fart på hårddisken. Inget resultat. Sedan fick jag tips om en discrenoverarfirma. De tog emot mig direkt och efter en timme fick jag ett kostnadsförslag. Det ska vi inte tala om här, en mindre förmögenhet. Men jag hoppas hoppas hoppas att de kan rädda mina filer och bilder. Hela mitt datorliv sedan 2004. Och alla lösenord är borta. Kontaktlistor. Hemsidor. Bilder. Musik. Allt.
Jag vet inte vad de kan rädda än.
Att jag kom in på hemsidan här, är mer tur än skicklighet. Och jag behöver lite tur. Kan jag behöva. Mycket tur förresten.
Och idiotin, att ha en backup och inte använda den? Att ha på känn och att inte följa intuitionen? Vilken läxa jag har fått. Och med dyra lärpengar och stor ångest får jag betala för min oansvarighet, dumhet, idiotiska blindhet.
Hoppas jag lär mig av detta.
Hoppas ni lär er av detta och att ni har backup. Jag är ett varnande exempel nu på hur det kan gå.

Har planer på både det ena och det andra. Trots lånediskrimineringen som ett EU-direktiv slagit till med, kan jag låna pengar till ett hus på närmare håll, bara jag säljer min lägenhet. Inte så bara bara.
På lördag ska jag titta på ett renoveringsobjekt och se om det kan vara mitt rätta ställe under några år framöver. Hoppas det. Jag längtar efter ett hus och en trädgård som ligger närmare mina barnbarn och familj. Det vore toppen!
Hoppas det är ett lugnt område. Jag behöver det. Nära en sjö. Med goda grannar. Allt bra. Frid och ro. En ny lekplats. En ny lekstuga med gott om plats. Och så hitta ett billigt boende, ett rum att hyra medan jag jobbar mina sista år i skolan. Får se vad jag kan finna. Allt ska passa in.
Om det är lätt, är det rätt. Om det är svårt, är det hårt.
Skulle jag ha chansen att bo i Danmark ett år, skulle jag ta den. Jag kan behöva göra annorlunda saker, våga annorlunda. Våga kasta mig ut i det okända. Undrar hur det kan kännas att göra det själv? Har ingen aning. Får se hur det blir på lördag. Kanske blir det första steget till förändring.

Vilar glad. I din famn.
text: Kristina Lugn
musik: Benny Andersson

Sjön vilar tätt mot stranden.
Himlen oändligt blå.
Jag står med dig i handen.
Mörkret faller. Och du lyser så.
Vinden vill famna skogen.
Havet ger vågen ro.
Vännen vill vara trogen.
Där du vandrar vill min längtan bo.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Nära vill jag vara.
Lugn vid din varma själ.
Jag är en barnsång bara.
Den är enkel och menar så väl.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Maj. Äntligen maj. Sol. Värme. Grönska. Blommor. Som jag har väntat! Demonstrationståget har gått förbi utanför och lämnar kvar bilden av de röda fanorna och blåsorkestertonerna här.

Vi har sjungit in våren igår i kyrkan. Jag blev så berörd när vi sjöng Vilar glad. I din famn. Den har jag inte tidigare sjungit. Knappt hört heller. Skriven av poeten och svenska akademiledamoten Kristina Lugn och tonsatt av Benny Andersson, till prinsessan Victorias och hennes prins bröllop.
Det är jobbigt ibland att sjunga om kärlek, när jag inte har någon famn att vila i.
När kärleken är slut. När ensamheten är för stor. När känslan är att vara utan hopp om mer. Jag får leva på minnen. För jag minns hur det var.

Vi sjöng också, tillsammans med publiken, Vårvindar friska. Versen här har jag sällan sjungit, den gjorde också ont i hjärteroten, fast på ett annat sätt:

Hjärtat vill brista – ack, när den sista gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga, ögonens låga, mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud.
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Annars är livet som det är, stora beslut ska tas. Har ingen tätt inpå att prata och dela beslut med. Det känns svårt och trist. Men det får gå.
Var vill jag jobba? Hur länge till?
Var vill jag bo? Hur vill jag bo?
Där är jag inte fri att bestämma; banken hjälper mig att sätta gränsen.
Har hundra små beslut med; vad ska kastas, ges bort och slängas.

Och egentligen, det enda jag vill är att vila glad, i din famn. Hur svårt kan det vara?
Kom igen nu!

Kastanjeträden håller på att vakna till liv.

Käre vän.
Vad jag saknar dig! Och du har låtit mig förstå att du inte saknar mig ett dugg. Tvärtom.
Så fel det blev. Så otrevligt, så onödigt hårt.
Och jag kan inte ta kontakt med dig och du tar inte kontakt med mig.
Så sorgligt, att vi inte kan mötas igen. Att vi inte kan prata.
Jo, jag kan. Men inte du. Du vill inte.
Bara att acceptera. Bara att gå vidare. Jag gör det. Om än motvilligt. Då och då.

Önskar att vi hade kunnat klara av att vara vänner. Men nej.
Jag tänker på att vara öppen, genomskinlig, transparent.
Önskar jag kunde varit mer öppen. Men jag vågade inte.
Och du, du stängde dörren. Och fönstret. Och gick. Som du brukar.

Undrar hur vi hade gjort om vi hade gjort annorlunda. Mer tvärtom.
Du hade sökt upp mig. Jag hade svarat, såklart.
Du hade kommit och jag hade vågat säga hur jag har det.
Vi hade klarat av det som dök upp och vuxit tillsammans.
Kunnat skratta åt våra känsligheter. Kunnat ha roligt och lekt, som om vi båda vore barn.
Jag hade varit dig lojal in i döden. Kärleksfull. Glad i dig.
Du hade vågat dig innanför min osynliga mur. Och jag hade sagt:
Välkommen till mitt universum.

Men nu är det som det är med oss. Du och jag har en oavslutad relation.
I alla fall jag med dig. Den kommer aldrig bli klar. Och det får jag ta.

Käre vän, vi är gamla nu. Ha det bra i resten av livet.
Du hittar säkert någon ny som tycker om dina vanor och självklarheter.
Jag är ointresserad av andra. Har ingen lust. Ingen tillit.
Vill inget mer. Och det är ju sorgligt det.

Ta hand om dig. Och jag tar hand om mig.
Du är du och jag är jag. Som i gestaltbönen:

I do my thing and you do your thing.
I am not in this world to live up to your expectations,
And you are not in this world to live up to mine.
You are you, and I am I,
and if by chance we find each other, it’s beautiful.
If not, it can’t be helped.

Fritz Perls, ur ”Gestalt Therapy Verbatim”, 1969

Adjö min älskling. Kram och kyss.

Trädet talar:
Här står jag halv kvar…

för min vän rasade, när det stormade.

Mina grenar smeker dig, i saknad.

Gammal buddhistisk text, på danska:

Blandt de mange levende væsener, der ses om morgenen
er der nogen, der ikke er til at finde om eftermiddagen.

Blandt de mange levende væsener, der ses om eftermiddagen
er der nogen, der ikke er til at finde næste morgen.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.

Håll Mitt Hjärta
text: Björn Skifs musik: Lasse Andersson och Peter Hallström

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar och vill mig väl.
Håll mitt hjärta, håll min själ.

Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta, ta min själ.

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta, håll min själ.
Håll min själ.

Vilken tung dag det blev. Dagen som kunde ha varit ljus, glad och lättsam. En vanlig tidig fredagseftermiddag, då stockholmare skulle hem, med påsklov i stadens skolor, hem från jobb, till fredagsmiddag och fredagsmys, passerande, shoppande och flanerande på Drottninggatan som plötsligt och oförutsett blir till mardröm. Gågatan, fri från trafik, blir direkt en farlig plats att vara på när lastbilsterroristen kör i vansinnesfärd en lång sträcka, mejande ner folk och in i varuhuset Åhléns. Bara för att skada och döda så många som helst. För att skrämma och terrorisera. För att bevisa något kanske. För att hämnas kanske. För att göra den amerikanske presidentens ord om Sverige nyligen, till en sanning kanske. Ingen vet än.

Jag vet bara att Drottninggatan har fått en dov förstämning att bära. Jag kommer aldrig kunna gå där igen utan att tänka på alla som satte livet till, som blev skadade, som blev chockade. Att vi har blivit traumatiserade, både som stockholmare och svenskar. Vi vill inte att sånt här ska hända i Sverige. Nu hände det. Som i Paris, Köpenhamn, Nice, Berlin, London och många fler ställen. Vi kan inte skydda oss mot meningslöst våld och terror. Men jag vägrar att låta mig skrämmas. Vi ska gå på Drottninggatan igen. Vi ska göra den till vår gågata igen. Med trängsel. Shopping. Flanerande. Men först ska vi sörja och tänka på alla som drabbades och såg det här. Frid över de som dog en plötslig, meningslös död.
Frid över alla som är kvar.