Jag är specialpedagog och stolt över det. Jag arbetar med elever. Måste jag då kalla mig för speciallärare? Nej. På mitt examensintyg står det specialpedagog. Är jag då anställd som specialpedagog? Jo, fast där kan vi vara oense. Obehörig speciallärare i så fall.

I ett inlägg på facebook nyligen, på Forum specialpedagogik läste jag:

”Ofta smyger det sig in elevärenden, en-till-en undervisning, vilket för vissa specialpedagoger är ok, medan det finns enligt min mening större behov i organisation att stödja lärare för att en-till-en undervisningen ska minska. Lärare behöver stöd i att bli medvetna om att det går att ordna i klassrummet och inte hos en tant i ett rum.”

Själva orden ”tant i ett rum” störde mig. Jag är en tant i ett rum. Jag är en viktig tant i ett viktigt rum. Dit kommer elever för att träna läsning och bokstäver och forma bokstäver och skrivning och matte och lägga pussel och måla och bolla och prata och leka och vara. Jobba med tal och språk. I min lilla värld får eleverna paus. Stöd. Tröst. Avlastning. Kunskaper. Fast paketerat på ett annorlunda sätt än i klassrummet. Jag möter eleven. Jag hinner se, förstå bättre och prata med eleven. Jag och eleven blir inte störda av annat som händer runtom. Det har vi inte tid med. Det är bara NU eleven går i sin årskurs. Sen är det en annan årskurs. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. En del elever kommer hit mer, andra mindre. Andra går här en kortare tid, en del under flera år. Jag finns här för dem, oavsett vilket. Jag är en trygghet. En oas. Ett hopp. Också för föräldrar emellanåt.

En ny elev på mellanstadiet knackade i höstas på dörren och ville vara hos mig, ville inte vara i klassrummet. Ok. Jag ordnade plats och eleven lärde sig sakta, sakta att sitta ner på en stol och hålla en penna, att läsa högt ur en bok, att producera något, skriva ett ord, skriva två, skriva en mening. Sedan lära sig att meningar börjar med stor bokstav osv. Steg för steg fann eleven sig tillrätta i skolan och går nu i klassen med de andra. Fortfarande är det stora problem med att jobba, men hallå! jag har lagt en grund till en framtid här. Jag tvivlar på att jag hade kunnat klara det i ett klassrum och dessutom inte ha haft alla andra elever bredvid, som jag också hjälpte samtidigt. Elevernas behov är olika. Precis som lärares behov är olika. Jag har aldrig funnit mig tillrätta med att vara en extra person i klassrummet. Eller varit med i någon ledningsgrupp. Jag har jobbat mycket en-till en. För det har varit mest optimalt. Kort och intensivt arbete med många elever. Långt och tålamodsprövande arbete andra gånger. Också i grupper av olika slag.

Jag bara måste skriva om det här med tanten i rummet. Det är en känslig fråga. Jag är gammal. Visst. Är jag omodern? Är jag dålig? Gör jag fel? Klart att jag funderar över hur jag bäst kan vara till nytta. Än så länge har jag gjort så här. Jag har fem år kvar tills jag blir pensionär. Kommer jag kunna fortsätta mitt arbete på samma sätt som nu? Det vet jag inte.

Jag önskar jag hade forskat till exempel om det här, om vad som är bra och stöttande för elever, under mina hittills tjugofyra år som specialpedagog. Och haft mer handledning med personal jämsides med undervisningen. Räckt till bättre.

Men jag har alltid velat vara på elevens sida. I stort sett alltid funnits till hands. Varit flexibel och mött så många jag bara kunnat. Jodå, jag är med i elevhälsotemet också. Skriver utredningar och åtgärdsprogram tillsammans med pedagoger. Sånt tar också tid. Och är med på möten i mängd.

Vad är jag då? Om jag kallas för speciallärare eller specialpedagog spelar roll. För i skolans värld finns en hackordning. Den ska jag inte ta upp nu, men jag börjar nosa på orden bra bättre bäst, dålig sämre sämst, förstelärare och sistelärare, lärarlönelyft och lärarlönedissning, åldersdiskriminering. Ja fy, vad mycket som händer i skolans värld. Som en parallellprocess till betygssystemet.

Min bästa lön får jag av eleverna. I måndags satt en arg elev och skulle lugna ner sig och byta fokus med lite målning. En annan, liten elev ville också måla då. Att se dem sitta där och dela färger och vatten, vilken underbar bild av nöjdhet. Den tar jag med mig hem från jobbet. För vore jag inte denna tant i detta rum, skulle det inte ha hänt.

Texten är först publicerad på elevhalsan.se 22 mars 2017.

Jag vill bara skrika:
KOM TILLBAKA!
Men jag har fått nog av att ropa ut i intet.

Dana idag

Before you speak, let your words pass through three gates.
At the first gate, ask yourself, ”Is it true?”
At the second ask, ”Is it necessary?”
At the third gate ask, ”Is it kind?”
~ Sufi Saying

Innan du talar, låt dina ord passera genom tre portar.
Vid den första porten, fråga dig själv: Är det sant?
Fråga vid den andra porten: Är det nödvändigt?
Vid den tredje porten: Är det vänligt?

Sufisk visdomsord – i min översättning

Och har jag inte tillämpat självcensuren, trots att jag är både gammal och klok, så kan det vara på sin plats att be om ursäkt. Livet är för kort för att vara ovänner och demonisera varandra.

Danas visdomsord

Äntligen mars! Jag har varit ute på promenad i det nollgradiga vädret och är nöjd med att jag kom ut en sväng, det händer inte alla dagar. Men dock idag. Och så är våren inom räckhåll. Jag räknade ut att det är tjugo arbetsdagar i mars och sen fjorton i april. Det är något att se fram emot. Fast jag kommer nog upp lättare de dagar jag arbetar. Det finns något i mig som jag skulle vilja kalla för PLIKT. Den gör att jag kommer iväg till arbetet med eleverna. Den ser till att jag inte somnar om. Den ser till att jag får en lön varje månad. Utan plikt – inget arbete.
Undrar hur jag blev så plikttrogen… kanske var mina föräldrar också sådana. Man skulle jobba helt enkelt och förtjäna sin lediga tid. Plikt låter stängt och vasst, men jag tror det är något att vara glad för att ha. Ett ansvar.
Och ett ansvar är det att ha ett hus. Det är min plikt att ta hand om det, så länge som det är i min ägo. Likaså träden som finns här. Nu har en björk spruckit och det är risk för att det fäller sig själv i nästa storm. Min kära hängbjörk. Som stått där i alla år som huset funnits. Mina livsträd. Hur ska jag klara mig utan er här på landet? Jag vet inte hur. Men det är min plikt att se till att träden inte skadar varken folk eller egendom. En bit av dem kommer få vara kvar.
Vad mer? Jag drömmer mycket. Jag vill inte vakna. Det är fina drömmar. Morgnarna är värs med att behöva vakna och inte ha plikten jobbet att gå till. Hur ska det bli när jag är pensionär då? Ingen aning. Jag kommer kanske vända på dygnet, så att jag är vaken på natten och sover på dagen. Så slipper jag känna tvånget att vakna och gå upp på morgonen.
Gläds nu istället åt ”mars, april har knopp i håret”. Välkommen vår!

Jag har märkt att jag är avundsjuk ibland. Kanske är jag inte helt unik där. Troligen inte.
Speciellt när vi pratar lön på jobbet, då vaknar syster avundsjuka och gör sällskap med broder bitterhet. Så är jag igång att förgifta min dag. Behövs inte mer än att veta att någon tjänar mer än mig. Trots att jag är äldre. Trots att jag har jobbat i yrket i hundra år. Trots att jag har många fler studieår och kompetenser. Då gör det bara ont. Bäst är att inte veta.
Andra gånger jag kan känna avunden är när någon glatt kan berätta att de går i pension, trots att de inte är sextiofem år ännu. De har någon hemma att dela hyra och bil med. Någon att sova tillsammans med och prata och känna värme med. Fy så trist för mig! Och bra för dem!
Jag har varit ute i arbetslivet sedan jag var 17 år. I sommar har jag jobbat i 43 år. Och jag behöver jobba i fem år till. Så orättvist det är då att vara född i slutet av året. Jag och mina olyckskamrater får vänta med att bli 65, ända till december, medan den som är född tidigt på året, når drömmarnas mål redan då. Undrar om pensionsmyndigheterna har tänkt på det? Avundsjuk på alla som slipper jobba hela året ut.
Jag är avundsjuk på alla som har en kärlek. Fast jag har varit där. Tacksam för det.
Jag är avundsjuk på alla som lätt skaffar sig upplevelser i livet. Fast ibland gör jag roliga saker jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan vara glada jämt. Fast ibland är jag glad jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan spela piano enkelt och naturligt bra. Fast jag kan spela lite i alla fall.
Jag är avundsjuk på alla som har långt och vackert hår. Fast mitt hår gör mig till den jag är.
Ungefär så. Och sen finns annat som jag inte är avundsjuk alls på andra för. Kanske är det balansen till att inte avundsjukan egentligen tar över och styr mitt liv mer än då och då.
Ibland kan avunden hjälpa mig att få syn på det jag själv vill. Till exempel när några kurskamrater ville bli gestaltterapeuter. Då vaknade min dröm igen och jag kunde också gå den vägen och bli gestaltterapeut. Jag hade inte förstått vad mycket jag längtade efter det innan.
Och kanske finns det möjlighet att gå i pension tidigare jag med. Kanske behöver jag inte få världens högsta pension. Nå, det får jag ändå inte. Det viktigaste är att jag kan klara mig själv. Jag får fundera på den saken de närmaste åren. Kanske går åren snabbt och vips så är jag 65. Troligen.
Då kan jag ägna mig åt pianospel. Skaffa en peruk. Vara glad åt att vakna varje morgon utan väckarklocka. Göra sånt som inte behöver kosta så mycket. Träffa vänner. Skratta och vara glad åt ingenting. Strunta i att jämföra pension, tjänstepension och privat pensionssparande. Framför allt det.
Och vara glad åt att andra är glada och nöjda med livet. Låta din glädje blir min glädje. Unna dig att ha det bra. För det är inte självklart att vi har det bra. Din sorg är också min sorg. Kanske är andra avundsjuka på mig. Var inte det. Det är bortkastad energi. Ägna dig åt dina bästa saker istället. Jag med.

Jag längtar ständigt efter kärleksbrev. Jag har fått såna några gånger tidigare. Varför skulle det inte kunna hända igen? Men ack nej. Inga brev droppar in i brevlådan och mejlen är tom. Inga kärleksbrev där.
En del säger att för att få brev så måste man skicka brev själv. Men det fungerar inte heller. Men jag kan ju göra ett försök. Kanske hjälper det att skriva ett själv. Jag provar.

Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.
D D

Idag är det visset mörkt och kallt i min trädgård. Jag fångar ingen dag idag. Det är visserligen inte sommar ute, men lika grått och trist som här inne i mitt bröst. Sådana dagar finns och ska tas hand om. Göra något som jag behöver, ta hand om mig själv och såsa runt. Tur att jag har tid med det en vanlig händelselös söndag.
Monica Zetterlund ger sången för dagen och hennes kroppsspråk och stockholmsdialekt är härlig att se och lyssna på.

Mörka, tråkiga januari är snart äntligen slut. Ingen månad är så urtrist lång som den. Kanske är det så med starter att början är värst. Lika med terminsstarter, de känns också långa innan det sen rullar på.
Jag jobbar och har börjat sortera ut i högar av papper jag har i skolan. Sånt jag sparat i mitt långa lärarliv. Det börjar bli dags att rensa, också där. Men den radikalaste utrensningen blir när jag slutar jobba såklart. Och jag har ett extra förråd att ha saker i, det känns bra, mer stresslöst.
Stress är inte bra. Jag håller ut ganska bra. Bara ibland når den fram. Idag ska jag till exempel diska veckans disk. Skönt att ingen tjatar på mig om den. Och jag bara tittar på den varje dag under veckan och säger: imorgon! Den svarar inte emot. Helt ok och utan stress. Det är förresten inte alltid jag sparar disken. Det vill jag bara säga. Men ibland är det skönt att slippa och släppa kraven på att ha allt i ordning.

Ibland är det lättare att städa hos andra än hos sig själv. Jag hade en vän en gång, där ville jag både laga mat, baka, städa och putsa fönster. Fast diska kom nog inte först på listan där, om jag ska vara ärlig. Och det vill jag vara.
Ärlighet är ett personlighetsdrag hos mig som är starkt. Och som polaritet finns en tyst överenskommelse hos mig själv att vissa saker ska ingen annan mer än jag veta. Ärlighet behöver ju inte betyda att alla ska veta allt. Emellanåt önskar jag dock att jag inte alltid varit så ärlig. Jag skulle kanske ha varit tyst om vissa saker, men att vara ärlig mot mig själv är viktigare för mig, än att vara tyst mot andra. Jag har inte förstått att det är bra att kunna härbärgera vissa saker också mot vissa människor. Konstigt är det. Jag har inte förstått det förrän nu. Aha! En insikt!

Jag vill att andra ska våga vara ärliga mot mig, och våga säga det de känner och tycker och vet. Inte för att skada eller göra illa. Utan bara för att vi har en sån relation. En trygghet. En tillit.
Jag längtar efter en vän, där jag kan landa i den tryggheten, att vi tar hand om varandra, att vi ställer upp för varandra, att vi kan blotta struparna och ändå veta att vi är ok, som de vi är. En kärlek som vågar vara ärlig, som håller fast och inte släpper. Som krisrådens: Håll om, håll i, håll ut, håll tyst. Lägg därtill: Håll av. Och emellanåt också ärligt talat: håll med.

Här är Paul Simon som sjunger sin American Tune. Michael Moore på facebook hade en annan, yngre version av Paul Simon, på sitt inlägg om presidentens nya dekret att bara kristna flyktingar och inga muslimer ska få släppas in i USA. Ja, det är verkligen konstiga saker som händer i världen. Jag vill bara säga: Jag är kristen. Jag är jude. Jag är muslim. Jag är buddist. Jag är ateist. Jag är människa.

Tillägg: På bara en vecka, har den 45:e presidenten provocerat och piskat upp en främlingsfientlig stämning som upprör både inom USA och i världen. Vad är han ute efter? Inbördeskrig och världskrig? Kommer han vila i morgon söndag? Inte gott att veta.

Nina Simone sjunger You don’t know what love is. Så vacker.

You don’t know what love is
Until you’ve learned the meaning of the blues
Until you’ve loved a love you had to loose
You don’t know what love is

You don’t know how lips hurt
Until you’ve kissed and had to pay the cost
Until you’ve flipped you’re heart and you have lost
You don’t know what love is

Do you know how a lost heart fears
The thought of reminiscing
And how lips have taste of tears
Loose the taste for kissing

You don’t know how hearts burn
For love that cannot live, yet never dies
Until you’ve faced each dawn with sleepless eyes
You don’t know what love is

You don’t know how hearts burn
For love that cannot live, yet never dies
Until you’ve faced each dawn with sleepless eyes
How could you know what love is, what love is
What love is

Text och musik: Don Raye och Gene De Paul

Idag är det söndag och snön hänger tungt på tallarna utanför fönstren. Tidigare snötyngd har brutit av flera grenar i vinter. Hoppas de klarar sig från mer knak.
Knak. Vilket ord! Onomatopoetiskt. Som om vi kan höra ljudet av det i ordet. Surr. Pysande. Klick. Kluck.
Och vad mer händer? Inget särskilt. Frånvaro av energi, planer och passion.
Bästa dagarna är med barnbarnen, med deras lek och fantasi, som hjärtat gläder sig åt, dansar och sjunger.
Sämsta dagarna är med besked om dödsfall och ensamhet, då skrumpnar hjärtat och jag tappar lusten.
Sorgen finns nära mig och lägger sordin på tillvaron. Så är det. Om jag släpper den vet jag inte. Kanske vill jag vara olycklig i resten av livet, jag kan tro det. Vi melankoliska kan ha det så.
Wikipedia: En sordin är en anordning för att skapa en dämpad klang hos ett musikinstrument. Huruvida man använder den beror på om man vill ha dämpat ljud eller inte – användning är alltså inte självklar. Oftast så används den inte.
Nå, ibland finns också glädjen. Inte glömma det. I rättvisans namn. Och oftast är det en balans mellan de två. Bäst att hålla sig där om jag kan bestämma.
Jullovet tar slut idag. Tillbaka till vardagslunken i skolan i morgon. Och tillbaka till firman med terapi och avspänningsmassage. Hurra, hurra! Något att vara glad för där. Jag uppfyllde min dröm och kan stolt arbeta som gestaltterapeut.
Framtiden har jag ännu inte klurat ut. Och inget händer utan mina beslut. Som det nu är, beslutar jag att ha det som jag har det, på alla plan. Overksamhet är också ett val.
Ansvar. Val. Frihet. Uppmärksamhet. Känslor. Andning. Tacksamhet. Njutning. Ok.
Kärlek? Nöjdhet? Separationer? Svårt.
Att hålla fast vid det som varit är lätt och svårast att släppa. Inga dörrar som stängs här och nya som öppnas. Jag vågar inte ta de stegen. Än. Någonsin? Vet inte.
60 år och 1 månad idag. Födelsedagsblomman från Margareta blommar så vackert.

Årets ABC utan att tänka efter alltför mycket. Det blir bra. Då är det mer pang på emellanåt. Det jag vill, det jag gör, den jag är. Sådan!

A – Alfred
B – bryta
C – cykla
D – drömma
E – engelska
F – flytta
G – gräva
H – husdjur
I – inne
J – julgran
K – krama
L – lust
M – minnen
N – njuta
O – orka
P – prestera
Q – qvinnan
R – Rumi
S – simma och skriva, inte samtidigt dock, men sjunga när jag simmar går fint!
T – Tuva
U – ute
V – vatten
X – okänd faktor
Y – ynklig
Z – zen
Å – åsna
Ä – älta
Ö – översätta

Hoppas att året leder till något slags lycka, i alla fall vissa stunder. Jag behöver det.

Så är det snart slut på 2016. Och det tycker många är skönt. Jag med. Läget i världen har varit svårt. Det blir nog inte lättare nästa år där. Men dags för lite påfyllning av nytt här. Att vara 60 år redan från början. Att vara singel som vanligt från början. Att ha firat som sjutton redan, för att kunna starta ett lugnt år 2017. Som jag tror. Som jag inte har en aning om. Än.
Husföreningen har redan gått ut med att det ska bytas fönster i alla lägenheter. Det renaste rummet kommer vara badrummet, för där är fönstret redan bytt. Något att se fram emot. Som jag väntat! Jag skojar. Men jag har inte målat fönster, mer än två sedan jag flyttade in 2005, så det är verkligen dags att få fint där och slippa stormen som drar in genom gliporna.
Nå, jag har firat 60-årsdagen halva året, sedan 8 juni. Berlin. Rom. Marocko. Konsert i kyrkan. Fest hemma. Allt som jag tänkte. Allt som jag ville. Allt som jag klarade. Och nu är det tid för vila.
Och årets början? Den var inte rolig. Det var det där som alltid är svårt, när en nära vänskapsrelation tar slut och inte går att reparera. Vi kunde inte bättre den här gången heller.

Jag har börjat sjunga in mina sånger under året. Just nu har jag tappat den farten, men kommer väl igen. En rumisång har det blivit. Kanske dags att få inspiration till en till snart. Jag har i alla fall börjat översätta lite mer Rumi nu. Det var flera år sedan sist. Och jag känner en glädje för det. Ett meditativt lugn. Det är skönt att jag har jullov igen och slipper semestertjänst.

Jag har mina funderingar över framtiden. De har ännu inte fått svar och ingenting är bestämt om något. Allt blir som det blir. Det enda som är svårt just nu är att gå i trappor. Där ligger jag risigt till med att bo tre trappor upp, utan hiss. Jag har under året fått tillgång till ett extra källarförråd. Det hjälper till när jag ska sortera ut mina saker inför en kommande flytt, när den nu blir av.

Nu är det i alla fall snart slut på 2016. Sammanfattningsvis:
Ett Jättesorgligt År OCH Ett Fantastiskt År. Båda delar.

Jag ser fram mot 2017 med en tillförsikt om att en del blir bra och en del inte så bra. Precis som livet är. Uppåt och neråt.
Längtar efter en kärlek. Den jag vill ha. Annars får det vara.
Det kommer bli förändringar i mitt liv. Så är det. En del styr jag över och annat inte.
Jag kommer gunga på vågorna. Njuta av det lilla. Jobba på att tag till. Sjunga och dansa. Vara öppen för kontakt. Gott Nytt År!

Här är tre nyöversatta dikter av Rumi. De är skrivna om och till Shams, mannen som betydde så mycket för Rumi. Himlens väg öppnades för Rumi i deras möten och han skrev poesi, som fortfarande fyller och berör världen.

I mitt hjärta
har du skrivit ord
med vacker handstil,
som bara Du och jag kan förstå.
Du lovade att visa
deras hemlighet en dag,
men nu förstår jag
att du bara retades med mig.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Dansa, när du är helt öppen.
Dansa, när du har slitit av dig bandagen.
Dansa mitt i kampen.
Dansa i ditt blod.
Dansa, när du är helt fri.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Några gånger startar jag ett rasande angrepp,
andra gånger ger jag kärlek;
jag vet aldrig, vilket ansikte du kommer möta mig med.
Du lever i mig nu och kastar min kropp
i den riktning som passar dig,
ända tills jag dör.

Hur vill jag tillbringa de sista tre dagarna år 2016? Dagarna kommer aldrig åter.
Kanske så här:

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.
Rumi

Det är bäst att baka klart klart pepparkaksdegen innan den torkar i kylskåpet och innan julen är slut. Bästa och hemliga familjereceptet från min svärmor ger tunna och knapriga kakor.
Jag lyckades inte så bra just i år med dem. Tog fel på ugnsvärmen och tiden, tittade inte på receptet där. Brände två plåtar, andra blev för ljusa. Nu är de sista pepparkakorna i alla fall klara att lägga ner i kakburken och njuta varje dag med minst tre kakor. Det är säkert nyttigt. Och julen varar fram till påska.

Mellandag är precis vad det är. Mellan jul och nyår. Bilden är från juldagen, en promenad i närheten här, tillsammans med en god vän. Bilden påminner om Danmark konstigt nog. Ljuset och löven på marken. Och så är det inte alls, det är Handen vid andra sidan gropen.
Mellandag. Jaja… Snart är det gamla året tillända och det nya tittar fram bakom kröken. Jag har ägnat några tankar över vad det nya året kan föra med sig, föutom en mer osäker värld, med en oberäknelig president i USA: hur kommer det påverka oss här i Sverige? Läget har aldrig varit så svajigt vad jag kan minnas förr.
Jag vill inte vara rädd och undvika världen utanför. Det som sker, det sker. Jag vill möta världen med en tillit till att vi är fler som vill ha fred och ro, än det är som vill ha terror och fasa. Det är min grundinställning. Vardagen kommer vara det som är grunden. Och händer det något, så åter tillbaka till vardagen. Livet går vidare oavsett vad som sker. Det är faktiskt så. Och det kan vara en trygghet att ha med sig, också att vi är hållna av Gud, med hjärtat i Guds hand. Det är också en livsinställning som ger mig tillit och ro.
Fred och ro. Tillit till att allt ordnar sig. Som det står på bonaden jag fick till min födelsedag:
Allt kommer att gå bra.