Granen står så grön och grann i stugan och den doftar skog. Glittret hänger ner och kulorna blänker i ljusskenet. Några julklappar ligger under, till barnbarnen. Ännu inget från mig, jag ska ordna det idag. Ett paket är till mig.
Jag har tittat på Selmas julkalender och tycker den är så spännande. Hur ska den väl sluta? Sista delen i morgon. Jag ser gärna mer av den en annan gång, för där kan man lära vad som är viktigt med julen. Att vara med de som är viktiga och att önska sig, inte saker, men en annan rikedom, som en puss på kinden av den man tycker om, och närhet och kärlek.
Ja, jag vet vad jag önskar mig, men det är en hemlighet. Önskningar ska inte avslöjas.
De ska bara vara.

Dan före dopparedan. Jag har ännu inte ordnat allt. Jag har knappt börjat. Gran och pepparkaksdeg.
Fortfarande ligger drivor av födelsedagskalaset kvar i högar och i påsar. Jag ordnar bara det jag förmår på en enda ledig dag. Mer kan jag inte klara. Behöver också tid att vila och njuta stunden.
Dock, utan en insats av arbete först, ingen vila sen. Bäst att börja göra något. Bättre än att göra inget. Fast jag är nog bättre på att tänka än att göra.

Fredagskväll och eftertänksamhet. För en vecka sedan var det fullt ös i kyrkan med orgelkonsert, körsång och saxofonsolo. Helt fantastiskt dag! Efteråt fest hemma. Tyvärr kunde inte alla få plats, men många var vi.
Det har tagit en vecka att diska, få undan mat, ge bort, frysa in och äta upp resterna. Presenterna är uppackade och listor skrivna. Blommorna börjar vissna, ska gå igenom dem och sortera ut de som fortfarande är fina.
Förunderligt och mäktigt. Allt. Enda saknaden är den som fortfarande kan röra mitt hjärta. Nu med bortavaron och tysnaden i en mörk sorg. Bra att tända ljus då.
Borta men inte glömd. Glömmer aldrig.

2016 börjar ta slut. Fyra arbetsdagar kvar. Mycket att göra. Men sen får jag vila. Har inget tryck på mig att göra något särskilt, skönt med kravlösheten. Hade gärna haft planer, men det har jag inga. Nu ska jag gå in i nya året med nya planer eller inga planer. Ska jag byta jobb? Ska jag gå fortsättningen av familjekonstellationskursen? Ska jag spara pengar till framtiden som pensionär och till en kontantinsats på ett hus? Jodå. Något blir det. Men vad? Ingen aning än. Jag ska vila från beslut ett tag.
Sista halvåret har varit fullt av planer och firande. Nu blir de oplanerat och ofirande.
2017 – snart är vi där.
Gode Gud, ta hand om mig och gör mina dagar lugna och fina. Ta hand om världen, som behöver någon som vakar över den. Stora förändringar kommer. Må vi så klara oss igenom prövningarna. Amen!

Så är äntligen dagen som jag väntat så länge på här. Idag, ikväll är det sextio år sedan jag föddes.
Jag blir hemma i lugn och ro. Jag ska ta hand om mig, kontemplera, bada, vara, baka tårta och ordna med maten till ikväll då mina barn och deras familjer kommer.
Det är att vara utan återvändo på många sätt att fylla sextio. Den största delen av livet har varit. Vill jag ändra på något, är det till största delen försent. Det är en tid av acceptans.
Det som har varit har varit.
Och hur vill jag leva mina sista år? kommer som en nyfiken fråga i mig. Framtiden står på glänt, dörren till min frihet är förhoppningsvis inom räckhåll. Jag vill gärna hinna vara pensionär med egen tid att leva. Det hägrar. Och var vill jag bo? Jag kan leka med tanken om att bo ett år i Norrland och ett år i Danmark. Och köpa ett hus med en trädgård. Och ägna tid och omsorg åt barnbarnen. Skaffa en katt. Eller till och med en hund?
Ja, fantasierna finns där.
Och det är idag jag fyller år. Jag är tacksam för att jag får vara med och uppleva det här skiftet. Nu är dagen här!

Jag går i strandkanten vid Atlanten, i Marocko, i november och njuter. Foto: A T

Nu är det sista dagen som femtionioåring. Jag ska jobba först och sen handla till middagen i morgon. Ikväll kommer en vän och vi ska prova ut en god whiskey, så där på kvällskvisten. Det blir fint.
Jag behöver nog stryka med, en duk och kökshanddukar. Kanske min festklänning med. Har inte bestämt mig än för vad jag ska ha på mig på konsertdagen på fredag. Kanske min långa svarta dansklänning. Den passar jag ju nästan i igen. Länge sen den fick komma ut ur garderoben. Undrar när jag fick eller köpte den…. hm… Jag vet jag hade den 1989/90. Länge sen.
Gamla kläder. Gammal kvinna. Jag är inte så mycket för att slänga grejor säger väl det. Inte favoritkläder i alla fall.
Sista dagen. Jag vill vara i den och vad jag än känner, så går tiden, tick-tack, tick-tack, tick-tack…

Bilder av Björn Wiinblad.

Nu är jag otålig! Jag vill ha kyssar och smek, skratt och lek, kontakt!!!
Ut med sjukdom och damm, och in med advent. Putsa fönster och skura golv. Pynta. Och lägga ut min nya, fina matta från Taznaght i Atlasbergen, Marocko.
Inte ska det väl det lilla vara så svårt? Inte att städa i alla fall. Krafterna börjar återvända nu. Men det andra får jag se mig i månen efter. En liten flirt i en gränd i Essaouira piggade upp. Men den var liten och mycket kort. Sekunder. Men ändå. Och han var för ung för mig – Prince of Desert… drömma går ju.
Drömmen om den stora kärleken finns fortfarande i mitt hjärta. Men till vilken glädje mer än som en ouppnåerlig vision? Och inget tjafs och tjat om vänskap på sociala medier heller. Nix! Öppenhet och kärlek, med hela mig och hela den andra fullt ut, annars får det vara. Och så är det inget heller. Här är tomt.
Kontaktlösheten i min sjukdomsvecka får mig att sörja igen. Jag blir påmind om det som varit. Typiskt! Jag som egentligen bara vill bli frisk och vara glad över min resa till Marocko! Ok, jag börjar NU!
Bara golvet torkat ska jag bädda och pynta i sovrummet och njuta friden. Äta fiskbullar och ris och dricka en liten något. Inte bäst, men tillräckligt bra.
God första advent!

Ibland går det bara inte som planerat. Och då stannar livet upp eller blir i alla fall annorlunda. Nu har jag drabbats av en elak matförgiftning. Sista dagen i Marrakech märkte jag att musklerna inte var som de brukade. Orken var låg. Jag fick verkligen anstränga mig att göra mina sista upptäckter där innan flygplanet skulle ta mig och de andra till Sverige igen. Jag var hungrig, men inget smakade. Jag höll i alla fall ut i alla köerna. På planet däckade jag ihop av ljuden från ett barn som roade andra runtomkring mig. Absolut inte mig. Och jag hade huvudvärk. Jag fick öronproppar och huvudvärkspiller och sov sen mest. Kom hem tack vare en förbeställd taxi, underbart!
Nästa morgon var det som om hela magen exploderat. Och därefter har det varit många toalettbesök, feber, huvudvärk, ingen matlust, sover mest.
Jag har inte varit utanför dörren sen jag kom hem i lördags natt. Världen utanför går mig förbi. Det är som om resan till Marocko inte har varit. Fast jag ser att den har det. Jag har foton. Jag har en fin matta, jag har massor av minnen. Det var inte så här det skulle vara. Men så blev det. En test av tålamod? Styrka? Uthållighet? Inte vet jag. Men det är i såna här lägen jag får öva mig på att be om hjälp. Tack kära ni som handlar åt mig.
Det är skönt att bo själv i såna här krislägen kan jag tycka. Jag behöver inte dela kök och toalett med någon. Min personlighet är inte på topp. Och samtidigt saknar jag en vän. Det är andra gången på ganska kort tid som jag blir jättesjuk och måste vara ensam i det. Det är singellivets baksida. Jag hade en vän en gång som hade en mejlkontakt med en granne varje dag. Kanske behöver jag nu skaffa mig någon sån vän, för att hålla en daglig kontakt, utifallatt något händer.
Nu ska jag sova. Sömn är en bra medicin. Jag ska bli frisk så jag kan börja finplanera mitt kalas. Och minnas att jag red både på dromedar i solnedgången i Essaouira och på mulåsna upp- och nerför ett berg i Imlil. Tålamod! Styrka! Uthållighet! Mod!
Visst har jag det!

Så blev det en ny dag. Inte likadan som igår. Inte som i förrgår.
Mörkret finns mitt i livet. Ljuset med. Allt. Tack för alla sångerna Leonard Cohen.
Och tack för ett fint avsked till oss.

The Times They Are A-Changin’ av Bob Dylan
Come gather around people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You’ll be drenched to the bone
And if your breath to you is worth saving
Then you better start swimming or you’ll sink like a stone
For the times they are a-changing

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won’t come again
And don’t speak too soon
For the wheel’s still in spin
And there’s no telling who that it’s naming
For the loser now will be later to win
Cause the times they are a-changing

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don’t stand in the doorway
Don’t block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There’s the battle outside raging
It’ll soon shake your windows and rattle your walls
For the times they are a-changing

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly aging
Please get out of the new one if you can’t lend your hand
Cause the times they are a-changing

The line it is drawn
The curse it is cast
The slowest now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is rapidly fading
And the first one now will later be last
Cause the times they are a-changing

Så mycket jag har att fixa! Alla resor som ska planeras och packas till, konserter och festplaner ska komma på plats i alla hörn och kanter. Mycket logistik. Många olika inbjudningar att skriva. En är redan ute på Facebook. Det var startpunkten, nu är jag tvungen att fixa resten med. Ingen återvändo!
Och mitt i allt är jag i en ko-lugn säng, med en katt som spinner och den har ingen tanke på tid och rum och planer hit och dit. Något att ta efter, att kunna slappna av oavsett vad som händer runtom och senare.
Marocko hägrar. Nu börjar jag ta in att jag ska dit. Det är så dags att få in det i mitt medvetande. En sak i taget, brukar jag kunna klara, men detta? Hundra-tusen-miljoner detaljer att ha koll på. Och när jag väl är i Marocko, då får jag ha mitt ko-lugna sinnelag med mig, för där är det bara att vara laid back, som kisse, och njuta sol och värme, folkliv och natur, stad och landsbygd, berg och hav i en salig blandning. Och jag vill absolut rida på en mulåsna. Och på en kamel. Och det pirrar i magen på mig, vad mycket jag har att uppleva och ta in. Släpp resten då! Marocko, here I come! Snart, snart är jag där.

Idag blev det klart att det blir både kaffekalas och orgelkonsert i kyrkan dagen efter min sextionde födelsedag. Underbart härligt och häftigt. Nu kan jag sätta igång och planera programmet och bjuda in alla som jag känner. Lycka, förväntan, glädje. Det kommer bli en toppeneftermiddag där!

Bildväv från Örgryte nya kyrka i Göteborg.

Tänk! Jag har varit i Rom!
Alla vägar bär till Rom – uppenbarligen också min väg.
Se Rom och sedan dö! Önskar inte det riktigt än. Jag har så mycket kvar att göra och uppleva. Det känns som jag precis står på tröskeln till friheten, med allt vad det kan innebära så den dörren vill jag gärna öppna på vid gavel och gå ut i världen genom.
Rom var fantastiskt på många sätt. Att det gamla finns kvar och står kvar. Inte så mycket omvälvande ny stadsplanering som här. Ingen cykelstad alls. Såg bara tre romare som cyklade och ungefär sex turister. Resten körde bil helt galet eller åkte motorcykel av olika slag. Bussarna gick lite då och då, såg inga tider för turlista. Hittade inga taxistolpar heller. Men det fanns taxibilar, vita.
Det mest fantastiska var att sjunga med våra tre kyrkokörer i Mariakyrkan. Jag blev helt vild av den upplevelsen. Att sjunga i Svenska kyrkan i Rom var en upplevelse av ett annat slag. Den förbeställda bussen kom inte och vi fick på olika sätt hitta dit och jag och tre andra gav oss iväg utan att veta adressen. Ett par kilometer senare kom vi i alla fall fram. Vi droppade in pö om pö till gudstjänsten. Jag var som tur var där från starten, om än andfådd.
Glassarna var bäst i godissväg. Lunchen på den ekologiska restaurangen bäst. Sen var det dåligt med god mat på kvällarna. Ingen var nöjd. Men den mättade hungern.
Att bo med utsikt till Peterskyrkan från hotellets takterass var häftigt. Att se Sixtinska kapellet en STOR upplevelse. Så stor att jag bara tog med mig tre olika bilder på händerna som nästan möts, i Michelangelos målning. En kopp, en tröja och en stor affisch. Jag kunde ju ha varierat mig, men icke. Jag fick med mig en kopp med änglar på. De såg jag bara där på koppen, vad det nu var för änglar. Botticellis änglar har jag hört talas om. Kanske de?
Vid flygplatsen i Rom, fanns en skulptur med den så berömda nakne mannen i en cirkel, ett träklot, av Leonardo da Vinci. Nå, han har inte gjort träskulpturen, men förlagan till skulpturen. Så vacker!
Här är en mängd bilder. Bara att titta och förundras över allt fint som finns i vår värld.

Jag såg Alperna för första gången. Jag hade tur att sitta vid fönstret både dit och hem och vädret var fint mestadels.

Peterskyrkan på gångavstånd från hotellet.

Vid spanska trappan.

Vid Fontana di Trevi. Såklart kastade jag i en slant och önskade mig det enda jag önskar mig. Och utan att veta om hur jag skulle göra, så gjorde jag det bakifrån och med vänster hand.

Här ligger önskeslanten.

Kupolen i Pantheon.

Tände ljus i Mariakyrkan, där vi också sedan hade en körkonsert.

Fantastiskt vackert och gott!

…så fyller jag jämna år. Sist var det 50, och vips är det 60! Jag förstår inte riktigt vart tiden tagit vägen däremellan. Tiden går att mäta med jobben, mitt förra jobb hade jag precis börjat då och ville inte fira det alls där. Och nu är jag på nästa och har snart varit där i 3 år och vill fira mer än någonsin! Så kan det vara.
Jag har avsatt ett halvår till att fira: Berlin med barnen. Ny telefon. Resa till Skåne och gå på museet Louisiana i Humlebäck i Danmark med vänner. Resa till Rom med kören. Gå en baskurs i familjekonstellationer. Och sen ”the big one!” Resa till Marocko! Sen avslutar jag firandet med att fylla 60 år på något sätt med familj och vänner är planen.
Jag önskar mig en studioinspelning av mina sånger, med en tekniker som kan spela in och med vänner som kan spela. Hoppas det blir av.
Jag är som ett barn, som räknar ner månaderna, veckorna, dagarna. Och jag gläder mig åt att komma över denna gräns. Över de sextio, snart pensionär. Vad underbart att få rå sig själv.
Men hur kul var det att höra på tv igår att de vill höja pensionsgränsen till 67? Jag som inte ens tror att jag kan orka arbeta i skolan till 65. Tidigast beslut om det 2020. Och vad med det? Jag fyller 65 år i slutet av 2021. Sicken otur jag har i så fall. Jag får väl lämna skolan innan i så fall.
Och så är det brist på speciallärare och specialpedagoger. Inom 10 år har 52 % av oss gått i pension. Dags att tänka på det nu, herr och fru Staten.
Mina sista 3-5 år kvar i yrket vill jag ha det som allra bäst, hur det nu ska gå till… jag jobbar och sliter och räcker inte till alla barn som behöver hjälp. Dag för dag, timme efter timme. Och ibland får jag skäll från föräldrar, som är missnöjda. Tur att barnen är glada mest i alla fall. Det är för deras skull jag är lärare, inte för föräldrarnas. Bra att minnas det. Och att det är chefen som leder och fördelar arbetet. Precis samma sak som på det glada 1970-talet, då vi hade strider med arbetsgivaren om vem som skulle bestämma.
♥ ♥ ♥
60 år… jag? Fattar det inte. Jag är ju lika ung som förr. Fast tröttare. Vingligare. Ser inte lika bra, Hör inte lika bra. Ont i benen. Rynkigare. Tyngre. Fast ändå snygg och glad. Jag ska klara av det, för jag vill klara av det. Jag vill bli sextio år och längtar till friheten, det gör jag! Peppar, peppar, att jag kommer dit. Inte alla gör det, jag vet. Det är något att skriva om en annan gång.

Jag skriver Nyhetsbrev just nu och funderar på vilka grupper jag vill starta i höst och hur jag vill nå ut till nya kunder. Jag har så mycket att erbjuda.
En drömgrupp vill jag ha i höst och en pedagoggrupp till januari nästa år till exempel. Och vilka vill komma på terapi och/eller avspänningsmassage? Går att kombinera. Eller terapi utanför terapirummet? Kanske hemma hos kunden? Alla kan ju inte klara att gå upp tre våningar i ett hus utan hiss.
Vill du ha nyhetsbrev från Dana gestaltterapi? Mejla till mig, så skriver jag in dig där. Eller gör det själv på gestaltsidan danagestalt.se
Det senaste nyhetsbrevet såg ut så här:

Välkommen att höra av dig!
Dana – gestaltterapeut