När sommarlovet äntligen står för dörren, känns tiden oändlig. Hela underbara, långa sommaren står där och bara väntar på de härliga sommardagarna med ledighet, sol, värme, bad, blommor, bär, mat och möten med vänner och annat ljuvligt. Förväntningarna är skyhöga, precis som slöjmolnen som drar förbi högt uppe på himlavalvet. Resten av himlen är helt blå såklart!
De underbara dagarna fyller med solen, värmen, baden, maten, kravlösheten, sovmorgnar, stunder att bara vara. Och så finns såklart också åska och regn, blåst och storm av olika slag, allt från storm i ett vattenglas, till konflikter, om det lutar åt det hållet.
Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och så till slut, så kommer slutet av sommaren, då vågorna i älven och sjön skvalpande säger: snart är det höst, snart är det höst…
Då är det dags att packa trunken och fara hem till grottekvarnen. Den oändliga sommaren är slut. Bara stråk av den kan finnas kvar, vissa dagar och stunder.

Hösten kommer och känns även den oändlig, även om det finns tröst att få i skogen med dofter, lingon och svamp. Att behöva arbeta känns som en oändlig tid, som aldrig tar slut. Dagarna är långa och mörkare och tyngre ända fram till jullovet. Vid en viss tidpunkt blir dagarna och veckorna till ett pärlband, som blir längre och längre och till slut kommer ljuständartiden och julförberedelserna. Hösten är slut! Det är äntligen jul!

Och sen tar vintern ALDRIG slut. Det är bara oändligt kallt och kyligt och allt är grått och slaskigt när det inte är snö och is. Vad är det för mening med livet egentligen då? Fy så det kan dra ut på tiden innan snön töar och en liten blomma töar hjärtat och hoppet om liv återvänder.

Varför jobbar vi då under våren? Det är den tiden då livets alla under vaknar till liv. Och då jobbar vi som galningar för att bli klara med det oändliga jobbandet som aldrig vill ta slut. Jobb, jobb, jobb. Vad då för? Våren glider förbi som en tidningssvala. Oändligt kort. Varar över dagen bara. Men jobbet fyller oändligt mycket. Längtan efter sommaren är där som i en blinkning.

Och så börjar kretsloppet om igen, som om det aldrig har funnits ett förflutet. Som om det bara finns en framtid. Äntligen sommar.
Och nu? Detta nu! Tja.. nu är det en oändlig tid som ligger framför oss, innan den tiden kommer åter.
Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Dag efter dag får gå, med en oändlig längtan.

Nyfiken i en strut, så tittar du ut!

Det Per säger om Pål, säger mer om Pål än det säger om Per.

Man ska inte kasta sten i glashus.

Man ska inte gå över ån efter vatten.

Den som gräver en grop åt andra, faller ofta själv däri.

Tala är silver, tiga är guld.

Hm…. undrar hur många ordspråk jag kan i huvudet?
Hur många är användbara numera?
Gör vi nya ordspråk eller lever vi med de gamla godingarna?

Äntligen har jag kommit till ro ute i trädgården. Jag kan sitta på marken, i lä och rensa och vara nära mina älskade blommor. Rosa Mundi! Fantastiskt fin. En vit, underbart vacker akleja, sådd med frön troligen från Danmark. Den växte gömd bland ogräset. En ny pion från förra året blommar med. Väldigt lik Rosa Mundi.

Det har blåst hela veckan, jag tror inte jag varit här en sommar tidigare med sån ihållande blåst upp mot 15 m/s. Till och med hammocken blåste omkull, en tvärslå i taket gick sönder och måste lagas. Jag hade precis gått förbi den och såg den falla bakåt. Tur att ingen satt i den. Eller otur. Då hade den kanske stått säkert…

Jag behöver inte starta några stora projekt, även om det trots allt är svårt att undvika arbete i ett gammalt hus. Gamla hus behöver ständigt tas om hand.
I år får Fönstermannen hjälpa till att renovera ett köksfönster och badrumsfönstren.

Småprojekt har jag. Att spela in musiken. Att slipa köksbordet och lacka om det. Annars är jag ganska nöjd med det som är inne i huset. Behöver inte göra mer. Källaren är sopad och jag har koll på vad som finns där. Garaget rensade jag förra sommaren och allt är i ordning där med.
Om någon vill köpa huset är jag beredd att sälja till rätt köpare. En som tycker om huset och trädgården och som vill fortsätta att renovera varsamt och göra klart. Jag kan vara nöjd med att jag har räddat ett fint hus från förfall. Grannarna runtom har i alla fall tre fina sidor att titta på och fint tak. Den fjärde sidan, har jag inte klarat av att renovera. Det får någon annan fixa. Troligen måste hela fasaden också där bytas ut. Tur att ingen bor åt det hållet och måste ha den sidan som ständig utsikt.

Jag var i Berlin för ett par veckor sedan, tillsammans med mina barn. Det var en härlig långhelg! Där fanns en affär som bara sålde sån här glass, den var så himla god och säkert väldigt nyttig!

Efter några dagar hemma blev jag sjuk och fick en ordentlig halsinfektion. När jag låg i feberyra och inte kunde äta, inte hade matlust, ville jag inget annat än att ha en isglass. Jag hade verkligen fantasier om hur gott det skulle vara.
En vän kom förbi med ett par isglassar. Med stor viljestyrka kunde jag äta den, det gjorde bara så ont att svälja. Min syster kom senare förbi med en hel låda pinnglass. Det blev min ”mat” i flera dagar.

Nu vill jag knappt se åt glass. Jag får ta och vänja mig vid det igen. Lite i taget. Jag testar ekologisk paketglass i strut. En om dagen kan jag nog klara om de inte blir för stora…

Varje sommar jag kommer upp till mitt hus i Norrland, möts jag av en överväldigande grönska, den känns som den kommer fortsätta att växa och växa och till sist ta över allt. Så blir det såklart inte. Så fort jag klippt ner rabarberblomstjälkarna, får jag bättre plats.
I år kom jag senare än jag brukar för jag var för sjuk för att ta mig hit. Och vad möts jag av? Jo, rosor som har dött. Som nakna skelett står de mitt i grönskan och påminner mig om att livet inte bara är grönska. Det är också en påminnelse om livets förgänglighet. Två stycken Aïcha har gett upp helt och den danska honungsrosen har fått sig en allvarlig knäck. Precis som jag fått i vår. Kanske är det en sympatihandling. Som en bild över min inre känsla, som jag inte kunde förklara förrän jag såg rosorna här. Precis så har en del av mig dött i vinter. En del av mig lever och med den fortsätter jag att leva vidare.
Något annat är borta för alltid, kan inte, ska inte ersättas med en ny blomma.
Och så är det bara att acceptera att det är som det är? Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera att det som hänt har hänt. Det kan jag acceptera.
Kanske är det sista sommaren här i huset. Min tid som förvaltare av denna plats börjar gå mot sitt slut.
Nu har jag en ny sommar här i norr, att bearbeta och reflektera i och samtidigt ansa och klippa bort det döda i trädgården. Jag ska sköta om mig själv och mitt inre hem, precis som mina yttre hem.
Jag ska ligga i hammocken och gunga och lösa korsord, lyssna på Sommar och vara i mitt hus och trädgård. Jag ska sjunga in en dikt av Rumi om jag får koll på tekniken. Göra klart. Gå vidare. Men att inte se tillbaka på det som var, nej, sån kommer jag aldrig bli. När jag behöver, kommer jag minnas det jag vill minnas och ge mitt hjärta tröst och med leenden minnas allt det goda som var.
And I will always love you. Faktiskt spelar Sommarprogrammet den just nu på radion.
Så är det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte skrivit här på länge. Och det är lätt att förklara, hör bara:
Jag har haft så mycket att göra på jobbet.
Jag har haft annat att göra.
Jag är så upptagen med föreningen där jag är kassör.
Ingenting har dykt upp i mitt sinne att skriva om.
Jag har sorg.
Kreativiteten har gått andra vägar.
Plötsligt har tiden bara gått.
Jag har inte haft lust att skriva.
Hemsidan är inte lika viktig för mig numera.
Tiden räcker inte till.
Jag har ingen inspiration.
Jag har varit bortrest.

Ja så där kan jag skriva, och vad är sant av det? Allt. En gnutta sanning finns i allt. Men hade jag velat, så skulle jag. Jag ville inte alltså.
Nu är jag här. Sjuk. En bakterie i halsen knockade mig totalt i måndags. Först hade jag bara lite ont i halsen, ett par dagar innan, knappt märkbart. Sen BOOOM! Febern kom och var över 39,5, jag kunde inte äta, inte dricka, inte prata. Jag hade ont som jag aldrig någonsin haft i hela mitt liv. Vad gör en människa som lever själv i en sån situation? Jag ville ju inte heller smitta ner någon. Och ingen ville bli smittad. Jag bara låg i sängen och led.
Genom mina vänner på facebook, kunde jag i alla fall kommunicera något. Skönt att ha en kanal ut i världen, så att de visste att jag var sjuk. Men tänk om jag hade dött? Jag kände att jag kunde ha gjort det den måndagen. Andra dagen var något bättre, men svår. Då började jag ringa till sjukvården. Hade ingen ork att ta mig till andra sidan stan för att sitta på en akutmottagning som de föreslog. Tredje dagen hade jag bara lite feber och fick tid till närakuten, där jag bor! Underbart ställe! Konstaterat bakterier på höger tonsill och hög snabbsänka. Penicillin i 10 dagar. Jag överlevde. Jag dog inte den här gången.
Underbart är det att kunna andas igen. Och att börja kunna dricka och äta, fast jag har ingen matlust än. Jag har gått ner över 2 kilo på två dagar. Det är ju bra. Och istället för att börja semestern och resa norrut, ligger jag här som konvalescent hemma i lägenheten och är sjukskriven. Norrland får vänta. Sommaren får vänta. Semestern får vänta. Allt är på ”on hold” för mig. Men ni andra kan göra era saker och det är ju bra det.
Ursäkter är bara ursäkter. Sjukdom är sjukdom. Livet är ändligt.
Att vara sjuk, fick mig i alla fall att ha ro att skriva nu.
God sommar!

Vad konstigt och märkligt det är med inspiration. Plötsligt är den bara där. En mening. En musikslinga. På väg till jobbet, i onsdags tror jag det var. Jag sjöng den om och om igen. Spelade in den på mobilen. Lyssnade på den igen i går. Hittade en dikt av Rumi att sätta ihop den med. Inget svårt, jag tog den första som står på sidan om Rumi.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

I förmiddags spelade jag in en arbetskopia. Får se om det blir mer. Men jag är nöjd oavsett. Jag kan.
Att jag kunde ger också en mening, som landat i mig de sista veckorna. Att om jag skulle göra musik till Rumis dikter, så måste det vara i min språkdräkt, i min kulturella bakgrund. Därför har det varit svårt att komma vidare, för jag tänkte först och i flera år att det skulle låta arabiskt. Men det arabiska känner jag inte till. Men min egen musik kan jag vara i kontakt med.

Solen skiner. Blommorna blommar. Snart är det semester.
Igår var det fullmåne. Här är den.

Men, vart tar tiden vägen? Till det förflutna. Och var kommer den ifrån? Från framtiden.
Dag efter dag går och sällan skriver jag här. Hemsidan och bloggen har fallit i glömska måste jag erkänna. Inte trodde jag det skulle hända, men så är det.
Kanske är det så att saker och ting förändras omärkligt? Och det som verkade så självklart är det inte. Varken med vänner och Danmark och kärlek och talgoxar. Det enda som består till kvällen, är nog tiden. Tiden går och går. Oavsett om den räknas eller inte.
Jag arbetar mycket.
Jag letar ett hus. Har ännu inte funnit något.
Jag saknar hjärtats röst och tröst.

Vad händer mer? Ingenting tycker jag. Fast talgoxen utanför kommer och flyger runt fönstret och säger:
– Här är jag! Kom och ge mig en nöt!
Och jag öppnar fönstret, lägger nötter i handen och sträcker ut dem.
Talgoxen kommer ganska snabbt och tar sig en nöt direkt ur handen. Det är den tredje talgoxen som gör så. Eller den andra. Den första, som saknade en tars, dog den kalla vintern för ett par år sedan. Den här är lika modig. Och så finns en tredje som bara gjort det en gång. Tvåan och trean brukar vara i sällskap, men nu ligger den andra kanske och ruvar. Vad vet jag om talgoxars liv? Inte något.

I år kommer jag fylla 60 år. Det är också tid. Och jag som inte tycker om att fira tiden, ska resa ut i världen för att uppmärksamma året och ge mig själv resor som minnen för framtiden. Först ska mina barn och jag resa till Berlin i juni. Sedan ska kören och jag resa till Rom i september. Ovanligt av mig att resa i skock. Men så är det ju också en ovanlig resa. I november reser en vän och jag till Marocko. Vad mer annorlunda kan jag göra? Det toppar! Att få höra kamelerna grumsa i öknen är en dröm jag haft länge, länge.
Hoppas det kan bli så.

Livet går och tiden med den. Än så länge finns det mesta kvar av det igenkännerliga. Men en dag försvinner rötterna och platserna och människorna. Livets paradox. Och än så länge finns hemsidan kvar. Jag skriver väl då och då när andan faller på. Dag efter dag förgår och nya kommer. Just nu mellan hägg och syrén. Går inte att fånga tiden. Bara leva i den, oavsett vad som händer.

text: Py Bäckman
musik: Fredrik Kempe och Anders Hansson

Min plats på jorden
Här är allt så nära. Jag stannar här ett tag.
Tar det jag kan bära och det som är idag.
Jag vill bara andas, se färgerna igen.
Sol och regn som blandas med ro i skymningen.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Här skall dimman lätta och ljuset bryta in.
Lägga sig tillrätta på platsen som är min.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Får jag orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Då har jag kommit hem.

Hör du orden och du följer dem
till din plats på jorden.
Då har du kommit hem.

Här sjunger Py Bäckman sången på sin hemsida.

Till exempel:
– spela på nya djembetrumman
– köpa en ny köksbänk
– skriva
– se på tv
– jobba
– sortera papper
– tvätta
– hålla ihop

Jag kan lika bra att läsa om boken igen och på sidan 18 säger Ester Henning till Cecilia:
– Man kan hinna med mycket mellan tårarna.

Pennskaftet själv, Barbro Morgan, säger annat.

Lördagskväll med tankar på livet och det som gör livet värt att leva. Är det verkligen en mening med att leva ensam i möjliga tjugofem år framöver? Nej, det kan jag inte klara. Jag behöver både tid att vara själv och tid att tillhöra ett sammanhang, en familj, en man, en nära vän. Att det kan vara så svårt att finna en väg, anade jag inte den gången jag valde att gå MIN väg och lämna det sammanhang jag hade. Så vad är min väg nu? Inte Danmark i alla fall. Dörren är stängd. Inte min, men hans.
Att vara ute på facebook ger inte längre någon mening. Det fyller tid som jag kunde ägna åt annat. Läsning till exempel. Eller promenader. Eller träffa familj och vänner på riktigt. Framförallt det. Jag är trött på länkar och reklam och meningslöshet. Jag söker kontakt och mening. Kanske kan det fylla mina sista år i detta livet mer än facebook.

Idag köpte jag en skridskohjälm. Det enda som fanns kvar i affären var en rosa barnhjälm i storlek medium. Alla svarta och vita var slut. Hahaha… jag är nog en av de få farmödrar som åker skridskor med en rosa hjälm. Det gick fint. Mitt barnbarn Tuva tyckte att det var kul att min hjälm var rosa, precis som hennes.

Nu har jag varit på banan med 5:2 i snart två veckor. Två kilo lättare är jag. Redan är det lättare att knyta skridskor och få på mig jeansen. Bra så. Och det kan jag fira med en danmarkssnaps, jättegott porsbrännvin, ugnstekt potatis, morot, lök, lax och fisksås. Toppengott. Men ensamt till tider. Tja… sånt är mitt liv. Jag har valt det själv. Hoppas jag finner mer mening med min tillvaro framöver. Mitt senaste danmarksäventyr är över för denna gången. Nu får jag nöja mig med tv från mitt älskade Danmark. Ikväll med Melodi Grand Prix. Inledningen till den är helt och hållet osvensk. Og det kan jeg godt lide.

Äntligen är det februari och ljuset kommer åter mer och mer och tiden går fortare än sega januari. Äntligen har jag också kommit på banan med 5:2. Och det passar extra bra, för fastlagssöndagen var igår.
Jag höll på hösten 2014 med den dieten och det gick bra fram till stambytet. Sen har vikten gått upp och upp och upp igen. Jag gillar min kropp oavsett vad, men det är bra av medicinska skäl att inte vara överviktig. Knäna och andningen tar stryk mest, förutom de inre organen, som är inbäddade i fett. Så nu är jag igång!
Det som är kul är att göra ett diagram på viktnedgången, ända tills den stannar upp; sen är det inget kul. Med excel är det lätt att fixa en sån. Behövs inga linjaler och färgpennor. Bara mata in siffrorna.
Kul är det också att ta som en utmaning att använda det jag har hemma att äta. Jag gillade matprogrammet där en kock gick hem till folk och lagade mat med det som fanns i kyl och frys. Här gäller det att vara kreativ och inte ha sötsaker hemma.
Idag var jag ordentligt hungrig på eftermiddagen, frukt och te fungerade inte för mättnad. Men vad fanns att äta med ganska få kalorier? 500 varje fastedag, måndag och torsdag. Förra veckan gjorde jag rödbetssoppa. Nu blev det en potatissoppa med lök, morötter och palsternacka. Hur enkelt som helst. Bara att skala, skära och putta ner i grytan med en buljongtärning. Och sist i med broccoli.
Nu är jag mätt och belåten ett tag igen. I morgon står jag på vågen och beundrar siffrorna. Jag riktigt längtar till varje ny morgon. Hur händelselöst liv jag lever, och det gör ingenting. Morgonens spänning är lagom, uppåt eller neråt och hur mycket, i min egen lugn och ro-tillvaro.

Skydda oss Herre, då vi sova
att vi vaka med Kristus
och få vila i trygghet
När vi vaka, när vi sova
Att vi vaka med Kristus
Att få vila i trygghet
Amen

Text från Skydda oss Herre, ur Completoriet med musik av Edward B. Bairstow.
Vi sjunger den i kyrkokören nu. Mycket vacker.

…så dansas julen ut. Eller äts, dricks, brinner julen ut.
Nu är glada julen slut, slut, slut och julen varar fram till påska. Dubbla budskap där.
I vilket fall som helst är det sista dagen julsakerna är framme för den här gången. Och om Gud vill kommer de tillbaka till advent.
God vinter! Kyla och snö. Vad mer kan jag väl begära? Behöva? Vilja? Önska? Längta efter?
Endast detta idag: ta bort julsakerna.