Nu är det sista dagen som femtionioåring. Jag ska jobba först och sen handla till middagen i morgon. Ikväll kommer en vän och vi ska prova ut en god whiskey, så där på kvällskvisten. Det blir fint.
Jag behöver nog stryka med, en duk och kökshanddukar. Kanske min festklänning med. Har inte bestämt mig än för vad jag ska ha på mig på konsertdagen på fredag. Kanske min långa svarta dansklänning. Den passar jag ju nästan i igen. Länge sen den fick komma ut ur garderoben. Undrar när jag fick eller köpte den…. hm… Jag vet jag hade den 1989/90. Länge sen.
Gamla kläder. Gammal kvinna. Jag är inte så mycket för att slänga grejor säger väl det. Inte favoritkläder i alla fall.
Sista dagen. Jag vill vara i den och vad jag än känner, så går tiden, tick-tack, tick-tack, tick-tack…

Bilder av Björn Wiinblad.

Nu är jag otålig! Jag vill ha kyssar och smek, skratt och lek, kontakt!!!
Ut med sjukdom och damm, och in med advent. Putsa fönster och skura golv. Pynta. Och lägga ut min nya, fina matta från Taznaght i Atlasbergen, Marocko.
Inte ska det väl det lilla vara så svårt? Inte att städa i alla fall. Krafterna börjar återvända nu. Men det andra får jag se mig i månen efter. En liten flirt i en gränd i Essaouira piggade upp. Men den var liten och mycket kort. Sekunder. Men ändå. Och han var för ung för mig – Prince of Desert… drömma går ju.
Drömmen om den stora kärleken finns fortfarande i mitt hjärta. Men till vilken glädje mer än som en ouppnåerlig vision? Och inget tjafs och tjat om vänskap på sociala medier heller. Nix! Öppenhet och kärlek, med hela mig och hela den andra fullt ut, annars får det vara. Och så är det inget heller. Här är tomt.
Kontaktlösheten i min sjukdomsvecka får mig att sörja igen. Jag blir påmind om det som varit. Typiskt! Jag som egentligen bara vill bli frisk och vara glad över min resa till Marocko! Ok, jag börjar NU!
Bara golvet torkat ska jag bädda och pynta i sovrummet och njuta friden. Äta fiskbullar och ris och dricka en liten något. Inte bäst, men tillräckligt bra.
God första advent!

Ibland går det bara inte som planerat. Och då stannar livet upp eller blir i alla fall annorlunda. Nu har jag drabbats av en elak matförgiftning. Sista dagen i Marrakech märkte jag att musklerna inte var som de brukade. Orken var låg. Jag fick verkligen anstränga mig att göra mina sista upptäckter där innan flygplanet skulle ta mig och de andra till Sverige igen. Jag var hungrig, men inget smakade. Jag höll i alla fall ut i alla köerna. På planet däckade jag ihop av ljuden från ett barn som roade andra runtomkring mig. Absolut inte mig. Och jag hade huvudvärk. Jag fick öronproppar och huvudvärkspiller och sov sen mest. Kom hem tack vare en förbeställd taxi, underbart!
Nästa morgon var det som om hela magen exploderat. Och därefter har det varit många toalettbesök, feber, huvudvärk, ingen matlust, sover mest.
Jag har inte varit utanför dörren sen jag kom hem i lördags natt. Världen utanför går mig förbi. Det är som om resan till Marocko inte har varit. Fast jag ser att den har det. Jag har foton. Jag har en fin matta, jag har massor av minnen. Det var inte så här det skulle vara. Men så blev det. En test av tålamod? Styrka? Uthållighet? Inte vet jag. Men det är i såna här lägen jag får öva mig på att be om hjälp. Tack kära ni som handlar åt mig.
Det är skönt att bo själv i såna här krislägen kan jag tycka. Jag behöver inte dela kök och toalett med någon. Min personlighet är inte på topp. Och samtidigt saknar jag en vän. Det är andra gången på ganska kort tid som jag blir jättesjuk och måste vara ensam i det. Det är singellivets baksida. Jag hade en vän en gång som hade en mejlkontakt med en granne varje dag. Kanske behöver jag nu skaffa mig någon sån vän, för att hålla en daglig kontakt, utifallatt något händer.
Nu ska jag sova. Sömn är en bra medicin. Jag ska bli frisk så jag kan börja finplanera mitt kalas. Och minnas att jag red både på dromedar i solnedgången i Essaouira och på mulåsna upp- och nerför ett berg i Imlil. Tålamod! Styrka! Uthållighet! Mod!
Visst har jag det!

Så blev det en ny dag. Inte likadan som igår. Inte som i förrgår.
Mörkret finns mitt i livet. Ljuset med. Allt. Tack för alla sångerna Leonard Cohen.
Och tack för ett fint avsked till oss.

The Times They Are A-Changin’ av Bob Dylan
Come gather around people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You’ll be drenched to the bone
And if your breath to you is worth saving
Then you better start swimming or you’ll sink like a stone
For the times they are a-changing

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won’t come again
And don’t speak too soon
For the wheel’s still in spin
And there’s no telling who that it’s naming
For the loser now will be later to win
Cause the times they are a-changing

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don’t stand in the doorway
Don’t block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There’s the battle outside raging
It’ll soon shake your windows and rattle your walls
For the times they are a-changing

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly aging
Please get out of the new one if you can’t lend your hand
Cause the times they are a-changing

The line it is drawn
The curse it is cast
The slowest now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is rapidly fading
And the first one now will later be last
Cause the times they are a-changing

Så mycket jag har att fixa! Alla resor som ska planeras och packas till, konserter och festplaner ska komma på plats i alla hörn och kanter. Mycket logistik. Många olika inbjudningar att skriva. En är redan ute på Facebook. Det var startpunkten, nu är jag tvungen att fixa resten med. Ingen återvändo!
Och mitt i allt är jag i en ko-lugn säng, med en katt som spinner och den har ingen tanke på tid och rum och planer hit och dit. Något att ta efter, att kunna slappna av oavsett vad som händer runtom och senare.
Marocko hägrar. Nu börjar jag ta in att jag ska dit. Det är så dags att få in det i mitt medvetande. En sak i taget, brukar jag kunna klara, men detta? Hundra-tusen-miljoner detaljer att ha koll på. Och när jag väl är i Marocko, då får jag ha mitt ko-lugna sinnelag med mig, för där är det bara att vara laid back, som kisse, och njuta sol och värme, folkliv och natur, stad och landsbygd, berg och hav i en salig blandning. Och jag vill absolut rida på en mulåsna. Och på en kamel. Och det pirrar i magen på mig, vad mycket jag har att uppleva och ta in. Släpp resten då! Marocko, here I come! Snart, snart är jag där.

Idag blev det klart att det blir både kaffekalas och orgelkonsert i kyrkan dagen efter min sextionde födelsedag. Underbart härligt och häftigt. Nu kan jag sätta igång och planera programmet och bjuda in alla som jag känner. Lycka, förväntan, glädje. Det kommer bli en toppeneftermiddag där!

Bildväv från Örgryte nya kyrka i Göteborg.

Tänk! Jag har varit i Rom!
Alla vägar bär till Rom – uppenbarligen också min väg.
Se Rom och sedan dö! Önskar inte det riktigt än. Jag har så mycket kvar att göra och uppleva. Det känns som jag precis står på tröskeln till friheten, med allt vad det kan innebära så den dörren vill jag gärna öppna på vid gavel och gå ut i världen genom.
Rom var fantastiskt på många sätt. Att det gamla finns kvar och står kvar. Inte så mycket omvälvande ny stadsplanering som här. Ingen cykelstad alls. Såg bara tre romare som cyklade och ungefär sex turister. Resten körde bil helt galet eller åkte motorcykel av olika slag. Bussarna gick lite då och då, såg inga tider för turlista. Hittade inga taxistolpar heller. Men det fanns taxibilar, vita.
Det mest fantastiska var att sjunga med våra tre kyrkokörer i Mariakyrkan. Jag blev helt vild av den upplevelsen. Att sjunga i Svenska kyrkan i Rom var en upplevelse av ett annat slag. Den förbeställda bussen kom inte och vi fick på olika sätt hitta dit och jag och tre andra gav oss iväg utan att veta adressen. Ett par kilometer senare kom vi i alla fall fram. Vi droppade in pö om pö till gudstjänsten. Jag var som tur var där från starten, om än andfådd.
Glassarna var bäst i godissväg. Lunchen på den ekologiska restaurangen bäst. Sen var det dåligt med god mat på kvällarna. Ingen var nöjd. Men den mättade hungern.
Att bo med utsikt till Peterskyrkan från hotellets takterass var häftigt. Att se Sixtinska kapellet en STOR upplevelse. Så stor att jag bara tog med mig tre olika bilder på händerna som nästan möts, i Michelangelos målning. En kopp, en tröja och en stor affisch. Jag kunde ju ha varierat mig, men icke. Jag fick med mig en kopp med änglar på. De såg jag bara där på koppen, vad det nu var för änglar. Botticellis änglar har jag hört talas om. Kanske de?
Vid flygplatsen i Rom, fanns en skulptur med den så berömda nakne mannen i en cirkel, ett träklot, av Leonardo da Vinci. Nå, han har inte gjort träskulpturen, men förlagan till skulpturen. Så vacker!
Här är en mängd bilder. Bara att titta och förundras över allt fint som finns i vår värld.

Jag såg Alperna för första gången. Jag hade tur att sitta vid fönstret både dit och hem och vädret var fint mestadels.

Peterskyrkan på gångavstånd från hotellet.

Vid spanska trappan.

Vid Fontana di Trevi. Såklart kastade jag i en slant och önskade mig det enda jag önskar mig. Och utan att veta om hur jag skulle göra, så gjorde jag det bakifrån och med vänster hand.

Här ligger önskeslanten.

Kupolen i Pantheon.

Tände ljus i Mariakyrkan, där vi också sedan hade en körkonsert.

Fantastiskt vackert och gott!

…så fyller jag jämna år. Sist var det 50, och vips är det 60! Jag förstår inte riktigt vart tiden tagit vägen däremellan. Tiden går att mäta med jobben, mitt förra jobb hade jag precis börjat då och ville inte fira det alls där. Och nu är jag på nästa och har snart varit där i 3 år och vill fira mer än någonsin! Så kan det vara.
Jag har avsatt ett halvår till att fira: Berlin med barnen. Ny telefon. Resa till Skåne och gå på museet Louisiana i Humlebäck i Danmark med vänner. Resa till Rom med kören. Gå en baskurs i familjekonstellationer. Och sen ”the big one!” Resa till Marocko! Sen avslutar jag firandet med att fylla 60 år på något sätt med familj och vänner är planen.
Jag önskar mig en studioinspelning av mina sånger, med en tekniker som kan spela in och med vänner som kan spela. Hoppas det blir av.
Jag är som ett barn, som räknar ner månaderna, veckorna, dagarna. Och jag gläder mig åt att komma över denna gräns. Över de sextio, snart pensionär. Vad underbart att få rå sig själv.
Men hur kul var det att höra på tv igår att de vill höja pensionsgränsen till 67? Jag som inte ens tror att jag kan orka arbeta i skolan till 65. Tidigast beslut om det 2020. Och vad med det? Jag fyller 65 år i slutet av 2021. Sicken otur jag har i så fall. Jag får väl lämna skolan innan i så fall.
Och så är det brist på speciallärare och specialpedagoger. Inom 10 år har 52 % av oss gått i pension. Dags att tänka på det nu, herr och fru Staten.
Mina sista 3-5 år kvar i yrket vill jag ha det som allra bäst, hur det nu ska gå till… jag jobbar och sliter och räcker inte till alla barn som behöver hjälp. Dag för dag, timme efter timme. Och ibland får jag skäll från föräldrar, som är missnöjda. Tur att barnen är glada mest i alla fall. Det är för deras skull jag är lärare, inte för föräldrarnas. Bra att minnas det. Och att det är chefen som leder och fördelar arbetet. Precis samma sak som på det glada 1970-talet, då vi hade strider med arbetsgivaren om vem som skulle bestämma.
♥ ♥ ♥
60 år… jag? Fattar det inte. Jag är ju lika ung som förr. Fast tröttare. Vingligare. Ser inte lika bra, Hör inte lika bra. Ont i benen. Rynkigare. Tyngre. Fast ändå snygg och glad. Jag ska klara av det, för jag vill klara av det. Jag vill bli sextio år och längtar till friheten, det gör jag! Peppar, peppar, att jag kommer dit. Inte alla gör det, jag vet. Det är något att skriva om en annan gång.

Jag skriver Nyhetsbrev just nu och funderar på vilka grupper jag vill starta i höst och hur jag vill nå ut till nya kunder. Jag har så mycket att erbjuda.
En drömgrupp vill jag ha i höst och en pedagoggrupp till januari nästa år till exempel. Och vilka vill komma på terapi och/eller avspänningsmassage? Går att kombinera. Eller terapi utanför terapirummet? Kanske hemma hos kunden? Alla kan ju inte klara att gå upp tre våningar i ett hus utan hiss.
Vill du ha nyhetsbrev från Dana gestaltterapi? Mejla till mig, så skriver jag in dig där. Eller gör det själv på gestaltsidan danagestalt.se
Det senaste nyhetsbrevet såg ut så här:

Välkommen att höra av dig!
Dana – gestaltterapeut

När sommarlovet äntligen står för dörren, känns tiden oändlig. Hela underbara, långa sommaren står där och bara väntar på de härliga sommardagarna med ledighet, sol, värme, bad, blommor, bär, mat och möten med vänner och annat ljuvligt. Förväntningarna är skyhöga, precis som slöjmolnen som drar förbi högt uppe på himlavalvet. Resten av himlen är helt blå såklart!
De underbara dagarna fyller med solen, värmen, baden, maten, kravlösheten, sovmorgnar, stunder att bara vara. Och så finns såklart också åska och regn, blåst och storm av olika slag, allt från storm i ett vattenglas, till konflikter, om det lutar åt det hållet.
Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och så till slut, så kommer slutet av sommaren, då vågorna i älven och sjön skvalpande säger: snart är det höst, snart är det höst…
Då är det dags att packa trunken och fara hem till grottekvarnen. Den oändliga sommaren är slut. Bara stråk av den kan finnas kvar, vissa dagar och stunder.

Hösten kommer och känns även den oändlig, även om det finns tröst att få i skogen med dofter, lingon och svamp. Att behöva arbeta känns som en oändlig tid, som aldrig tar slut. Dagarna är långa och mörkare och tyngre ända fram till jullovet. Vid en viss tidpunkt blir dagarna och veckorna till ett pärlband, som blir längre och längre och till slut kommer ljuständartiden och julförberedelserna. Hösten är slut! Det är äntligen jul!

Och sen tar vintern ALDRIG slut. Det är bara oändligt kallt och kyligt och allt är grått och slaskigt när det inte är snö och is. Vad är det för mening med livet egentligen då? Fy så det kan dra ut på tiden innan snön töar och en liten blomma töar hjärtat och hoppet om liv återvänder.

Varför jobbar vi då under våren? Det är den tiden då livets alla under vaknar till liv. Och då jobbar vi som galningar för att bli klara med det oändliga jobbandet som aldrig vill ta slut. Jobb, jobb, jobb. Vad då för? Våren glider förbi som en tidningssvala. Oändligt kort. Varar över dagen bara. Men jobbet fyller oändligt mycket. Längtan efter sommaren är där som i en blinkning.

Och så börjar kretsloppet om igen, som om det aldrig har funnits ett förflutet. Som om det bara finns en framtid. Äntligen sommar.
Och nu? Detta nu! Tja.. nu är det en oändlig tid som ligger framför oss, innan den tiden kommer åter.
Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Dag efter dag får gå, med en oändlig längtan.

Nyfiken i en strut, så tittar du ut!

Det Per säger om Pål, säger mer om Pål än det säger om Per.

Man ska inte kasta sten i glashus.

Man ska inte gå över ån efter vatten.

Den som gräver en grop åt andra, faller ofta själv däri.

Tala är silver, tiga är guld.

Hm…. undrar hur många ordspråk jag kan i huvudet?
Hur många är användbara numera?
Gör vi nya ordspråk eller lever vi med de gamla godingarna?

Äntligen har jag kommit till ro ute i trädgården. Jag kan sitta på marken, i lä och rensa och vara nära mina älskade blommor. Rosa Mundi! Fantastiskt fin. En vit, underbart vacker akleja, sådd med frön troligen från Danmark. Den växte gömd bland ogräset. En ny pion från förra året blommar med. Väldigt lik Rosa Mundi.

Det har blåst hela veckan, jag tror inte jag varit här en sommar tidigare med sån ihållande blåst upp mot 15 m/s. Till och med hammocken blåste omkull, en tvärslå i taket gick sönder och måste lagas. Jag hade precis gått förbi den och såg den falla bakåt. Tur att ingen satt i den. Eller otur. Då hade den kanske stått säkert…

Jag behöver inte starta några stora projekt, även om det trots allt är svårt att undvika arbete i ett gammalt hus. Gamla hus behöver ständigt tas om hand.
I år får Fönstermannen hjälpa till att renovera ett köksfönster och badrumsfönstren.

Småprojekt har jag. Att spela in musiken. Att slipa köksbordet och lacka om det. Annars är jag ganska nöjd med det som är inne i huset. Behöver inte göra mer. Källaren är sopad och jag har koll på vad som finns där. Garaget rensade jag förra sommaren och allt är i ordning där med.
Om någon vill köpa huset är jag beredd att sälja till rätt köpare. En som tycker om huset och trädgården och som vill fortsätta att renovera varsamt och göra klart. Jag kan vara nöjd med att jag har räddat ett fint hus från förfall. Grannarna runtom har i alla fall tre fina sidor att titta på och fint tak. Den fjärde sidan, har jag inte klarat av att renovera. Det får någon annan fixa. Troligen måste hela fasaden också där bytas ut. Tur att ingen bor åt det hållet och måste ha den sidan som ständig utsikt.