Så fort ett år gick och nu är det adventstid igen. Tomtarna har blivit synliga och i halvmörkret står de och planerar den närmaste tiden hos mig. Jag får inte veta något. Och jag tror inte att de såg att jag smög på dem. Det är ju så i juletider att vi har hemligheter och pysslar med sånt som ännu inte ska uppenbara sig för andra. Fast vad vet jag? Ingenting. Vad såg du? Ingenting. Vad gjorde du? Ingenting. Det är bästa svaret på alla nyfikna frågor. Och ibland också helt sant.

Igår började jag sätta upp ljusen inför advent. Inte tjuvstarta. Det är en vits att vänta och låta dagarna ha sin magiska tjusning. Barnet i mig gillar det här med advent, adventskalendern, S:t Nikolaus, födelsedag, Lucia, skolavslutning, fler födelsedagar och dagen före dopparedagen. Men sen? Jag vet ingenting – än. Du okända framtid.
Tomtarna stod nog och planerade något för mig, helt säkert så.
God första advent!

Här är en bild av den danske konstnären Bjørn Wiinblad. Jag såg hans bilder, målningar, keramik och fantastiska skapelser av olika slag, i somras, på konstmuseet Arken vid Ishøj, söder om København.
Bilden väcker olika känslor i mig. Den är på ett sätt sinnebilden av en förälskelse. Ungdom. Stor kärlek. Passion. Och samtidigt är det min bild av ett lyckligt, passionerat, kärleksfullt äktenskap.
Jag vet inte om det går att behålla känslan i så många år, i ett livslångt äktenskap. Inte utan arbete med att hålla relationen levande. Att välja varandra, varje dag och att vilja varandras bästa.

Jag har varit gift två gånger tidigare. Kanske blir det en tredje gång innan livet tar slut. Jag önskar jag vore gift igen. Och att jag hade en sån här relation med stor kärlek. Önska går ju. Sen gör jag inte så mycket mer med det hela. Kommer kärleken, så gör den. Kommer den inte, så tja… så lever jag i kärlek till mig själv, barnen, barnbarnen, vännerna, arbetet och naturen. Och så sätter jag upp bilden, så jag kan se på den varje dag och påminna mig om vad viktig kärleken är; att ge och få kärlek, i acceptans och med utrymme för hela sig.

Här är guldringar som finns på museum i Köpenhamn, från medeltidens Danmark. Jag såg dem för ganska precis ett år sedan. Kanske var deras bröllopsdag just idag? Grattis på bröllopsdagen i så fall.
Och för prick ett år sedan återsåg jag en av mitt livs största kärlekar. Det var fint. Så något finns att fira idag, för mig åtminstone. Och en kopia av den ena ringen har jag på mig.

På facebook såg jag en genial idé. Multiplikationsbilder i en trappa. Jag startade projektet på min skola, att fixa multiplikationstabellerna i trappan. Fast jag ändrade på färgordningen. Färgcirkeln appelerar mer till mitt sinne för process.
Så här blev den.
Barnen har haft roligt under tiden jag fixade den, det tog en dryg månad, nästan två. De har gissat nästa färg, slagit vad och varit nyfikna. Nu kan någon säga: ”Jag kan femman, nu ska jag ta fyran.”
Varje dag är det någon som säger något om siffrorna.
Ska jag göra om det här igen, skulle jag göra siffrorna i skolstil. Inget annat typsnitt gör siffrorna på skolsättet. Och det var en miss att jag inte gjorde det. Finns inte på min Mac i skolan. Finns inte för Macdatorer, än. Bara på app.
Och jag ska göra om de gula raderna, jag gjorde rutorna för stora där.
Annars är jag nöjd, särskilt som det är en så enkel idé. De är bäst. Synd att jag inte kom på den själv. Men jag är en bra härmare. Nu kommer säkert fler att göra den. Och alla barnen lär sig lätt som en plätt att rabbla tabellerna, eller hur!

Min kära danska vän tipsade om den här fina musiken med sångerskan Melody Gardot. Nu har jag köpt cdn The Absence och lyssnar om och om igen, för att ta in den i mig, med känsla, takt och sväng. Så bra! Så berörande. Tack!

Hur svårt kan det vara att komma på banan igen efter stambyte, ordna till det hantverkarna gjorde fel och förändra hemmet, så att det passar mitt liv nu? Jättesvårt!
Det är inte mycket som går på räls här, verkar det som.

Jag har sålt min soffa, en fin teservis och ett mazettifat. Det har gått bra, jag samlar erfarenheter. Har nog aldrig förr sålt mina ägodelar. Jag har varit den som köper, porslin mest. Och det inte mina barn vill ha, får fortsätta att gå till försäljning eller nåt. Jag har blandade känslor att sälja sånt jag haft länge. Sakerna är en del av min och min familjs historia. Och familjen finns inte längre. Inte som den var. De har sina egna familjer. Och jag bor fortfarande själv.

Hur vill jag ha mitt hem? är en ständig fråga jag återkommer till. Och var vill jag bo? Inte enkelt att svara på, för jag har inga svar. Tills dess bor jag här och långsamt, långsamt tar jag små steg till förändring. Det hade ju varit enklare om jag hade fixat det som behöver fixas under tiden, istället för att se tiden an. Mitt liv är väntan, har jag skrivit en dikt om en gång i tiden. Jag fastnade nog där.

Idag har jag börjat skrapa färg i köket, det som hantverkarna schabblade med. Jag ska spackla och slipa väggen. Måla den grå istället för vit. Göra något istället för att inte göra något. Ett val. Mitt val.

Tja… en uppdatering av livet kan behövas ibland, liksom uppdateringar av wordpress. Så blir det som det blir, det går fel. Sidolistens bilder och teman är borta och måste göras om. Allt är inte kompatibelt med varandra. Ungefär som stambytet och jag. Vi har inte passat ihop. Det som kan gå fel, har gått fel. Fortfarande upptäcker jag nya missar. Det är som att öppna Pandoras ask, nytt och nytt och nytt, fast negativt då. Och jag orkar inte prata om det mer, för det tar kraft och energi. Jag vill hellre gå vidare och se nya möjligheter än att vara i det gamla trista.
Det är enklare att uppdatera en hemsida i så fall. Bara att klicka på rätt knappar och ladda ner rätt program och ha en backup i närheten som kan hjälpa.
Tänk vad enkelt det vore om livet bara laddades ner från internet, välja tema och plats, allt sköts elektroniskt. Hahaha… ja ja… kanske är sånt liv redan här, när ”vi” redan lever genom datorernas innehåll som vi anpassar efter tycke och smak.
Men naturen, dansen, kärleken, baden, maten går inte att anpassa så, som tur är. Där får jag ta andra initiativ för att vara i dem.

Här är tomater som jag fick av en vän igår. Så många olika sorter det finns och så underbara smaker. Mmmm…

Idag var jag i Sollefteå och åt lunch på anrika hotell Appelberg. Där har jag inte varit tidigare. Efter en stund kom ett sällskap och satte sig bakom mig. Jag kunde inte låta bli att lyssna. En man berättade om morsealfabetet. Z översätts med Zorn-någonting som jag glömt, lång-kort-kort. A är affär, kort-lång. C var… hm.. minnet är kort, inte bara morsesignaler. Jag kommer ihåg att da betyder lång och di kort.
Det var som att få en aha-upplevelse. Jag har aldrig varken vetat eller förstått hur man lär sig morsealfabetet. Plötsligt förstod jag! Och det var kul!
Nu vill jag lära mig det hela, vad jag nu ska ha det till.. Som hjärngymnastik kanske.
Tack ni fyra som satt där vid bordet, för en bildande och skojig tjuvlyssnande lunch!

Här är en länk till wikipedia om det hela:

Något har hänt. Det känns som om jag inte kan lita på att det är sommarväder när det är sommar. Och inte har jag sommarlov heller, utan semester med för få semesterdagar att ta ut. Och jag räknar åren till jag blir pensionär. Det är lite för tidigt att tänka så. Fast jag längtar efter mitt oberoende. Om jag nu blir så gammal. Det finns alltid en utifallattfaktor att ta hänsyn till där.

Min ungdomsidol Robert Broberg dog i tisdags. Han blev 75 år. Och då var han sjuk de sista åren, vet inte hur länge. En underbar engelsk gestaltterapeut dog för två veckor sedan helt oväntat av en hjärtattack. Så påminnelserna om livets slut finns där. Jag får räkna med att det också kommer hända mig vid en tidpunkt. Dödens närvaro mitt i sommaren, ja, den finns där.

För att inte helt såsa in på existensens ofrånkomliga villkor, har jag som vanligt några projekt i nuet. Jordgubbarna ska få en pallkrage att växa i. Den ska målas idag och sättas på plats sen. Det blir fint att ha en egen plats för dem där. Lättare att skydda dem. Nu växer de under en rosenbuske, som en mellanstation, innan jag kom på hur och var de ska få plats här i min trädgård. Direkt i jorden fungerar inte, eftersom det växer så mycket ogräs runtikring och jag är inte här för att rensa jämt.

Den lila syrénbusken som jag satte bakom honungsrosen vid det gamla flaggstångsfundamentet, passade inte där, insåg jag efter tre år, när den precis börjat växa till sig och blomma. Istället ska jag sätta en doftande djupröd pion där och kanske en klematis. Syrénen är flyttad igår till ett annat ställe bredvid, där nässlorna blommade. Bort med nässlorna!
Nästa år ryker det sista nässelstället. Då blir insynen större, men jag får plantera annat istället.

Planer, planer. Planer för en framtid. Ja, jag ser framåt, trots att jag börjar fundera på att avveckla mitt hus i norr. Jag längtar söderut. Kanske sälja? Ge bort? Hyra ut? Jag vet inte. Jag som trodde jag ville bo här i alla fall ett helt år, när jag blir pensionär.
Men i år har något hänt. Jag har liksom inte flyttat in i huset. Kanske är det för att vädret varit så trist. Kanske för att jag vill umgås med mina barn och barnbarn mer på sommaren. Kanske för att jag vill se annat än huset här. Kanske för att grannarna bygger ett bautastort garage för industriverksamhet. Kanske för att bygden läggs ner. Kanske för att grannen som bott här alltid, har sålt och ska flytta.
Jag är inget bra på förändringar. Det vet jag gott. Men att jag då känner lust att göra en massa egna förändringar, det kan jag inte riktigt förstå. Kanske är andras förändringar puffen jag behöver för att komma vidare. Till vad? Vad vill jag? Något att fundera på i sommarens kalla och sällansoliga dagar. Idag blir det i alla fall hyfsat. Soldis och upp mot 20 grader varmt.
Men det regnar in vid skorstenen igen. Hoppas takläggaren kommer tillbaka och fixar det en gång för alla, jag har inte tid att leva med vattenskador i huset.

– Vi håller om vår lilla, så hon inte faller.

– Här går Dana och pratar med oss.

– Vem säger att det är just jag som är annorlunda? Det kan lika gärna vara de andra!

– Jag saknar dig! Jag saknar dig! Jag saknar en del av mig!

– I oss ryms hela himlen ibland.

– Här är dansbanan! Dansa, dansa, dansa!

– Sten är inte bara sten, vi är geometriska former också. Vi är både beständiga och förändriga, i all evig tid. Amen.

– Aj, jag har gjort illa mig! Blodet rinner…

– Hur hamnade jag här, bland mina oslipade släktingar?

– Vi är hårda nog för att hålla i ett spindelnät!

– Kan inte vattnet spola in över oss, så får det spola in under oss.

– Gode Gud, du är också här…

– Lugnet finns, närmare än du tror.

– Skeppsbrott! Akta er för att gå på grund här!

– Aj, vad ont det gör att bli fastklämd här! Vi kommer inte loss!

– Om du inte vill bada i havet, kanske du kan bada här uppe… i den stilla Rotsjön.

– Här spolar vi bort allt som ligger löst! Här ska vi ha det rent och fint. Inget som sticker upp!

– Allt? Nåja, vi försvinner nog snart, vi med!

Jag vandrade på Rotsidan vid Höga kusten för några dagar sedan. Det är fascinerande att se stenarna och bergen. Det är som om de talar till mig. Här får du höra något av det.
– Hej Dana!
– Hej Rotsidan!

– Vill du lägga pussel med oss?

– Lager på lager…vi är som mackor som jätten Dum-Dum har brett.

– Här kan du gå i trappan ner till havet. Eller upp från.

– Vem tappade kulpåsen här? Plocka upp oss är du snäll!

– Hur hamnade vi här? Hoppsan! Det blev visst en blöt kväll…

Jag är i mitt hus i Ångermanland och det har inte varit den ron och glädjen som jag brukar känna här. Något har förändrats. Är det jag? Är det kvarteret? Är det byn? En del av allt är det.
Inte heller har jag min söta kisse kvar. Det var ju han och jag som reste hit och kände friheten från krav och den kreativa tillvaron i min trädgård och hus. Nu har jag tappat lusten.
Kanske är det för att jag är ensam här, utom när jag får besök såklart. Jag har ingen att dela det här med. Möjligen är det inte det som är felet heller, jag gillar att bestämma här.
Nu får jag fantasier i huvudet om att sälja huset. Flytta de saker jag vill ha kvar och lämna resten. Andra kan ju. Varför inte också jag? Klart jag kan!
Den största anledningen till att jag känner så här, är storgaraget som grannen bygger tvärs över vägen. Där fanns förut ett enplanshus. Nu blir det som två plan, med plats för lastbil och traktor. Som en industritomt. Och utsikten störd i solnedgångsväderstrecket.
Och grannen som tipsade om att min exman och jag skulle köpa det här huset, har sålt sitt hus. Även om vi inte umgås särskilt mycket längre, är hon ändå den som har känt mig i så många år tillbaka. Nya grannar kommer. Tja, jag har ingen aning om vilka de är. Det spelar mindre roll.
Tre anledningar hittills alltså.
Och det är långt att köra, mycket att sköta om, ett ansvar, som jag inte längre orkar ta. Det är inte hit jag kommer flytta när jag blir pensionär. Det är för långt hit från barn och barnbarn.
Jag behöver komma närmare. Längre söderut. Inga roliga tankar. Men så är det. Kanske har jag känt så förut. Men inte lika starkt.
Mitt älskade hus. Min älskade trädgård!

Ny sommar och nya projekt i fritidshuset fyller. Igår badade jag årets första utebad. Det var kallt, men uppfriskande och svalkande. Jag cyklade till badet och jag var varm när jag hoppade i. Och solen sken ända tills dess och det var ca 20 grader varmt i luften. I vattnet vet jag inte.
Det tar några dagar innan jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid att vara här utan katt och sällskap. Det känns inte som förr. Och grannen håller på att bygga ett mastodontgarage till lastbil och traktor, ögat måste också vänja sig vid den skymda sikten för horisonten och solnedgångarna. Nå, bygden ska leva och jag får finna mig i det. Inte helt lätt. Jag gillar inte förändringar alltid.
Nå, men mer projekt då, mina projekt?

Hästmyrorna har börjat använda altanen vid ytterdörren som sin. Hur ska jag väl då kunna hindra dem? Jag funderar. Och de har också tagit över garagegolvet och gjort det till sitt. Här måste radikala grepp tas. Jag ska riva upp det löst lagda ”golvet”. Det består av brädor och linoleummattor. Det måste bort. Singel ska in. Det blir nog bäst. Tror inte att myror kan klara det underlaget då. Absolut inget trä i golvhöjd. Möjligtvis bor de i väggarna. Det finns alltid nya problem här. Och för varje år som Anticimex kommer och sprutar, så har de förökat sig till nästa år. Vad är det månne i giftet de sprutar? Myrmat?
”Någon” ska transportera bort det ruttna träet och mattan. Vem? Hm…
Ett köksprojekt är att slipa matbordet. Det är stort och lackat och jag har slitit hela dagen med att få bort lackytan, det tar sin tid. Sen får jag fundera på vad jag gör sen? Ny lack? Vitlasera? Annan färg? Jag tycker ju om färger…
I hallen ska jag måla trappan upp till övervåningen. Färgen köpte jag för flera år sedan. Sen har det inte blivit av. Springor ska tätas. Sedan måla allt med grå golvfärg. Det blir nog bra. Och jag får bo i vardagsrummet några dagar medan färgen torkar.
Sen orkar jag nog inte mer. Semester vill jag ju också ha. Jag får resa bort då, helt klart.