Den största lyckan i mitt liv är mina barnbarn. Idag ska jag träffa dem och fylla på lyckan, så att jag får fina minnen med mig till semestern.
Vi får nog handla glass, det är ju ändå sommar ute idag. Snart 19 grader och sol. Underbart.

Mer underbart är att bada med öppet fönster ut till tallar, sol och fåglar. Fint är det att ett par talgoxar vet att de får mat och kommer och pockar på uppmärksamhet och tar mat ur handen på mig. Dock nu lite för tätt inpå. En av dem letade mat, flög in i mitt rum, blev rädd när jag kom tillbaka med nöt och den krockade med fönstret på väg ut. Den kunde ha dött. Så öppna fönster är farligt för dem.

Första semesterdagen! Norrland….hoppas på en badsommar där igen. Danmark…. länge sen jag var där en sommar. Där är det säkert alltid badsomrar.
Förväntningar? Besvikelser? Eller infriade förväntningar? Det vet jag inte än. Det blir som det blir.

Blommorna här är från en gammal tomt i Handen som just nu byggs på.

Igår var det besiktning av utförda jobb i stambytet och extra beställningar. Det var verkligen inte kul.
Skönt att jag fick bekräftelse på fel som var gjorda. Hemskt att få ta irritationen och otrevligheter från byggchefer. Jag är ju faktiskt kund hos dem och de är ansvariga, hur knasigt de än tycker att det är. Den ena jämförde mig med en 80-årig gammal tant att då gjorde man annorlunda. Med mig som visste vad jag ville kunde man göra annorlunda. Nej, den jämförelsen haltar.
Felen finns där och ska åtgärdas. Men när och hur? Gör de bättre nästa gång? Kakla för fjärde gången i köket, blir det bättre då? Skyddar de mina ägodelar eller repas nästa diskbänk med och ska de måla med lack på den igen? Vilket slöseri med tid, pengar och resurser.
Och i badrummet ska handfatet flyttas 6 cm och komma på bättre plats utan att krocka med badkaret. Jag vill kunna stå rakt framför spegeln. Det kunde jag ju förut i mitt mindre badrum.
Jag förstår inte att de inte har haft koll. Chefen skyllde på att de hade 60-70 hushåll att hålla koll på. Mitt fel då, som tar upp tid för dem. ”Bara hos dig har det blivit fel”. Nä, det tror jag absolut inte på.
Jag kunde ha accepterat felen och betalat och gått vidare med livet. Men samtidigt startar mina morgnar numera med att säga fula saker och det är ingen bra väg att gå. Jag vill vara nöjd hellre och tänka nöjda tankar. Bra utförda arbeten = nöjda kunder. Inget annat.

Make You Feel My Love av Bob Dylan

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong
I’ve known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

I’d go hungry, I’d go black and blue
I’d go crawling down the avenue
There’s nothing that I wouldn’t do
To make you feel my love

The storms are raging on the rollin’ sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn’t do
Go to the ends of the earth for you
To make you feel my love

Nu har jag äntligen kommit en bit på väg till att få ordning i min lägenhet efter stambytet. Inget rum är helt klart. Ingen utsortering är klar heller. Men jag har målat väggen mot badrummet och tapetserat i hörnen med tapetrester som jag sparat i tio år. Den som spar, hon har! Det blir bra fram till den dag jag antingen flyttar eller tapetserar om.

Nu ska möbler flyttas, terapirum och gästrum ska skiljas åt. Terapirummet blir mer renodlat arbetsrum för gestaltterapi och avspänningsmassage. Bara ett stort skåp som inte kan flyttas blir kvar. Och så ställer jag in en bokhylla och fyller på med min gestaltlitteratur där. Väggarna ska målas om där och fönstret med. Det blir sen. Allt har sin tid. Just nu är det kaos som ska bli till ordning.
Köket är ett sorgebarn. Ännu har inte byggfirman gjort klart sitt åtagande att måla över kaklet som sitter över den nya diskbänken. De gör hela tiden fel och fel och fel som måste rättas till och kaklet har blivit uppsatt tre gånger nu. Det vore billigare att göra rätt från början kan jag tycka. Och sju veckor stambyte har blivit fjorton. På måndag börjar femtonde veckan. Får se om de behagar komma och slipa och måla det sista där då. Badrumsfönstret ska också bytas. Sen får jag ta resten av mina klagomål till besiktningen i mitten av juni.
Inte vet jag vad som händer med dem då. Jag tvivlar på att de flyttar på handfatet så att badkaret får bättre plats. Inte heller lär de fixa till de klinker som sticker upp fult på golvet. Eller byta ett dörrfoder. Om alla lister i lägenheten är fyra cm breda, varför sätter de då upp fem cm breda lister? Korkat. Det ser fult ut. Säger esteten Dana. Som själv gör fel och gör om och gör fel och gör om. Tålamod har varit en dygd. Jag är tålmodig, visst. Men det sägs att det inte längre är en dygd. Kanske är det bra det. Däremot är det sorgligt att se att hantverkarna inte får tid att göra saker bra. Snabbt ska det gå och utan mellankontroll. Ingen bryr sig om att det är fel. Bara jag bryr mig.

Nu börjar klippa gräset-säsongen. Det är både tungt och härligt. Om jag hade råd skulle jag investera i en klipprobot. Det får stå överst på önskelistan nu. Jag får så himla ont i händerna av att dra på gräsklipparen, även om jag inte blir sjuk av onda. Dessutom är det nog mer miljövänligt med en batteridriven elgräsklippare än en bensindriven klippare.

Jag ska inte bara titta ner i jorden när jag är ute i min trädgård,
utan också titta upp mot himlen. Vara i mina polariteter här. Mellan himmel och jord.
”En del av mig tillhör himlen. En del av mig tillhör jorden. Här är jag!”

Oj då, så tiden går! Skönt att tiden går! Och trist att tiden går.
Det beror på perspektivet helt enkelt. Eller så kan jag ha en förmåga att vara i alla tre tillstånden. Och möjligtvis fler, mångsidig som jag är.

Stambytet är fortfarande inte klart. Det var ingen som mätte avståndet i badrummet och jämförde det med ritningen. Så fick inte badkaret plats. Och rören ska flyttas och kakel ska bytas. Inget har hänt sedan sist där. Nya diskbänken är på plats, men hoppsan! Varför behövde hantverkaren trycka ner ena änden? Kanske för att andra änden var för låg? Utrustning som vattenpass är kanske gammalmodigt. Jag vet inte. Jag använder mitt ganska ofta. Och jag är gammalmodig. Observera min ironi här. Nu håller jag inne en del av betalningen, så får jag se om felen och det som är kvar att göra kommer fixas.

Själv har jag lagt nytt golv i hallen. Resterna av brädorna – kallas det brädor förresten – fick precis plats i klädkammaren. Bra återanvändning, istället för att slänga resterna. Där är det inte så himla perfekt med passningen. Jag bara la dem på rad. De går lätt att ta bort om någon vill det. Utifall att jag flyttar alltså. Men det lär jag inte göra i år i alla fall. Inte nästa heller. Nu vill jag njuta av ett större badrum. Och fint hallgolv.

Ett rum i taget ska bli klara att användas som vanligt. Köket ska bli rent igen. 27 skåp och lådor har jag. Bara när jag måste gå igenom allt vet jag sånt. För att bocka av hur duktig jag är när jag städar. Och fyra lådor och två skåp är kvar.
Förr i tiden var jag bra på att starta projekt, men inte att avsluta dem. Jag tror faktiskt jag har blivit bättre på det. Jag har förändrats. Precis som mitt hem. Märkligt hur det yttre och inre kan följas åt. Och nu ska jag ta och göra klart i köket, med bra musik som sällskap. Bara att jobba på. Tack och adjö, tills nästa gång.

Nya badrummet på väg att bli till. Bara lite kvar: dimmerlysknappen, en elkontakt, en annan större spegel, badkar på plats, ventilationslock, lampa, tröskel, dörr. Ungefär så. Snart klart! Underbart!

Köpte en bok på rea i kyrkan. Kyrkan är ibland ett försäljningsställe, precis som templen var det för länge, länge sedan med.
Boken heter Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn från 1986. Jag tänkte den kunde passa mig, med stora bokstäver och ganska enkelt språk. Hon gör det enkla med finess i sitt skrivande, både här och i psalmer. Var inte rädd är en psalm hon har skrivit har jag för mig, en sån trösterik psalm med fina poetiska bilder.
Här skriver hon:
”Mitt gudsförhållande har med tiden blivit en personlig kärleksaffär med många överraskningsmoment. Passion och förtroendekriser vandrar tillsammans. Varför skiljer vi i vår teologiska tradition förresten Guds och människans kärlek så strängt åt? Så har jag aldrig läst Höga Visan.”

Redan Rumi skrev om kärlek till Gud, på samma sätt som om det var till en människa. Och det gjorde han också, till sin vän Shams.
Och om vi ska vara ”christlike” så är det helt i sin ordning. Kärlek till Gud innefattar också kärlek till människan. Till människor. Vi klarar oss inte utan den. Och ändå är den till tider också så svår att leva med. Jag önskar att den var enklare att förstå sig på. Och allt kan jag inte förstå. Det är också så. Här är en himmel, sedd från mitt vardagsrumsfönster uppe i Ångermanland. Mitt älskade hus. Inte så svårt att förstå den kärleken, när allt flyter på. Inte heller kärleken till mina barnbarn, som bara finns där. Men annat. Jättesvårt!

Idag är det söndag i april, som det brukar vara fyra-fem gånger varje år.
I år ska jag för ovanlighetens skull vara i Danmark två av årets fyra aprilsöndagar. Såklart ska jag spela Søndag i april av och med Anne Linnet varenda söndag! Bara måste! Och sjunga den själv. I min egen ickeofficiella översättning. Och nej, den finns inte på youtube. Än.
Jag ska vara co-leader i Danmark, på gestaltinstitutet där jag gick. Fast det är ett annat institut nu, samma namn, samma hus, ny ägare, nya lärare. Och jag är jag – examinerad gestaltterapeut. Skönt, jag slipper tänka på någon examen. Eller kanske ska jag ta och bli diplomerad i en framtid. Jag får se.
Har varit i kyrkan och läst med i en överlåtelsebön. Den var berörande. Jag fick känslan av att sådan är kärleken, både den gudomliga, mellan Gud och mig och den mänskliga, mellan honom och mig. Tråkigt nog har jag ingen sådan kärlek i mitt liv. Blir då kärleken till Gud en tröst eller en flykt? Ett värmande ställe att vara på när det är kallt utanför?
Där finns också ett ansvar, i en öppen kanal, levande samtal, böner, mellan oss. Inte bara en ensidighet. Som till tider såklart också kan finnas. Det är i alla fall inte Gud som vänder sig ifrån oss, som en kärlek kan göra.
Vi människor är ju inte helt perfekta. Bara mirakler och unika i de som vi är. Och till tider svaga, sårbara, trasiga. Varken mer eller mindre.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Ett ljus är tänt för alla jag älskar.

På väg hem från affären filosoferade jag över årstiderna och hur de glider in och ut eller håller sig fast, precis som människor i en del relationer.
Det är inget nytt att skriva sånger och poesi om dagar, månader och årstider. April come she will, Måndag måndag, Minns i november, Årstiderna, Januari börjar året, Söndag i april, Sommaren är kort är bara några sånger jag kommer på så här direkt.

Hur talar vi då om årstider? Jag tänkte att vintern är den enda årstiden som ”håller sitt fasta grepp” om oss, som har svårt att släppa taget. Precis som jag har emellanåt. Och jag föddes under vintern. Kanske har jag drag av den då. Men kylig och kall? Hoppas inte det. Men jodå, också jag kan vara sån.

Våren gör sina tappra försök att komma fram, i en vårvinter, vår, vårsommar och sen plötsligt är det sommar!

Sommaren är kort, det vet vi alla, livets höjdpunkt och plötsligt är det höst! Kyligare morgnar, löven börjar gulna, folk är glada för svampar i skogen. Dessutom står hösten som en metafor för livet som går mot sitt slut. Vid ålderns höst, då är man fortfarande igång, men man har också sina begränsningar.
Vintern är då både slutet och början. Kylan som slår in naturen och kyler ner allt till en livsviktig vila. Och sen som en start, där naturen tinar upp för att sedan gå igång igen med nya friska tag. Nytt liv. Gammalt liv med för den delen. Inte konstigt då att vintern både börjar och avslutar året. And the seasons, they go round and round…

Ja det finns säkert mer att säga om det här, men det här får räcka för idag. Allt tar slut. Allt har sin ände. Utom korven för den har två. Glad Påsk till er alla på denna påskafton.

And the seasons, they go round and round…. Joni Mitchell såklart! Hon vaknade upp ur sin medvetslöshet och kryar på sig. Bra så.

Jag funderar på vad vänskap är. Vem vill vara vän och vem vill vara mer än vänner? Jag vet. Vem vill ta ett steg tillbaka och vem vill ta ett steg fram? Det är inte lätt att vara på olika nivåer i en relation. Inte alls enkelt. Ibland är vi bara där vi är och så är det inte mer med det. Ingenting förändras bara för att man vill. Varken jag eller någon annan kan gå iväg från sin egen vilja. Det blir aldrig bra.

Livet är full av dessa dilemman. Musiken är full av speglingar av dem. Olika människor gör på sina olika sätt för att leva med det som är. En del håller fast i det omöjliga och en del släpper det möjliga lätt som en plätt.
Här är två sånger som känns passande just ikväll, denna vårvinterkväll, när regnet öser ner. Långt från värme och närhet. Det som värmer är datorn på benen och en kopp te. Tja… det går det med.
Jakob Hellman har jag lyssnat mycket till genom åren. Denna kultskiva lever fortfarande.

Ännu en kultlåt är den här:

Och så till något muntrare… Våren kommer. Värmen kommer. Snart, snart! Inte i morgon, inte i övermorgon. Men sen. Vintern dör. Det blir en ny vår.

I kyrkan hittade jag några böcker på bokrea. Göran Skytte för 30 spänn. Klart jag köpte den! På väg låter spännande. Ungefär som jag är. På väg alltså…
Jag har inte läst så mycket de senaste åren, men nu börjar jag läsa mera. Och här är ett citat från boken:
”Långt senare lärde jag mig ett annat sätt att läsa på morgonen och på kvällen. Inte så mycket som möjligt, utan så lite som möjligt. Inte så fort som möjligt, utan så långsamt som möjligt.”

Det är ett sätt som passar mig med. Så vänder jag blad och ser ett namn som jag fått höra om den sista tiden. Ett namn jag aldrig tidigare hört. Har ingen aning om vem det är. Har inte varit så nyfiken heller ärligt talat, eftersom jag haft svårt att läsa en period. Peter Halldorf.
Även han har skrivit om läsning står det:
”Andlig läsning innebär att man läser för att läsa, inte för att ha läst. Vi är inte främst ute för att lära nytt; det intressanta är vad läsningen gör med oss.”
Så är jag nog på väg, att läsa det som kan göra något med mig. Något jag kan göra mig inre bilder av. Något för själen. Något för trösten. Något för spänningen, att se vart någon är på väg. Och jag. På väg att börja läsa igen. Kanske till och med något av Peter Halldorf.

Jag har varit i affären och köpt choklad. Ett helt paket! Tror jag behöver tröstäta lite. Det har gått flera veckor nu med oordningen hemma. Även om jag ser slutet på badrumsrenoveringen, så är det också då något nytt börjar.

Då ska jag lägga golv i hallen och komplettera målningen av väggar på sina ställen. Jag tvivlar på att jag kommer klara att tapetsera hallväggarna, även om det behövs.
Jag ska också flytta tillbaka mina möbler och diska allt porslin och rensa ut det jag inte vill ha kvar.
Terapirummet ska flyttas till den lugnare sidan av huset. Hoppas det blir bra. Jag längtar efter att komma igång med att jobba igen!
Klinker som ska ligga vid entrédörren ligger och väntar i hallen nu.

Trägolvet till hallen är valt, men inte inhandlat. Pengar att betala golv, restskatt och renovering finns. Tacksam för det! Men var finns min varma sötnos? Han är inte där.
I seek him here, I seek him there, I seek him everywhere.

”We seek him here, we seek him there,
Those Frenchies seek him everywhere.
Is he in heaven? Is he in hell?
That damned, elusive Pimpernel”)
Från Röda nejlikan.

Men som sagt, choklad har jag. En varm säng. En tv. Hantverkare som jobbar och sliter och gör det fint hos mig. Det är jag tacksam för. Och jag köpte en frosttålig murgröna med. Den påminner mig om Danmark. Fina Danmark.

Renovering av lägenheten pågår och jag letade nytt golv till hallen idag. Bara jag får underlaget platt, så ska jag väl kunna lägga det själv hoppas jag. Det var länge sedan jag hantverkade själv, det finns en längtan i händerna att göra det igen.
Men att lägga klinker innanför ytterdörren i hallen, det har jag bara ingen lust med. Det finns andra som kan göra det både snabbare och bättre.
Jag väljer ut istället. Kanske det här? Jodå. På rea. Billigt och bra.

Det tar också tid, jag satsar på något enkelt och struntar i om det inte passar exakt. Det blir säkert bra ändå. Lyxproblem, kallar jag det för. Dessutom ska jag mäta hur mycket jag behöver och räkna om jag har råd. ”Du är en jättebra mattelärare” sa några elever till mig för ett par veckor sedan. Jajamensan! Jag kan både räkna och mäta! Och så sjunger vi Husförhörsvisan. Den vill de lära sig, mina fina elever! Det ska nog bli bra alltsammans till slut!

Vad är intuition och hur märker jag av den? Det är något jag ibland funderar över. Som idag till exempel.
Jag hade möjligen tre föraningar:
– Vad är egentligen en skön känsla av att gå med lätt bagage? Bara gå och vara nöjd… (Vad gör mig så lätt och lömskt nöjd?)
– På lunchen satt jag och tänkte på att jag skulle kunna gå hem lätt, bara en kort promenad och sen vara hemma en stund. Kunde ju vara skönt. Men istället stannade jag där jag var och vilade i en fåtölj istället. (Vad får mig att tänka på att vara hemma?)
– Gick hem med en blomma i famnen och undrade lite över var jag skulle ställa den. Har inte så mycket plats hemma just nu. (Vem ska få blomman?)

Stod utanför porten och letade efter nycklarna sen. Inga här, inga där, inga någonstans. Nähä… Hur startade jag morgonen? Jag hade gjort min morgon annorlunda och inte heller låst dörren pga besök av hantverkare som skulle jobba där. Nycklarna låg i en annan väska helt enkelt. Inga reservnycklar någonstans.

Jag ringde runt och fick tag på en nyckelansvarig som kunde komma efter en bilfärd på 30 minuter. Han fick min blomma att ta hem till sin sambo. Han är en god människa som gjorde det här för mig. Jag känner en stor tacksamhet till denne snälle rare man.

Är det nu möjligt att jag hade kunnat förutse den här oturliga händelsen? undrar jag nu i efterskott.
När är en tanke som svischar förbi en viktig tanke?
Hur kan jag bli mer uppmärksam på att en snabb svisch kan betyda något viktigt och inte bara kännas skön?
Hur kan jag bli mer uppmärksam och mer misstänkt, när jag vill hem en lunch?
Hur kan jag ha varningstecken på blomman som en känsla till att den inte kommer finnas och blomma i mitt hem?
Jag bara undrar. Jag vill gärna ha en mer tydlig känsla av intuitionen, och kunna avläsa de små tecknen innan elefanten brakar in och upptäcker det som kropp och undermedvetet sinne egentligen redan vet; att jag gått hemifrån utan nycklar.