Under granen ligger fyra julklappar. Och vi som hade slutat med sånt
Vad kan de då innehålla? Jag klämmer, känner och skakar lite på dem. Funderar… hm…
Kan det möjligtvis vara en julklapp som innehåller fred och frihet till alla människor på jorden?
Och en annan julklapp från alla jordens länder, som lovar att rovdriften på djur och natur på vår planet ska upphöra 2015?
Säkert är ett paket, från en man som betyder mycket för mig, fyllt med innerlig kärlek, ömhet, omsorg och respekt och frågan: Vill du gifta dig med mig?
Det sista paketet innehåller i så fall att alla drömmar jag har, ska gå i uppfyllelse under nästa år och som önskar allt gott till mig och mina närmaste, barn, släkt och vänner.
Säkert blir det så! Om några timmar vet jag mer om vad som finns i julklapparna.
”When you wish upon a star, your dreams come true… ”

Väntan är slut. Idag är det julafton.
God Jul önskar jag alla från vintern och snön i norr!

Måndag före julafton. Vad är det med tiden som inte verkar räcka till före jul? Nu har jag skrivit ner allt som rör sig i huvudet på mig och det är en hel massa. Inte konstigt att jag känner stressen komma närmare och bita mig i svansen. Jag behöver sortera bort och välja till. Göra det jag verkligen vill och behöver. Allt annat får vara.

Tack och lov att jag har det bra också. Många hjärtan och blommor fyller mitt liv. Som julrosor är ni, vita, vackra, nyutsprungna. Som pepparkakshjärtan med, goda och spröda. Kärlek heter ni. Frid och ro. Lugn. Stillhet. Vila.

Idag har jag sjungit på två julkonserter. Nu är jag trött. Avkoppling för en är arbete för en annan. Det var mest spännande att sjunga Det är en ros utsprungen i ett magiskt långsamt tempo. Meditativt och finstämt. Och så Händels Hallelujakören, mäktigt. Och ingen orgel, inget piano, men en stråkorkester som kompade. Mycket annorlunda än vi brukar.

Jag vet inte vad det är, men många saker fyller just nu. Det är jag inte riktigt van med. Känner mig vilse i pannkakan. Har för mycket att göra innan jag reser norrut. Det får gå.

Dessutom håller jag på med hemsidor, att lära mig mer om hur de fungerar och vad jag kan göra. Färger, knapptext, ordningar, möjligheter. Allt. Ganska kul.

Imorgon jobbar jag, trots att det är jullov. Helknasigt. Har ingen semester kvar att ta ut. Längtar efter en tjänst med ferietjänstgöring igen, där jag inte behöver fundera på mina arbetstider, bara jobba på och ha mina lov som jag är van vid. Nå, jag är också glad att ha ett jobb där jag trivs.

Pepparkakor och julkänsla. Julmusik och vinterpromenader. Julmat och julbak. Gran, glitter och ljus. Allt vill jag ha! Och får jag inte det nu, så får jag se till att ha det i mitt norrländska hem, ledig och fri att tänka mina egna tankar och gå i mina egna spår. Fyra julklappar har jag att ta med. Vi har nu slutat att handla julklappar till varandra i familjen. Hur svårt har jag att hålla det? Ganska svårt. Och julkorten ligger kvar i lådan. Kanske jag kunde skriva dem nu och skicka ut dem i god tid till nästa jul?
Jag vet inte jag. I år har jag inte känt mig i takt med tiden. Men å andra sidan… brukar jag vara det överhuvudtaget? Tror inte det…

För övrigt: Peta loss vekhållaren i värmeljusen, den är gjord av järn och fångas upp av den stora magneten i metallåtervinningen. För en hållbar framtid. Återvinn så mycket som det bara går. Viktiga saker! Jordens resurser är ändliga, precis som livet själv.

Jag har en lugn och rofylld morgon. Bakar klart med lussebullarna. Det är som en stilla meditation att baka ibland. Som det skulle vara alltid, tänker jag.
Kanske dags för en promenad innan jag bakar färdigt mina pepparkakor. Halva degen är kvar i kylskåpet. Receptet är från min svärmor Elsie, hon bakade fenomenalt tunna, hårda, krispiga pepparkakor, på ett utmärkt recept. Jag har bara gjort det några gånger, är fortfarande en pepparkaksnovis. Men de duger fint. Och jag kan minnas henne, en dag som den här.
Det är jultiden också till för, att minnas de som varit här en gång. Vi trampar på i fotspåren av traditioner från andras tid på jorden. Dessutom gör vi nya traditioner, som andra efter mig och oss kanske bär vidare till framtiden. Att vara i julen är viktigt för mig. Helst tillsammans med mina närmaste, annars själv i mitt norrländska hem. Dit åker jag i år.
Här är småfolket i min adventsljusstake. De firar också tredje advent, på sitt speciella sätt.
God tredje advent alla!

Det är fredag, inte den trettonde, men den tolfte. Dagen före Lucia. Och inga lussebullar har jag till i morgon bitti. Inga nybakade pepparkakor. Det får gå. Jag ska ju inte lussa för någon.
I morgon är den stora bakdagen. Allt är handlat till baket. Jag är ledig. Det kommer storma ute. Men inne kommer lugnet råda. Jag får en liten medhjälperska till pepparkaksbaket. Det blir kul! Pepparkaksdegen ligger och mognar just nu. I morgon sjunger vi ”En sockerbagare” i mitt kök!

Idag då? Idag chillar jag i soffan. Äter gott med ekologiskt tema, som så oftast hemma hos mig, ekologisk dricka, ekologiska Finn Chrisp, ekologiskt smör, ekologisk fransk getost. Mums! Och ja, julgröten till lunchen var också ekologisk.
Det ekologiska temat känns helt rätt. Jag vill ha giftfri mat. Det smakar allra bäst, när jag vet att min mat är gjord med så rena råvaror som möjligt. Jorden är den enda vi har och vi som lever här har, som tur är, fortfarande möjligheter att förändra det spår av överförbrukning, övergödning och giftspidning vi är inne på. Inte vet jag om jag lever längre om jag äter ekologiskt. Men Jorden mår bättre. Och framtiden, barnen, behöver giftfri mat. De har rätt till det.
I fler och fler skolor, går skolmaten över till ekologiska alternativ. Haha… alternativ förresten, vi har inga alternativ egentligen om vi vill klara av miljöförstöringen och vända utvecklingen till en Hållbar Framtid!
Jag gör så gott jag kan med det. Gör du?

Här är en ganska ekologisk födelsedagstårta!

Ja, nu är jag välfylld med lyckönskningar och gratulationer inför mitt nya år. Härligt, varmt och gott! Och jag fick ha min dag ifred från andras firande och det är en respekt i det!
Idag såg jag solen. Inte så högt uppe på himlen och mörkare blir det. Så just nu från ljus till mörker. Bara att vara i det. Snart från mörker till ljus. Hoppet tänds om att det åter blir en ny vår.

Jag såg nyss Jägarna 2. Jag har så svårt för våld och spänningar, behöver många pauser om jag ska se en sån film. Kanske bra att ösa på med en till film, Alice i underlandet. Kanske är den också spännande, fast på ett annat sätt.

Kärlek. Vänskap. Är det inte så i alla dagar, relationer och filmer? Hur kommer det sig? Där är väl mina tankar också.

Filmen börjar bra i alla fall. Var det så i boken med? Nej. Förhistorien i filmen handlar om drömmar som kommer igen. Jag har väl såna jag med. Undrar om de slår in? Kanske, kanske inte.
På balkongen blommar i alla fall en ringblomma mitt i den mörka, milda december. Det har jag aldrig varit med om förut. Ett sant hopp? Det är frågan.

Med blommor, tårta, soppa, kaka och gäster blir min eftermiddag fylld. Min åttonde december. Ingen annans dag, förutom för de andra som firar just den här dagen. En femtioåttonde födelsedag. Hur gick det till egentligen?

Ich freue mich das ich geboren bin und habt geburgstag heute.
Man habt mich lieb und schenkt mir viel,
zum essen, trinken und zum spiel.
Ich freue mich das ich geboren bin und habt geburgstag heute.

Och snart är det jullov. Eller oavlönad semester, eftersom jag inte har feriearbetstid just nu. Det får gå. Och ännu ingen kyla, ingen snö, ingen sol. Solen lyser med sin frånvaro.
Väderleksrapporten sa för två dagar sedan att det skulle bli sol just idag. Här är den:

Idag fyller min syster 60 år. Det är helt märkligt att förstå, att vi inte är små barn längre, inte heller unga kvinnor mer. Åldern är bara en siffra, säger en del. Jag är böjd att hålla med. Fast rent biologiskt är det faktiskt mer i kroppen av krämpor, än det känns inuti. Jag kan titta på mig själv i spegeln och se en äldre kvinnas bild. Är det verkligen jag? Är det verkligen du? Vad har åren gjort med oss? Va? Är vi inte 25 år längre?
Sextio år. Så gamla blev bara mammor och pappor och far- och morföräldrar. Men så är det inte. Så gamla blir också vänner och bekanta och också vi själva. Nå, jag är rena ungdomen än så länge, får jag höra av de som är uppåt en sjuttio år. Allt är relativt!
Kära min syster! Som vi har bråkat genom åren! Som vi har sjungit. I alla fall förr. Numera är vi betydligt lugnare av oss. Och sjunger inte heller tillsammans. Men vi pratar och har en god och varm kärleksfullhet mellan oss. Det är jag så glad och tacksam för. Du är där!

Vi bor också ganska nära varandra. Det underlättar. Oftast är det du som bara kommer förbi. Och ibland är det jag som kommer hem till dig. Idag åker jag hem till dig till exempel. Finns ingen anledning att inte se dig idag, på din dag. Din och bara din dag. Den sjunde december.
Tack för den fina festen du bjöd oss på igår. En båttur under Stockholms broar, i ljuset från fullmånen och staden. Helt fantastiskt! Och god mat och härlig musik, som dina vänner i Södra Bergens Balalajkor och några från Hemvärnets musikkår bjöd på. Underbart. Och mamma var där med sin man. Vår ena bror. Våra barn och deras familjer och mina barnbarn, våra kusiner och deras barn, så många lyckades du samla ihop.
Tack för att du finns! Tack för att vi finns! Tack alla! En toppendag att spara i minnenas arkiv. Har den äran på födelsedagen sis!

Skönt att vara ledig på eftermiddagen idag och bara ha mig själv att tänka på. Behöver kurera mig från förkylningen och har sovit gott i ett par timmar mitt på dagen, vilken lyx!
Tankar och planer snurrar i huvudet och då är det bara att få ordning på allt och skriva mina listor. En för min kära storasysters sextionde födelsedag i helgen. En för allt jag behöver handla. En för måndagens födelsedag. Och inte nog med det: en lista för att få överblick över stambytet, vad som ingår i den och vad som blir tillval. Snart blir det ännu ett möte, för att få till en offert med alla kostnader, svart på vitt. Hela tiden tillkommer något. Det blir ett dyrt kalas. Och skönt att få det gjort, efteråt.
Och så de eviga tre: disken, tvätten, städningen.
Allt ordnar sig. Först planera. Sedan vara i det hela. Sedan minnas allt i ett rosenskimmer. Det blir bra det!
Under tiden jag skriver, spelar Simon & Garfunkel. Jag kan lyssna på sångerna om och om igen. De talar till mig. Bridge over troubled water till exempel. Här är den!

Här är bilder från min resa till Danmark i november. Jag var där för att vara en av två ledare i en utbildningsgrupp för mitt nygamla gestaltinstitut; ny ägare sedan jag gick där. Jag har inte varit där sedan jag blev examinerad gestaltterapeut. Länge sen! Så nu var det dags att återse mitt älskade Danmark alltså. Som jag var ganska trött på då.
Och så hälsade jag på vänner och sov fyra av fem nätter på olika ställen. Jag gick vilse i Köpenhamn två gånger. Det och mycket mer av utmaningar hände. Allt slutade lyckligt till slut! Lek och allvar i en salig blandning. Jag såg olika naturområden, var både i stad och på landet, med land, strand och hav, himmel och jord och tåg dit och tåg hem.

Öresund i grådis, från Öresundsbron.
Som en bro över mörka vatten – ska jag bära dig!

Tivoli i vila. Mörkt och spännande att vara där kanske…

Köpenhamn visar en omsorg om sin stad här. Tror inte att Stockholm stad skulle skriva så på papperskorgarna. Inte någongång alls. Skulle inte ens vara på kartan.

Jag var på Nationalmuseum och bytte min kopia av en 1500-talskärestasring som var för stor. Jag såg originalet med! Fin gång förenar byggnaderna.

De eneste to! Ny cd utgiven och här blir det en tv-inspelning med senaste succelåten. På hovedbanegården i København.

I kongens have! Behöver jag säga mer? Önskar den fanns i Danas have!

Nej, det var ingen jätte som kastade den här stenen i vattnet. Det var Gud som tappade den ur hålet i sin ficka! Lommestenen.

Fina bokskogen med ett vattendrag som ringlar sig bort.

Att se naturen, både i det stora och lilla. Så vackert förfallet kan vara!

Helt fantastiskt att upptäcka min favoritblomma myskmadra här i bokskogen. Marken är full av den, vad heter den nu igen på danska? Skovmærke!

Det är en mild höst också i Danmark. I min väns trädgård blommar den här fina rosen.

Mer vatten. Går inte att få nog av det!

Mer bokskog. Går inte att få nog av det heller! Finaste, finaste Danmark!

Och så får jag svaret här…

Fråga stjärnorna
Jag hade just passerat en stor neongrön skylt
När någon ropa:
”Hej du, jag kan skåda du ser rätt vilsen ut.”
I dörren stod en man med en övertygande min
Jag tänkte: ”Vad har jag att förlora?
Jag ger mig och går in.”

Han sa: ”Stjärnorna de säger vad du är för en individ.
Hoppa om du vågar riskera ditt liv.
Och du vet inte hälften av det jag läser här.
Men kom ihåg innan du hoppar:
Fråga stjärnorna om när.
Fråga stjärnorna om när.”

Han tog mig på en tripp, en guidad tur genom mitt liv
Och snart passerade vi gränsen till det som kallas framtid
Jag borde gått, men det var nåt som höll mig kvar
En vilja att få veta vad som väntar mig en dag

Han sa: ”Stjärnorna de säger vad du är för en individ.
Hoppa om du vågar riskera ditt liv.
Och du vet inte hälften av det jag läser här.
Men kom ihåg innan du hoppar:
Fråga stjärnorna om när.
Fråga stjärnorna om när.”

Och du möter kanske nån som sätter tillvaron på spel
Jag reste mig för att gå och sa:
”Det som sker det sker.”
Men jag är ingen slav under de krafter som styr
Jag har en egen vilja, jag behöver aldrig fly

Han sa:
”Fråga stjärnorna om när.”

Jag minns den gröna skylten och gatans doft av bränt
Och någonstans inom mig så står en dörr på glänt
Och även om jag inte tror på stjärnorna som lag
Så har jag svårt att glömma de där orden som han sa

”Stjärnorna de säger vad du är för en individ.
Hoppa om du vågar riskera ditt liv.
Och du vet inte hälften av det jag läser här.
Men kom ihåg innan du hoppar:
Fråga stjärnorna om när.
Fråga stjärnorna om när.
Fråga stjärnorna om när.”

Lisa Ekdahl sjunger Vem vet. Jag antar att hon har skrivit både text och musik.
Istället för att prata med mina egna ord, får musiken fylla…

Vem vet
Du är en saga för god, för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann
Vi kunde lika gärna, aldrig nå’nsin mötts
Eller var vårt möte redan bestämt långt innan vi fötts?

Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag

Planerar min resa till Danmark nu för fullt. Så mycket att tänka på. Varje sak måste ha sin användning, jag ska orka bära allt själv. Det blir ett kånkande nerför och uppför trappor både här och där. Vad är viktigt att ta med och vad kan jag strunta i? Det blir fyra kollin. Resväska. Ryggsäck. Gitarr. Handväska. Behöver jag verkligen den? Hm… Ju mindre, desto bättre.
Jag har gjort en packlista, annars kommer jag inte ihåg vad som måste tas med. Och sen bocka av den, tjoho, jag älskar listor!
Men så kommer frågan till jacka. Dunjacka eller en tunnare vindtät jacka som tål regn? Det blir röda jackan. Ännu ingen snö i sikte.
Och skor då? Gamla tråkiga svarta och stövlar? Eller gamla tråkiga svarta i stan och nya kraftiga Ecco Goretex, som kan passa att gå i, på leriga vägar? Såna kan vara bra att ha ändå kanske.
Jag har så svårt att ta såna här beslut.
Och så lyssnar jag på musik som kan passa att ta med. Och så ska jag läsa en massa innan nästa fredag. Och så känna att jag är klar att resa till kära gamla Danmark. Länge sen jag var där. Undrar om jag kommer ihåg språket? Människorna? Tågen? Har jag en plats där? Kommer logistiken fungera? Jag ska åka både hit och dit på Själland. Och gå på Nationalmuseet i Köpenhamn. Och till Arken hoppas jag, i Ishöj. Bo hos en god vän. Samarbeta med en ny vän. Träffa nya människor och gamla vänner. Vara gestaltterapeut. Det blir bra det!
Jag ser fram mot att resa söderut. Välplanerad och förberedd. Det hinner jag kanske bli till torsdag morgon.

Jag har vinterdäcken här i fritidshuset i Norrland. Lika bra att ha dem här istället för i källaren hemma, där de inte får plats. Och Kjelle här på OKQ8 är både gullig och ordentlig.
Nå… tid var beställd redan i måndags. Tiden satt till kl 13, utifall att det skulle ha varit nattfrost. Jag packade in däcken igår. Väl förberedd. Trodde jag.
När jag kört några kilometer, kom jag ihåg att min bil behöver särskilda däckbultar. Och var fanns den lådan då? Inte i bilen i alla fall.
Leta i källaren. Noll bultar. Letar i vardagsrummet. Hallen. Börjar om nere i källaren. Ringer och avbokar tiden. Ringer Citroàªnverkstad som är på lunch. Letar. Tänker gå upp och leta i sovrummet. Ja, desperat. I trappan ligger silikontub på en låda. En impuls gör att jag lyfter på den. Under den är lådan med bultarna. Ringer upp OK igen. Det är ok att komma om jag snabbar mig. Nästa kund har tid 13.30.
Trots att jag kör utan stopp, är klockan 13.20 när jag kommer fram. Kjelle öppnar porten och vinkar in mig. Den som var efter mig, hade kommit tidigare. Tack för det! Tack Kjelle! Tack och lov att jag slapp ta med däcken hem och sakna bultar till däckbyte där. Skönt att saker och ting ordnar sig så här lätt. Och sen lunch på fina biblioteket och handla nya påslakan med rosa rosor lagom till vintern.
Nu skönt att vara hemma igen. Sommardäcken ligger i källaren. Bultarna ovanpå. Läskigt blodiga ungar har varit här och krävt godis. Tur jag hade köpt lite piratpengar. Elden i kaminen tar sig. Allt är bra. Igen.