Novemberkaktusen vet inte vilken dag det är. Ändå blommar den såpass nära november. Jag kan inte få fram hur vacker den är på bara en bild. Jag får fortsätta att ta kort på den och helst köpa en ny kamera som kan ta närbilder. Magiskt vacker, det är den. Som ett smycke, hemma i fönstret i köket.
Hösten är här med både regniga och soliga dagar. Ännu ganska varmt. Jag går ut i tyrestaskogen och plockar svamp. Förra veckan hittade jag svart trumpetsvamp där. Idag hittade jag inte tillbaka dit. Jag får leta vidare en annan dag.
Träden får växa tills de faller här i urskogen. Och sen ligga som de ligger.
Det fanns många vita små svampar i skogen. Och mitt ibland dem lyser guldet – höstkantarellen.
Ingen svamputflykt utan att vila i en skogsglänta och dricka varm choklad. Mitt ute i skogen och långt från ära och redlighet. Trodde jag. Tio meter ifrån min soliga glänta gick fyra damer i rask takt och pratade för fullt. Jag tror inte de såg mig.
Ja, det här blev dagens fynd. Den ska torkas, men inte allt. Ikväll ska jag äta varma mackor med kantarellstuvning. Mums i lördagskvällen.
På tv i vintras visades ett program om att fasta två dagar i veckan för bättre hälsa och viktnedgång. Det verkade som ett mirakel på många sätt, med så lite ansträngning för så mycket plus. Kan då 5:2 möjligen vara något för mig? Andra pratar om den nu och sjunger lovsånger. Fungerar för den och den och den och den….
Jag såg också programmet på tv om metoden och nu är det andra fastedagen första veckan. Första dagen i tisdags, jobbade jag hela dagen och kom hem trött och loj. Idag kom jag hem tidigt och ska klara eftermiddagen och kvällen utan fredagsbelöningar och god fredagsmat. Dricker te, äter lite frukt, ser på tv, skriver, tvättar, läser tidning. Helt klart en utmaning att göra det här en tidig fredag. Det är enklare när jag är på jobbet och har annat att fokusera på än mat.
För mig som gillar att göra listor av saker och ting i min vardag, har jag nu en härlig lista att skriva, med fastedagar och vikter och matvanor och allt vad jag kan tycka kan vara intressant att skriva upp. Går jag ner i vikt är det ett plus om det blir ett minus. Samtidigt så går det som det går. Jag tar en dag i sänder och testar. Mår jag bra, så är det bara att fortsätta.
Känner hungern komma närmare. Tur att det snart är lördag. Då äter jag igen. Och nästa fastedag blir på måndag.
God Helg!
…min vilodag. Eller inte. Jodå, jag har fått min söndagsdos av sömn och vila. Och dessutom lekt med Rapunzel och varit en snäll häxa, lagat lunch med barnbarnen, lyssnat på gamla disneysagor på kassett med bok, diskat en stor disk, tvättat och spelat gitarr! Kors i taket!
Förr trodde jag att jag inte gjorde något. Nu vet jag att många bäckar små blir en stor å. Smått och gott har jag ätit med. Oj oj oj… kanske för mycket när jag tänker att många bäckar små… hm… dags att dra åt svångremmen kanske för det onyttiga, men goda, i livet.
Igår såg jag filmen om Björn Afzelius. Berörande, nostalgiskt och påminnande om livets förfall och ändlighet. Idag sjöng jag Du är det finaste jag vet, för mina barnbarn. Vilken upplevelse! Den kommer jag sjunga igen. Det är verkligen ord som berör. Vilken underbar kärlekssång det är.
Att det är Anne Linnet som skrivit Tusind Stykker och att Björn Afzelius har översatt den till Tusen bitar är väl känt för alla nu, vid det här laget. Den är också så fin. Både på danska och svenska.
Vad mer? Jo, långa, långa rulltrappan ner till tåget är ny, efter att ha stått orörd i över ett år, stillastående trasig. Nu ska den andra, skramlande som ett tröskverk, också bytas. Människorna i förorten har stort tålamod. Det hade aldrig fått ta så lång tid att lagas och bytas ut, om den hade legat inne på Östermalm, det är jag helt säker på. Ibland har hissarna varit trasiga med. Jag förstår inte hur folk har klarat denna prövning.
Och så till sist… jag vill ha fler klienter. Jag har plats för nya just nu. Känner du någon som vill gå i terapi, så tipsa gärna om mig. Jag erbjuder också avspänningsmassage, handledning och drömarbete. Gestaltterapin är viktigast. I mitt hjärta, är gestaltterapin en av mina viktigaste vårbäckar. Och barnbarnen. Sköna söndag.
Tack för alla delar, stora som små gestalter, som ger en meningsfull helhet.
Jag var på en så himla fin gestaltretreat förra helgen. Minnena av den strålar fortfarande ner i mig. Jag gör den buddistiska morgonhälsningen och mediterar mest varje dag nu. Tänk att det behövs påminnelser om det goda, för att göra det som gör gott.
Vi var i en kursgård i ett skogsbryn. Runtom fanns skog och berg och mossa. På nära avstånd en sjö. Naturen blev liksom till en del av retreaten. Att sitta och titta ut genom fönstren var som att titta på en tavla, om än i ständig förändring. En del förändringar syns direkt, andra tar tid.
Att vara tyst tycker jag om. Att vara tyst var jag inte alltid. Jag är så van att prata för mig själv.
Att låta de andra gå i sina egna tankar och spår, var inte heller så enkelt. Jag tycker om att söka kontakt med människor runtomkring mig och att stänga av den delen av mig var en utmaning. Att inte ens mötas med ett ögonkast. Ibland gick det bra, andra gånger inte. Kontakt är ju också kontakt inåt, till sig själv, uppmärksamt och medvetet. Det är ju också den meningen med retreaten att få ökad kontakt inåt och till sinnena. Att höra när jag hör. Att lyssna när jag lyssnar. Att se när jag ser. Att smaka när jag smakar. Å, så god vegetarisk mat det var.
Tiden, tiden, tiden! Jag återkom ständigt till att meditera över tiden. Trots att det enda som finns är nuet, så vandrar tankarna både till det som var och det som kommer.
Några nya tankar följer med mig, att fundera mer på. Att ta till mig. De håller jag för mig själv. Och så var det skönt att inte ha datorn på och telefonen. Vilken vila!
Jag kommer åka på fler retreater. Helt klart så.
Hur många trodde att det skulle bli så här med valresultatet? Inte jag i alla fall. Jag tänkte att S skulle regera med Mp och V som enklaste lösningen och få lite stöd från C i miljö- och landsbygdsfrågor. Och de till höger blir i opposition som vanligt och så skulle allt gå sin gilla gång. Men ack nej, vad jag bedrog mig.
När ett rasistiskt missnöjesparti tar plats i kommuner, landsting och riksdag är det hög tid att börja rannsaka sig själv och fråga hur det kunde bli så.
Vad kan jag göra? Vilket samhälle vill jag ha? Ska jag stå med skygglapparna på eller ska jag ta något ansvar på något sätt? Jag vill känna stolthet över mitt land. Vara tacksam för att jag får leva och bo just här, just nu.
Just nu ser jag två val:
Antingen att leva i rädsla och med fördomar om världen utanför och stänga dörren både in till mig själv och ut till andra. ”Vi” som är ”lika” håller ihop. Säga ”Jag är inte rasist, men…. ”
Eller att våga leva i tillit, med medvetenhet om mina fördomar och ta ansvar för dem och ha mod att förändra mig, att hålla dörren öppen till att mötas och kunna hjälpa varandra.
Demokratin är vår att slå vakt om. Den är inte självklar, fast vi kanske tror det.
Demokratin är ett ansvar för oss alla.
Är du förste-, andre- eller tredjelärare?
På skolor över hela landet har det i dagarna utsetts förstelärare. Från före detta kollegor har jag fått höra att det orsakat både tårar, värk och tandagnisslan. Mina kollegor och jag skrattar åt eländet. Det finns ju inga kriterier för vad som krävs för att bli förstelärare. Det hela är som så vanligt i svensk skola ganska flummigt. En god vän berättade att på hennes skola gick jobbet som förstelärare till kvinnan som på skolans fester ofta hamnar i knäet på rektorn. På en annan skola har två ensamvargar utsetts. De kan aldrig tänka sig att samarbeta med någon och bidrar inte alls till skolans utveckling, men de fikar oftast med rektorn.
Min kollega Jörgen och jag har skämtsamt börjat kalla oss för andrelärare och min kollega Bertil funderar på vem som är tredjelärare. Snabbt på en rast krafsade jag ner följande dikt. Kanske kan den sätta ord på hur det kan vara?
Försteläraren
Rektorns bäste vän
försteläraren
Skrider genom korridoren
vallar inte alla fåren
det är bara han
som här något kan
Andreläraren
får bli bäraren
kånkar böcker till ett rum
är nog ganska dum
Tredjeläraren
ligger på sin säng
och sjunger vår refräng
Monika Thormann
Fler dikter av Monika om skolan hittar du på hennes blogg
Mer om henne kan du läsa här.
Danas presentation av Monika finns här.
Bilden till vänster visar framsidan till boken som Monika skrev om sin mammas barndom i Berlin, utgiven 2003.
En fotnot: En förstelärare får 5000 kr extra i månadslön.
Foto bokomslaget: ©Monika Thormann
Foto porträttbilden: ©Julia Donka Thormann
Foto monopolpengarna: ©Dana
…Monika Thormann vara gästbloggare! Hon arbetar på S:t Eriks gymnasium och undervisar i svenska och religion. Vi är uppvuxna i Handen båda två.
Monika är lillasyster till en av mina då bästa vänner, som jag gick tillsammans med på låg- och mellanstadiet. Familjen hade, liksom min, tyska rötter. De var frisksportare. Jag fick följa med familjen någon gång till slottet på Stensund och några gånger till Magelungen för att paddla kanot. Jag tror inte jag pratade med Monika alls vid de tillfällena. Hon var ju liten! Dessutom hade hon en kamrat som hon höll ihop med i vått och torrt. DET minns jag. Och jag minns hennes mammas supergoda surdegsbröd, som smälte i munnen. Det var en fest att komma hem till deras familj och få bli bjuden på det.
Monika minns att hon beundrade mig och min storasyster för att vi sjöng så bra. Hon var hemma hos oss en gång och vi satt och sjöng och någon – måste ha varit min syrra då – spelade gitarr och det var så mysigt.
2003 skrev Monika en barnbok, Kristine, om sin mammas uppväxt i krigets Tyskland. Den läste jag för några år sedan och återfann sedan både henne och storasyster på facebook.
Monika skriver på sin egen blogg. Hon har skrivit en del noveller med som blivit publicerade i ett läromedel som heter Tackla. Och det senaste är hennes skoldikter, som osar av frustrationerna av att det finns så mycket i skolan, som inte fungerar. De är pang på! Jag gillar att läsa dem. Hoppas ni gör det också!
Välkommen hit, Monika!
Sista augusti idag. Sommaren är officiellt slut nu. Hösten startar i morgon. Ingenting att göra. Bara följa med i årstidernas och almanackans dagar och veckor och månader. Njuta av det som går att njuta. Svampplockning. En extravarm septemberdag. Ett mysigt innesittande, medan regnet skvalar. Ljuständningar. Vackra himlar. Som jag nu ser en måne i nedan i kanten av horisonten. Stjärnorna som återkommer i synlighet. Jodå, det finns bra saker med september. Hoppas det blir bra med allt och alla.
Det är hög tid att sätta P för all plastförbrukning här i världen. Jag tror inte det finns någon annan förbrukningsartikel än plast, som har ökat så mycket i omfång de senaste fyrtio åren. Jag kan ha fel såklart, men det är ok.
Idag när jag var ute och shoppade, sa jag nej tack till fem plastpåsar. Jag hade med mig en enkel tygkasse istället. Och varje gång förklarade jag att vi använder för mycket plastpåsar. Alla försäljare höll med.
Vi är omgivna av plast, mer än vi någonsin kan tro, i saker, förpackningar och till och med i skönhetsmedel, kosmetika och tandkräm. Vad gör den med oss inuti egentligen? Nerbrytningstid för en plastpåse kan vara 10-15 år. Annat kan ta 500 år. Men vem vet? Vi har bara haft plast i 70 år och det räcker nu.
Jag samlar in mer plast numera, än jag slänger sopor till brännbara sopor. Sen lämnar jag plasten på återvinningsstationen i containern för plast. Numera behöver det inte delas upp i mjuk- och hårdplast. Allt går i samma. Det förenklar insamlandet.
Undrar vad som händer med det sen? Hm…
Hur kommer det sig att jag nu har blivit så besatt av detta med plastanvändandet? Jag kan bara komma på en viktig sak; i våras såg jag en trailer till en film som ska komma om plast. Djur äter plast, i tron att det är mat. De svälter sedan ihjäl. Andra djur fastnar i plasten och kommer inte loss. Det finns fasansfulla bilder som visar sånt på internet.
Det är inte så vi ska ha det här på vår planet Jorden. Det finns ingen framtid i det.
Det flyter omkring kvadratkilometer av plastsopor i haven, utan att något land tar ansvar för det. En del människor bor redan vid soptippar. Det är dags att börja städa efter oss nu.
19 augusti tog jordens resurser slut för i år. Vi använder nästa års resurser redan nu. Om alla människor skulle ha basbehoven tillgodosedda, behövs ett och ett halvt jordklot. Om alla skulle leva som vi gör i Sverige behövs tre. 3!
Här är förfilmen som gjorde mig både bedrövad, fylld av sorg och bestämd att jag ska förändra mitt sätt att leva och gå mot ett liv utan plast. Det går inte på en gång. Steg för steg kan vi förändra det här och leva mer i harmoni och balans med jordens tillgångar.
Ingen kan göra allt. Alla kan göra något!
http://youtu.be/YhXurJFdG-o
Det finns också en film på svt play som handlar om sköldpaddor som äter plastpåsar, i tron att det är maneter. Här är länken till den:
http://www.svtplay.se/video/1559208/djuren-som-nastan-dog-ut/avsnitt-6
– Nä, du Dana, nu får du verkligen ta och skriva någonting här snart!!!
– Men jag har annat att göra…
– Det STRUNTAR vi i! Skriv!
– ….
Idag är det 100 år sedan Tove Jansson föddes. Underbara muminvärld med alla berättelser och bilder och så fina tavlor hon målade. Vilken konstnär! Jag skulle inte ha något emot att äga en tavla av henne.
Nya muggar med Mumin kan väl passa att titta på idag då. Båten, som jag aldrig köpte, får duga på en mugg. Och så en mugg, utgiven till 100-årsåret.
Sommarminnen! Härliga sommar! Härliga bad. Härliga utflykter.
Dags att packa och stänga huset, mitt törnrosaslott. Nu kommer häcken – läs ogräset – växa sig kämpahög igen. Och om tio månader ungefär börjar sommaren om igen.
Sommar – vilken värme det har varit,
sommar – njuter av min trädgård från hammocken,
sommar – med bad varje dag,
sommar – med årets loppisfynd.
Sommaren fortsätter ett tag till…
Samtidigt som jag är i mitt paradis, läser jag i tidningen om barn och deras familjer som är fast mitt i krig. Vi lever på samma jord, samma sol och måne lyser över oss, dag och natt, klockan går och vi har samma behov av mat, skydd och omsorg. Det är olika världar vi lever i, fast det är samma. Olika villkor för liv.
Jag är verkligen tacksam för att leva där jag lever, i fred och ro. Sen kan ju mitt paradis ändå skakas av frustrationer och oenighet, men det är inte alls samma sak som att leva mitt i ett krig, där bomber och kulor utplånar liv och skapar sår och smärta för så många, stora som små. Outhärdligt att läsa om det och se bilder. Och att vara där, vänjer sig människorna vid sin livsvillkor? Hur kan de stå ut? Vad är en bra dag där? Språket kan spegla sig i sina olika nyanser. Att leva eller överleva. Ett gott liv eller liv.
Varje sommar köper jag en klänning på sommarrean. Än så länge har jag inte letat efter någon, för jag har redan köpt två i år.
De sista åren har jag ofta använt en av min mammas avlagda klänningar, en gul, lätt att dra på och av till och från badet. Den blev sliten till sist och jag klippte till tyg till en ny förra sommaren. Och nu i sommar har jag sytt på den.
Först sydde jag på nederdelen på fel ledd. Jag kom inte ihåg hur det var tänkt att vara med rynkningen. Bara att sprätta upp. Idag köpte jag snedremsa till fållningen upptill. Och vad gör jag då? Syr fast snedremsan i halsen på fel sida. Medan jag tittar på Project Runway dessutom. I morgon får jag ta och sprätta upp det. Vad kan sen gå fel? Att tyget har krympt, så den sitter väldigt tight. Att jag har lagt på mig några kilon till. Att jag glömt att klippa ut sömsmån från mallen.
Nå… jag får ta det som ett slags terapiarbete, en meditation, att sitta och sy och vara borta i tankarna… kanske bra det.
Men nästa gång jag ger mig i kast med det hela, så är det nog bättre om jag är mer uppmärksam på vad jag gör… och att jag gör den tillräckligt stor, för jag vill gärna ha en sommarklänning som jag kan använda.
