Det är så härligt att se solen och känna värmen direkt på morgonen. Äntligen kommer sommaren med stabilare värme, prognosen säger över 20 grader hela veckan!

Och härligt är det också att känna lusten att vilja jobba på mitt lilla hus och fortsätta renovera det, om än sakta, sakta. Nu börjar mina blickar falla på hallen…

För länge, länge sen målade jag panelen och skar av kanten mot fönstret. Jag har alltid undrat varför sedan dess… Men nu börjar jag skönja svaret. Jag kommer ta bort pappen och måla brädorna bakom istället.

Det kommer att bli jättefint. Bara jag pillar bort all pappspik och pappersrester. Alternativet är att ta hit en hantverkare som måttanpassar en ny vägg med masonite eller annat. Men det kostar pengar. Och de behöver jag till att renovera den sista delen av elen.
Det är härligt att ha planer. Härligt att vilja. Härligt med lust.
Sen gör det inget om det tar tid att fixa. Bara jag är på banan och gör något istället för inget. Kreativiteten är viktigast av allt här i livet, för mig. Och barnen. Och barnbarnen. Och vännerna. Och skrivandet. Och kärleken. Och värmen. Och solen. Och blommorna. Och sommarlovet. Och…

Ett gammalt hus behöver skötas om, precis som en gammal människa. Och hela tiden från början till slut förresten. Förfallet startar efter en tio år sådär…
Här är ett fönster som brukar sitta i takkupan, många meter upp. En ruta var trasig. Det var bara att se till att det blev bytt.
Glasmästarna var här och skruvade ut det och lyfte in det. Tungt och åbäkigt. Sedan tog de med sig fönstret och bytte glas och kittade om det. Jag hämtade det hos dem.
Därefter tar mitt jobb vid:
1. Skrapa fönstret på båda sidorna och olja in trärena ytor.
2. Måla med utegrund. En sida i taget. Än har jag bara målat utsidan, som är mest bråttom.
3. Måla med linoljefärg. Det är bästa färgen för fönster på gamla hus, i alla fall på utsidorna. Färgen jag hade, hade gulnat. Bara att ta en tur till stan och köpa nytt. Penslarna har stått i kokt linolja i flera år. De klarar sig ganska bra där faktiskt. Bara jag fyller på linolja då och då. När man målar med linolja ska det finnas mer kvar i burken efteråt, än i starten… då kan du vara säker på att ha tagit lagom mycket. Färgen ska gnidas in.
4. Måla en gång till. Tunt och fint. Annars torkar det inte, utan skinnar sig.
5. Vänd och gör likadant på insidan av fönstret.
6. Ja just det, fönsterkarmen ska också målas om i rummet. Oljas, skrapas, tvättas, målas. Puh!

Det är meditativt att måla. Att skrapa är värst. Och slipa. Inte alls kul. Och jag hade inte brytt mig så mycket om det här fönstret i år heller, om inte rutan hade varit trasig. Där går min gräns numera. Trasigt.
Huset har tjugoen fönster. 21! Med spröjs på alla utom på källarplanet. Alla utåtgående. Innanfönster till alla, oräkneligt många, 32 stycken, på ett ungefär… Gammalt draget, ojämt glas på de flesta. En del är fastmålade av någon målarnitisk typ på sjuttiotalet. Det skulle bara gå att öppna den ena sidan förr i tiden, den andra var fastskruvad.
Livet är mer än att måla fönster numera. Men skönt att det blir gjort. Det är hög tid att göra klart dem som är kvar, innan det är dags för nästa renovering. Men det blir inte så. Inte av mig i alla fall. Om inte glaset är trasigt…

När jag ser rubriken på förra blogginlägget, flyger ordet avspänning in i medvetandet. Ytspänning och avspänning. Medspänning finns inte vad jag vet. Förspänning, eller att ha det förspänt. Bespänning. Påspänning. Rundspänning. Lekspänning. Nerspänning. Uppspänning. Klarspänning. Jordspänning. Ledspännning. Snörspänning. Luftspänning. Godspänning. Trådspänning. Delspänning. Helspänning. Anspänning. Gladspänning.

Jag har ingen ordbok här. Men så kul att hitta på nya ord. Kanske finns de. Kanske inte. Jag tänker inte kolla upp det heller.

Idag är en spännande dag. Tapeter ska sättas upp på snedväggen i gästrummet. Äntligen! Ingen spännpapp. Men sätta upp lätt-tapet. Jag får hjälp av en målare. Han gör jobbet. Jag tittar på. Om jag vill.
Idag kan jag koppla av och bara skrapa fönster. Det regnar ute ändå. Jag kan stå i källaren och lyssna på sommar under tiden. Det blir bra det!
Konstigt att jag förknippar en ledig dag med att kunna skrapa fönster.
Ledig att göra vad jag vill… vilken motsägelse! Och frihet!

När jag gick ut för att titta på mina nyplanterade rosor ikväll, såg jag hur regnet samlat sig i dessa raka rader på plastduken. Bordet är platt. Det är pressvecken på duken som spelar ett spratt här. Vackert är det. Och speglingen.
Jag tänker på spänningen jag lever med här i huset. Jag vet aldrig hur en dag kommer bli. Vem vet det förresten? Jag kan planera vad jag ska göra, men sen händer annat, som spontana spratt, som jag låter ske. Allt för att få lite spänning i livet. Jag behöver inte mycket. Bara lite. Fast jag vill ständigt ha lite, lite mer. Ett bristsymptom.

I denna kalla sommar, som knappt kan kallas sommar, lägger jag mig ner i hammocken i eftermiddagssolen. Då känner jag värmen och när jag blundar då ÄR det sommar. Sen tittar jag ner på marken och ser det enda vettiga att ha på sig i min blöta trädgård. Då minns jag, javisst ja! Regn och kyla i en vecka till. Det känns hårt och trist. Då gäller det att uppskatta de små sakerna i livet och leva resten av kvällen på de tio minuterna av sol i hammocken. Och av rosorna. Och att se att jordgubbarna ändå växer och blir till. De trotsar kylan. Då kan jag väl också det. En dag i taget.

Jag har handlat mig en ny Aà¯cha, för jag tror inte att det är den rätta rosen som kommer upp som jag satte för ca fem år sedan. Jag planterade den nog inte djupt nog och klippte inte av ymprosens skott som jag skulle ha gjort. Och var ska då den nya planteras? Det tål att tänkas på. I skyddat läge. Mot väggen?

Ny är också en polkagrisros, Rosa Mundi, en gallicaros. Jag såg en på Rosendals trädgård som var så vacker, men orkade inte bära den hem därifrån. Den skulle klara zon 6. Så handlade jag en på Zetas. De var ärligare och sa zon 4. Så nu gäller det att hitta ett verkligt skyddat läge. Jag VILL ha den här! De danska färgerna får gärna en plats här.

Gudhem verkar trivas bland jordgubbarna och myntan. Den köpte jag mest för härdighetens skull. Men vackra blommor som doftar, vad spelar det för roll var den kommer från…

Också den här Thérése Bugnet är härdig här i zon 6. Den har vackra blommor och doftar underbart! Rosa? Tja, mitt barnbarns älsklingsfärg ska också ha plats här, bredvid hammocken. Där kan vi sitta i sommar och njuta.

Ja, det här är en överväldigande Finlands vita ros, som får bre ut sig ohejdat mot staketet. Möjligen ska jag klippa ner den efter blomningen, det är dags nu.

En finstämd liten ros, som blommar i massor av buketter och i långa bågar, som jag nog får ta och fånga in i någon riktning. Kanske göra ett valv? Den har verkligen tagit sig och trivs så bra här vid gamla flaggstången. På andra sidan har jag satt en vit syrén. Myskmadran är också vit i botten. Men så satte jag ett ogräs som jag hittade i ogräsmattan, en rödblära, för den är så fin.

Den här kommer från granntomtens vilda. Något slags nypon, vildros, säger jag.

Och ja, nyponrosen är svår att tygla. Jag klipper den vid husets hörn varje år, för jag vill inte bli riven när jag går förbi uppför trappen där. Och den kommer alltid igen. Toppenblomma!

Jag vill ha fler vresrosor. De ska växa ut mot vägen, som häck. Det kan bli sommarens rosprojekt att hitta såna att sätta där.
Rosor kan absolut bli en passion. Nu har jag åtta, kanske nio. Och den tionde, Kinesisk gulros, växer på ett annat ställe.
Från knopp till blomning. Nu har jag tid att vara med mina blommor. Underbart. Njutningsfyllt. Meningsfullt samlande.

Så blev det då sommarlov till slut. Eller semester ska jag kalla det. Har ingen ferietjänst just nu. Ovan vid 40-timmarsvecka. Jag jobbar ju när jag vill, oavsett dag och tid annars. Nu ska jag strukturera mig och räkna tid. Inte riktigt passande för en sån som mig. Men skönt att inte vara tvungen att jobba hemma. Men det gör jag ändå.
Semester. Sommarlov. Ledig. Fri!
Fri att göra vad jag vill, när jag vill, var jag vill och hur jag vill. Och vad gör jag då första hela dagen i mitt paradis i norr? Jag storstädar! Jaha… jaja…. sånt är ju bra att göra ibland. Länge sen. Jag är i stort sett klar med det första rummet. Det har tagit i stort sett hela dagen. Kvar är fönsterbrädor och ta bort innanfönster. I år ska alla fönster putsas! Sån är i alla fall planen.. haha… än så länge.
Glasmästare har varit här och tagit med sig fönstret i gästrummet. Det var en trasig ruta, som måste bytas. Tyvärr räcker inte stegen upp. De skruvade av det och lyfte in det. På måndag ska jag hämta och måla det. Sen kommer de tillbaka och sätter tillbaka det. Så mycket jobb p g av en enda trasig ruta. En liten ruta av åtta i det spröjsade fönstret. Jag hade inte valt att göra allt kringjobb. Jag skulle hellre göra annat.

Städa. Rensa i trädgården. Plantera nya rosor.
Ibland kommer såna andra jobb bara flygande. Som jag inte vill ha. Och jag ska vara en duktig flicka och göra det jag måste göra. Ta ansvar för mitt hus. Ett tag till. Så länge jag klarar av det.

Idag har jag bestämt mig för att börja! Behovet har funnits i flera år, sedan jag flyttade in. Förra året rev jag bort persiennerna som var slitna och trasiga. Nu har jag skrapat, tvättat och sköljt. Medan allt torkar vilar jag. Samlar ihop mig. Funderar på hur mycket jag ska göra idag. Viktigast där nya persiennerna ska sitta… insidan och framsidan. Jag ska inte överarbeta det hela. Kanske svårt att låta bli? Ett steg i taget. Re-no är klart. Snart dags för -ve-ra.

I väntan på semester och ledighet, funderar jag över ordet sommarlov. Det vackraste ordet som finns enligt många. Jag håller med.
Medan jag väntar kokar jag rabarberkräm på mina rabarber från paradiset i norr.

De växer så det knakar och jag har hur mycket som helst. Jag ger bort en del och fryser in en del. Jag får nog göra saft av dem med.
Det var svårt att resa hem igen efter långhelgen, men tröst finns; snart är jag där igen.

Undrar om det går att ha semikolon där? Hm… Starkare än komma och svagare än punkt. Jag har inte kollat svenska skrivreglerna än, men lyssnade några minuter på radioprogrammet Språket, där experten redde ut det hela något.
Jag väntar också på att gästbloggare ska skriva inlägg. Jag har ett par spännande personer som tackat ja till det. Det vore kul att ha en treklöver åtminstone. Jag ska nog fråga ett par till, så det kan bli som en sommarbukett av gästskribenter att se fram emot.
Å, grönskan är hur vacker som helst. Men nej tack till maskrosor i gräsmattan. Ja tack till rödblära, daggkåpa och styvmorsvioler.

Jag grävde upp rödbläran från gräsmatteängen och satte den bredvid mina nya fina förgätmigejer. De fick plats vid honungsrosen. Vilt och odlat bredvid varandra tycker jag om. Utom maskrosor. Där är jag stenhård. Men vad hjälper väl det. Inte många har så mycket maskrosor i sin gräsmatta som jag…
Vad mer är värt att vänta på? Vad väntar du på? Eller är det bara bortkastad tid att vänta? Inte vet jag. Väntan är just nu i sina bästa stunder. Vänta bara!
Bilder kommer strax! Nu!

Å, så underbart jag har det. Nå, kanske inte helt… Ute skiner solen utbjudande och maskrosorna lyser ikapp med solen. De ska bort idag, hade jag tänkt mig. Tusen små, envisa rotogräs.

Under dagen kan jag lyssna på P1, som har många intressanta program att bjuda på. Kl 16 handlar ett om Tove Jansson. Hon skulle ha fyllt 100 år i år. Och kl 19.35 läser hon fjärde delen av sin självbiografi ”Stenhuggarens dotter”. Klart jag ska lyssna på hennes röst där.
Jag vaknade som om jag själv är ett ur på väckning kl 05.45. Så skönt att sätta sig själv på avstängningsknappen och somna om en timme till och ha hela långhelgen fri och kravlös. Jo, jag har med mig lite skoljobb hit. Men det är jag som bestämmer när och hur mycket jag jobbar. Härligt med frihet!
Ute i skogen, i Estland tror jag, finns fiskgjusar som ruvar på ägg och som filmas dygnet runt. Tre ägg ligger i boet. Vem får se dem kläckas?
http://pontu.eenet.ee/player/kalakotkas2.html

Det är lite att pyssla med här. Att blogga är också ett pyssel. Tråkigt nog har jag inte strömmande uppkoppling här. Jag får ransonera mitt trådlösa bredband. Det är jag inte van vid. Det kräver planering. Men lite ska väl huvudet få jobba.
Nä, nu ska jag upp och ut och jobba. Inte bara huvudet ska få sitt, utan också sinnena. Titta, lyssna, lukta, känna, smaka. Och intuitionen, är det som ett sjätte sinne möjligen?

Tusentals styvmorsvioler…. så vackert!

Nu har jag gjort mina tolv arbetsdagar i rad och med de dagarna i ryggen unnar mig nu en låååång sovmorgon. Ont i armen och axeln har jag, antagligen efter att jag övermodigt stött kula på friidrottsdagen i onsdags utan att värma upp innan. Jag sprang också 60 meter. Jag kom sist kan jag berätta.
Sommaren är här och med den all värme och blomning och växtkraft. Utanför mitt sovrumsfönster står de nya tallkottarna rakt upp som ljus i solen.

Efter jobbet igår åkte jag till en kollega i lekarbete. Att få se bakom kulisserna liksom, en annans hem och trädgård och få en inblick i andras liv är så spännande och gott. Vi har våra likheter, som när vi hela tiden är lekberedda med våra barnbarn. En bra ”yrkesskada” kan jag tycka!

Igår startade årets orgeldagar i kyrkan i Handen. En ung man, Johannes Skoog, bara 22 år gammal, spelade fantastiskt på orgeln. Hur går det till egentligen? Han spelade som om han gjort det ett helt långt liv.
Jag hade sällskap dit med två av mina gamla lärare och två gamla kollegor, 80, 80, 80 och 85 år gamla. I sinnet är de som 22… Som ombytta roller. Före konserten bjöd min älskade lågstadiefröken på middag. Där var också min käraste mellanstadielärare. Och så en till talpedagog som jag fått ärva material och spelidéer från. Så tre talpedagoger på ett och samma ställe var inte illa. Och den fjärde läraren i sällskapet är uppvuxen några kilometer från där jag har mitt fritidshus. Två an de andra har också sina rötter där i närheten. Hjärtat klappar för Ångermanland då. Och mitt i allt ringde en rar bybo, som med omtanke om mig, ville klippa gräset i min trädgård där. Cirklarna möts på olika sätt och blir till vackra mönster och harmoni.

Mitt hjärta klappar också för mitt arbete som specialpedagog. Det är verkligen en gåva att få träffa elever och tillsammans övervinna svårigheter av olika slag. Igår var en sån dag, när flera länkar kom på plats i det långa pärlbandet som fylls av livets utmaningar. Såna har vi alla.
Det var en dag av nåd. Jag hittar inga andra ord.

Thomas Cederström har konstutställning just nu på Hornsgatan 36. Det är abstrakt konst och jag hittade några favoriter där som jag gott kunde tänka mig att ha hemma.

Beskuren bild.

Gå dit! Upplev Thomas universum. Köp en tavla. Gå hem och måla själv!
Tack för inspirationen!

Suck! Stön! Pust!
Tänk att det kan vara så jobbigt att gå in här och skriva några rader nu i vårens tid. Det är nog färgernas fel. Behöver ta mig tid och finna de rätta färgerna. Eller byta till annat. Vilket som!
Annars har jag det bra i röran hemma. Det mesta är städat och röjt och i ganska bra ordning. Vissa ställen är överbelamrade med det jag tagit bort från de andra ställena. Haha… Jag gör i alla fall något ibland.
Och det blir ingen bild på röran här. Bäst att hålla fasaden ljuv och ordentlig. Sån är jag också. Jag är absolut ingen pedant. Inte heller den värsta skrotsamlaren. Tur det. Det är svårare att leva i ytterligheterna.

Så vad händer annars? Jobbar. Gläds åt blommorna ute. Fågelkvittret. Solen. Nå, den finns där bakom molnen. Firman är på uppåtgående och jag trivs med att ha det bästa i två världar, skolan och terapi- och massagefirman. Behöver bara få igång drömarbetet med, så vore jobblyckan total.

Jag har gått på massor av kurser i vår och nästa vecka går jag på en handledningskurs för specialpedagoger och sen direkt en helande massage-kurs. Det blir fint även om det blir lite mycket på samma vecka.
Fast hellre mycket än inget. Men idag väljer jag bort vernissagen. Hinner inte att både se guldet i livet och åka in till stan. Jag hinner se tavlorna som Thomas målat senare i veckan, när jag ändå är inne i stan. Hoppas han är där då. Det är inte lätt att välja rätt. Och ibland är det både lätt och rätt. Tjoho!