Äntligen rullar dagarna på med kurs mot jullovet och sen tar resan upp till Norrland vid på juldagen. Nikolaus delar ut sina presenter idag. Godis i stöveln till den som varit snäll och ris till den som varit dum. Svart eller vitt. Inget däremellan. Eller ris i ena stöveln och godis i den andra. En möjlig kompromiss. Jag får dock inga fler nikolausdagar i mitt liv. Bara barnen får.
I helgen ska jag röja upp lite, diska, dammsuga och förbereda födelsedagen på söndag. Min egen dag. Som jag delar med alla andra som fyller år samma dag. Inga andra. I så fall går jag. Fast det är svårt att gå hemifrån.
Födelsedagen är verkligen en öm punkt i tillvaron. Jag har alltid längtat efter att vara en egen person, en egen individ, in divid. Odelbar. Hel. Jag blir istället liten och delad, om och om igen. Inte ens i Danmark förra året fick jag ha min dag för mig själv. Å vad jag önskade att jag hade flytt fältet och varit med mig själv i lugn och ro, på min magiska födelsedag, som inte blev ett dugg magisk. Det finns nog inga såna dagar. Jag skulle gärna vilja tro att det finns såna dagar. Men födelsedagar, de blir som de blir, de också.
I all evighet. Amen.

Tredje. Trettonde. Och idag den tjugotredje. Jag har inte skrivit särskilt mycket här i november. Månaden känns oövervinneligt lång och mörk. Tur att det inte finns någon trettiotredje dag då.
I mörkret tänder jag ljus. För att betvinga mörkret. Och nästa helg, äntligen, är det dags för ljusslingor och adventsljusstakar till första advent. Längtar. Och Familjen Hedenhös i adventskalender. Den läste vi, pappan och jag, för våra barn när de var små. Hoppas den blir kul.
Jag har börjat tänka på julen lite. I kören har vi börjat öva till advent och två julkonserter 22 december. Vi ska sjunga flera tyska stycken ihop med en orkester och tyskan känns ovanlig och svår. Inte har jag någon fördel av att ha en tysk mamma. Jag kan knappt minnas min skoltyska. Jag kommer också sjunga i antingen midnattsmässan eller på julottan. Inte båda. Åker upp till mitt hus i Ångermanland och sågar en gran, som jag har på tomten. Om den blir klädd på annandagen spelar nog inte så stor roll. Jag älskar doften av gran och se glittret glänsa.
November. Ännu är det november. Mörker. Regn. Sol. Blåst. Vinterdäcken är på. Idag cyklar jag en sväng till affären. Det är en konst att leva i nuet. Jag slirar hit och dit med det. Nu och nu och nu. Och sen.

Novemberkaktusen blommar och sprider sitt ljus nu.

ERMUTIGUNG

Du, laß dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, laß dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, laß dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
daß wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, laß dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Text och musik: Wolf Biermann 1968

Uppmuntran i svensk tolkning av Per Olov Enquist och Caj Lundgren 1972, i versionen som Turid sjunger. Lena Granhagen har också spelat in den, med ursprungstolkningen.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
ty grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Du, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid.
En dag ska saven stiga,
då blir vi hederliga,
då är den här vår tid.

…. på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte… SMÄLLER DET!

Idag är dagen med Mozarts Requiem. Klockan 17 står jag och alla andra i kyrkan i Handen och låter de första tonerna klinga till orden: Requiem aeterna dona…. Sedan slutar vi inte förrän en timme senare med …cum sanctis tuis i aeternum, quia pius es.

Hoppas någon spelar in detta stora verk. Fast det låter säkert allra bäst i ett där-och-då. Musiken får tona ut och leva kvar i sinnet och minnet sen på alla musiker, körsångare och publik.

Det pirrar i magen och i hela kroppen på mig. Oro och spänning och oförlöst allvar och glädje. Hoppas verkligen att det kommer bli bra. Hoppas, hoppas!

Hösten drar sig för att lämna plats åt vintern. Det är jag tacksam för. Oavsett om det är av miljöförstöringen eller bara en vanlig variation i naturen. Jag hann klippa gräset hjälpligt, innan frost och snö omöjliggjorde det.
Jag har varit med om en ovanlig vecka. En begravning. En vigsel. Och så väntar Mozarts Requiem på söndag som toppar det mesta.
Ute i trädgården finns det knoppar på den i somras inköpta rosen. Konstigt. Bara att hoppas att växterna hinner gå i vila innan tjälen kommer och snön. Just nu är det fortfarande mycket vatten i jorden.

Honungsrosen har de längsta grenarna någonsin. Vintern kommer frysa ner den och sen får den börja om från början i vår.

I dagsljuset glimmar vattendroppar från grenarna.

Här är min blivande julgran. Om jag kommer till Norrland till jullovet. Om det inte är för mycket snö, som hindrar yxans hugg mot stammen.

Idag var jag på en aromamassage. Det var härligt! En rogivande upplevelse med lavendeldoft. Nu är jag alldeles insmord och len.
Under tiden jag fick massagen vandrade tankarna hit och dit, i spretiga kliv, från det ena till det andra. En del tankar ville jag ha. Andra inte. Så jag var följsam och lät de vara som de var och vandrade mellan zonerna, mellan sinnesintrycken och tankarna ganska vilt. Musiken. Värmen från massösens händer. Doften från oljan. Upplevelser inuti kroppen. Värmen från elmadrassen. Ett stilla sorl från rummen utanför. Jobbet. Sorgerna. Njutningen av att bli masserad. Orden ”’cause I´m worth it!” surrade i huvudet, som jag har hört reklamen säga. Ja, det här och mycket mer.

Jag funderade också på mina erfarenheter av massage. De är kanske inte så många. Men ändå. Jag har masserat barn i skolan i taktil massage. Masserat andra på gestaltkurser. Sällan gått och betalat för massage. De erfarenheterna har inte varit så goda. Kanske är det därför. Och för att jag inte har tyckt att jag varit värd det, som jag tycker nu att jag är.
En gång på en finlandsbåt, smet jag från ett möte och gick på massage istället. Det var en av de bättre gångerna. Jag har gått på rolfing tio gånger, det var en spännande och annorlunda upplevelse, för hållning och gång.
En annan gång fick jag massage precis före en sånglektion, det var ett forskningsprojekt, för att se om rösten påverkades av massagen. Det gjorde den.
Förra hösten gick jag på thaimassage. Hjälp! vad jag höll på att skratta ihjäl mig, när kvinnan masserade mina bröst. Magen fick också en hård duvning. Sen gick jag hem och spydde på natten. En verksam massage verkligen.
Jag gick också på en helkroppsmassage i vintras. Massösens händer var kalla. Trafiken dånade utanför. Hon stängde av musiken. Jag stannade, trots att det var så dåligt. Varför sa jag inte ifrån? Sen blev jag förkyld i tre månader. Det var den värsta massagen jag varit med om. Hon hade börjat bli sjuk just den eftermiddagen, fick jag veta sen.
Idag blev jag verkligen ompysslad och varm. Det var underbart skönt. I november ska jag dit igen och göra om en helkroppsmassage. Det är som att sätta sig upp på hästen som jag nyss ramlat av ifrån. Nå, det var snart ett år sedan.
Jag vill gärna kunna massera. På riktigt. Till våren ska jag gå en massagekurs. Det kan jag kombinera med gestaltterapin tänkte jag.
Min framtid? Ja, den vet jag inte så mycket om. Men så mycket vet jag att jag drivs av en otålighet just nu. Att göra det jag behöver göra. Så är det bara. Gå och bli masserad. Gå på kurs. En till. Jobba.

Mitt promenadsällskap fick förhinder idag, denna soliga strålande höstfredag. Det var inte kul. Jag blir så lätt besviken. With a little help från Gud, fick jag kraft och styrka att gå ut i skogen istället och se! Gula kantareller! De räcker till en svampmacka i alla fall. Detta var första och antagligen sista svampplockningen för i år…
Jag hittade inte en enda höstkantarell. Konstigt. De borde ju drälla i skogen. Men icke. Jag är helt klart nöjd med vad jag fann i skogen. Och dofterna. Och solen. Och värmen. Och allt. Fint var det! Tack fredag!

Om jag fick leva ett liv till

Om jag fick leva ett liv till
då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle koppla av mera och vara mjukare.
Jag skulle vara mer galen än jag varit på den här resan.
Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser, bestiga fler berg,
korsa fler floder och simma i fler sjöar.
Jag skulle äta mera glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer
men jag skulle ha färre inbillade.

Om jag kunde leva om mitt liv!
Men du förstår, det kan jag inte.

Av Nadine Stair

Vilken tur då att jag har chans att ändra på mitt sätt att leva om jag vill. Inte vill jag dö och ångra att jag inte hade badat mer i hav och sjö. Just nu har jag gjort det alldeles för lite de sista åren.

Idag var jag i kyrkan och sjöng i min kör. Verkligen roligt att sjunga där i min kyrka. Och dessutom på änglarnas dag, 29 september, Den helige Sankt Mikaels dag. Ängel = Angelas dag likaså.
Vi sjöng ”Änglarna sjunger i himlen” psalm 333. Den är verkligen fin och passande i kyrkan vars fönster ser ut som änglar.
Förr i tiden var just den här helgen den dagen då tjänstefolket kunde flytta, vara lediga och byta arbetsställe. En helg för fest och förlovningar. Nå, jag har varken flyttat eller förlovat mig. Jag bor kvar där jag bor ett tag till och jobbar kvar där jag jobbar med. Förlovningarnas tid är förbi för min del med.
Nu går vi in i hösten med alla fina färger och med fåglarna i mitt fönster, idag var både den enbente honan där och alla hennes talgoxevänner, en blåmes, en nötväcka och ett par hackspettar där. De är roliga att titta på. Det gäller att hitta det som lyser upp i tillvaron, i det kommande höstmörkret.

Änglarna sjunger i himlen. Halleluja.
Glädjen blir stor när Guds Ande väcker och styrker vår tro.
Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja.

Text och musik av P D Sosa 1980. Översatt av Britt G Hallqvist 1984.

Idag är en helledig dag, helt utan planer och avtal. Ingen körhelg, ingen fikastund, inget jobb med att måla väggar. Bara vara ledig och glida runt i tillvaron som jag vill, om jag vill.
Vill jag det? Nå, något hade jag nog velat av annat. Men jag har inte planerat annat. Eller har jag det? Hm… Nej, inget bestämt helt och hållet.
I vilket fall som helst behöver jag tvätta. Kan behöva rota runt i mina saker jag har tagit hem från skolan med. Eftersom jag inte arbetar med lekarbete denna terminen, passar det bra att ha allt hemma och låta sakerna få bli tvättade och omskötta och vad som nu kan behövas. Och så rensa i målarskåpet och bära ner återvinningssaker till bilen. Ju mer jag slänger, desto lättare blir det. Och det är hög tid att göra det nu. Ut med det gamla och in med… ingenting. Bara en ny matta till mitt terapirum. Den är tjock och go.
Vad är att vara ledig förresten? Ledig från jobbet ja. Ledig från jobb hemma, nej.
Det finns alltid något att göra. Så är det. Men jag rår mig själv idag och det är himla skönt att känna den friheten. Bara göra det jag vill, om jag vill. Tack för såna dagar. Tack lördag.

Det har verkligen varit en fantastisk sommar. En riktig badsommar. Tänk att jag badade i sjön så sent som nionde september och det var en riktig långsimning jag gjorde då i nedre Rudan. Nu är höstregnet här och kylan börjar äga natten och morgonen. Tur att jag har min fleecetröja och jacka, stövlar och paraply. Inte vill jag frysa och bli blöt.

Utanför mitt fönster kommer varje morgon ett talgoxepar och vill ha mat. Honan tar mat ur min hand. Hon har också flugit in och satt sig på sängänden. Det är inte så bra kanske, men otroligt spännande. Hannen är räddare och kommer bara och hämtar mat när fönstret är stängt. Ryktet om mat har spritt sig bland fåglarna, nu kommer också en blåmes, några andra talgoxar och ett par pilfinkar. Men de vågar sig bara fram när jag inte syns till.

Idag är jag hemma och ska ner till en doktor på sjukhuset. Ska skrapa bort en liten hudförändring. Bara en leverfläck, något som kallas senil…någonting. Hahaha! inget annat. Och bara för att den kliar när jag blir varm. Jag är tacksam för sjukvården som bryr sig om mig för sånt. Dessutom har jag börjat i en artrosskola. Den är en del i ett forskningsprojekt som heter Bättre Omhändertagande av Artrospatienter, BOA. Efter introduktionen blir det träning tillsammans med gruppen jag går i. Det är precis vad jag behöver. Idag ska jag dit och få mitt träningsprogram. Två gånger i veckan går jag dit en period nu.
Gästrummet är färdigmålat, förutom fönstret och det får jag stå ut med. Det är för mycket som behöver fixas där. Bokhyllorna innehåller nu bara böcker, inga pärmar. Skönt. Jag älskar mina böcker, i alla fall de flesta. Nu vill jag ha tid och ork att läsa dem igen bara… på nya sommarlov och vinterlov, sportlov och påsklov. Och jag fortsätter med utrensningen. Inte är det lätt att kasta gamla papper. Jag är en ekorre ju! Och vid ytterdörren samlar jag det som ska slängas eller sparas i källaren.

Nu är det dags att gå ner till sjukhuset. Är jag orolig? Lite spänning börjar kännas nu. Andas! Gå ner dit i regnet eller cykla? Ta bilen? Hoppas allt går bra vilket jag än gör. Jag gick ner i regnet. Och ingreppet var snabbt gjort och sprutan kändes bara lite.
Nu vila innan nästa punkt på dagsprogrammet. Och dags att äta frukost med. NU är jag hungrig!

Jag har börjat i kyrkokören igen. Inget inhopp. Inget tillfälligt. Nu är jag med helt och fullt. Men vad har jag gett mig in i? Inlärningstakten är hög och hahaha… noterna är som små myror i notboken. Vi ska sjunga Mozarts Requiem till allhelgonasöndag i november. Jag har ingen aning om hur det här ska gå till. Jag hinner inte både läsa noterna och sjunga latinet och hålla takten. Och allt ska in i kropp och huvud. Bara låta musiken skölja över mig. Och öva, öva, öva.

Det är dags att måla väggarna i gästrummet. Tapeten är ganska fin, men passar inte ihop med golvet och det är lite fläckar på den.
Nu vill jag ha en varmare ton i rummet och ska se om en beige färg kan bli bättre mot det vita taket och kastanjebruna golvet. Jag tänker måla en vit kant upp mot taket och ner i hörnen. Jag vill i alla fall testa och ser om det går.
Igår tömde jag en bokhylla och flyttade möbler. Idag har jag köpt färg och satt silikon i sprickor uppe i kanten mellan tak och vägg. Lös tapet har jag klistrat på igen. Det finns ingen garanti dock, för att tapeten ska klara en målning. Bara att hålla tummarna för att det ska gå!
Jag tar ett steg i taget. Bara att stå på stegen är en utmaning. Att måla tapet har jag nästan aldrig gjort. Måla har jag däremot gjort mycket. Men nu var det länge sen jag rollade. Bara att gå på. Ta ett steg i taget. Även små steg leder framåt, som tur är.
Tre av väggarna är ganska enkla att nå. Men den fjärde väggen är en utmaning. Så många böcker att flytta ur fyra bokhyllor. Oj oj oj. Får se om jag kommer dit. Det är inte helt säkert. Ingenting är säkert. Så mycket vet jag.

Jag var på en spelmansstämma en stund igår, med lilla barnbarnet. Vi gick till visstugan. Där ledde Monica Söderberg sångstunden. Flera av sångerna var nya för mig, men några väckte gamla minnen. Och så finns ju alla dessa varianter på samma tema och melodier…
Här är en som jag antagligen lärde mig som kanon i skolan på 1960-talet. Men vem har gjort den? Ingen av oss visste. Antagligen inte någon traditionell sång, vad jag tror.

Mamma jag är inte mätt! Vill du ge mig än en plätt?
Frasig plätt, frasig plätt, mamma jag är inte mätt.

Om du ger mig lite till, ska jag göra vad du vill.
Borsta skor, borsta skor. Sy en kolt åt lillebror.

Och så i variantversionen på andra versen, som Monica lärde ut:

Om du ger mig en plätt till, ska jag göra vad du vill!
Borsta skor, borsta skor. Vara snäll mot lillebror.

Och här på bilden är en spelman från Kalix, möjligen Överkalix. Han sa: ”Nu ska jag spela en låt söderifrån…” Och det är ju typ nästan alla.