Jag tittade på programmet om Kjell Alinge på tv ikväll och de spelade en snutt av den här låten där. Jag blev påmind om den och minns att jag gillar den suggestiva tonen i melodin, stämmorna och gitarrkompet. Bra låt, även om jag inte direkt är någon tekniknörd.

Blinkar Blå av Adolphson och Falk

På panelen ser jag lamporna som lyser.
Processens steg står under min kontroll.
Jag håller ögonen på datorns analyser.
Här har ovissheten spelat ut sin roll.

Kontrollen blinkar blå,
en signal för det säkra.
Kontrollen blinkar blå,
då är allt som det ska.
Om skärmen är normal
finns inga skäl att tveka.
När kontrollen blinkar blå,
då är allt som det ska.

Men i nattens tysta timmar har jag undrat
vad som händer där tekniken inte ser,
vad som döljer sig i tujaträdens skugga.
Och jag känner oron växa mer och mer.

Men kontrollen blinkar blå …

Men det finns frågor datorn inte kan besvara,
signaler som jag inte kan förstå.
Det finns så mycket som vi inte kan förklara.
Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.

Kontrollen blinkar blå …

Är det inte konstigt?
– Jag kommer upp mycket lättare på morgonen om solen lyser!
– Jag svarar mycket bättre på beröm, än på klander!
– Jag älskar mitt norrländska hus.
– Jag tycker om värme, men älskar att bada i sjö, älv och hav – och tänk att vatten kan kännas så mjukt och lent och som en extra hud!
– Också på sommaren kan en brasa i kaminen vara så mysig att titta på.
– Kedjan på motorsågen behöver slipas ofta för att såga som smör i solsken.
– Jag trodde att en självgående gräsklippare skulle vara så mycket lättare att köra med, än en som jag själv puttar och drar i. Men ack nej.
– Sommaren börjar gå mot sitt slut och mörkret kommer tidigare på kvällarna.
– Det är en konst att kunna släppa taget om det som är. Vem kan? Inte jag. Sommaren får gärna fortsätta med bad, glass och lätta kläder ett bra tag till.
– Jag kan blunda och låtsas att jag är där jag vill vara. Till tröst ibland.
– Och det var bara jag som visste att det låg så många gatstenar nergrävda i gräsmattan.
Är det inte konstigt, säg? Jo!

En gång spelade jag den här tillsammans med en vän, på en avslutningskväll på en kurs. Den är så vacker, som droppar mot jorden. Spiegel im Spiegel av Arvo Pärt.

Jag tror jag aldrig har varit här på landet och plockat så mycket hallon som nu. Det bara dräller av dem. Och så fort jag har plockat dem och tittar dit igen, så finns det lika mycket där igen. Och ändå har jag tagit bort en massa vildhallonsnår förra året, så det är verkligen märkligt. Det kan ha att göra med värmeböljan i maj och den ganska soliga och varma sommaren, bären har mognat tidigare. Och på ett ställe växer hallonen ända uppe i träden. Jag fick sträcka mig uppåt för att plocka dem. Nu kokar jag sylt och bakar och äter hallon för fullt.
Flädern har blommat med ungefär 20 blommor, fast några i taget. Jag har samlat och lagt dem i en påse i frysen och igår gjorde jag en halv sats flädersaft. Hoppas det kommer smaka fläder och inte bara citron. Återstår att se om några dagar.
Krusbären är plockade, men vad ska jag göra med dem? Jag får fundera på saken.
Svarta vinbären likaså. Jag har så mycket sylt kvar från förra året. Det blir nog saft av dem vad det lider.
Blåbären blev tagna av någon innan jag hann plocka. Som tur är har jag ett till ställe, så jag fick en halvliter att äta till frukostfilen i alla fall. Men jag vill ut i skogen och plocka mer. Hittar jag något bra blåbärsställe månntro? Jodå! Blåbär är nog det godaste bäret av alla. Skvallerbär, säger min granne. Jag tar med lilla plastpallen till skogen nästa gång, att sitta på.
Kvar att plocka är röda och vita vinbär. Om nu inte de vita vinbärsbuskarna är nedtrampade vid trädfällningen.
Jordgubbar har jag ätit av allteftersom, inget är sparat. Helt okej med njutning i stunden av varma goda söta bär.
Rabarbern skördade jag redan i juni, de ska bli goda pajer till vintern.
Det har verkligen varit en fest att plocka allt i år. Jag har haft både tid och ork och ett lugn i mig. Jag har det som bäst när plockningen blir en meditation. Jag har inget bråttom med något husprojekt i år. Skönt att gå här och drälla och plocka mina bär. Det är en rikedom jag njuter av.

Ja, jag gillar månen. Den var som fullast kl 20.16 på måndagskvällen 22 juli. Och så har jag tre fullmånar i trädgården, som lyser varje natt. Drivs med solceller. Det gör väl månen också, så att säga.

Neeeej, jag har inte tid att skriva här. Jag är fullt upptagen med att vara i sommaren och rensa ogräs och röja upp i min trädgård. Inte vet jag varför det är så viktigt. Jo, det är en meditation och en lisa för min själ.
Från början var det bara en liten gräsplätt som var viktig att ha. Nu är det annat ljud i skällan. Bort med nässlor, hundkex och vildhallon. Det är som en tjock matta med rötter att skala bort.
Medan jag gör mitt sisyfosarbete har jag en textrad i huvudet… vi kommer aldrig levande härifrån…. Ja så känns det. Jag letar efter den på youtube och hittar

Kärleken till livet av Lasse Tennander

Ställ inga frågor om livet
Har inga färdiga svar
Har läst en del som har skrivits
Jag vet vem jag är och vad jag har
Men i skuggan av träden
Kan det vara lite svårt att se
Så jag får treva mig framåt
Från dröm till verklighet

Å å å bara en sak vet jag, min älskade son
Vi kommer aldrig levande härifrån
Vi kommer aldrig levande härifrån

Om du vill så går jag med dig
Och sjunger lite tyst
Sånger om män och om kvinnor
Om mörker och om ljus
Och om min kärlek till livet
Som är så skrämmande stor
Att jag ibland måste leka med döden
För att min själ ska få ro

Å å å bara en sak vet jag, min älskade son
Vi kommer aldrig levande härifrån
Vi kommer aldrig levande härifrån

Och idag hittade jag två blå blommande hyacinter i rabatten vid ingången. Jag sparade de tio jag hade i julas. Satte dem tillsammans tätt i en låg bred kruka med lite jord och klippte ner dem, när de blommat ut. Grävde ner dem ute, på olika ställen, i våras. Och nu blommar två av dem igen! Livskraft! Det är inte slut förrän det är slut!

Det är sånt här som gör mig lycklig och påminner mig om att jag älskar mitt hus. I sommaren, i värmen, tar jag bort innanfönstren i trappfönstret. Det var länge sen jag putsade glasen här och nu har jag sytt nya gardiner hit. Jag sitter i trappan och ser eftermiddags-ljuset falla in och jag faller jag med! Faller handlöst för kärleken till huset, till ljuset, till det lilla i min tillvaro här i norr. Ibland behöver jag inget mer än så. Och i vardagsrummet sjunger Peter LeMarc: Det här är min kyrka.

Tillägg: Poeten Quintus Horatius Flaccus (65-8 f Kr), sa i Odes Book I:
Dum loquimur, fugerit invida Aetas: carpe diem, quam minimum credula postero
dvs While we’re talking, envious time is fleeing: pluck the day, put no trust in the future.

Jag undrar här för mig själv vad det är som gör en dag, min dag, bra här på landet?
Är det när jag får gjort tusen saker eller är det när jag slappar och gör ingenting? Är det när människor jag tycker om, hör av sig och vi får prata en stund? Är det när jag får besök och kan koppla av i samvaron? Absolut allt det!
En del människor säger bara åt mig att ta det lugnt. De säger mer sällan uppmuntrande och stöttande ord. Jag tycker inte jag gör för mycket, tvärtom. Jag får inget gjort känns det som en del dagar. Så idag har jag skrivit upp det jag har gjort:
Vaknade, drack te i sängen, gick upp, satt ute på altantrappan och åt frukost, pysslade om mina fötter, duschade, klädde på mig, lade in en tvätt i maskinen, tog kort på Gullefjun, tog fram cykeln, pumpade däcken, cyklade ner till bakluckeloppisen, handlade och pratade med folk där, cyklade hem, tog kort på grejorna, bakade bröd, bar in ved till kaminen, skrev lite på facebook, lyssnade på Sommar, skrapade nya stekpannan, läste klart Rid i natt, grävde ett hål och planterade en buskros, tog fler kort, klippte blommor från flädern, pratade med mamma i telefon, njöt av solen med dörren öppen till trädgården, lagade mat, lyssnade på jazz på tv… tja… kvällen är inte slut än.
Är jag nöjd? Jag är inte helt nöjd måste jag tyvärr erkänna. Jag vill nog göra mer:
Slipa nya altanstaketet, börja grundmåla det, bära mer ved, börja såga ved, såga ner mer träd som skuggar, rensa sly, rensa ogräs i det som ska bli mer gräsmatta, sy nya gardiner till hallen och gästrummet, sätta upp gardinfästen och kanske något mer.

Jag inser det knasiga i det hela. Handlar det om prestation eller skapande? En del av båda antagligen. Gränsen är hårfin. Men jag njuter faktiskt av att få det fint och göra mer av det jag har. När jag är fysiskt utmattad kan jag gå och lägga mig och känna att jag varit igång, på spåret, följt vägen…
En del dagar vill huvudet mer än kroppen. Andra dagar vill kroppen arbeta, men huvudet är inte med. Jag går efter lusten. Och gläder mig åt att ha mer kontakt med den lustfyllda, kreativa sidan i mig igen. Och äntligen kunde jag läsa klart en bok!
Till sist: en dag kan jag inte göra allt det här. Bäst att passa på nu! Jag lever här och nu.

Besöken har rest hem och jag är själv igen. Solen har lyst bakom molnen och det är lite småkyligt ute. Kanske tänder jag en brasa i kaminen ikväll. Det påminner mig om att jag behöver såga mer ved och bära in och fylla på i förråden.
Inte bara ved behövs, utan mat med.
Jag handlade på Ikea i förrgår och köpte nytt tyg till gardiner med glada, röda blommor. Dags att plocka fram symaskinen med då. Och hänga upp gardinfästen i väggen i gästrummet. Här i huset tar jobben aldrig slut.
Jag har städat i bokhyllan och rensat ut några böcker jag inte vill ha kvar. Och fått ut den gamla slitna soffan från vardagsrummet. Vilken bra idé att använda vedträn att rulla den på! Jag är riktigt nöjd med mig själv och fysikens lagar.
Ibland är det dags att göra klart något, ibland startar jag nya projekt. Dags att läsa, tänker jag också. Inte bara hänga eller jobba. Jag hittade Rid i natt av Vilhelm Moberg, i bokhyllan. Den är så spännande och gripande. Så här börjar den:

”Svedjegården stod solrätt med husgavlarna i öster och väster. I vindskidans topp på östergaveln var utskuren en fällehacka, som stack upp en dryg aln över ryggåsen. Det var Svedjesläktens bomärke.
Tvenne morgnar, när mor Sigga öppnat husdörren, hade den stora svarta fågeln suttit på östergavelns vindskiva. Någon slakt hade inte förrättats i gården på lång tid, varför det icke kunde vara någon föda som lockat rovfågeln. Mor Sigga nämnde honom vid hans rätta namn, ramnen, och kastade en handfull linfrö uppåt hustaket för att han skulle flyga. Fågeln satt dock orörlig kvar, med sin huggnäbb böjd. Först när en dryg stund förgått, flög han ropande åt skogen.”

Vilket innehållsrikt språk! Och kommateringen är underbar. Jag läste den några gånger i min ungdom. Är vi i den äldre generationen de sista som förmår att läsa och förstå texten någotsånär? Hoppas inte. Den är värd att läsas om och om igen. Temat är ständigt aktuellt. Om makt och förtryck. Fattiga och rika. Orättvisor och kampen för rättvisa. Att leva i fred eller i flykt.

En budkavle är utskickad genom Värend, den löper genom natt och dag. Den går såsom otaliga budkavlar fordom har gått mellan Värends bönder, rättsols från gård till gård, från socken till socken, från härad till härad. Den är den löpande elden, som genom dag och natt skall kringföras:
Budkavle är utsänd! Budkavle kommer! Budkavle går! Rid i natt!

Sol och värme och goda dagar med barn och barnbarn är bästa dagarna i världen.
Att sitta på nybyggda trappan på altanen, i morgonsolen och äta frukosten.
Att se barnbarnet leka med vatten och hälla och vattna överallt.
Att bada i en sjö och ta emot när barnbarnet hoppar från bryggan.
Att simma.
Att äta Mariekex och dricka egen svartvinbärssaft.
Att sitta på trappan och spela gitarr och sjunga ur min repertoar.
Att baka bröd – verkligen länge sen, en konstform att utveckla.
Att baka och äta bullar.
Att laga mat av det som finns hemma.
Att leva ganska bekymmersfritt och ta dagen som den kommer.
Att prata med någon kär vän då och då.
Att se månen utanför mitt sovrumsfönster på kvällen och natten.
Att kramas och gossa med barnbarnet.
Att få vara med och leka.
Att få vara viktig för någon.

Ja det finns säkert massor mer av det goda livet att skriva om. Men nu har jag inte tid att sitta här. Nu väntar dagen på oss.