Jag åkte till den årliga servicen med min bil och kom hem med en annan. Det var inte planerat. Jo, jag skulle verkligen behöva byta bil. Och att jag blev påkörd förra vintern, var nog det som blev droppen för bilen, den orkade liksom inte komma igen sen.
Och nu fick jag veta att oljetråget var sönderrostat och ett hjullager fram var trasigt. Jag visste att något var trasigt, men tre bilverkstäder struntade i att ta reda på vad som var fel. Ja, jag skriver struntade. Jag hade sagt till och ingen hade kommit på det, förrän nu, när jag skulle dit och samtidigt provköra en Citroà«n C4 på bilhallen bredvid. Inte vet jag om de hade gjort upp det här, men jag åkte därifrån med en nyare bil från 2010 som gått 705 mil, med farthållare och radio som fungerade fint.
Men ack vad svårt att tömma min gamla Nissan Almera. Vi har delat vått och torrt, lycka och olycka i nio år.
Jag gillar inte att byta bil. Jag gillar inte att flytta. Jag vill ha kvar det mesta. Och sånt är ju inte livet. Jag är ingen storkonsument, samtidigt som det jag skaffar är sånt jag vill ha kvar länge. Stövlar, hus, kläder, bil. Saker.
Jag är likadan med relationer som jag tycker om. Inte vill jag lämna dem som jag känner mig trygg med. Eller som tillför mitt liv något som jag behöver och vill ha.
Det är så trist att lämna sin gamla bil, till okända öden. Jag hoppas nu att allt blir fixat, en bilfirma har resurser som jag inte hade. Och jag fick låna pengar, tack, och nu rullar vi ut på nya äventyr, min nya bil och jag. Dock ingen bluetooth. Det hade ju varit en kul leksak. Den har dessutom samma bokstäver på registreringsplåten, som jag har i mina förnamn. Konstigt. Jag gick på det. Lättlurad. Eller hjälpt till en säkrare bil, än den jag hade. Vilket som.

Vi skal ikkje sova bort sumarnatta
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
ho er for ljos til det.
Då skal vi vandra isaman ute,
under dei lauvtunge tre.

Då skal vi vandra isaman ute,
der blomar igraset står.
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
som kruser med dogg vårt hår.

Vi skal ikkje sova frå høysåteangen
og grashoppespelet i eng,
men vandra i lag underbleikblå himlen
til fuglane lyfter veng.

Og kjenna at vi er i slekt med jorda,
med vinden og kvite sky,
og vita at vi skal vera isaman
like til morgongry.

Aslaug L Lygre & Geirr Tveitt

I affären är tårtbottnarna slut. Jag orkar inte jaga runt, så jag bakar en rulltårtebotten. Tårtan räcker till fyra. Jag får äta för fyra. Den kommer hålla i morgon också. Två idag och två i morgon. Om jag inte får besök såklart. Då delar jag med mig av den.
Tårtan är fylld med krusbärmarmelad, nygjord och hemgjord av egna krusbär. Så ett lager mosade jordgubbar och vaniljkräm. Grädden är blandad med riven mandelmassa. Och överst riven choklad med några jordgubbar.
1/3 av jordgubbarna i lådan var bara att kasta. 15 kr bort i soppåsen. Men ok, hur ofta köper jag jordgubbar? En gång om året högst.
Så gjorde jag lökpaj, det var det enda jag längtade efter. Sillen får jag ta i morgon.
Inspirerad av bakningen, fortsatte jag att vara bagare. Medan solen gick ner bakom träden, bakade jag bröd av dinkelmjöl. När bakade jag bröd sist? (förutom scones) Gott var det.
Jag är mätt och trött, denna midsommarnatt. Vad hjälper det att det är ljusaste natten på hela sommaren? Jag vill sova. Nu. God natt!

Snuvig – typiskt – går jag här hemma och städar. Solen skiner, men jag städar. Ur led är tiden.
Ugnen behövde få en skurning. Och sen såg jag smutsigt kakel ovanför diskbänken. Och varför inte skura runtom spisen och bakom. Och golvet, lika bra att ta en omgång där med. Så var jag igång. Det var enkelt att börja. Svårare att sluta. För medan jag höll på, var det lika bra att titta i skåpen och ta bort onödiga saker och leka Vad ska bort?-leken. Men de tre sista skåpen, de får vara till en annan gång, för till sist tog energin slut.
Nu har jag börjat packa sommarsaker. Bra att ha-saker. Behöver-saker. Så lite som möjligt-saker. Blommor, har för många i år. Böcker, väldigt få och tunna. Kanske en eller två. Mat-saker. Lite favoritkläder-saker.
Och under tiden nyser jag. Allergipiller, kan det vara något? Hellre allergisk än förkyld.
Dominobrickorna faller och jag blir klar med det ena och det andra. Några brickor har jag ingen kontroll över. Hoppas andra sätter igång med sina brickor nu. Hög tid att spela klart, så att något nytt kan börja. Till exempel att ligga på gräsmattan och titta på moln. Den leken kan gärna få börja nu.

På facebook såg jag ett tänkvärt inlägg: gör dig av med 100 saker under ett år!
Jag tänkte att det är väl ingen konst. Det klarar jag på ett par veckor. Men ack vad jag bedrog mig. Så enkelt är det inte. Och köper jag nytt och ersätter det jag har tagit bort, tja, då räknas det inte. Annars vore det enklare.
Först skrev jag upp det jag tog bort, men det kändes för jobbigt. Nu har jag en kasse i hallen, där jag bara lägger ner det som antingen ska slängas, säljas, eller ges bort. Så får jag hålla räkningen med en kasse i taget.
Nu går jag igenom rum för rum. Tittar i skåp, bokhyllor, lådor. Vad använder jag? Vad har jag en bindning till? Vad är mig helt likgiltigt? Vad är trasigt och slitet? Många frågor är det. Och det mesta vill jag ha kvar. Konstigt nog. Jag som trodde jag hade massor av saker att göra mig av med, hade fel. Men på ett år kanske jag kan klara det. Jag är absolut övertygad om att jag kan avstå från hundra saker i mitt liv. Annars vore det illa. Materialist vill jag inte vara. Bara med en del saker.

Äntligen! är jag klar med min tredje PIM-stjärna! Det har tagit sin tid och det brann i knutarna, eftersom projektet skulle avslutas. Jag har haft mycket ont i magen för det här. En både rolig och utvecklande uppgift, som har varit krävande. Nu är jag klar! Toppen! Tjoho!
PIM är en satsning från Skolverket, för att personal och chefer i skolan ska utveckla sina praktiska it- och mediakunskaper. Det finns upp till fem stjärnor. Jag behöver bara ha tre och kunna:
– göra en inbjudan med bilder och med olika textstorlekar och redigerat på ett trevligt sätt. Att kunna låsa fast bilder minns jag att jag lärde mig. Då.
– göra en powerpointpresentation med bilder och ljud.
– göra ett bildspel, redigera det, spela in ljud, lägga till musik, göra en startbild med ett bildredigeringsprogram. Det kunde handla om ett pedagogiskt minne.
Åååååå, så skönt att äntligen vara klar. En nästan treårig cirkel är sluten. Tre cirklar i den stora cirkeln är gjorda.
Nu kan jag gå vidare med mitt liv och vara fri att göra vad jag vill med mina kunskaper. Jag är glad för det jag kan nu. Jag är absolut inte fullärd. Jag har bara skrapat på ytan av något, som möjligen kan fascinera en del människor som gillar teknik och media.
Jag kan lägga en ram runt en bild till exempel nu. Här är en bild på min fina kissemisse, som jag saknar jättemycket. Bäst att öva mig så jag inte glömmer bort vad jag lärt mig…

Lycka är att ha en liljekonvaljebacke.
Lycka är att se liljekonvaljerna blomma.
Lycka är att känna den berusande doften av liljekonvaljer.
Jag är lyckligt lottad som får njuta det här.

Jag letar efter ordet som bäst kan förklara hur det var att för tredje gången vara med och sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Tacksamhet? Lycka? Energi? Nej, inget av orden täcker känslan jag är fylld av. Ordet finns nog, men jag kan inte finna det just nu. Jag kommer kanske på det senare.
Jag var med på uruppförandet 2004, CD-inspelning 2005 och så nu idag 2 juni 2013.
Att jag hade en röst att sjunga med var också underbart. Å, det var mäktigt. Jazztonerna i musiken svänger och orden i sångerna rymmer djup, mänsklighet och närhet.
Det här kommer jag leva på länge, länge.
Här är jag bredvid skaparen av verket, Boo Egebjer. Som sagt, vilket ord täcker upplevelsen… hm… stort? STORT var det!
Ordet jag söker är benådad. Jag känner mig fylld av nåd. Välsignad. Så.
När får jag sjunga den igen? Jag längtar redan!

Va! Är det redan söndag igen? Nu går dagarna så snabbt, så jag inte ens tar mig tid till att tänka på att skriva. Kanske lika bra det med, skönt att ha annat att göra med.
Jag har varit i skatteskrapan i veckan. Inte för att betala skatt eller så, men för att gå på baren där. Högst upp, på våning 26 finns Himlen.

Vilken fantastisk utsikt, om än det var en mulen, kulen dag. Dit går jag gärna igen. Men maten var dyr. Den åt jag inte. Och ett glas vin för 85 spänn, blev jag bjuden på, av min vän. Tja, hälften är väl då utsiktskostnaden.
Och idag går jag till kyrkan för att sjunga S:t Eskilsmässan. Kanske kommer jag till himlen igen då.

Söndag, söndag. Vaknar tidigt som jag brukar göra. Går bara upp för att väga mig.
Idag visar vågen ännu ett hekto mindre. Så bra! Kommer jag ner till en ny kilosiffra i morgon tro? Hoppas.
Jag är en viktväktare som tagit semester i flera år. Under våren har jag insett att semestern är slut nu. Jag behöver komma ner i en mer hälsosam vikt. Ibland är det annat som behöver göras innan. Och det har jag gjort nu. Motiverad och inspirerad är jag på väg, igen. Sommaren blir en utmaning. Det blir nog ingen rosévinssommar, det är bäst att inse det redan nu. Men glass är ok. Och små chokladpuddingar. Och en och annan Tupla om jag hittar det. Absolut scones med russin i. Och små tablettaskar med viol.
Dagens planerade båttur blev inställd p g a regnet. Vädret är inget vi råder över. I morgon simning. Då är det ok med vatten. Till och med en förutsättning.
Jag tycker inte om när andra ställer in och lämnar återbud. Så det är bäst att jag själv lever upp till att göra det jag lovat. Hoppas jag är sån oftast. På tisdag till kören. Gode Gud låt min röst bli mer stabil. Att återigen lämna återbud till körövningen är helt otänkbart. Konsert på söndag. S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med på uruppförandet 2004. Såklart vill jag sjunga den igen. I ett himmelskt lyckorus.

En arbetsvecka har gått och jag är trött, så trött och har ont. Inte är det så kul att jobba då. Tack och lov är det inspirerande att träffa barnen i skolan och då kan jag glömma bort en stund, att jag har ont. Men hemma kommer värken igen med förnyad intensitet. Jag har väl inget inspirerande liv här hemma kantänka. Diska. Sova. Ligga och titta på tv i soffan. Njä. Det är inte tillräckligt avledande.

Idag åkte jag och handlade en ny baddräkt. Men jag är inte säker på att det är min rätta baddräkt jag köpte. Jag ska nog ta en till tur i affärerna i morgon. Det är ett viktigt inköp. Den ska hålla i tjugo år, som den gamla gjorde. Fast då har jag inte simmat i badhus på fem år. Men nu är det dags, jag har börjat simma igen! Nå, simma och simma… Jag är som en ko i vattnet än å länge. En gång i tiden kunde jag. Men det var då det. Det var i alla fall härligt att vara i vattnet.

En annan inspiration som är som uppåttjack är att sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med och sjöng den i kyrkokören, på uruppförandet i S:t Eskils kyrka i Handen 2005, på den tiden jag hade ork och en sångröst. Nu får jag vara försiktig och inte överanstränga mig. Förkylningarna avlöser varandra och jag hade nog halsfluss nyligen. Men jag vill verkligen vara med och sjunga den igen.

I går var jag på ett föredrag i kyrkan om ökenmässan. Så spännande. Prästen Gunnar Lind, från Högalidskyrkan, gjorde en jämförelse mellan kyrkans liturgi och barnens lek. Båda behöver tas på största allvar. Jag ska gå på en ökenmässa, helt klart. Jag behöver leka mera. Lek är också inspirerande.
Här är inspirerande blommor från 14 maj. Jag vill också ha en sån blommande kulle.

Idag var jag på begravning av en kär och nära vän. Hur kan vi människor överleva sådan smärta att mista den som är oss kär? Jag förstår det inte. Och ändå gör vi det på något sätt. Jag känner hur tom jag blir inuti. Jag saknar honom. Jag pratar med honom, fast egentligen pratar jag mest med mig själv.
Jag fick intala mig själv att gå. Jag ville smita. Göra något annat. Jag fick säga till mig själv, som jag har sagt till andra, som tvekat att gå på begravning:
– Gå! Det brukar kännas bättre efteråt.
Jag vet inte om det är så nu. Inte än.
Eftersom dagen idag var så varm och strålande, i vitsippstid och lövsprickning och skir grönska, ville jag ut och göra något mera på kvällen. Jag åkte till kyrkogården där jag har en grav att sköta om. När jag rensat bort lite ogräs och städat upp runtom, gick jag en spankulerande tur genom raderna av gravar. Jag såg namn jag kände igen. Namn jag inte kände igen. Hur olika kan gravar se ut! En del nyare gravar visar ett porträtt, av den förr så levande människan. Funderade också på hur det blir om alla strör askan i havet. Hur kommer vi få ihop våra rötter och få hjälp att minnas de människor som fanns i vår uppväxt – föräldrar till våra vänner, syskon till våra vänner, vänner, våra lärare, affärsägare, författare, vår egen familj och släkt. Det blir helt klart svårare. Kommer döden kanske på ett större avstånd då, när ingenting i denna världen längre påminner om dem som lämnat denna världen? Är de inte helt borta och döda, när de istället finns strödda omkring oss, i hav och natur?
Det gör inte ont att se graven som jag sköter om och att minnas de döda. Människorna där som levt, är borta sedan länge och jag känner ingen sorg längre över att de är i skugglandet. Sorgen är här och nu. I påminnelsen om min egen dödlighet. I smärtan över att bli kvar och lämnad. I tomrummet min vän lämnar efter sig, i mig och andra.
Jag är glad över att ha en grav att gå och kontemplera vid. Att gräva lite i jorden och göra fint. Att ha omsorg om graven. De dödas gravar är en del av mina rötter, som jag kan stanna till vid och ordlöst bara vara.
Kära vän, förut saknade du mig. Nu får jag sakna dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Tack för alla goda spår du lämnade kvar.

Mat har inspirerat mig den sista tiden. Jag håller dels på spara in på matpengarna och handlar så lite som möjligt och tar av det jag har i frysen, och dels äta så att jag går ner i vikt snabbt, utan att försaka alltför mycket.

En fredagkväll utan godis, går det? Nej. Jag fick fundera en stund innan jag kom på vad jag kunde göra för lagom-nyttigt.

Så här blev DANAS FREDAGSÄPPLE:
Jag skalade ett äpple, tog bort kärnhuset, skivade äpplet och la det i stekpannan i lite margarin.
Hällde på lite brunt strösocker, väldigt lite.
Och sen en halv tesked honung.
Och sist kanel.
Sen vände jag på bitarna och la på ytterst lite riven mandelmassa – jaja… jag ville testa och jag ÄR en sockerbagare.
När det stekt klart på låg värme, tog jag och smaskade i mig det hela ihop med ekologisk keso.
Mumsigt var det. Kan inte ha varit fler kalorier är i onyttigt godis tänker jag. Bild på det hela tänkte jag inte på att ordna. Men jag kommer göra om det här. Det var så himla gott!