Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man.

Jag tycker det är så sorgligt med alla matvarningar som kommer, slag i slag. Och att de har uppmätt höga miljögifter i en bebis blod, är bara så hemskt!

Än sen då, kanske någon tycker? Inte jag.
Idag räcker det inte att äta vanlig mat som vi alltid har ätit och mått hyfsat bra av. Nu kommer larmrapporter om gifter i östersjöfisk, köttet är inte att lita på vad det står på förpackningen, en del frukter ska man bara undvika helt hur gott de än smakar, för de innehåller farliga halter av bekämpningsmedel.
Numera går det inte att låta smaken avgöra om det är ätligt eller inte, köttet är manipulerat, vindruvor är till exempel något att undvika. Mycket giftrester finns kvar i dem. Fisk som är så nyttigt, är inte för barn att äta mer än ett par gånger om året, om de kommer från insjöar och Östersjön.
Vad är det här för värld vi har? Är det så jag vill ha det? Nej! Och ändå säger jag inte nej till sånt som förstör miljön, plaster och farliga medel i kläder och datorer, mobil och bensinbil. Listan kan göras lång.
Jag tycker inte att jag ska behöva laga särskild mat, bara för att den vanliga maten är så dålig. Jag vill laga vanlig mat med vanliga livsmedel. Den möjligheten finns kanske än idag. Jag köper ekologiskt så mycket jag kan. Jag lagar till maten i järnpanna istället för teflonpanna, jag lagar maten från grunden, istället för att köpa färdigmat. Jag köper svenskt kött. Inte rött kött särskilt ofta. Helst svenska grönsaker och frukter om det finns.

Jag har ont i magen precis nu. Något jag har ätit har nog inte varit bra. Men vad? Det syntes inte utanpå att det var dåligt. Kanske kände jag en lukt, när jag tänker efter, men lyssnade inte på det.
Mat går att äta även efter sista bästa förbrukningsdagen. Det är inte det som är farligt. Det är dags att öva upp mina sinnen så gott jag kan. Se, lukta, smaka. Köpa ekologisk mat. Det är ingen garanti, men bättre än att chansa. Undvika östersjöfisk. Och laga mat från grunden. Barnen kan inte välja vilken mat de får, det måste vi som lagar maten ta ansvar för. Och har de redan nu höga gifthalter i sig, måste vi verkligen se till att de inte får högre halter. Gifterna stannar kvar i kroppen. Påverkar fortplantningsförmågan, ökar fetmarisken och är cancerframkallande bland annat. Det här är bara början.
Och nej, maten är inte det enda som är ”smittat”. Också kläder och lakan är giftiga. Inte bara snygga. Osynligt sveps vi in i en bedräglig värld.
Det är dags att börja reagera. Matuppror! Kläduppror! Var är massrörelserna som fanns på 70-talet? Var är alla upprörda människor? Sönderstressade? Datoriserade? Förkrympta? Trötta? Uppgivna? Så fruktansvärt rädda, så vi stänger av? Antagligen.

Jag tror jag behöver hitta något nytt att lägga energi på. Vad då månntro?
Matlagning? Motion? Mode?
Eller ska jag ta upp något gammalt ur verktygslådan?
Dikta igen? Sjunga igen? Gräva i trädgården igen?
Eller kanske något helt nytt?
Lära mig dyka? Lära mig dansa tango? Eller något som jag fortfarande är oviss om?

Jag tror jag väljer något från varje.
Vill motionera igen, så fort jag blir frisk. Lovar! Cykla och simma!
Och snart börjar gräva-säsongen i norr. Och jag kan redan nu gå ut och gräva lite i min rabatt här.
Och så väntar jag med spänning på det ovissa. Kan bli vad som helst.

Och mitt skrivande i bloggen då? Tja… Nästa år har jag bloggat i tio år. Kanske dags att sluta och göra annat. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så. Jag behöver goda och spännande förändringar i mitt liv.

Vem skickar blommor till mig? Det är dagens mysterium. Det är inget jag som Misa, är bortskämd med alls. En blomsteraffär ringde och frågade om jag är hemma i morgon, för de kommer leverera blommor till mig. Va? Jag fyller inte år. Jag har ingen namnsdag.
Är det en uppmuntran från någon av mina vänner? Nog finns det en som skulle kunna det…
Eller är det syrran? Hon köper faktiskt blommor till mig ibland, om jag firar något.
Har jag vunnit något pris? Fast vad skulle det vara för tävling i så fall?
Är det någon som vill be om ursäkt kanske?
Å så spännande!
Antagligen är det inte alls som jag tror. Men jag tycker om blommor, så jag gläder mig till det och uppskattar det här jättemycket.
Vem, vem, vem skickar blommor till mig? Fredag eftermiddag vet jag bättre.

Ur Misans klagovisa
”Och om jag vore vacker, min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon, som vore stor och rik,
tillsända mig en ros, i cellofan, från en butik.”
av Tove Jansson

Jag är hemma och sjuk fortfarande. Orkar i en plötslig inspiration städa lite i fem kökslådor och det är stora framsteg ska jag säga. Har nog inte gjort det ordentligt på flera år. Dags nu.

Lite feng shui-städning? Njä… Några sentimentala saker vill jag ha kvar.

När jag städat klart och beundrat lådornas glans, tar jag tag i nästa städ- och sorteringsbehov: hitta viktiga papper, som jag behöver ha, i mina pappershögar.
Och så när jag sorterat i högarna, ligger det en ett par månader gammal inköpslista kvar och skräpar. Jag läser:
hallonsaft
flädersaft
broccoli
tumstock
öronmojs

Hahaha… ja och jag behöver köpa allt det igen! Men vad menade jag med öronmojs? Har ingen aning. Det som lät så smart då, har jag glömt nu!

Nu, när jag återigen är däckad av virus och förkylning och väntar på att bli bättre eller sämre, tittar jag på Svt och deras Öppet arkiv
Fantastiskt att de har släppt på en massa gamla tv-program. Rena nostalgitrippen. Igår såg jag Ärliga blå ögon. Kanske inte helt med full uppmärksamhet, eftersom jag är sjuk, men ändå.
Och idag, vad ska jag hitta på då att se? Ingen aning. Jag får botanisera lite.
Ont i halsen har jag så jag blir galen. Svårt att sova. Svårt att hosta. Svårt att svälja. Kanske utvecklar det sig till halsfluss. I så fall får jag medicin på fredag. Annars är det bara att härda ut och ta smärtstillande, hostmedicin och halstabletter.
Och längta efter att bli frisk och kry och hokus, pokus så försvinner alla krämpor och allt blir helt toppen. Alla omkring mig mår finemang och ingen dör. Min gestaltfirma växer och jobbet i skolan är toppen och jag vinner på Lotto och kan resa runt i världen och utforska den. Visst kunde det vara så!
Men just nu är det som det är. Sjukdomar och krämpor finns i min värld och runtom. En kär vän har gått vidare till evigheten. Jag har (nästan) halsfluss. Men jag har annat som är gott. Håll fast vid det! Ja, det gör jag. Och tittar på Öppet arkiv och njuter gamla tider.
Din stund på jorden av Vilhelm Moberg, känns förresten passande att se idag.

Söndagsvila. Söndagssol. Söndagsdeklaration. Ingen vila riktigt då. En del bekymmersrynkor har jag, för att få in siffrorna på rätt ställe. Momsdeklarationen värst. Jag missar att fylla i siffror i rätt ruta och förstår inte. Har ingen mall från förra året att gå efter heller. Jag ringer till söndagsöppna Skatteverket sen. Ingen vila där heller.
Det är underbart att ha trådlöst internet. Andra dagen. Ingen trängsel nu vid usb-portarna på datorn. Jag gillar Mac, men det är mig en gåta hur de kan lägga båda usb bredvid varandra, så att de krockar om jag behöver använda båda. Alla teknikutvecklare har nog trådlös uppkoppling och behöver inte använda båda usb samtidigt.
Till slut, med trådlös uppkoppling, fungerar e-legitimationen från Nordea på Skatteverket och det är tur det. Och tur är det verkligen när det fungerar. Händer inte alltid. Nordea och Mac gillar inte varandra. Jag gillar inte Nordeas sladd och kort för legitimering. Och Nordea och SBAB är inte heller vänner. Dit är dörren stängd med e-legitimationen från Nordea. Jag kommer inte ens in på Nordea med deras egen e-legitimation… Det säger ju allt!

Och nu spelar jag Sà¸ndag i april med Anne Linnet. Finns inte på youtube. Finns bara här hemma hos mig. Dagens låt…. mmmmmmm! Sà¸ndag i april…. hela dagen!

Det är en sån vacker dag idag. Solen skiner och det osar av vår. Temperaturen går upp över tio grader.
Nu kan jag ha fönstret öppet i sovrummet utan att vara rädd för att kisse ska ramla ut. Jag har hellre katt, än öppet fönster. Och nu är det som det är. I morse kuttrade duvor utanför. Inget mysljud för mig. Måsarna skränade. Det kan vara ett mysljud om jag blundar mig tillbaka till Skagen. Nu hörs lite bollspark från fotbollsplanen och trafikljud då och då. Lite fågelkvitter hörs minsann också.

Planen för dagen har ändrats. Så var det igår med. Det är utmanande att vara i det. Att leva själv, är att vara beroende av andra, precis som det är för andra som lever tillsammans med någon. När jag gör upp planer, så litar jag på att det blir så. Jag ska nog inte göra det, utan bara glädja mig åt det som är. Lättare sagt än gjort, vill jag också tillägga.

Igår gick jag istället ut utanför porten, till min lilla plantering, vid staketets början. Jag rensade och sopade bort grus från gatans vintersnö, också runt trädet. Plötsligt kommer det en liten, gammal dam fram till mig och ler och säger på pitedialekt:
– Å vad jag också skulle vilja hålla på.
Och hon fortsätter:
– Vet du att man ska le tre gånger varje dag till någon?
Nej, det visste jag inte att det var så. Vi fortsatte att prata och till sist reciterade hon en dikt för mig, om möten.
Om dejten hade dykt upp igår, hade jag missat mötet med Nanna.
Vad kan så den här dagen bjuda på när lunch- och promenadvännen är sjuk? Tja… jag får se vad jag hittar på. Vare sig jag väljer att stanna inne eller gå ut, så har dagen redan börjat. Jag har duschat och strax bloggat klart och sen ska jag äta frukost.

Isen ligger fortfarande på sjön. Vinterns isbana syns ännu.
Igår var jag på väg ut på rutten is. Idag stannar jag hemma.

Idag till solen och dagen lyssnar jag på Joni, som vågar ge ut det som är hon. Min favoritsång som jag lärde för länge sen, på högstadiets engelskalektioner första gången. Inte visste jag att det var hennes sång då. Då var det Judy Collins som sjöng den, om jag minns rätt. Men här är en inspelning med Joni, i egen hög person.

I really don’t know clouds, love, life at all….

Jag ville läsa Vägmärken av Dag Hammarskjöld och beställde den på nätet. Trodde jag. Istället kom häftet Vägmärken och vägmarkeringar. Så snopet. Och överraskande knasigt kul.
Nu har jag köpt boken på ett antikvariat istället, det känns faktiskt rätt med en gammal bok, en förstaupplaga i tredje tryckningen. Kallas det då verkligen för en förstaupplaga förresten? Fyrtioåttande – sextiotredje tusendet. Tryckt 1963.
Redan på den tiden särskrev de tydligen. Titeln har inget bindestreck. Den sista upplagan från 2005 har det. Bra det!

Konstigt nog har jag inte läst den tidigare. Nu är det dags. Jag läser lite här och där, bläddrar i den från början till slut. Allt är inte enkelt och lättillgängligt. Det märks att han var en tänkare, han vände och vred på sina maximer, små berättelser och dikter. Jag kan inte låtsas att jag förstår. Det som verkar enkelt i första stund, blir något annat i nästa.

”Tystnaden är rymden kring varje handling och varje samliv som människor. Vänskapen kräver inga ord – det är en ensamhet befriad från ensamhetens ångest.”

”Är icke tomheten när larmet tystnar den rättvisa belöningen för en dag ägnad åt att hindra andra att negligera dig?”

”Tiden rinner undan, anseendet växer och dugligheten sjunker -.”

”Den lilla grabben tar ett par skeva skutt på ett ben, utan att ramla. Och fylls av beundran för sin duktighet, dubbelt stark eftersom det finns åskådare. Blir vi någonsin vuxna?”

”Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka?
Dessa anteckningar-? De var vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad. Och så har de förblivit. Men ditt liv har ändrats och du räknar nu med möjliga läsare. Kanske du rentav önskar dig dem? För någon kan det dock få betydelse att se en ödesväg om vilken den levande ej ville tala. Ja, men endast om dina ord har en ärlighet över fåfänga och självbespegling.”

Jag både ler och förundras över orden och undrar över denne mans ensamhet, pliktkänsla, närvaro, tankar om döden och samtal med Gud. Önskar att jag kunde få kontakt med honom, vara nära en stund och andas tillsammans i ett ordlöst möte.

Ikväll har jag ont i knäet, vad har jag gjort mer än gått? Och så börjar jag bli förkyld igen. Rullar fram tröst:

De är gjorda efter ett klassiskt recept på chokladbollar, snott från Arla, som snott det från ”annan källa”. Ändringar gjorda av mig.

100 g rumsvarmt smör eller margarin
1 1⁄2 dl strösocker
3 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 msk kaffe eller annan valfri god vätska
5 dl snabbhavregryn eller vanliga, ta vad du har

Rör ihop smör och socker. Använd gärna elvispen. Rör i kakao, vaniljsocker, vätskan och havregryn. Forma runda bollar och rulla dem i kokos, mandel eller sesamfrön. Förvara i frysen eller kylen. Eller ännu bättre, ÄT UPP DEM!

För länge sen lyssnade jag mycket på irländsk folkmusik och reste till Irland några gånger för att lyssna på musiken och sjunga på pubar. Vi lyssnade på Paul Brady med. Här är en av hans bästa låtar. Och filmen visar handlingen och fördjupar sången, gjord med humor och mot krig. Jag längtar tillbaka till Irland när jag ser och hör den här.

Arthur McBride

Oh, me and my cousin, one Arthur McBride
As we went a-walking down by the seaside
Now, mark what followed and what did betide
For it being on Christmas morning…
Out for recreation, we went on a tramp
And we met Sergeant Napper and Corporal Vamp
And a little wee drummer, intending to camp
For the day being pleasant and charming.

”Good morning! Good morning!” the sergeant did cry
”And the same to you gentlemen!” we did reply,
Intending no harm but meant to pass by
For it being on Christmas morning.
But says he, ”My fine fellows if you will enlist,
It’s ten guineas in gold I will slip in your fist
And a crown in the bargain for to kick up the dust
And drink the King’s health in the morning.

For a soldier he leads a very fine life
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And always lives pleasant and charming…
And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he’s constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning.”

”But”, says Arthur, ”I wouldn’t be proud of your clothes
For you’ve only the lend of them as I suppose
And you dare not change them one night, for you know
If you do you’ll be flogged in the morning.
And although that we are single and free
we take great delight in our own company
And we have no desire strange faces to see
Although that your offers are charming
And we have no desire to take your advance
All hazards and dangers we barter on chance
For you would have no scruples for to send us to France
Where we would get shot without warning”

”Oh now!”, says the sergeant ”I’ll have no such chat
And I neither will take it from spalpeen or brat
For if you insult me with one other word
I’ll cut off your heads in the morning”
And then Arthur and I we soon drew our hods
And we scarce gave them time for to draw their own blades
When a trusty shillelagh came over their heads
And bade them take that as fair warning

And their old rusty rapiers that hung by their side
We flung them as far as we could in the tide
”Now take them out, Divils!”, cried Arthur McBride
”And temper their edge in the morning”.
And the little wee drummer we flattened his pow
And we made a football of his rowdeydowdow
Threw it in the tide for to rock and to row
And bade it a tedious returning

And so to conclude and to finish disputes
We obligingly asked if they wanted recruits
For we were the lads who would give them hard clouts
And bid them look sharp in the morning.

Oh me and my cousin, one Arthur McBride
As we went a walkin’ down by the seaside,
Now mark what followed and what did betide
For it being on Christmas morning.

När jag är hemma i lägenheten tänker jag på ett sätt om vad jag vill göra i fritidshuset. Och när jag är i fritidshuset tänker jag helt annorlunda om hur jag vill göra med sakernas tillstånd, när jag kommer hem. Idéerna är inte fasta och jag ändrar mig hela tiden utifrån var jag är. Då händer ingenting med mina planer om det ena och det andra. Tänk om jag kunde vara tankekonstant i alla fall en gång…!
Videkissarna har i alla fall ingen diskussion med sig själva om de ska slå ut eller inte, vad jag vet. De kommer fram, oavsett hur kallt det är verkar det som. Fina, mjuka, ulliga, gulliga. Och har de bara startat, så kommer säkert resten av våren också, även om den tvekar, precis som jag.

För övrigt drömde jag en rolig dröm i natt. Jag mötte Ingvar Storm igen och frågade vad han tänkte när han fick mejlen från mig. ”Jag tänkte bara att du är ju lärare…” Och sen började jag storskratta vid tanken på sista På minuten, när Helge sa att folkdomstolen skulle avgöra till Pias eller Hans fördel. De ropade ja för att Pia skulle få fortsätta. Och Helge sa överraskande direkt ”Hans” istället.
Ingen ambivalens där inte!

Så här lång tid kan det ta innan jag kommer till skott: Jag köpte en spegel för tio-elva år sedan. I förrgår bestämde jag platsen där den skulle passa att hänga. Igår hängde jag upp den. Det hade nog gått snabbare om det funnits krokar bakpå. Nu fick jag ordna det först. Det tog tre minuter. Eller fem. Eller tio-elva år. Hur jag nu räknar…

Ena dagen solar jag i snön på altanen. Nästa hjälper jag gubben Tö.

Staketet runt altanen ska bytas i sommar och plötsligt får jag idén att göra en trappa i kortänden. Där blir det jättebra att sitta på morgonen i solen med tekoppen. Jag bubblar av skratt! Varför vänta på hantverkaren? Fram med kofoten! Och sen motorsågen! Och sist ringa till hantverkaren och önska ett besök till våren. Underbart att ha idéer. Underbart med lust. Underbart att ha ett hus att leka med.

Påskhelgen är slut. Solen skiner. På väggen syns regnbågens färger i ljusets brytning från det lilla prismat som hänger i fönstret. När jag är uppmärksam, ser jag det på olika ställen i rummet. Om jag inte är uppmärksam, går det mig förbi, trots att färgerna finns där.
Att ljuset innehåller så mycket färger är en ständig förvåning. Rumi sa:
”Never lose hope, my heart, miracles dwell in the invisible.”

Så kan det vara att gå i terapi, för att få hjälp att hoppas! Plötsligt förändras något, jag ser ljuset igen och livet blir lättare. I ljuset finns en hel värld av färger. Och ibland kan jag prata med mitt hjärta och påminna mig om precis det här:
”Förlora aldrig hoppet mitt hjärta, mirakler bor i det osynliga.”

Och när våren dröjer ute, har jag vår inne istället! Pärlhyacinterna blommar ihop med tulpanerna. Jag har min vår inne att titta på och meditera till. Lugnet i hjärtat breder ut sig och jag andas lättare. Mirakler är precis så här. Växtkraft.

Igår morse var träden fulla av rimfrost. Mina björkar var så vackra.

Idag var det så här. Och björkarna lyser i solen mot den blå himlen.

Idag var solen här prick hela dagen. Inte ett moln på himlen! Jag satt ute och solade och gick en kortare promenad, långsamt och njutande. Vattnet som smälter här har ingenstans att ta vägen, så på en del ställen var det sjöar på vägen. Jag hjälpte gubben Tö att hacka bort lite snö på altanen med.
Just det långsamma har präglat dagen. Bredbandet går sakta, för 3 säger att jag för andra gången denna månad överskridit mitt konto och jag fick nu välja på att köpa nytt eller ha det sakta två dygn månaden ut. Jag hade redan köpt till 10 GB så jag valde långsamt och det är ansträngande. Tur att det är ny månad i morgon!

Jag somnade på soffan två gånger i rad i eftermiddags. Det brukar inte hända. Hoppas jag kan sova i natt. Jag tyckte det kändes konstigt att klockan var åtta på morgonen. Jag brukar inte sova så länge. Fast den var ju egentligen bara sju. Och jag visste inte om datorn och mobilen hade ställt om sig. Jag fick ringa fröken Ur. I tidningen läser jag att trettio människor dör pga omställningen till sommartid. Jag tycker det verkar sorgligt att folk dör av stressen att ändra tiden. Jag har inget behov av sommartid. Jag är för långsamheten. Och jag vill låta tiden gå som den ändå gör. Men det är inte i mina händer. Jag får anpassa mig, jag med. Annars kommer jag för sent till jobbet.