Så är hösten här och jag har plockat lite svamp. Kylan kommer närmare och in i huset. Idag satte jag tillbaka innanfönstren i köket. Putsade och fixade. Då var jag i alla fall varm. På kvällarna tänder jag en brasa i kaminen och låter den brinna under kvällen. Då behöver jag inte ha några element på i vardagsrum och kök under natten. Men i sovrummet får jag ha elvärmen på, annars kunde jag nog inte sova alls.

Det är något med hösten som både är vackert och sorgligt. Till och med mamma sa att det kändes sorgligt när löven föll. Men det är så det är. Annars blir det ingen ny vår. Om det nu blir det med tanke på läget i världen.

Plötsligt på söndagskvällen lyste solen. Sunday! Äntligen!

Väderprognosen visar annars grått, moln och regn för hela veckan. Det är ok. Då kan jag göra saker inomhus. Eller inte.

Jag har börjat släktforska igen, det går i vågor. Nu ville jag hitta Lockmans torp. Jag hittade det inte i boken här i alla fall. Där fanns tusentals hus, men varken mitt eller Lockmans torp.

Jag fann platsen för torpet enligt en gammal karta, men husen som syns här, brändes ner av brandkåren för en tjugo år sedan. Undrar om de dokumenterade husen innan de brändes ner? Ska ringa och fråga imorgon.
Flygfotot visar ett boningshus och en ladugård. Enligt en granne var det en stegfabrik där. Kvar finns lite stenar och verktyg i järn. Dessutom syntes det på marken var boningshuset stod. Här bodde en båtsman, hans fru och dotter. Johan Johansson Lockman, Sara Larsdotter, Kajsa Johansdotter och Karin Andersdotter, från Saras första gifte. Frun var innan dess gift med båtsmannen Anders Johansson Lockman. 1700-tal. Alla som bodde där fick heta Lockman, för enkelhetens skull. Johan skulle till Stockholm för att öva. Han gick dit, vem vet hur lång tid det tog… 1,5 månad? Och sedan dog han på Skeppsholmen. Det är väl därför jag gillar att släktforska. Människoödena griper tag i mig.

Det finns flygfoton över mitt hus också, ganska nytaget. Det visar hur tomtgränserna ser ut också på ett ungefär. Det är spännande att titta på; det är avslöjande. Jag kan se hur Finlands vita ros hos mig blommar. Och annat. Jag har ännu inte hittat de historiska kartorna på Lantmäteriet. Det kommer jag väl göra så småningom.

Jag skriver och tänker, tänker och skriver mer. Ändå kommer jag inte fram till något bestämt. Idag hände det! Jag skrev som det var och det är en viktig insikt, som jag säkert vetat innan, men glömt.

Jag gör det jag inte vill.
Jag gör inte det jag vill.

Så enkelt kan det vara. Eller svårt.
Nu vet jag det. Tills jag glömmer det igen.

Mitt älskade styrketräd.

The void.

Kära vännen Meit Backman har målat nya tavlor till glädje för alla som ser dem.
Jag blev helt överraskad när Meit förärade mig en av sina fina målningar, Den blå hästen.

Idag blev jag och många andra helt förundrade över hennes första fågeltavla, med två fåglar. Så bedårande vacker. Är det färgerna? Formen? Uttrycket i bilderna som berör? Allt!

Med tillstånd från konstnären finns de nu här.
Läs gärna om Meit från inlägget som gästbloggare här.

Vill du läsa fler inlägg från gästbloggarna, klicka på rubriken under ”kategorier”, till höger på sidan, så dyker det upp flera där. Också från Meits man, som skrivit här, Lars Berg, en av mina favoritkonstnärer.

Minns i november den ljuva september
den tid då äpplet faller moget
Grå är november men ljus är september
för den som bara väntar troget
Mörk är december men ljuv är september
då livet är öppet och redoboget
Dofter vi anar och vinden oss manar
att följa

Minns i november den ljuva september
då solen styrs med silkestömmar
Grå är december men ljuv är september
då natten ger oss gyllne drömmar
Ljuv är september en helt annan timbré
har fåglarnas drill och vart källsprångs bölja
Hösten vi anar och vinden oss manar
att följa

Mörk är december men ljuv är september
du vet att vintern kommer åter
Minns då september den ljuva september
då bara tårepilar gråter
Grå är november och kall är december
men ljuv är september då råg ses bölja
Spar dina tårar vi vet ju att vårar
ska följa

Wikipedia: Minns i november (Try to remember) är en sång från musikalen The Fantasticks (1960) komponerad av Harvey Schmidt och Tom Jones, med svensk text av Gösta Rybrant.

Jag sorterar mammas och släktens gamla fotografier från Tyskland. De låg huller om buller i olika påsar och lådor. Tänk att de funnits hos mamma i så många år utan att jag visste om det. Jag förstår det bara inte. Ett par av albumen visste jag något om. Jag fick överta dem för ett par år sedan. Jag har frågat mamma vilka som bilderna föreställer, som tur var, redan då. Idag är det svårare att fråga och få svar. Men vi är båda glada att titta på bilderna och dela dessa gamla minnen. För mamma är det märkligt att titta på bilderna, det är som att öppna olika kapitel från hennes tidigare liv och hon säger att det är konstigt att se på sitt liv så här, efter så många år. Är det verkligen från samma liv?

Nu sitter jag här och lägger fram bilderna systematiskt. Har tömt lådor och kassar.
Därefter delar jag upp dem i olika högar:
– äldsta bilderna från ca 1895 och fram till ca 1920
– bilder som är rakt avskurna
– bilder som är ojämnt skurna i ett mönster
– små porträttbilder, typ passfoton
– bilder som har märken på baksidan efter att ha suttit i något album
– klassfoton

Sedan lägger jag de rakt skurna bilderna upp och ner och ser om jag kan finna likadana stämplar, bokstäver och siffror på bilderna och parar ihop dem efter storlek och olika gul-vita nyanser. Förvånansvärt många bilder gick att para ihop med hjälp av baksidorna. Då vet jag att de hör ihop i samma kopieringsrunda.
Efter den sorteringen, vänder jag på bilderna och ser vilka motiv det är och hittar bättre rätt i andra sorteringen. Nu blir det tydligare vilka bilder som är från samma fotorulle.
I tredje sorteringen tar jag fotografierna och lägger dem i högar efter vilket årtionde de togs, fram till 1970-talet. Inser att svartvita fotografier håller bättre än färgbilderna.
Nu har jag de bilderna med räfflade sidor att sortera i olika årtionden kvar.

Det är verkligen belönande att gå igenom bilderna. Släkten blir tydligare. Jag hittade till exempel ett vykort, skrivet till min mormors halvsyster Pauline, skrivet av mormors pappa Christian 19/5 1910. Vilken tur att det finns kvar. Framsidan föreställer min mormors familj, hon är bara 4 år då. Det är den enda bilden som jag funnit på hennes pappa. Han dör 1923, flera år innan min mamma föds. Att se hans handstil rör mig. Att veta att han är på en kurort för lungsjuka med i Berlitz Heilstätten. Familjen kom dit och hälsade på 1910. Det är verkligen som att lägga pussel med alla foton och informationer som är skrivna här och där. Och jag lär mig om 1900-talshistoria, om livet i Tyskland för de vanliga människorna. Så intressant!

Men var lade jag bilden från ca 1895 egentligen? Min mormors mors första familj vet jag nu att det är. Spårlöst försvunnen. Det irriterar mig. Säkert la jag den på ett smart ställe och glömde var det var någonstans. Väl gömt. Typiskt! Nå, den dyker väl upp igen så småningom.

Att ha en offentlig blogg och hemsida, kan vara både roligt och trist. Roligt att bli läst, kommenterad och uppmuntrad.
Trist när det är människor som inte vill mitt bästa, utan bara är nyfikna på mitt liv och kanske oroliga för vad jag ska skriva. Jag får stå ut med det. Hemsidan är offentlig och ska fortsätta vara det. Så du som är orolig, kan fortsätta vara det eller sluta läsa. Och du som gläds åt mina ord och tankar, kan fortsätta vara lugn och intresserad.

En dag är vi borta
En dag är vi borta från denna jord
En dag är vi som stoft i denna världen
En dag är vi inte ens i minnet hos någon levande
Bortglömda
Utsuddade
Lämnade

”Vad gör det om hundra år?”
Inte ett smack
Inte ens en darrning går genom våra kroppar
Inte bryr vi oss om det då
Inte ens ett vresigt hundskall kan väcka oss ur den eviga sömnen
Inte en enda sur blick eller trista ord når fram

Nej, då är vi i vila
Vi är i ro
Resting In peace
Sover gott
Leker kanske däruppe i himlen
Utan agg, utan tagg, utan sår

Vem vet?
Jag vet
Du vet
Att en dag är vi borta från denna jord

Bilen var verkligen lortig efter en lång, blöt, snötöad, smutsstänkt resa på E4:an. Behövde leta fram alla saker jag har till biltvätt och åka ner till självtvätten då. Inte bra att vänta med det.
Så inser jag: Jag har råd att betala för en maskintvätt. Bilen börjar bli gammal och det är viktigare att den är ren, än handtvättad. Sagt och gjort! Ner till stora bensinmacken!
Köper dyraste tvätten. Mannen i kassan instruerar mig. Han litar inte riktigt på mig, jag sa att det var nog en tio år sedan sist jag körde in på en biltvätt. Och faktiskt! Mannen kom ut till tvätten för att vinka in mig och kolla att jag gjorde rätt. Vilken service!
Det var himla tur att han kom ut dit, för jag gjorde fel direkt; höll foten reflexmässigt på bromsen och det skulle jag inte gjort. Bara släpp taget, låt bilen dras igenom. Så var det!
Tänk om livet är likadant? Bara att släppa och följa med? Inte bromsa och spjärna emot? Vad enkelt jag skulle ha det då. Och sen, dörrarna öppnas och och fram kommer jag till ljuset, ren och fin, som ny! Som en care wash.

Jag har tidigare skrivit om veckans dagar. Nu märker jag att dagarna går fortare än förr. En vecka ryker iväg som en raket ut i rymden. Det tar liksom längre tid att sköta mitt hushåll, med städning, matlagning, att handla, diska och tvätta. Och tvätten ska hitta tillbaka på sin plats på hyllor och lådor, det kan ta riktigt lång tid att ordna med det. Tur att ingen klagar på att högarna ligger framme ganska länge.

Måndagar är inte alls som förr. Nu är det lugnt. Fast jag går upp tidigt, oftast för att träna på rehabgymmet, om jag har träningskort där. Sen gör jag vad jag vill eller ingenting. Kanske ringer jag någon om något som kräver kontorstidsöppet, eller checkar upp något som dykt upp under helgen. Jag brukar se veckans avsnitt av Själens röda rum med. Den serien är så bra. Den tar slut snart. Då blir det tomt på måndagarna.

Tisdagar är sovmorgon om det inte är något som jag ska upp till. Tisdagar… de bara är. Kanske kommer posten med något. Eller inget. Varannandagspost är verkligen trist. Det finns ingen ordning alls med det längre.

Onsdagar, det är en bra dag att handla på. Jag handlar numera så sällan som möjligt. Men ibland måste man ju bara. Jag hälsar på mamma också. Det är väl inget särskilt som händer här heller. Ingen lillördag.

Torsdagar, absolut en pannkaksdag. Om jag kommer ihåg det. Faktiskt glömmer jag lätt bort att det är torsdag. Jag är vilse i pannkakan så att säga, dagarna är svåra att hålla rätt på så här sent i veckan.

Fredagar är också numera en rehabträningsdag. Fast inte den här veckan. Jag har varit sjuk några dagar och har inte kommit tillbaka till vardagsträningen. Och så hälsar jag på mamma i vanliga fall. Till middag brukar jag hålla mig till pommes frites med broccoli och något mer. Vanorna sitter fast som bara den. Tv. Känslan av ledighet är stark, även om jag ändå är ledig alltid. Fast igår satt jag mest och såg på tv. Bra film, ovanligt spännande. Och fredagshumor. Ja, jag är ganska ytlig.

Lördagar, då har jag glömt igen vilken dag det är. Jag kan sova hur länge jag vill. Och sitta på balkongen i solen, om det nu passar. Idag var jag ute på solpromenad med mamma. Tänk att jag aldrig varit ute med henne, bara hon och jag. Det var så himla fint. Hon var glad. Jag vattnar faktiskt alltid blommorna på lördagar. Men jag har ingen särskild lördagsstädning. Det blir när det faller mig in, eller när barnbarnet tycker att hon vill tjäna lite extrapengar.

Söndagar, tja, förr gick jag till kyrkan och sjöng. Numera är det annat som händer. Ingenting särskilt. Åker till mamma. Tänker inte ett dugg på skola eller att planera veckan. Tänk, det bara släppte. Poff! Så var jag pensionär. Jag fyller på min medicinlåda på söndagar. Jag tittar på någon serie som morgon-tv. Imorgon ska jag titta på en lägenhet på Värmdö, reka lite inför en flyttning från min nuvarande lägenhet. En vacker dag framöver kommer jag flytta. Jag är i startgroparna.

Så har ännu en vecka gått. Märkligt fort. Och januari och februari har gått. Snart mars med. Jag har inte gjort något av det jag ville göra som pensionär. Livet blev fyllt av annat. Jag vet inte hur framtiden blir heller. Vem vet det förresten?

Jag har planer att resa norrut. Men jag kan inte stanna så länge i taget. Får åka oftare istället. Orka köra. Eller ta tåget. Fortsätta rensa ut mammas saker som jag har tagit hem. Det kommer ta tid. Mina egna saker är satt på vänt. Danmark. Flytta. Rensa i mina förråd. Jobba. Spela in min musik. Resa dit näsan pekar och när jag vill. Baka med alla sparade recept och receptböcker i lugn och ro. Det var inte så här jag tänkte mig framtiden, men så blev det, och det är en viktig tid det här också. Varje dag är viktig. Och ensamt annorlunda än jag någonsin trodde det kunde bli. Saknar en kärlek, en sann god vän att vara nära. Det gör jag.

Jag räknar dagarna hur lång tid Ukraina har varit utsatt för invasionen av Ryssland.
17 dagar idag. Där spelar veckodagarna ingen roll. Varje dag är en förlorad dag i människornas liv.
Torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Idag.

Och som mamma sa: ”Det är hemskt med krig!” Hon vet, för hon har själv varit barn i krig.

Plötsligt slår det mig, när jag ser minnet från facebook från 22 februari 2015, att det nu gått sju år sedan stambytet i min förra lägenhet.

Det följdes av bråk med firman som ville ta hutlöst betalt för dåligt utfört arbete, sjutton kärlekssorger, en trist chef som av någon anledning vägrade uppvakta mig på 60-årsdagen på jobbet jag var på då, en usel fönsterrenovering med fönster som blev plastiga och små som hål i väggen, en flytt, cancer i samma veva, renovering av lägenheten jag flyttade till, cancerbehandling, biverkningar, oenighet med försäkringskassan, utmattning, arbete i en pandemi, otillräcklighetskänslor med jobbet, covid-19-sorger, mammas sjukdomar och behandlingar, avveckling av en lägenhet och slutligen en till fönsterrenovering där de ändrar bredden på fönstren i köket utan att förvarna, utan medbestämmande i föreningen. Måttet blev rågat, nu igen. Och tusen saker till, av utmaningar och onda handlingar. Tur att jag inte visste hur hårda de sju åren skulle bli.

Gott under den här tiden har såklart också funnits. Resorna året när jag fyllde 60, fantastiska 60-årsfesten i kyrkan med kören och hemma, fina elever och kollegor i skolan, goda och stöttande vänner, resan till USA och min pensionering står som ljuspunkter där. Musiken. Och Danmark såklart.

Tänk om livet levs i sjuårsperioder och den här sjuårsperioden nu är till ända?
Just idag 2022 02 22, kl 22:02:22.
Det vore toppen att se fram emot:
Ljusa tider i en ny vår. Lugna dagar. Glada upplevelser.
Det blir som det blir, säger jag ofta. Nu med. Och det känns i alla fall som om:
IDAG ÄR FÖRSTA DAGEN
I RESTEN AV MITT LIV!

Äntligen är lägenheten tömd och städbolaget har tagit över för att göra det sista, slänga möbler som inte är att ge bort och städa. Vi ”barn” visste att vi hade tre månader på oss, och att det absolut inte fick bli kortare tid. Dessutom fanns ingen energi att göra något i december. Det tar tid att titta igenom allt och att vara varsam med både sina egna krafter och med sakerna som var där. Respekt och omsorg är viktigt när ett hem ska delas upp och tömmas.
Vad ska vara kvar?
Vad vill vi ha?
Vad kan ges bort?
Vad ska slängas?

Jag har tagit hem många lådor och påsar allteftersom, det tar tid att reflektera och fundera över sakerna. Barndomsminnen väcks ibland. Det är inte lätt att slänga sin barndom i soppåsar. Det är lättare när det inte finns känslomässiga band till sakerna.
Det är nästan som att ha relationer till vissa saker, nästan som mänskliga relationer. Det är sorgligt att kasta bort eller ge bort något som ingen kan ta hand om. Men det finns gränser för vad som kan komma hem till oss. Undrar om det är manligt eller kvinnliga drag i det hela? Tre av oss har tagit hem mer. Tre av oss har nästan inte tagit något. Gissa vilka?
Något jag märkte var att vi hushåll behöver plastsaneras. Det finns alldeles för mycket plast i ett normalhushåll. Dessutom åldras plast och ska inte användas till matvaror då.
Jag såg också att elsoporna är många och sladdar har olika ingångar och batterier och mobiltelefoner och laddare och fjärrkontroller och köksmaskiner och hårtorkar, rakapparater och kontakter och sladdar och… ja, gud vet allt! Vilket slöseri med jordens resurser att det inte går att återanvända sånt.

Kläder fanns det också mycket. Jag undrar hur mycket jag själv använder? Jag har i alla fall en begränsad yta för att hänga kläder och det gör att jag inte köper nytt särskilt ofta. Jag har kvar kläder från 1970-talet. Men strumpor är av dålig kvalité numera. De går sönder fort och jag får slänga och slänga.
Julkort? Skrivna och oskrivna? Jodå, jag har också såna sparade.
Tyger och gardiner i mängder. Garn och sysaker. Klart det är bra att ha.
Noter i mängder finns det också, jag ska se till att de kommer till nytta hos andra. Men än så länge finns de hos mig. Och papper, papper, papper, papper i mängder i pärmar. Och pennor. Saxar, bestick, ja allt möjligt.

Och så alla dessa mediciner… luras gamla människor att köpa ihjäl sig på mediciner? Eller är de bara gamla och glömska? Det vet jag inte. Kanske båda delar.
Jag får verkligen en tankeställare när jag ser hur mycket i överflöd, som också finns i mitt eget hem. Många är de dagarna jag känt mig som en vissen tulpan av energin som det tar att göra ett sånt här arbete. Jag har brutit ihop många gånger. Som extra utmaning blev det fönsterbyte och förändrade mått på köksfönstren. Jag har inget tålamod kvar nu.

Skönt är det i alla fall att nu kunna gå igenom allt i lugn och ro, utan tidspress. Lägenheten är tömd. Ett uppdrag har tagit slut. Nu finns det möjligen tid till att leva sitt eget liv ett tag igen. Tills något händer. Tills någon flyttar. Tills… ja, vad som nu händer. Lugn och ro är det sällan numera. Och vad vill jag helst ha? Jo, lugn och ro, till att göra mina saker. Och fortsätta läsa om mina Muminböcker. De tar det lugnt oavsett vad som händer i Farlig midsommar.

Och nu… februari! Äntligen slut på långa tråkiga januari. Sorry till de som fyller år då.
Vad finns att säga? Hm… jag vet faktiskt inte. Har inget att säga. Och då kan tystnaden fylla istället. Men det kan ju vara lite tråkigt det med, när jag lever i tystnad väldigt ofta. Jag har sällan radion på eller tv:n för att fylla ut tystnaden med. Jag vill oftast ha det tyst omkring mig. Och när jag vill höra musik, spelar jag musik. Ibland kan jag inte välja. På rehabgymmet står radion på en reklamkanal. Jag får träna på att sila ljudet då och gå in i mina egna tankar eller stänga av omvärlden i alla fall.
Ibland blir jag väldigt störd av andras ljud. Någon i huset knackar ofta. Bankar de kött? Jag vet inte vem det är. Ibland spelar någon väldigt högt. Inte kul alls. Inte heller på lördagskvällar. Ibland skäller grannhunden. Jaja… hellre ett enstaka skall än massor av skall. Att tågen låter när de far förbi gör mig inget. Trafiken från vägen hör jag inte så mycket, jag bor på baksidan mer än framsidan av huset.
Ljud.
Nej, jag ska inte skriva mer om ljud nu.
Vad vill jag? Ingenting.
Tystnad.
Det blir bra.

Här går tåget till stan. Du får själv stänga av ljudet om du vill se tåget i tystnad.

Viljan och Valet

Jag vill inte vara glömd
Jag vill inte vara gömd
Jag vill vara här
Jag vill finnas till
för att jag vill

Du vill glömma
Du vill gömma
Du vill förtränga
Du vill att jag inte finns
för att du vill

Det finns inget vi
Vi har inget vi
Det fanns inget vi
Och
jag vill gå vidare

Vi kan inte glömma allt
Vi kan inte gömma allt
Vi kan båda ha utrymme
till att finnas och ta plats
Din plats Och Min plats

Avstånd eller försoning?
Fiendeskap eller vänskap?
Utanförskap eller kontakt?
Tristhet eller något slags omsorg?
Jag vet vad jag vill

bcd 24 januari 2022