Det är konstigt att höra regnet falla mitt i vintern. Och tallarna står avklädda från snö och rimfrost. Kala och smala är de. Regndropparna lyser som pärlor i förmiddagens mulna ljus. Det blåser med.
Nedanför mitt fönster går gångvägen. Isig och hal. Inget promenadväder alls. Tja, nu var det ju i alla fall länge sen jag var ute och gick för nöjes skull. Och det blir inte idag. Kanske bara ut en kortare sväng.

Nya kameran känns ovan, trots att det bara är en senare modell än den jag hade. En svart Casio Exilim. En kamera som blev återköpt. Någon har tagit 300 bilder med den innan. Räkneverket säger det. Skönt att ha en kamera som fungerar. Sen ska jag bli vän med den med. Känns inte riktigt som min än. Men nu har jag en kamera.

Jag var i kyrkan i går och fick en påminnelse om vad livet kan handla om. Nåd och tjänst. Prästen pratade om Jona och valfisken och att det inte hjälper att fly från nåd och sin tjänst. ”Gå och gör det du är satt att göra.” Och det handlar inte om att vara tacksam för allt. Ja, jag kan inte återupprepa det som var så tydligt sagt av prästen, men jag kände att det precis var det här jag behövde höra.
Psalmerna 778, 90 och 217 kändes också sanna för mig. Sen var det två psalmer till som jag varken hade hört tidigare eller som väckte något i mig. Kanske var de viktiga för någon annan då?

Kameran är trasig. Hur många pengar kostar det att köpa en ny? Jag får undersöka det idag. Jag, utan kamera, är som en fattig lus. Kameran fattas mig. Och med en kamera är jag kanske inte rik på pengar och välstånd, men mer tillfreds. Ja, det får bli dagens uppgift. Att rekognosera marknadens kameror. Det är jag också satt att göra. Jag tycker inte om att gå i affärer. Och det är dags nu.

Jo, det hade verkligen hänt! Nu har jag sett det med mina egna ögon. Helt surrealistiskt! Tåget kom körande 500 meter därifrån ungefär, körde förbi stoppet vid Saltsjöbadens station och körde en kort sträcka på backen och rände in i huset. Måste ha varit en mardrömsfärd. Hur kunde de få bygga ett hus, så nära spåren? Jag bara undrar…
De andra tre vagnarna är borta nu. Huset ska stagas innan vagnen tas bort.

Nej, nu blir det ingen bild till det jag skriver om nu:
Jag har lagt papper och olästa tidningar i högar nu, tillsammans, i samma rum. Ja, nästan alla. Jag förstår inte hur högarna bara växer till, omärkligt bakom ryggen på mig liksom. De tar över bordet i köket, sedan skrivbordet i pysselrummet. Ja, så flyttar jag undan dem då och då. Men det hjälper inte.
Nu letar jag efter ett plastkort som ska ligga någonstans. Och när jag inte vet var det finns, då känner jag stressen komma. Jag börjar leta i högarna, hittar inget. Jag ger upp.
Bäst att sortera papper snart inser jag. De försvinner inte. Ingen tar hand om dem åt mig. Bara att sätta igång. Inte idag. Inte i morgon. Inte på lördag. Men kanske sen någongång.
Eller kanske anställa en sekreterare på deltid, när jag nu inte klarar av att vara min egen sorterare. Vilken jättebra idé! Delegering!

Här är min tredje skärbräda från Gefle, med dekoren Blått band. Vad ska jag ha dem till? kan jag ju undra. Men för en samlare, betyder inte svaret något. Då gäller det bara att äga och att förvara, förvalta för framtiden.
Den här modellen kom 1924. Dekoren Blått band kom till 1931 och skärbrädorna tillverkades först i den här modellen, sen i en annan, fram till 1946.
Det är sällan de finns i så här bra skick. Den är glansig och vacker. Bara lite skrapat på ena sidan. Det syns att de är svåra att tillverka. Glasyren rann från framsidan till baksidan i kanterna. De är inte till att skära något på. Men lägga fram på bordet ok. Men jag ska nog ha den på väggen. Titta på. Vara glad åt krusidullerna i kanterna. Handmålad. Av vem? Ingen aning. Den saknar stämpel.

Första julgransplundringen med barnbarnen. Vad roligt det var att sjunga och dansa tillsammans med äldsta barnbarnet, snart 2,5 år gammal. Hon var helt med på noterna! Fiskdamm. Gnistrande tomtebloss. Te och kaka. Sist kastade vi ut granen. Det var en fin gran. Tack för den här julen.
Nu finns det kvar en del barr. Men det tar jag med jämnmod. Resten av dagen kommer jag städa bort julen, gå från rum till rum och städa. Och framåt april är jag väl klar med det då, för julen varar fram till påska.

Det finns något rofyllt över kök. Eller rättare sagt, en ro i mig, som jag kan finna just i köket – hjärtat i ett hem – vissa dagar. Det kan vara så att jag behöver arbeta med något där. Inte diska, laga mat eller så. Men sitta med papper och dricka te. Eller diska och samtidigt lyssna på musik eller podradion. Eller baka. Eller som idag, städa ur kylskåpet.
Jag har först en lång uppförsbacke dit. Sedan bestämmer jag mig för att börja. Är utan återvändo, när kylskåpet är tomt. Sen måste jag ta ut hyllorna och göra allt klart.
Jag är nöjd och lugn när jag kan sätta på kylan igen och kylvarorna är tillbaka på sina rätta platser och det gamla är slängt och det som finns, syns. Vad behöver jag nytt av nu? Det är frågan. Inte sill i alla fall.

Sånt är livet med. Bort med det gamla. Städa rent i hjärtats skrymslen. Gör plats för nytt. Och sen kan framtiden få komma! Jag är inte riktigt där än, men jag är på väg. Ständigt på väg… Eller som i det här citatet av Rumi:

”You know how it is. Sometimes we plan a trip to one place, but something takes us to another.”

Idag har jag haft en utrensning i kylskåpet. Det behövdes. Nu ser jag vad jag har igen.
Jag har ingen vidare koll på sista förbrukningsdagen på burkar och annat. De är så stora med, så jag äter inte upp innehållet i en burk innan den är utgången. Det är trist. Jag gillar inte att slänga mat. Och vartannat år grips jag av hejdlös längtan efter Biff a la Lindström och då är jag där igen för att köpa inlagda rödbetor och ättiksgurka. Sen glömmer jag bort att äta upp dem. Och var kommer två burkar tapenade ifrån kan jag undra? Har jag verkligen köpt det? Jag som inte gillar oliver. Och varför finns det så många sillburkar? Äter jag sill eller inte kan jag undra. För sällan tydligen.
Sylten har jag oftast kokat själv och den går åt då och då, till gröt och pannkaka. Där finns ett berättigande att koka den. Det är ju så mysigt att koka egen sylt också!
Och så skulle jag ha julbakat. Men jag var ju sjuk och är fortfarande hostig och orkeslös. Det blir inga pepparkakor och julkransar nu.
Behöver helt klart inte köpa sill, margarin, mjöl och senap på flera år. Inte koka sylt heller… Kanske behöver jag påminnas: Baka! Ät mer gröt! Ät sill! Och ha tillräckligt lite i kylen, så ser jag bättre vad jag har.
Samma sak gäller skafferiet. Där ska också rensas. Men just nu är det en sak i taget som gäller. I nästa steg ska jag tvätta rent på kylskåpshyllorna. Men det blir en annan dag.
Och så skriva en lista på vad som behöver handlas: apelsiner, potatis, purjolök, morötter. Det brukar jag i alla fall äta upp till sist.

Jag har tagit hem mina sångböcker från skolan. Nu sitter jag vid pianot en liten stund varje dag och spelar en snutt och återupplivar minnet med mina käraste favoriter. Jag har spelat bättre förr. Och har svårt att sjunga med hostan. Men känslan finns där i alla fall. Kära Elfensten. Den lärde jag mig när jag gick på lärarhögskolan runt 1980. Visst kan jag känna igen mig i den. Jag har också favoritstenar. Tänk om jag skulle orka spela in den… hm… nej, inte göra upp några planer och känna krav just nu. Bara vara glad för att jag kan den. Det räcker.

ELFENSTEN text: Britt G. Hallqvist musik: Sven Sid

Tusen trillioner stenar på en strand. Lillan fick den allra minsta i sin hand.
Den var skär med vita ränder, den var len. Lillan kallade den strax för Elfensten.

Vita, gula, röda stenar i en hög samlade vi då åt Lillan. Ingen dög.
Tusen trillioner stenar… Bara en, vill hon ha och den är borta – Elfensten.

Jag har tio blommande hyacinter just nu, de flesta starkt väldoftande. Mmmmmmmmmm!

Så håller raketsmällarna på att tona ut. Vilken kraft och vilka färger och vilka mängder! Jag kan inte låta bli att bli imponerad av det hela, trots att det är miljöfarligt och skrämmer djur.
Vad månne år tjugohundratretton föra med sig? Bara att skriva det är ovant. 2013. Utmanande. Farligt. Otur. Eller kanske spännande härligt med mycket tur. Kan behövas.
Frågetecken finns inför det nya året, inte tu tal om annat. Men de behåller jag för mig själv.

I mitt huvud sjunger en sång, Que sera sera… att så blir framtiden. Jag vill inte önska mig ett gott nytt år, det blir som det blir ändå. En del gott, en del inte så gott. Que sera sera… Bara ta det som det blir och följa med i svängarna så gott det går. Det får räcka så.

God Jul alla jag känner och inte känner.
Alla i familjen och släkten. Alla vänner. Alla som jag varit kär i och alla jag kommer bli kär i. Alla goda människor på jobbet och alla katter och hundar. Alla grannar och bekanta här och där. Alla jag känner i hela Sverige och i Danmark. Alla jag vuxit upp med och alla jag vuxit ifrån. Alla musiker som finns och som förgyller världen. Alla hantverkare, tänkare och filosofer. Gestaltterapeuter, präster och pedagoger. Världsmedborgare och framför allt: alla barnen! God Jul!

Å vad jag älskar att ha gran till julen. En riktig. Som har vuxit i flera år. Tät och välvuxen. Som den här. Och så ovanligt yvig den är. Jag visste direkt jag såg den, att den hör vill jag ha!
Idag har jag sågat den och tagit in den i värmen och vattnat. Ikväll ska jag fibbla med ljusen. Och i morgon kommer en liten tomteflicka som hjälper mig att klä granen. Hur mycket tur får man ha? Jag är överfylld av glädje. Det kan jag behöva.
Ibland har jag svårt att lämna det som är. Jag fastnar och ältar och kommer inte fri. Skönt att fylla på med goda upplevelser då.
Skinkan står på spisen och kokar. Uppe i 47 grader nu. Får se om julmusiken bär, så jag kan baka ikväll med. Längtar efter degar. Baka stolle. Pepparkakor. Men så vet jag att jag inte får överaktivera mig. Även om det är goda saker. Och göra en sak i taget. Eller högst två. Tre? Tveksamt. Nej, bäst att inte utmana ödet.
Jag längtar efter kisse med. Första julen utan katt på 22 år. Tomheten finns där med. Visst. Lilla gubben, vad jag saknar dig!
Och så här är jag också, från glädje till sorg på en ögonblick. Och nu, andas in skinkdoft och grandoft. Äkta dofter som fyller mitt hem! Mmmmmmmmm!