Visdomsord angående att passa in eller höra till:

”If I get to be me, I belong.
If I have to be like you, it’s fitting in.”

Brené Brown

Jag älskar att skriva. Jag har fått höra sedan jag gick på gymnasiet, att jag skriver bra. Jag vill tro på det. Och om jag inte skriver på ett tag, känns det som jag har mist något, kontakten med mitt skrivande jag, mitt inres spegling.
Jag är inte bara i mina roller som barn, mamma, vän, lärare, sångare, gestaltterapeut osv. Jag är också Dana, jag som skriver.

Jag har bloggat i mer än åtta år. Det är lång tid och många blogginlägg. Ibland har jag glömt bort vad jag skrivit och kan nöjd återupptäcka det och tänka: ”Va! Har jag skrivit det här?” Och ibland tänker jag: ”Hur kunde jag skriva så där?” Men det var ju så då, i den stunden.
Oftast är det en mening med att skriva. Jag får syn på något medan jag skriver. Och ibland är jag som blind för det jag skriver. Och faktiskt, ibland skriver jag något riktigt bra. Jag skapar något som ger mig en enorm glädje.

Jag är här på min hemsida, jämfört med andra, öppen med vissa delar av mig själv. Och jämfört åter med andra, är jag inte det. Jag vill tro att jag är mer än det jag skriver här. Kom ihåg det!
Och tyvärr glömmer jag bort det själv emellanåt och lever ut någon sida av mig som inte har fått plats i mitt vardagsliv ute i världen. Då har jag gjort fel. Det vill jag be om ursäkt för. Jag har skrivit av mig och sedan gått vidare här och inte tänkt på att det jag skriver här når ut till en offentlighet. Fast jag ju vet det egentligen. Och jag har tänkt att jag skriver för vänner. Så är det inte, har jag nu smärtsamt fått erfara. Den som vill, kan läsa det jag skrivit och tja, ta det som bevis för att jag är någonting som jag kanske inte är. Vad vet jag?

Nå, nu är hemsidan och bloggen tillbaka i världen. Fantastiskt att kunna nå ut med den så här. Gullefjun och mina vänner är glada också. Det är bättre att vara glad för att jag skriver, än att jag slutar skriva. Så är det med det!

Kom gärna med synpunkter direkt till mig. Jag gillar yttrandefrihet och tyckandefrihet och kontakt. Att prata bakom ryggen om någon är dåligt, men mänskligt. Alla kan göra fel.
Där slutar jag för i dag!

Jag uppdaterar länksidan i kväll. Det var verkligen länge sen jag höll på med det. Oj, vad mycket som har förändrats. Men nu är i alla fall språklänkarna hyfsat ok igen.
Tipsa mig gärna om bra bloggar och hemsidor.

Jag har handlat lökar för första gången på länge. Det är sex olika sorter. Jag ska plantera dem i lager på lager i krukan på balkongen. Och så får jag se vad som kommer upp till våren. Ett lökexperiment! Jag har aldrig testat det tidigare. Nu är det dags.
Jag mäter jorddjupet, gödslar och vattnar. Tre lager idag och tre lager till i morgon. Tur att solen skiner. Jag behöver värmen. Och skapandet. Och det gör inget att jag är långsam, jag har hela dagen på mig.

Liten Tuva och jag var ute förra veckan och plockade kastanjer i parken. Nu ligger de i en skål på balkongen och väntar på att torka och spricka.
Igår var jag i stan och gick under kastanjeträden på en gata på Söder. Det kändes som om det var en allé. Men en rad med kastanjer är ju ingen allé.
Jag gillar att gå under träden och se taket som sträcker sig mot himlen. Solen, ljuset och känslan är god. Och det är det viktiga. Goda känslor. Goda miljöer. Gott ljus. Sånt jag behöver. Kanske du med?

Nu är hemsidan på igen.

Idag var jag på företagshälsan och fick göra början till en hälsoprofil. Det var en chockartad upplevelse på flera sätt. Nu behövs ett och annat göras. Mäta blodtrycket till exempel några gånger, för att dubbelkolla och trippelkolla upp till sex gånger innan läkarbesök. Och terminen har bara börjat. Oj oj oj… hur ska jag klara av det? Har inte en susning. Än. Och ergonomisjukgymnasten kommer nästa vecka hoppas jag. Att sitta ner så mycket nu, gör genast ont i rygg och ben. Aj aj aj!

Efter tjugotvå år obrutna år med katter, är de första sex dagarna av ett liv utan Prosit verkligen hårda. Länken till det förflutna är borta. Jag saknar honom! Vem är jag, utan kisse, utan kattfamilj? En existentialistisk fråga, ännu utan svar.
Jag har nog levt med katt i åtminstone trettio år allt som allt. Begravt tre. Varit oansvarig med två. Lånat en. En gavs bort som kattunge. En försvann. Åtta kattliv.
Har jag ett kvar då?

Tack alla kissemissar för allt ni har betytt i för mig i mitt liv. Jag är en kattmänniska. Så mycket vet jag.

Å, jag vill hålla kvar alla kattsaker, alla fläckar, alla katthår, allt som påminner om att Prosit var här. Jag vill inte städa bort honom. I vanliga fall skulle jag städa. Men inte nu. Kan jag låta det vara? Hålla fast. Eller släppa. Han kommer inte tillbaka.

Det är spöklikt tyst. Inget rör sig. Strumpan ligger stilla på golvet, på samma ställe där den låg i går kväll. Kattens matplats gapar tom.

Ingen vill ha mat och jamar otåligt.
Ingen hoppar upp och lägger sig bredvid mig.
Ingen spinner och trampar runt på mig.
Ingen krafsar i lådan.
Ingen vässar klorna på mattorna.
Jag har ingen att ge mat och medicin till.
Ingen snor ätbart som ligger framme.
Ingen går en mattjuvssväng på diskbänken.
Ingen hoppar upp och ned från stolar, bord, soffor och sängar.
Ingen krafsar sig ner under täcken för att sova.
Ingen sitter och tittar ut på balkongen.
Ingen ligger och sover någonstans.
Ingen kommer och vill gossa.
Jag har ingen hemma att klappa och få närhet av.
Jag har ingen att prata med.
Ingen fyller ut mina rum.

Det finns en stor tomhet här. Kisse är borta och jag är ensam.

Jag går omkring och bearbetar det som hänt. Precis nyss kom jag på att det fanns en tid före Prosit. Det fanns en tid med Prosit. Och nu kommer en tid utan Prosit. Jag saknar honom så jag har ont i hela mig. Han fanns ju där. Utan åthävor. Bara kom och gick som han ville. Precis som jag också vill göra. Nyfiken in i det sista. Nå, sån är ju inte jag direkt. Men jag kanske kan bli. Det är aldrig försent att bli mer. Sov gott lilla kisse.

Idag är första dagen på tjugotvå år, som jag lever utan katt. Prosit har funnits i mitt liv från den första dagen då han föddes, kattunge av mamma Ullis och pappa Arne, storebror till Ture, som föddes samma kväll, till den sista.
26 april 1996 – 13 augusti 2012.
Han blev sexton år, tre månader och arton dagar.
Han fick ett långt och mestadels gott kattliv.
Det är tomt och konstigt. Så här ska det inte vara. Hur kan jag klara mig utan honom?

Jag har kommit hem. Upptäcker snart att jag glömt kisses medicin, mina sandaler och Tuvas pussel. Jag får antagligen åka tillbaka dit rätt så snart. Kisse mår inte bra alls. Han vill inte äta nu och han andas tungt. Han vill ligga för sig själv och drar sig undan. Orkar knappt gå. Stackars lilla kisse!
Det är verkligen inte roligt just nu att vara en gammal och sjuk katt. Han har varit sjuk så lång tid med.
Och inte roligt att vara kattägare heller. Först tog jag ansvaret för att han skulle bli till och leva. Och det kan jag ju inte ångra. Han har fyllt familjens och mitt liv med stor värme, glädje och omsorg, i över sexton år. Nu väntar mitt ansvar för hans död.
Det är baksidan på alla relationer oavsett om det är med människor eller djur. Vi möts. Vi delar livet en tid. Och sen ska vi skiljas. Jag kan verkligen förstå att kärlek gör ont. Den som vi är till för att leva med. Och det är bara så. Inget att göra något med. Bara att acceptera och sörja.

Går från rum till rum, städar och stänger igen mitt vandrarhem. Checkar av: klart uppe, klart nere, klart mittemellan, klart ute? Men är jag klar? Jag blir aldrig klar. Vill komma tillbaka direkt och göra färdigt, göra mer. Alltid så.
Förra sommaren var dålig här, men den här sommaren ännu sämre. Inte många soldagar. Kallt. Jag längtade för första gången någonsin efter en solsemester. Men ändå, hemma är hemma! Och jag har haft så ont i kroppen. Armarna, fötterna, lederna. Det har begränsat mig i år. Och jag hade svårt att släppa jobbet de första två veckorna. Det brukar jag inte ha. Så till hösten har jag en del att göra. Bara att ta tag i allt. Och arbeta. Arbeta. Arbeta. Arbeta.
Gå från mörkret. Genom skuggorna. Till ljuset! Barnbarnen! Drömgruppen! Examinationen! Jättehärliga och spännande tider att se fram emot!
Men först: checka av huset och trädgården. Städa, slita, släpa! Ta avsked.

Jag vet inte vad det är för fel på vädret där jag bor på sommaren i år. Dessa få dagar som jag är kvar här innan jag ska tillbaka till vardagen, hade jag verkligen behövt sol och torrt uppehållsväder, men nej, jag har bara regn hos mig.
Jag måste packa bilen med soporna som ska till soptippen. De ligger under en presenning nu. Jag måste måla offerbrädan två gånger till innan jag far hem. Vad är det för fel, vad har jag gjort? Jag har bara regn hos mig.
Precis nu när jag behöver göra utesakerna klara. Och inte har jag grävt klart i jorden heller. men det kan vara till nästa år. Men soporna kan inte ligga kvar. Brädan måste målas. Men hjälp! Jag har bara regn hos mig.