Jag sorterar mammas och släktens gamla fotografier från Tyskland. De låg huller om buller i olika påsar och lådor. Tänk att de funnits hos mamma i så många år utan att jag visste om det. Jag förstår det bara inte. Ett par av albumen visste jag något om. Jag fick överta dem för ett par år sedan. Jag har frågat mamma vilka som bilderna föreställer, som tur var, redan då. Idag är det svårare att fråga och få svar. Men vi är båda glada att titta på bilderna och dela dessa gamla minnen. För mamma är det märkligt att titta på bilderna, det är som att öppna olika kapitel från hennes tidigare liv och hon säger att det är konstigt att se på sitt liv så här, efter så många år. Är det verkligen från samma liv?

Nu sitter jag här och lägger fram bilderna systematiskt. Har tömt lådor och kassar.
Därefter delar jag upp dem i olika högar:
– äldsta bilderna från ca 1895 och fram till ca 1920
– bilder som är rakt avskurna
– bilder som är ojämnt skurna i ett mönster
– små porträttbilder, typ passfoton
– bilder som har märken på baksidan efter att ha suttit i något album
– klassfoton

Sedan lägger jag de rakt skurna bilderna upp och ner och ser om jag kan finna likadana stämplar, bokstäver och siffror på bilderna och parar ihop dem efter storlek och olika gul-vita nyanser. Förvånansvärt många bilder gick att para ihop med hjälp av baksidorna. Då vet jag att de hör ihop i samma kopieringsrunda.
Efter den sorteringen, vänder jag på bilderna och ser vilka motiv det är och hittar bättre rätt i andra sorteringen. Nu blir det tydligare vilka bilder som är från samma fotorulle.
I tredje sorteringen tar jag fotografierna och lägger dem i högar efter vilket årtionde de togs, fram till 1970-talet. Inser att svartvita fotografier håller bättre än färgbilderna.
Nu har jag de bilderna med räfflade sidor att sortera i olika årtionden kvar.

Det är verkligen belönande att gå igenom bilderna. Släkten blir tydligare. Jag hittade till exempel ett vykort, skrivet till min mormors halvsyster Pauline, skrivet av mormors pappa Christian 19/5 1910. Vilken tur att det finns kvar. Framsidan föreställer min mormors familj, hon är bara 4 år då. Det är den enda bilden som jag funnit på hennes pappa. Han dör 1923, flera år innan min mamma föds. Att se hans handstil rör mig. Att veta att han är på en kurort för lungsjuka med i Berlitz Heilstätten. Familjen kom dit och hälsade på 1910. Det är verkligen som att lägga pussel med alla foton och informationer som är skrivna här och där. Och jag lär mig om 1900-talshistoria, om livet i Tyskland för de vanliga människorna. Så intressant!

Men var lade jag bilden från ca 1895 egentligen? Min mormors mors första familj vet jag nu att det är. Spårlöst försvunnen. Det irriterar mig. Säkert la jag den på ett smart ställe och glömde var det var någonstans. Väl gömt. Typiskt! Nå, den dyker väl upp igen så småningom.

Att ha en offentlig blogg och hemsida, kan vara både roligt och trist. Roligt att bli läst, kommenterad och uppmuntrad.
Trist när det är människor som inte vill mitt bästa, utan bara är nyfikna på mitt liv och kanske oroliga för vad jag ska skriva. Jag får stå ut med det. Hemsidan är offentlig och ska fortsätta vara det. Så du som är orolig, kan fortsätta vara det eller sluta läsa. Och du som gläds åt mina ord och tankar, kan fortsätta vara lugn och intresserad.

En dag är vi borta
En dag är vi borta från denna jord
En dag är vi som stoft i denna världen
En dag är vi inte ens i minnet hos någon levande
Bortglömda
Utsuddade
Lämnade

”Vad gör det om hundra år?”
Inte ett smack
Inte ens en darrning går genom våra kroppar
Inte bryr vi oss om det då
Inte ens ett vresigt hundskall kan väcka oss ur den eviga sömnen
Inte en enda sur blick eller trista ord når fram

Nej, då är vi i vila
Vi är i ro
Resting In peace
Sover gott
Leker kanske däruppe i himlen
Utan agg, utan tagg, utan sår

Vem vet?
Jag vet
Du vet
Att en dag är vi borta från denna jord

Bilen var verkligen lortig efter en lång, blöt, snötöad, smutsstänkt resa på E4:an. Behövde leta fram alla saker jag har till biltvätt och åka ner till självtvätten då. Inte bra att vänta med det.
Så inser jag: Jag har råd att betala för en maskintvätt. Bilen börjar bli gammal och det är viktigare att den är ren, än handtvättad. Sagt och gjort! Ner till stora bensinmacken!
Köper dyraste tvätten. Mannen i kassan instruerar mig. Han litar inte riktigt på mig, jag sa att det var nog en tio år sedan sist jag körde in på en biltvätt. Och faktiskt! Mannen kom ut till tvätten för att vinka in mig och kolla att jag gjorde rätt. Vilken service!
Det var himla tur att han kom ut dit, för jag gjorde fel direkt; höll foten reflexmässigt på bromsen och det skulle jag inte gjort. Bara släpp taget, låt bilen dras igenom. Så var det!
Tänk om livet är likadant? Bara att släppa och följa med? Inte bromsa och spjärna emot? Vad enkelt jag skulle ha det då. Och sen, dörrarna öppnas och och fram kommer jag till ljuset, ren och fin, som ny! Som en care wash.

Jag har tidigare skrivit om veckans dagar. Nu märker jag att dagarna går fortare än förr. En vecka ryker iväg som en raket ut i rymden. Det tar liksom längre tid att sköta mitt hushåll, med städning, matlagning, att handla, diska och tvätta. Och tvätten ska hitta tillbaka på sin plats på hyllor och lådor, det kan ta riktigt lång tid att ordna med det. Tur att ingen klagar på att högarna ligger framme ganska länge.

Måndagar är inte alls som förr. Nu är det lugnt. Fast jag går upp tidigt, oftast för att träna på rehabgymmet, om jag har träningskort där. Sen gör jag vad jag vill eller ingenting. Kanske ringer jag någon om något som kräver kontorstidsöppet, eller checkar upp något som dykt upp under helgen. Jag brukar se veckans avsnitt av Själens röda rum med. Den serien är så bra. Den tar slut snart. Då blir det tomt på måndagarna.

Tisdagar är sovmorgon om det inte är något som jag ska upp till. Tisdagar… de bara är. Kanske kommer posten med något. Eller inget. Varannandagspost är verkligen trist. Det finns ingen ordning alls med det längre.

Onsdagar, det är en bra dag att handla på. Jag handlar numera så sällan som möjligt. Men ibland måste man ju bara. Jag hälsar på mamma också. Det är väl inget särskilt som händer här heller. Ingen lillördag.

Torsdagar, absolut en pannkaksdag. Om jag kommer ihåg det. Faktiskt glömmer jag lätt bort att det är torsdag. Jag är vilse i pannkakan så att säga, dagarna är svåra att hålla rätt på så här sent i veckan.

Fredagar är också numera en rehabträningsdag. Fast inte den här veckan. Jag har varit sjuk några dagar och har inte kommit tillbaka till vardagsträningen. Och så hälsar jag på mamma i vanliga fall. Till middag brukar jag hålla mig till pommes frites med broccoli och något mer. Vanorna sitter fast som bara den. Tv. Känslan av ledighet är stark, även om jag ändå är ledig alltid. Fast igår satt jag mest och såg på tv. Bra film, ovanligt spännande. Och fredagshumor. Ja, jag är ganska ytlig.

Lördagar, då har jag glömt igen vilken dag det är. Jag kan sova hur länge jag vill. Och sitta på balkongen i solen, om det nu passar. Idag var jag ute på solpromenad med mamma. Tänk att jag aldrig varit ute med henne, bara hon och jag. Det var så himla fint. Hon var glad. Jag vattnar faktiskt alltid blommorna på lördagar. Men jag har ingen särskild lördagsstädning. Det blir när det faller mig in, eller när barnbarnet tycker att hon vill tjäna lite extrapengar.

Söndagar, tja, förr gick jag till kyrkan och sjöng. Numera är det annat som händer. Ingenting särskilt. Åker till mamma. Tänker inte ett dugg på skola eller att planera veckan. Tänk, det bara släppte. Poff! Så var jag pensionär. Jag fyller på min medicinlåda på söndagar. Jag tittar på någon serie som morgon-tv. Imorgon ska jag titta på en lägenhet på Värmdö, reka lite inför en flyttning från min nuvarande lägenhet. En vacker dag framöver kommer jag flytta. Jag är i startgroparna.

Så har ännu en vecka gått. Märkligt fort. Och januari och februari har gått. Snart mars med. Jag har inte gjort något av det jag ville göra som pensionär. Livet blev fyllt av annat. Jag vet inte hur framtiden blir heller. Vem vet det förresten?

Jag har planer att resa norrut. Men jag kan inte stanna så länge i taget. Får åka oftare istället. Orka köra. Eller ta tåget. Fortsätta rensa ut mammas saker som jag har tagit hem. Det kommer ta tid. Mina egna saker är satt på vänt. Danmark. Flytta. Rensa i mina förråd. Jobba. Spela in min musik. Resa dit näsan pekar och när jag vill. Baka med alla sparade recept och receptböcker i lugn och ro. Det var inte så här jag tänkte mig framtiden, men så blev det, och det är en viktig tid det här också. Varje dag är viktig. Och ensamt annorlunda än jag någonsin trodde det kunde bli. Saknar en kärlek, en sann god vän att vara nära. Det gör jag.

Jag räknar dagarna hur lång tid Ukraina har varit utsatt för invasionen av Ryssland.
17 dagar idag. Där spelar veckodagarna ingen roll. Varje dag är en förlorad dag i människornas liv.
Torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Idag.

Och som mamma sa: ”Det är hemskt med krig!” Hon vet, för hon har själv varit barn i krig.

Plötsligt slår det mig, när jag ser minnet från facebook från 22 februari 2015, att det nu gått sju år sedan stambytet i min förra lägenhet.

Det följdes av bråk med firman som ville ta hutlöst betalt för dåligt utfört arbete, sjutton kärlekssorger, en trist chef som av någon anledning vägrade uppvakta mig på 60-årsdagen på jobbet jag var på då, en usel fönsterrenovering med fönster som blev plastiga och små som hål i väggen, en flytt, cancer i samma veva, renovering av lägenheten jag flyttade till, cancerbehandling, biverkningar, oenighet med försäkringskassan, utmattning, arbete i en pandemi, otillräcklighetskänslor med jobbet, covid-19-sorger, mammas sjukdomar och behandlingar, avveckling av en lägenhet och slutligen en till fönsterrenovering där de ändrar bredden på fönstren i köket utan att förvarna, utan medbestämmande i föreningen. Måttet blev rågat, nu igen. Och tusen saker till, av utmaningar och onda handlingar. Tur att jag inte visste hur hårda de sju åren skulle bli.

Gott under den här tiden har såklart också funnits. Resorna året när jag fyllde 60, fantastiska 60-årsfesten i kyrkan med kören och hemma, fina elever och kollegor i skolan, goda och stöttande vänner, resan till USA och min pensionering står som ljuspunkter där. Musiken. Och Danmark såklart.

Tänk om livet levs i sjuårsperioder och den här sjuårsperioden nu är till ända?
Just idag 2022 02 22, kl 22:02:22.
Det vore toppen att se fram emot:
Ljusa tider i en ny vår. Lugna dagar. Glada upplevelser.
Det blir som det blir, säger jag ofta. Nu med. Och det känns i alla fall som om:
IDAG ÄR FÖRSTA DAGEN
I RESTEN AV MITT LIV!

Äntligen är lägenheten tömd och städbolaget har tagit över för att göra det sista, slänga möbler som inte är att ge bort och städa. Vi ”barn” visste att vi hade tre månader på oss, och att det absolut inte fick bli kortare tid. Dessutom fanns ingen energi att göra något i december. Det tar tid att titta igenom allt och att vara varsam med både sina egna krafter och med sakerna som var där. Respekt och omsorg är viktigt när ett hem ska delas upp och tömmas.
Vad ska vara kvar?
Vad vill vi ha?
Vad kan ges bort?
Vad ska slängas?

Jag har tagit hem många lådor och påsar allteftersom, det tar tid att reflektera och fundera över sakerna. Barndomsminnen väcks ibland. Det är inte lätt att slänga sin barndom i soppåsar. Det är lättare när det inte finns känslomässiga band till sakerna.
Det är nästan som att ha relationer till vissa saker, nästan som mänskliga relationer. Det är sorgligt att kasta bort eller ge bort något som ingen kan ta hand om. Men det finns gränser för vad som kan komma hem till oss. Undrar om det är manligt eller kvinnliga drag i det hela? Tre av oss har tagit hem mer. Tre av oss har nästan inte tagit något. Gissa vilka?
Något jag märkte var att vi hushåll behöver plastsaneras. Det finns alldeles för mycket plast i ett normalhushåll. Dessutom åldras plast och ska inte användas till matvaror då.
Jag såg också att elsoporna är många och sladdar har olika ingångar och batterier och mobiltelefoner och laddare och fjärrkontroller och köksmaskiner och hårtorkar, rakapparater och kontakter och sladdar och… ja, gud vet allt! Vilket slöseri med jordens resurser att det inte går att återanvända sånt.

Kläder fanns det också mycket. Jag undrar hur mycket jag själv använder? Jag har i alla fall en begränsad yta för att hänga kläder och det gör att jag inte köper nytt särskilt ofta. Jag har kvar kläder från 1970-talet. Men strumpor är av dålig kvalité numera. De går sönder fort och jag får slänga och slänga.
Julkort? Skrivna och oskrivna? Jodå, jag har också såna sparade.
Tyger och gardiner i mängder. Garn och sysaker. Klart det är bra att ha.
Noter i mängder finns det också, jag ska se till att de kommer till nytta hos andra. Men än så länge finns de hos mig. Och papper, papper, papper, papper i mängder i pärmar. Och pennor. Saxar, bestick, ja allt möjligt.

Och så alla dessa mediciner… luras gamla människor att köpa ihjäl sig på mediciner? Eller är de bara gamla och glömska? Det vet jag inte. Kanske båda delar.
Jag får verkligen en tankeställare när jag ser hur mycket i överflöd, som också finns i mitt eget hem. Många är de dagarna jag känt mig som en vissen tulpan av energin som det tar att göra ett sånt här arbete. Jag har brutit ihop många gånger. Som extra utmaning blev det fönsterbyte och förändrade mått på köksfönstren. Jag har inget tålamod kvar nu.

Skönt är det i alla fall att nu kunna gå igenom allt i lugn och ro, utan tidspress. Lägenheten är tömd. Ett uppdrag har tagit slut. Nu finns det möjligen tid till att leva sitt eget liv ett tag igen. Tills något händer. Tills någon flyttar. Tills… ja, vad som nu händer. Lugn och ro är det sällan numera. Och vad vill jag helst ha? Jo, lugn och ro, till att göra mina saker. Och fortsätta läsa om mina Muminböcker. De tar det lugnt oavsett vad som händer i Farlig midsommar.

Och nu… februari! Äntligen slut på långa tråkiga januari. Sorry till de som fyller år då.
Vad finns att säga? Hm… jag vet faktiskt inte. Har inget att säga. Och då kan tystnaden fylla istället. Men det kan ju vara lite tråkigt det med, när jag lever i tystnad väldigt ofta. Jag har sällan radion på eller tv:n för att fylla ut tystnaden med. Jag vill oftast ha det tyst omkring mig. Och när jag vill höra musik, spelar jag musik. Ibland kan jag inte välja. På rehabgymmet står radion på en reklamkanal. Jag får träna på att sila ljudet då och gå in i mina egna tankar eller stänga av omvärlden i alla fall.
Ibland blir jag väldigt störd av andras ljud. Någon i huset knackar ofta. Bankar de kött? Jag vet inte vem det är. Ibland spelar någon väldigt högt. Inte kul alls. Inte heller på lördagskvällar. Ibland skäller grannhunden. Jaja… hellre ett enstaka skall än massor av skall. Att tågen låter när de far förbi gör mig inget. Trafiken från vägen hör jag inte så mycket, jag bor på baksidan mer än framsidan av huset.
Ljud.
Nej, jag ska inte skriva mer om ljud nu.
Vad vill jag? Ingenting.
Tystnad.
Det blir bra.

Här går tåget till stan. Du får själv stänga av ljudet om du vill se tåget i tystnad.

Viljan och Valet

Jag vill inte vara glömd
Jag vill inte vara gömd
Jag vill vara här
Jag vill finnas till
för att jag vill

Du vill glömma
Du vill gömma
Du vill förtränga
Du vill att jag inte finns
för att du vill

Det finns inget vi
Vi har inget vi
Det fanns inget vi
Och
jag vill gå vidare

Vi kan inte glömma allt
Vi kan inte gömma allt
Vi kan båda ha utrymme
till att finnas och ta plats
Din plats Och Min plats

Avstånd eller försoning?
Fiendeskap eller vänskap?
Utanförskap eller kontakt?
Tristhet eller något slags omsorg?
Jag vet vad jag vill

bcd 24 januari 2022

Så har året kommit igång med buller och bång. Inte bara med raketerna som ekade mellan bergen, utan också med årets göranden. Jag trodde att tiden som pensionär skulle bestå av varanden mer, men det har väl inte blivit så än. Kanske senare. Det är omväxlande i alla fall. Praktiska ting ska utföras, en lägenhet sorteras och tömmas, en årsredovisning skrivas, sjukdom besegras och tiden, ja tiden, är ändlig, för en del ändligare än andras. Så gott vi vet.

Det är en press att leva mellan liv och död så tätt inpå. Vad behöver sägas, göras, ordnas med innan? Det är verkligen ingen lätt fråga. Jag känner mig inte klar med det jag vill. Men det är inte heller i mina händer. Det sker det som sker.

Jag blir så arg på besöksförbudet på sjukhusen. Tiden vi kunde vara tillsammans på, är så kort. Och den blir kortare av förbudet. Förbjudet! Stopp! Farligt! Som om det kunde bli värre än vad det är. Det är inte jag som bär på smitta i alla fall. Jag lever så mycket isolerat som det nästan bara går. Det är i mina händer att ta hand om mig.

Mirakler händer också. Att kunna vara i kontakt och uppfatta världen igen, bara efter en dag. Bästa sjukvården då! Att med hela sin kropp kunna visa sin genuina direkta glädje! Att redan få ha tråkigt och vilja åka hem. Toppen! Att kunna ringa mig på telefonen trots allt. Underbart! Änglarnas kraft visar sig!

Tiden är ändlig. Något jag ofta återkommer till, är den här buddhistiska dikten:

Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.

Orden är så smärtsamma, samtidigt som de är så sanna. Så är det bara.
Hoppas att det ännu finns ett stycke tid att leva tillsammans på.
Det är vad jag önskar mig mest av allt just nu.

Låt oss hugga ädelstenar ur våra steniga hjärtan
och låta dem lysa upp vår väg till kärlek.
Rumi

Här är mina nya och en del gamla tankar och önskningar inför 2022. När jag läser igenom det, kan jag redan nu känna mig lite trött.
Har jag månne önskat för mycket av göranden? För lite av varanden?
Ambitionen kan lika gärna vara hög. Det blir som det blir ändå.

Gott Nytt År då till oss alla, med allas våra drömmar, önskningar och liv.

A – ANSVAR
B – BERLIN
C – CHOKLAD
D – DANSA
E – ELDRAGNING
F – FÖRARINTYG
G – GESTALTTERAPI
H – HÄROCHNU
I – ISOLERA
J – JYLLAND
K – KONTAKT

L – LIVSGLÄDJE
M – MUSIKINSPELNINGAR
N – NÄRVARO
O – ODLA
P – PENSIONSOMSTÄLLNINGSARBETE
Q – QRAMAS
R – RENSNING
S – SÖMNFÖRBÄTTRING
T – TERAPIARBETE
U – UPPMÄRKSAMHET
V – VIRKA
X – X-OKÄNTRECEPTTESTA
Y – YOUTUBEFILMER
Z – ZLÄKTFORSKA
Å – ÅRSHJUL
Ä – ÄMNA
Ö – ÖVERSÄTTA

I början av året skrev jag det här med versaler. Blev det som jag önskade?
Dags att kika igenom listan!

A – AVPORTRÄTTERAS – jajamensan! Det är ännu inte klart dock.
B – BALKONGBYTE – jodå, ny balkong klar efter sommaren. Härligt ren och fin.
C – COVID-19-VACCINERING – ja, inte bara en gång utan tre!
D – DANMARK – ja, selvfølgeligt! Tre uger!
E – EKOLOGI – ja, jag köper oftast ekologiskt när det finns. Men helst svenska äpplen.
F – FRIHETFRIHETFRIHET – ja, frihet är det bästa ting… sedan hösten är jag pensionär.
G – GYMTRÄNING – ja, tränar så ofta jag kan och får på rehabgymmet och hemma i norr. Duktiga jag!
H – HOPPAS – nja, nä, kanske lite, lite.
I – INSPELNINGAR – nix. Ännu ingen spunk till det.
J – JULGRANSÅR – Jaaaaaa! En jättegran har jag här från egen gård.
K – KREATIVITETSDRÖMMAR – nej, drömmarna finns kvar, men ännu ingen sikt ut i det hela.
L – LISTER – nej, det blir något att ta tag i igen.
M – MIRAKLER – jo faktiskt. Mamma! Och som denna snöängel här på bilden.

N – NYMÅLAT – ja, husets gavel blev målad i somras och gaveln på garaget.
O – OMSTÄLLNING – ja, den känner jag av fortfarande. Känns som om jag har jullov nu…
P – PENSION – japp! Härligt!
Q – QVARTA – nej, inte så ofta.
R – RO – både ock.
S – SLÄKTFORSKA – nej, har inte haft lusten riktigt.
T – TYSKLAND – nej, kom inte dit i år. Hoppas på nästa.
U – UTRIKESUPPLEVELSER – tja, Danmark är utrikes, så ja.
V – VILA – ja. Mer vila än jag trodde. Jag är trött ändå.
X – X – DET OKÄNDA – hm… nej, det har jag väl inte sett till.
Y – YOUTUBEFILMER – nej, inte gjort en enda ny än. Får väl se till att göra en snart.
Z – ZEXTIOFEM – jajamensan! Nu är jag fyllda 65!
Å – ÅRSDAGAR – nej, snopet att vara sjuk på födelsedagen och andra dagar fick ställas in med.
Ä – ÄLSKA – tja, nä.
Ö – ÖVA – ja, jag övar lite mer på att spela piano, blockflöjt och sticka. Och att göra mintkyssar. Bättre lycka nästa år!

Så i stort sett tycker jag att mina planer och önskningar har hållit rätt bra.
16,5 ja av 28.
11,5 nej.
Det är jag nöjd med faktiskt. Dessutom blev vattenledning bytt, ny diskbänk och diskho och ny tvättmaskin installerade. Så välbehövligt!
Så går vi snart in i ett nytt år 2022. Jag får se vad lusten, viljan och hälsan går mot. Kanske lite måsten med. Hus ska alltid skötas om. Listerna där är kvar att fixa med. Och elen behöver ses över här och var.

Här är en sak att undersöka mer till nästa år. Hos mig och hos andra.

Så är det dags igen för en årskrönika. Ett år kan gå så fort. Och ibland så sakta.
Jag läser vad jag skrev förra året. Tycker det är läsbart fortfarande, i tvekan över att ett nytt år kan bli bättre. Jag känner samma tvekan nu. Och på ett annat sätt vill jag tro att det blir bättre. Det är lättare att tro.

Balans i tillvaron. Behöver en bättre julgransfot till stor gran.

Året som gick var ett år i stor förändring. Jag tog mig igenom min sista vårtermin i skolan. Det var skönt att lämna en organisation, jag inte mer kunde klara att vara i, pga min hälsa och med oron för covid-19. Jag gjorde så gott jag kunde i alla fall. Och hoppas jag var tillräckligt bra i alla fall. Man vill ju alltid vara duktig och duglig.
Att bli klar för förändring upptog också min tid. Att förbereda mig. Att räkna ner. Men tröttheten finns kvar ännu. Det kommer ta tid tror jag att landa i friheten och att orka. Och så igen, jag kommer inte bli som fyrtio år igen. Jag är ju faktiskt äldre. Och alla blir inte sextiofem år heller. Nu är jag det på riktigt. Och det känns bra.

Sommaren gick i min lilla värld uppe i norr. Men så fick jag ont i ena vaden. Till sist fick jag veta att jag hade fått en blodpropp. Mina mediciner som ska förhindra cancer ger andra sjukdomar som jag behöver medicinera. Och så kan de i sin tur ge nya biverkningar. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, känns det som. Nu slipper jag tack och lov att vara sjukskriven, alltid något, nu är jag ändå min egen och i min egen frihet äntligen.

Värme är bra.

Under hösten var jag i Danmark i tre veckor och provade hur det skulle kunna kännas att vara där en längre tid, utan att behöva resa hem och arbeta. Det var på många sätt en fantastisk tid. Jag vill gärna ha mer av det. Kanske till våren? Jag får vara försiktig med att göra upp planer än så länge. Men jag kan hoppas på en framtid där i alla fall.
Att veta vad jag vill är alltid lika svårt att veta. Jag vet oftare vad jag inte vill… ett dilemma.
Frågor som till exempel: Var vill jag bo? och Hur vill jag bo? står ständigt frågande på min lista över framtidens beslut. Det vore trist om jag aldrig kom till något svar där. I så fall slösar jag bara bort tiden med att önska jag var någon annanstans. Just nu har jag det bäst som jag har det ändå. Och så får jag gå in i det nya året.

Dagen efter jag kom hem från Danmark, kom mamma in på sjukhus. Hon överlevde fyra livshotande sjukdomar på raken, men hennes man dog av covid-19, med underliggande sjukdomar därtill. Sedan dess har vi syskon arbetat mycket med att flytta mamma till ett äldreboende. Kvar nu är att se till att lägenheten kan lämnas. Det blir det nya årets första utmaning. Vi har gott om tid på oss tack och lov. Jag kan och vill inte stressa. Långsamhet är bra för mig och jag vill tro det är så för andra också.

Svart och vit. Ser du den?

Ett nytt år. 2022. 2+0+2+2 = 6.
Vad säger numerologin (talmystik, talsymbolik, siffermystik) om det? Har ingen aning än.

Familjerelationer? Vänskaper? Kärlek? Framtid? Livsglädje? Hälsa?
Så många frågetecken jag har i de stora varandena.
Också i det lilla: Vill jag ut och gå? Baka? Tvätta? Städa? Ringa någon? Se på en film? Spela något? Ja, jag har jättesvårt att ta beslut numera. Inga krav finns på mig och det lämnar mig i ambivalensens stora skymning.

Vare sig du känner igen dig eller inte…
Jag önskar Dig och Mig och Allt och Alla
Ett Riktigt Stort, Gott, Nytt, Helande, Vist, Beslutsamt, Ljust, Lagom Spännande År 2022.

Här är länken till förra årets inlägg.

Jag får öva mig på att göra finare mintkyssar. Kyssar är viktiga i tillvaron.

Till sist… Tiden går. Blir jag någonsin mätt? Kommer jag tonsätta och översätta mer av Rumi? Det står skrivet i stjärnorna. Här är i alla fall en favoritdikt och en inspelning av den från 2016, helt oplanerat gjort, ute vid en av strandängarna i närheten och med den bästa publiken…

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.