Det är både påskafton och födelsedagslördag och utsatt dag för nya barnbarnet att komma. Vi får väl se vad som händer idag då.
Våren kom av sig eller så är det såna här dagar i vanliga fall. Det är bara det att vi glömmer bort det år från år.
Dagen kan räcka till mer än tårta. Men till vad? Har jag städat? Deklarerat? Promenerat? Nej. Får se vad jag vill göra. Skönt att bara vara ledig med.

Och så skrattar jag återigen åt detta, lättroad som jag är:
När jag skulle till jobbet i torsdags, satt jag i tankar om dagen där och glömde svänga av i rondellen. Plötsligt körde jag runt där och sjöng: Här är karusellen, som ska gå till kvällen….

Å, så det kan gå ibland. Fast det är första gången för mig. Jag har varit ordentlig tidigare, men nu är det slut med det! Jag har blivit riktigt SLARVIG!
Det är kanske ingen nyhet, tycker en del, men jag har aldrig varit SÅ HÄR slarvig förut.
Först skulle jag hämta mitt nya pass hos polisen. Men nej, de hade stängt en timme tidigare. Sen skulle jag låna om en bok på biblioteket. Det gick bra. Sen fick jag ett infall att handla, trots att jag egentligen inte behövde. Tomater, bröd, godis och glass. Ska precis ta upp mitt betalkort. Var är det? Hemma? Va?
Jag lägger tillbaka glassen, går hem, letar. Inget kort. Inser att jag måste ha glömt mitt betalkort i en parkeringsautomat på Söder. Så trist!
Nu, efter fyra dagar, är kortet spärrat. Jag ska få ett nytt. Ny kod. Oj oj oj, att behöva minnas nya siffror. Tur att jag hade ett annat kort hemma. Med en kod jag glömmer bort hela tiden. Jag lär mig väl så småningom. Jag behöver ju kunna ta ut pengar.

Det är kallt ute och det snöar emellanåt. Jag ligger kvar i sängen. Har inget särskilt att gå upp till idag och inte heller lockar lördagsstädningen. Men Gud vet att den behöver göras.
Igår kom jag hem proppmätt, efter en jättetrevlig eftermiddag i stan, på Berns salonger. En asiatisk afternoon tea. Lapsang för hela slanten, dumplings och kakabuffé. Mums.
Och idag, vad vill jag göra? Förbereda lite inför skrivandet blir nog bra. Och jag har tittat efter flygtider i höst, jag har anmält mig till handledningsgrupp i Danmark på fem tillfällen. Susa ner på morgonen och komma hem på kvällen. Det kan gå.
Just nu är det handledningen som är viktig. Och att få klienter. Villiga och modiga människor. Var är ni? Jag är i alla fall här och väntar på er! Gå in på hemsidan danagestalt.se och ring! Första samtalet kostar inget.
Kära nån, vart tar tiden vägen? För tre månader sen var det nyårsafton. Och för en stund sen var det tidig morgon. Det är det inte längre. Och snart är det påsklov, bara fyra arbetsdagar kvar. Och sen, vips! är det vår och sommar.

Min bil är hemma igen, reparerad i fronten. Hyrbilen är återlämnad. Jag tog taxi mellan hyrbilsfirman och verkstaden. Taxin löste logistikproblemet. Och jag ska få räkning på en tredjedel av kilometerkostnaden och 450 kr för att ha haft den fina bilen helförsäkrad. Hoppas han som körde in i min bil betalar det. Plus taxin. Han är förvarnad. Han verkar vara en ärlig man. Det är jag tacksam för, att han tog på sig ansvaret ordentligt. Jag har ställt upp med tiden och besväret. Han får betala pengarna för kostnaderna.
Verkstaden fick hålla stånd mot försäkringsbolaget som ville skrota bilen. Synd att jag nyss hade betalat över 12.000 i reparationer på bromsar och ljuddämpare. Jag hade bara fått 30.000 för bilen. Och förlorat resten. Hade jag däremot blivit påbackad för en dryg månad sedan, då hade jag gladeligen tackat ja till 30.000 kr.
Nu har jag en nyreparerad bil, som jag vill sälja. Taxichauffören erbjöd mig 25.000. Och jag vill ha 40.000. Undrar om det kommer gå. Jag har aldrig varit bra på bilaffärer, så chansen är väl liten för det. Och så igen, jag har en bil som förhoppningsvis rullar snällt ett tag till. Tillbaka till ruta ett med andra ord, där jag var före påkörningen för nio dagar sedan.

I eftermiddags regnade det. Kanske nu med. Det är alltid något speciellt med årets första regn. Och just nu har jag det så inuti mig med: Regn ute, regn inne, regn i hjärtat, regn i sinnet.
Ja ja… det får väl finnas såna dagar med. Livet är inte bara sol. Utan regn blir det öken.
Det händer för mycket just nu att ta in. Jag orkar inte med allt. Och det jag vill, blir inte. Jag är känslig för förändringar helt enkelt.
Regn, regn, regn och regn. Låt vara att det regnar och plaskar. Bra att ha ett väder som stämmer överens med mitt inre. Det är helt ok.

Idag vårstädar jag i mina garderober.
Vad ska slängas?
Vad ska ges bort?
Vad ska sparas? Eller tas med upp till Norrland. Där får kläderna ett nytt liv.
Vad ska användas? Vad KAN användas?

Kan jag använda min 30 år gamla kappa från Gudrun Sjödén? Varför inte? Jag kan till och med knäppa den fortfarande. Märkligt! Det mesta har jag vuxit ur annars. Men sentimentaliteten är stor. Många kläder är fortfarande laddade med minnen och kult. En del kan användas till nästa generation barn. Ett lucialinne för 8-åringar till exempel.
Av alla arton långbyxor går åtta att använda. Ytterligare tre när jag går ner fem-tio kilo…. gör jag det? Inte just nu. Och ytterligare tre hamnar på jeansmuseet. Fyra går till klädinsamling.
Men å, vad jag är duktig som klarar av det här själv. Jag har faktiskt tagit bort flera kläder. Jag, som har så svårt för separationer, har tagit ett litet steg i dag, med att rensa och sortera. En annan dag kanske jag tar ett till kliv mot mer oberoende.

Lördagsledig. Och jag städar och får undan en del som legat hela veckan och tagit plats, disken och tvätten till exempel. Jag lyssnar på mina gamla vinyler och skrålar med på Lasse Tennanders Alla är vi barn i början. Jag förundras vilka kloka texter han skrev. Jag minns de flesta på den skivan. Sen är det Pete Seeger som snurrar på skivtallriken. Fin banjo och han är också en textekvilibrist ihop med gungande refränger.
Nu är det sol ute och varmt ute, nästan 12 grader tror jag visst. Men jag har mer att göra innan jag kommer ut. Bara att göra det. På facebook finns en rolig text:
GOOD THINGS COME TO THOSE WHO WAIT.
GOOD THINGS COME TO THOSE WHO WORK THEIR ASSES OFF AND NEVER GIVES UP.
från absolutelymadness.tumbir.com

Ja, den ger mig också energi att städa. Och så lördagsbesöket, lilla Tuva med sina föräldrar och det är en toppenlördag! Hon kan säga farmor nu, pussas och kramas och säga Hej då. Gosunge!

Bilen ska lagas. Delar är beställda. Väntas bli klar i slutet av nästa vecka.

Faktiskt blev jag lättad. Just nu vore det en mardröm att bli av med bilen och inte ha råd att köpa en nyare. Jag vill ju ha en ny bil helst, in my dreams, och som önskning nummer två, en bil som har gått ett par tusen mil ungefär. En som kan räcka länge.
Jag har inte heller någon aning om vilket bilmärke jag vill ha. Nissan Almera som jag har tillverkas inte längre och en av dess efterföljare Note känns inte som något för mig. Micran är för liten.
Jag vill hålla mig till fyra dörrar och en halvkombi. Det passar mig. Inte för liten och inte för stor. Kanske en Volvo då? Då skulle min bror jubla. V50 eller V60? Drömma går ju bra. Just nu är jag mest orolig att krocken kostar mig pengar som jag inte har. Att det tar tid att fixa med resor och telefonsamtal är en sak. Men merkostnader har jag inte plats för.

Ja ha. Nu kör jag en hyrbil. En ganska ny Ford Mondeo. Den har ingen nyckel, men en platta med knappar att trycka på, för att öppna dörrarna, låsa, öppna bensinluckan och något mer. Inne i bilen stoppar man in plattan i ett avlångt fack och trycker på knappen med texten start/stopp. Utan att vrida om en nyckel, startar bilen helt enkelt. Mycket märkligt.
Min egen bil var helt intryckt i fram av en dragkrok. Men vilken kraft har bilen kört in i min egentligen? I en brant nerförsbacke? Jag förstår det inte riktigt.
Nu väntar jag på verkstadens omdöme, går det att laga bilen, lönar det sig? Jag har i alla fall inte råd att köpa en ny bil. Har jag slängt 12000 kr i sjön? Jag måste ju ta hand om min bil och byta bromsar och ljuddämpare. Inte kunde jag väl veta om vad som skulle hända. Trist är det. Jag är ledsen över det här. Känslorna kommer över mig mer och mer. Från chocken i morse och tills nu, det har varit en lång dag, kan jag säga.

Någon har krockat med min parkerade bil inne i stan. Jag har inte sett skadan än. Jag bara klev in i bilen i mörkret och körde hem. Lyssnade på ljudet. Det mullrade om motorn mer än det brukade, det tänkte jag på. Det kopplade jag inte till en påkörning: En som övningskörde backade in i fronten på min bil. Den andra bilen hade en dragkrok som pangade in. Det fick jag veta när jag kom hem. Bilens ägare var ångerfull och ledsen. Jag tröstade. Ingen har blivit skadad. Det är bara plåt. Och besvär.
Och jag som reparerat bilen för 12.000 kr bara i år… Suck! Jag har nog inte kommit ner i känslorna än. Jag gör väl det när jag ser skadan i dagsljuset i morgon. I kväll är det ingen idé att göra något med det hela. Bara hoppas att jag kan köra med den till verkstaden.

Så har skolinspektionen varit på skolan och jag såg knappt skymten av dem! De hastade förbi mig i korridoren, men vi nickade bara mot varandra. Jag trodde de skulle in och kika på hur vi jobbade. Men icke hos mig. Så kan det gå! De har dock läst sånt jag varit med och skrivit. Utvalda personer fick träffa dem och svara på frågor och berätta om verksamheten. Jag var inte utvald. Och det var faktiskt mest skönt att slippa. Jag hade ingen sån strävan heller. Fast jag hade nog blivit lite smickrad om jag hade fått. Om jag ska vara ärlig. Och det är jag.
Och chefen gick in på mitt rum, för att hämta papper, trots skylt på dörren: ”Stör absolut inte, tack! ” Ja, det kan säkert skyllas på inspektionen, men det känns inte bra. Det handlar om tillit.
Stressen inför detta besök har varit stor. Jag har inte brytt mig särskilt mycket, jag har varit borta mycket sista månaden. Och jag tycker de ska se skolan som den är och inte den upputsade versionen. Sen skriver de bara om det som inte är bra. Det är ju en konstig inställning. Det är visserligen enklast att se det dåliga, men det är det goda som gör att vi växer.
Jag känner mig snopen. Höga förväntningar blev till intet. Jag trodde det skulle bli kul. Men det var det inte.
Så går livet i skolan vidare. Och jag stretar på med mitt. Skriver när jag blir ålagd att skriva och gör mitt bästa för att tolka instruktionerna för att skriva som det är bestämt. Mer vill jag inte göra med det. Lusten att jobba i skolan är inte riktad mot att skriva och ha möten för mig.
Min lust är riktad mot relationerna med eleverna och att se dem utvecklas. Jag fortsätter att jobba med det i några år till.
Nu åker jag int till stan och går på föredrag om det relationella prespektivet i Gestaltterapi. Så här står det i programtexten:
”I psykoterapi idag betonas alltmer det relationella perspektivet, att det är relationen som har betydelse för människors personliga utveckling. I Gestaltteorin har det alltid funnits ett relationellt förhållningssätt. Gestaltteorin betonar vikten av relationen i ett möte.”

Så… det blev inget Möte idag i skolan för mig med skolinspektionen. Men mötena med eleverna blev himla kul. Det kommer inte in i rapporten. Men det skriver jag här, i min egen rapport. På återhörande en annan dag!

Det är dags att komma iväg till jobbet igen och jag hoppas att hostan avtar mer och mer nu. Jag längtar jämt och ständigt efter vardagen i skolan, dagarna som bara går och går i en ständig ström, som det var mer av förr. Men jag inser att den tiden är förbi.
Numera är skolan i en ständig ström av förändring och varje gång jag har tagit ett kliv upp ur floden, är det svårare att komme dit igen. Så håll tummarna nu att jag kan kliva ner, utan att trampa fel och plumsa i. Jag satsar på att flyta med… det får räcka med den ambitionen.
Skolinspektionen kommer på besök nu i två dagar. Mina kollegor har förberett sig, medan jag varit sjuk och i Danmark. Hoppas det blir bra och en spännande upplevelse för alla.

Nu har jag äntligen beställt visitkort till min gestaltfirma. Precis som min son sa, så var leveransen dyrare än själva korten. De kommer om tre veckor, så länge får jag vänta på dem. Det får gå. Jag kunde inte få bort linjen runt loggan, det får också gå. Annars ser det bra ut, för att vara mitt första visitkort som gestaltterapeut.
Tänk, min mångåriga dröm är snart verklig. Jag saknar ett par klienter, 15 timmar handledning, några kursomgångar, en skriftlig examinationsuppgift som ska fördjupas muntligt och en examensterapi med okänd klient. Det är hur spännande som helst!

Den uppmärksamma läsaren ser direkt att en logga för Dana Gestaltterapi nu finns i spalten till höger. Bara att klicka på, så kommer du till min terapisida. Jag behöver fler klienter dessutom. Väntar med spänning på att höra från dig!
Annat nytt från fronten är att jag är hemma fortfarande, efter ytterligare en förkylning, nu från västkusten, som virusbombade mig i helgen. Jag har ont i benet med. Det värker riktigt ordentligt. Har jag gått för lite eller för mycket? Varför har jag inte ont i det andra benet? Är det trokanteriten som spökar? Eller något annat? Hm… Bäst att fråga doktorn.
Jag kan, trots min förkylning, som tur är, vara lite barnvakt åt mitt barnbarn medan jag är hemma. Hennes mamma är inlagd på sjukhuset igen. Inte alls kul för henne. Och Tuva längtar till sin mamma såklart. Hon gillade inte alls att bli hämtad av mig på förskolan. Ledsenheten höll i sig i fem minuter, sedan sken solen igen. Men även om jag duger ett tag som barnvakt, finns det ingenting bättre än mamma och pappa. Det är precis som det ska vara. Anknytningen är viktig.
Hennes och mitt band är såklart viktigt med. Jag är ju hennes farmor. Vi diskade tillsammans. Och åt päron. Och klappade kisse. Satt ute på balkongen och tittade ut. Tittade och lekte med en liten bok om katter. Handlade. Tittade och lyssnade på gråsparvarna inne i häcken på Midgårdsvägen. De låter som det gjorde på min mormors baksida av huset i Berlin. Och vid den häcken glömde jag en påse med splitternya silversandaler när jag var liten. Stor traumatisk sorg, fick jag med mig hem, istället för lysande, smäckra finskor. Nu kan jag fylla på med nya upplevelser där, med lilla stumpan. Tänk att jag bor i nästan samma kvarter nu, som jag gjorde när jag var liten. Längre än så kom jag visst inte. Än.
Här och Nu blandas med Gamla Minnen. Nå, snart är Framtiden här. Lilla nya bebin kommer snart. Blir det en fisk eller vädur? Det är frågan. Hoppas att min svärdotter och blivande tvåbarnsmamma mår bättre snart. Och sonen blir tvåbarnspappa. Och jag är snart tvåbarnbarnsfarmor. Wow!