Jag tar mig tid att vara med mina böcker i dag, skriver ner alla viktiga böcker jag har, såna som ger mig mening. Jag ska ju skriva ett examensarbete inför gestaltterapeutexamen och sedan gå vidare med diplomeringsskrivandet. Det är helt otroligt vad många böcker jag har, om gestalt, psykologi, filosofi, tro, drömmar, självutveckling, mystik, meditation och utvecklingspsykologi. 250 st. Ett helt referensbibliotek. Och mitt i allt hittar jag Paulines bok, Om ett missfoster.
Här är en ung kvinna, som helt öppet skriver om hur hon har haft det i livet i skolan. Hur ensam och utsatt hon var där och hur hon blev bemött.
Pauline har autism och selektiv mutism. Hon är som fångad i sig själv. Hon både vill vara med och vara som andra och samtidigt förmår hon inte det. Och mitt i det hela är hon smärtsamt medveten och frustrerad över det. Hon verkar inte ha fått vara med och bestämma sin skolgång. Hon har haft plågoandar. Vem har egentligen pratat med henne? Hon har blivit glad för det lilla. Att bli sedd har varit en plåga, samtidigt som längtan och glädjen efter att någon hälsar på henne var stor.
Har det funnits vägar in till henne som ingen har sett? Vem har verkligen brytt sig? Jag vet inte. Jag blir så berörd av att läsa boken. Och det gör ont att se titeln på boken.
Som Pauline skriver, så har hon inte valt att ha dessa funktionshinder. Men hur kan hon behöva ha haft det så här i skolan, i så många år? Rädsla, tystnad, vrede, tvång, självdestruktivitet har blandats med hennes vilja till att vara som andra. Hon kämpar på och tar ställning för sin rätt att vara den hon är. Med sina funktionshinder och allt. Hon kämpar för allas vår rätt att vara som vi är. Accepterade. Sedda. Omtyckta.
Heja Pauline! Du är värd ALLT gott!
