….löning på fredag!
Ja det är faktiskt lönefredag idag. Inte för att jag jublar något särskilt över det, som jag gjorde förr. Då kunde jag vänta och längta efter lönen. Nu gör jag det bara inte.
Nu är jag däremot ledig, DET har jag vänta och längtat efter! Hurra! Tolv arbetsdagar i rad är gjorda. Nu är de flesta barnen inne på att öva sina tangentkunskaper, jag får väl öva mig jag med. På kunskapsstjarnan.se kan man öva sånt gratis.
Jag övade sånt ett år på gymnasiet i kontorskunskapen:
Så här skriver jag utan att titta. Blev det npgpt föe eller är aööt rtt?
Ha ha… Första meningen gick ju bra, sen tappade jag bort mig. Bäst att öva lite till, det går bättre om jag inte blundar i alla fall. Jag har inte heller ordning på stor bokstav. Jag väljer fel sida att trycka ner på. Punkt och komma ligger inte heller i bekvämzonen direkt. Men jag kan nog öva upp mitt skrivande om jag bara övar lite.
Helg! Ledig! Ska ha middagsgäster i morgon kväll. Trerätters. På nobelporslinet. Fast jag saknar efterrättsskålarna. Det blir nästa investering jag gör.
Och nu… ner i soffan. Bara vara ledig. Äta och dricka. Städa? Nä. Tvätta? Nä. Betala räkningar? Nä. Glöm allt sånt nu ett tag! Slappa? Jaaaaaaaaaa!

Frostar av frysen. Sånt ska ju också göras. Bäst att passa på medan temperaturen ute är några minusgrader i alla fall. Vad måste slängas och vad kan sparas? Vad är det i burkarna och påsarna? Det blir till att gå på upptäcksfärd!

Vad ska jag sätta för rubrik på dagens blogg?
”Jag har moonat Köpenhamn”?
”Att leva i balans – vad är det?”
”För mycket bra skämmer?”
Jag har sällan råkat ut för så många saker som de sista två-tre dagarna. Jag vet inte om det är något som universum vill säga eller om jag bara har ren otur. Jag vet bara att jag hade flyt och kände mig väl tillrätta med att öva terapier på utbildningsdagarna. HELHÄFTIGT! Jag är NÖJD! Så in i vassen GLAD!
Det är alltså den ena sidan. Och så till motpolen:
1. Någon har tagit min mjölk i påsen som står i kylskåpet. Va! Så snopet att plötsligt inte ha min viktiga mjölk! Vem går i andras påsar? Inte jag!
2. Bettskenan låg i en kopp med vatten i badrummet. I tryggt förvar, trodde jag. Och vem skulle vilja ha den? En kurskamrat kommer smilande och säger att min bettskena ligger i vasken. Nu ligger den vid sidan om på diskbänken. Tack och lov hel. 3000 kr kostar den. Minst. Någon har haft städnoja antar jag.
3. Idag när jag skulle äta min lunch, var koppen i kylskåpet, med resterna av mozzarellan borta. Min mat stod framme på bordet, som om det var fritt att ta av den. Icke!!! Återigen blev jag drabbad av denna städnoja, medan jag själv var sen till lunchen, för jag höll på att städa upp efter oss på kursen. Nå….Ingen hade ätit av maten, medan mozzarellan låg slängd i vasken. Jag kunde rädda med mig resten hem och ha som matsäck på tåget.
4. Mina påsar i kylskåpet stinker av fisk. Den doften får jag ta med mig hem. Bu!
5. Jag brukar handla go´bröd på hovedbanestationen i Kbh. Nu vill jag ha ”Luksus giffler”, med grön fyllning. Vad upptäcker jag på tåget att jag fått? Kanelfyllning. Suck!
Och så toppar det här:
6. Jag kommer till min plats 4 på tåget. Jag ställer min ryggsäck och matkasse på min plats, en singelplats, framåtvänd stol vid ett fönster, en plats jag själv valt ut noga vid biljettbeställningen. En man ställer sig bredvid och börjar prata om att man ska vakta bagaget före avgång, så att ingen springer in och snor det. Så jobbigt det låter. Ja ja… jag lyfter ner mina saker på golvet, sätter mig ner och PLASK, stolen är blöt! Nej, inte av min kasse, jag kollade den först såklart. I så fall hade det varit pinsamt. Nu blev det i alla fall pinsamt. Byxorna blöta in på bara numsen. Fram med tunnare innebyxor, nya trosor. Omklädning i gången och bakom sätena. Rumpan bar, ut mot Köpenhamn. Nå, det kan de säkert klara. Men min bak kliar. Vad var det? Kiss? Tror inte det, men ganska säkert tvättvatten. Troligen inte helt rent.
Säga vad man vill om SJ och förseningar. Hjälpsam tågpersonal har de i alla fall! Snälla rara Hans ordnade en ny plats och jag fick önska mig kompensation. Det måste bli att få åka taxi hem och komma ur kläderna så fort som möjligt, duscha och bli ren igen. Det fick jag! Sköööönt!
Och så fundera på vad allt det här betyder. Betyder det att jag har haft det för bra och att jag bara kan förvänta mig plus och minus i nollpunkten? Kanske. Eller att jag bara råkat ut för sånt som kan hända vem som helst, som har bettskena, vill ha mjölken ifred, doftfria saker, bra med pistagebullar och sittplats. Jag vet inte fortfarande.

The Island text och musik: Paul Brady

They say the skies of Lebanon are burning
Those mighty cedars bleeding in the heat
They’re showing pictures on the television
Women and children dying in the street
And we’re still at it in our own place
Still trying to reach the future through the past
Still trying to carve tomorrow from a tombstone…

But hey ! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when the sun goes down
We’ll make love to the sound of the ocean

They’re raising banners over by the markets
Whitewashing slogans on the shipyard walls
Witchdoctors praying for a mighty showdown
No way our holy flag is gonna fall!
Up here we sacrifice our children
To feed the worn out dreams of yesterday
And teach them dying will lead us into glory…

But hey! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when there is no one around
We’ll make love to the sound of the ocean

Now I guess us plain folks don’t see all the story
And I suppose this peace and love’s just copping out
And I guess these young boys dying in the ditches
Is just what being free is all about
And how this twisted wreckage down on main street
Will bring us all together in the end
And we’ll go marching down the road to freedom
freedom…

Tiden räcker liksom inte till… att vara i de stora livsfrågorna tar tid och behöver ha tid. Och tiden ska räcka till att skriva och städa och jobba och byta telefon och hitta felet på den gamla och resa till Danmark och allt möjligt.
Nu. Nu ligger jag faktiskt under täcket i Danmark och fryser. Tågresan var kall. Brrr… dörrar stängdes inte och det var dragigt. Och sen gå med allt bagage utmed Vesterbrogade. Hann precis in på Tiger och köpte glasögon innan de stängde. Och sen en sväng in på Fà¸tex. Men var fanns alla roliga billiga kläderna nu? Köpte bara ett grönt paraply för 40 dkr, två margaretheskålar, yoghurt och mjölk.
Tandsköterskan sa i morse: ”Köp en trisslott på centralen.” och tandläkaren sa: ”Jag har åtta stycken oskrapade hemma. De går ut i maj.”
Jag sa: Ja varför inte!
Och så sa jag: Ge bort lotterna till folk som jobbar här! Tänk vad glada de skulle bli om de vann. De skulle bjuda dig på middag då.
Så nu har jag en oskrapad trisslott. Jag skulle gärna vilja vinna en miljon och betala tandläkarräkningen. Eller ska jag ge bort lotten?
Och tänk om tandläkaren lägger ner en av sina trisslotter i kuvertet med fakturan. Och jag skulle vinna 10000 kr på den. Det skulle ju vara ett under, som vore väl värt en middag.
Och hade jag inte skrivit det här, så skulle jag ha skrivit om vänförfrågningar på Facebook. Om vilka fb-vänner man vill ha eller inte. Eller om att vara med eller inte. Det kommer kanske en annan gång, om jag känner mig inspirerad. Inte om jag har tid.

Söndag, o söndag!
Telefonen blev upplåst igår. Tyvärr är det något fel med kontakten med sim-kortet. Jag har väl slitit ut luckan där det sitter under veckan som gått, medan jag flyttat simkortet mellan den gamla luren och reservtelefonen.
Varje gång telefonen går in i vila, glömmer den bort att den har ett fungerande sim-kort och vill inte på igen. ”Inget simkort” står det, fast det finns. Jag trycker på luckan lite och vips, kommer meddelandet att telefonen är låst och jag får trycka koden. Om och om och om igen. Tröttsamt. Det gäller att folk ringer medan den är på.
Nu har jag satt den på att aldrig gå in i viloläge. Det är ju inte heller så bra. Men får duga, tills jag når kontakt med någon apple-support.
Jag har äntligen vågat mig på att ha en internetuppkoppling på telefonen. Bara för att testa. Och vad märkligt det är att se mina mejl…. på telefonen!
Jag har också laddat ner min första app! Den går till Daisy. Nu ska jag ner till biblioteket och se om jag kan få en kod att kunna låna daisyböcker. Jag behöver kunna det, så att jag kan lära ut den till andra. Skönt att jag har kommit i alla fall ett steg på väg!

Och nu, ner till bibblan! Söndagsöppet till kl 16! Jättebra! Men jag får inte låna daisyböcker. Snopet. Men ok.

Jag håller på och byter telefonoperatör. Undrar hur lång tid det kommer ta…
De skulle ha skiftat 2 januari. Då skulle jag haft tid att pyssla med det i lugn och ro. Inget hände. Sen sa de 9 januari. Då hade jag glömt bort det. Gick med en telefon utan service… ha ha.. typiskt. Upptäckte det idag i skolan. Så när jag kom hem bytte jag simkortet. Fungerade inte. Telefonen var låst till mitt gamla bolag. Ja ha.. Så kostade det 300 kr att få den upplåst. Nu väntar jag på koden som ska komma genom iTunes. Hur vet jag inte. Och inte heller när. Mellan 1-24 timmar kan det ta.

Och under tiden jag väntar packar jag upp en ny telefon jag fick med det nya abonnemanget. Den som jag tänkte sälja eller ge bort. Fick en briljant idé. Att ta fram min gamla telefon. Sagt och gjort. Men nej, simkortet fungerade inte där. Så nu är det bara att gilla läget. Vänta. Använda den nya telefonen ett tag.

Jag tycker inte om ny teknik. Det gör jag inte. Och sen när jag till slut lärt mig använda den, vill jag inte vara utan den och inte heller byta. Så fastlåst är jag.

Idag är det arbetsdag igen. Upp med tuppen!

Genom mina fuktiga, isiga sovrumsfönster finner jag ett torrt område att se ut på morgonhimlen. Som gjort för att ta en bild…

Nedräkning? Om tio år är jag ålderspensionär… ha ha ha…

Igår tog jag den här bilden på mitt älskade hus och älskade hängbjörk. Innan jag tog upp kameran satt det fullt av kajor högst upp i trädkronan. När jag fick upp kameran, endast två…

Tänk att jag blir så euforisk av att gå ner i källaren och såga ved. Hade jag vetat det, hade jag börjat med det för länge sen. Vilket lyckopiller! Jag kände till och med kärlek till min källare nu. Tänk att jag kan stå där och såga med min motorsåg! Wow! Ren lycka! Vad mer behöver jag?

Och sen att tända en brasa, eller två-tre om dagen ungefär, när det är så kallt som det är ute. I natt -13. Nu runt 0. Det gör livet i huset lättare direkt. Det drar från fönstren och i sovrummet är glaset täckt av is. Jag behöver byta det fönstret först av alla. Det är i riktigt dåligt skick. Ska ta reda på vad det kostar, steg nummer ett.

Nyårslöften? Tja, att göra det jag ska? Jag har många saker att göra…. PIM 2, läsa, laga mat… Men jag kommer liksom inte dit.
Så hur hindrar jag mig från att göra det jag behöver? Att jag har tv:n på antagligen! Först Harry Potter att glo på vid sidan av. Och nu Trollkarlen från Oz. ”Ovan regnbågen” är otroligt vackert gjord. Den håller än. There is no place like home. Ja, jag är hemma! Till och med i källaren!

Här är en sång som får vara min nyårsönskan om ett gott år 2012, till mina barn och deras familjer, mina danska och svenska holdkamrater, lärare och andra vänner på NGI, övrig släkt, kära vänner, mina ex-käraster, arbetskamrater, Österhaninge kyrkokör och sist, men inte minst, bloggens läsare av alla slag.

Livet lovar en ingenting. Vad som än händer, i våra liv, i andras liv, så är det bara att hålla fast vid modet, kärleken, hoppet, längtan och drömmarna.
Jag har hoppet om ett fint och bra år. Och om allt går som planerat, peppar, peppar, blir jag examinerad gestaltterapeut i december, jag förverkligar min mångåriga dröm, DET är mod för mig!
Tiden går så fort. Må jag, vi och tiden gå i lagom takt, så jag/vi hinner med att modigt uppleva årets alla dagar och nyanser i tillvaron!
Håll fast i dina drömmar! Lev dem! Gott Nytt År!

EN SÅNG TILL MODET
text och musik: Mikael Wiehe

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Ja, här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det hon vill

Ja, här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Ja, här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Och i Danmark såklart! Och i hela vida världen.

Idag har jag haft en väldigt fin dag. Solen sken. -7 grader ute. Varmt inne. Det är väldigt lite snö ute för årstiden, men så är det ju överallt, en ovanlig vinter. Gick en promenad. Sågade ved i källaren. Blev euforisk av det. Tänk att kunna stå i sin källare med motorsågen och såga! Läckert och enkelt!
Jag hade ro att läsa också. Och se på tv. Och elda. Och äta. Ja, en riktigt skön och avkopplande dag!

Här är en av mina största schlagerfavoriter genom tiderna. Den har alltid berört mig… undrar varför… hm… Jo då, jag vet! Och den är mäktig fortfarande. Kraften, utlevelsen, orden, allt!
Passar bra nu när det inte finns någon nära att hålla kvar, ingen att sjunga för, mer än mig själv just nu. Believe me!

YOU DON’T HAVE TO SAY YOU LOVE ME
Written by: Giuseppe Pino Donaggio, Simon Napier-Bell, Vito Pallavicini &
Vicki Wickham, 1966

When I said I needed you
You said you would always stay
It wasn’t me who changed, but you
And now you’ve gone away

Don’t you see that now you’ve gone
And I’m left here on my own
That I have to follow you
And beg you to come home?

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can’t help but love you
But believe me
I’ll never tie you down

Left alone with just a memory
Life seems dead and so unreal
All that’s left is loneliness
There’s nothing left to feel

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me, believe me.