Nobeldagen. Hälsa på mamma-dagen. Lasta ur sommardäcken-dagen. Sätta in barnstolenibilen-dagen. Och köpa lök. Jag ska väl för sjutton ha någon mat idag med. Baka? Jag vet inte. Så länge jag inte vet hur julen blir, så länge har jag ingen lust att göra något till jul. Inte än. Jo, jag vill i teorin. Men sen orkar jag inte. Jag har tanken i huvudet och blir trött av det.
Så skulle jag kunna göra med godis med. Tänka tanken att jag äter godiset och sen bli mätt, i tanken alltså. Varför inte!
Nu har jag varit med på facebook i två år. Det är fantastiskt emellanåt. Som till födelsedagen. Att ha så många goda vänner som tänker goda tankar och förmedlar dem i text och någongång med musik och bild. Ett samtal som för människor närmare varandra, oavsett om det är från andra sidan jordklotet eller människor på samma arbetsplats. Till och med då får jag en känsla av att vara närmare andra, än utan facebook. Andra blir tydligare och mera. Jag blir tydligare och mera.
Att skicka ut en vänförfrågan är lätt för en del och svårare för andra. Eller båda delar. En del säger ja direkt till alla. En del svarar inte ens. Pratar inte om det. Eller säger: ”Jag vill inte vara vän med dig på facebook”. Nå, det sista har hänt en gång. Och tagit bort en del, som jag inte längre vill dela uppdateringar med. Är det för vänner eller för bekanta? Kontaktnät, bra att ha? Kontroll? Överblick? Delande? Antagligen allt. Samtidigt kan facebook ora också. Vad är facebook bra för då? Självkänslan kan få sig en knäck här. Varför duger inte jag till att vara vän med den? Insynen i andras liv kan vara osund med. Inte bara till godo. Skönt att kunna sätta upp insynsgränser då.
En del delar ingenting, bara tittar på andras. Ofta eller sällan. Andra delar väldigt mycket. Och allt är ok.
Jag funderar mer på numera om det är här jag vill dela saker om mitt liv eller på facebook. Här är det jag som bestämmer. Där är jag ett flarn i universum. Ja ja, det är jag oavsett förresten. Bra att veta sin plats och inte överdriva sin betydelse!
Just nu är jag mest glad i facebook. Den har ökat min känsla av att höra till och duga, bli bekräftad. Samtidigt som jag också tydligt får veta ibland att jag inte får höra till, jag duger inte, av olika anledningar, en existentialistisk osäkerhet blottas i detta, finns jag, syns jag, duger jag? Dubbla budskap. Helt klart så.
