Himlen är helt grå, idag med. Och så regnar det, odramatiskt och stilla. Envist och blött. Mina planer som jag hade ute, innan jag far hem, grusas. Jag får göra nya planer.
Innejobb, tvätta, diska, se på tv? Mina planer förändras hela tiden. Ångrar mig. Hittar på nya. Jag är helt oförutsägbar. Rätt skönt emellanåt. Då kan jag göra sånt jag inte ens själv förväntar mig att jag ska göra. Till exempel att sortera målarfärgerna och kartlägga och skriva in husets målarfärger i en särskild bok. Inspirerad av silikontuben, satt jag plötsligt i trappan och skrapade trappstegen. Alla arton är nu klara för målartvätt. Sedan ska jag fylla sprickorna med silikonet. Men kommer jag dit? Eller gör jag annat? Antagligen! Oförutsägbarheten är stor.

Idag har jag som vanligt arbetat med allt som behöver göras. Jag har sågat björkarna och lagt i en hög. Det var tungt. Men med ett steg i taget så går det.
Hantverkaren har bytt offerbräda på framsidan av huset och fyllt igen hålen under fönstren på norrsidan. Så mycket som möjligt av det rötskadade innanför offerbrädan, dvs det som huset står på mot grunden, är borta, men det behövs en helt ny vägg där egentligen. I år blir det inte! Det är så fruktansvärt mycket jobb med det och jag orkar inte ens tänka på det. Nu blir det färg på det hela och så hoppas jag att hästmyrorna har flyttat nu. Håll tummarna för det!

I morgon blir det en tur till soptippen och till stan. Hantverkaren ska fortsätta med att sätta foder kring fönstren och bygga väggen mot altanen i morgon. Har jag tur blir nya altangolvet spikat med. Sköööööönt att bli av med det gamla fula läbbiga plankgolvet där. Mitt i allt elände blev det en positiv bieffekt trots allt.

Hela kvarteret är som en hel byggarbetsplats. Grannen skrapar fasad inför målning, en har rivit sitt fuktskadade garage och bygger nytt, en ska flytta sitt hus till ett annat ställe och river det . Mitt hus med rötskador och hästmyror, ska få hålen i fasaden igentäppta med nytt virke och målas. A lick of paint fixar biffen, eller? Nä! Men i väntan på nya pengar eller en miljonär får det bli så. Inget att göra.

Annars är vädret hyfsat. Massor att göra om jag vill. Och det vill jag. Snart är det dags att åka hem och lämna huset, bäst att göra klart det som går då.
Jag tog fram värmepistolen igår och skrapade fina fönsterlister, som ska tillbaka till renoverade gästrummet. Men när det blir vet ingen. Troligen inte i år. Men det kommer väl nya år, nya somrar, nya projekt och samma gamla jag, samma gamla hus och samma gamla sol.
Och jag kan göra det bra för mig medan jag jobbar, lyssnar på Sommar på internetradion och vilar emellanåt.

Här är en sång som väcker längtan till Irland, en kärlek till sitt land och till människorna.

Song for Ireland

Walking all the day
near tall towers where falcons build their nests
Silver wings they fly
They know the call for freedom in their breasts
Saw Black Head against the sky
Where twisted rocks they run down to the sea
Living on your western shore
Saw summer sun sets, I asked for more
I stood by your Atlantic Sea
And sang a song for Ireland

Talking all the day
With true friends who try to make you stay
Telling jokes and news
Singing songs to while the time away
Watched the galway salmon run
Like silver dancing, darting in the sun
living on your western shore
Saw summer sunsets, I asked for more
I stood by your Atlantic Sea
And sang a song for Ireland

Drinking all the day
In old pubs where fiddlers love to play
Saw one touch the bow
He played a reel that seamed so grand and gay
I stood on dingle beach and cast
In wild foam for Atlantic bass
Living on your western shore
Saw summer sunsets, I asked for more
I stood by your Atlantic Sea
And sang a song for Ireland

Dreaming in the night
I saw a land where no-one had to fight
Waking in your dawn
I saw you crying in the morning light
lying where the falcons fly
They twist and turn all in your air-blue sky
Living on your western shore
Saw summer sunsets, I asked for more
I stood by your Atlantic sea
And I sang a song for Ireland

Til ungdommen
En dikt av Nordahl Grieg (1936) Musik av Otto Mortensen (1952)

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

(Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.)

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

Det är som en overklig mardröm, att se på nyheterna och få veta hur ofattbart många unga människor det var, som sköts ihjäl på Utà¸ya.
Det är en sak att hata i sinnet, en helt annan att leva ut det. Jag saknar ord för vad jag vill skriva.
Förut fanns dagen då Palme dödades, dagen då Anna Lindh dödades, tsunamin, Estonia, 11 september i New York, Japans jordbävningsdagar, kärnkraftsolycksdagar och en hel massa andra svarta dagar, ja, de samlas på hög, traumatiska händelser som både tär på människor och som för dem samman. Nu finns också Norges sorgdag.
Livet lovar en ingenting. Vi har dagar av nåd, då allt är gott och bra och lysande. Och dagar av sorg, då allt känns svart och mörkt och tynger. Nu är det svart. Och vi tänder ljus till tröst i detta mörker. Här är ett av mina ljus:

Fredslyktan av Marie-Louise Ankartoft

Till minnesdagen 22 juli 2021 lägger jag till sången här:

Till minne av Oslo och Utöja 22 juli 2011.
Til ungdommen
En dikt av Nordahl Grieg (1936) Musik av Otto Mortensen (1952)

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

(Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.)

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

Det känns helt absurt att sitta här och skriva om auktionen jag var på idag. Men så här är det ju i världen. Istället för myskväll med te och scones, blir det te till overkliga tv-bilder, en bomb har exploderat i regeringskvarteren i Oslo och ungdomar blir skjutna på politiskt möte av en falsk polis.
Såklart hänger händelserna i Norge ihop. Sånt här händer inte samtidigt. Vilken brutalitet. Vilken chock. Ingen vanlig fredag. Det här kommer ge långtgående konsekvenser för Norge och säkert också här i Sverige och i Norden i övrigt.
Och så kommer ändå människorna fortsätta med sina vanliga liv. Det är absurt, samtidigt som det inte alls är konstigt. Livet fortsätter. Terror kommer aldrig att ta död på människans behov av fred och frid.

Hantverkaren tog ledigt idag och jag med. Jag läste länge i lugn och ro, vilket kändes ovanligt. Jag läser Gestalt at Work av Seà¡n Gaffney. Den är verkligen inte lättläst. Men intressant.
Sen åkte jag iväg på auktion. Visningen hade redan varit. Jag ropade in en stol för barn och en jättekruka från Gefle. På långt håll såg de ju bra ut. På nära håll var det en flisa borta i krukans kant. Och sitsen på stolen var bytt en gång för länge sedan och hade nu en spricka och var vinglig. Nå, det kan jag fixa.
Jag hade gärna velat ha en jättefin pall med. Och en lampa. Det får bli en annan gång.
När jag kom hem, kom jag på att jag tidigare köpt stolar och gefle-krukor på auktion på samma plats. Jag är rätt så enkelriktad med andra ord. Jag gillar vissa trästolar och vissa krukor mer än annat.

Mina tankar går i kväll till alla som drabbats av terrorn i Oslo och på Utà¸ya.

Igår:

Idag:

Oj, vad mycket det är som händer just nu. Hantverkaren har kommit och byggt ett vedförråd bredvid garaget. Jag har hittat ännu ett hästmyrebo, på baksidan av garaget. Fler träd är nersågade. Mer ris ligger i högar och mer kommer. Det tar liksom inte slut… Farstubrons gavel är riven och ligger i en ny hög utanför dörren. Ingen mer feng shui där inte. Jag har tagit ner telefontråden till den fasta anknytningen till mitt hus, så att ett par större björkar kan fällas neråt vägen endera dagen. Som tur är slipper jag bry mig om det. Jag tar ner de smalare björkarna istället.
I morgon, om det inte regnar, ska fönstren nertill på norrsidan – fasadsidan som ännu inte är ommålad – få nytt trä och ny isolering undertill. Det blir som på framsidan, är det tänkt.
Kanske åker jag iväg på auktion i morgon igen, inte för att jag behöver något, men för att få se en massa konstiga saker, som jag aldrig sett förr, ropas ut.

Nästa år får garaget ett nytt, vackert, rött plåttak, därför ligger det bara plast över vedförrådets tak just nu. Så gäller det att flytta in veden från källaren dit in och stapla den fint. Kånka och slita och släpa. Det är bara att bita i gräset och göra det. Och på jordplätten längst fram på bilden, börjar gräset att gro nu.

Jag längtar lite efter att börja måla. Det är ju att måla som är min hjärtesysselsättning. Bara det inte är en hel sida på huset. En dag blir det säkert gjort, men inte den här sommaren heller.

Igår var det sommar med sol och värme. Var ute i bikinin och solade och läste. Har kommit igång, igen, med Gestalt at Work. Den innehåller mycket. Jag tog fram lilla bassängen med, att svalka fötterna i.
Och så idag är det fortfarande sommar, men en annan sån, regnig och kallare. Inte så att jag är lockad till att vara ute. Handlar bara. Sen in och elda i kaminen. Blir påmind återigen om att jag behöver en bättre kamin, som håller värmen mer och längre än den jag har. Den är i och för sig fin. Gammal och rejäl. Behöver få ny lera inuti. Jag saknar glas i den, att kunna titta på elden är rogivande, i alla fall när den brinner under kontrollerade former. Jag har en presumtiv köpare till den.

Jag tycker om att höra suset från brasan när luckan är lite öppen, bara lite. Är luckan stängd hörs inget och jag glömmer till slut bort att lägga in ny ved. Precis som att man kan glömma att dricka upp sitt kaffe eller te.
Medan brasan brinner, sätter jag mig tillrätta i soffan och fortsätter att läsa. Med en kopp te. Så nu gäller det att minnas det jag läser, att mata brasan, att dricka mitt te. Hm… tja, passande, som minnesträning.

Här är min nya el-motorsåg. Inte för att jag har någon gammal tidigare. Men den är ny och min första och enda.
Dagen började med att jag packade upp den jag köpt förra veckan. Tejpen hade släppt och jag förstod att förpackningen varit öppnad tidigare. Nå, misstänksam öppnade jag den vidare och upptäckte att den varit fylld med olja med. Ingen bra början alls. Jag blev arg. Att sälja den till mig utan att berätta om detta för mig var en miss. Jag åkte tillbaka och lämnade tillbaka den.
Sen tog jag mig en tur till ett annat samhälle med en annan järnaffär och där hittade jag MIN motorsåg. Den var nyss monterad och det var tur det. Jag fick lite rabatt med och nu var det bara att starta mitt motorsågsäventyr.
Jag började med några halvhöga träd slyskogen. Den hindrar kvällssolen att lysa på altanen. Att öva mig på tekniken är viktigt. Att önska jag var man kom i huvudet med. Att lärdomen att kunna såga kanske överförs från far till son. Men döttrar har det svårare med det. Jag får lära mig själv. Och bad en snäll granne om hjälp med några kraftigare björkar. Där lärde jag mig också lite. Nu är det bara att gå vidare. Stam för stam, ska slyskogen bort. Den skjuter redan skott, det jag högg för en dryg månad sen. Nu gäller det att hålla efter skogen och där har jag mitt eget gym.

Så där ja! Nu har jag sått gräs på den andra lilla jordplätten, där komposten låg och lite bakom den. Skönt att få saker och ting gjorda! Nu är det fridfull vattning framöver jag kan ägna mig åt. Kanske ta fram lilla plaskdammen med. Om det blir varmt väder igen. Igår var det åska och regn hela eftermiddagen och blåsigt. Idag var det blåsigt och kallt. Känns inte riktigt som sommar just nu. Men det är det! Högsommar minsann.
Besöket som hade planer på att komma, bangade ur. Jag trodde väl inte annat heller, om sanningen ska fram. Det är en krävande resa och ett krävande hus, som kräver en viss ork. En del resor behöver göras i tid. Sen blir det försent.
Jag får se hur länge jag orkar ta mig hit och gå i alla trappor. En dag kommer inte jag heller att klara av det, så det är bäst att jag är här nu, medan jag kan! Fast jag vill se annat med, har jag kommit på. Uppleva mer. Resa mer. Innan det är försent.
Det vore för övrigt kul att få besök. Och hjälpare är särskilt välkomna.

Dagens ordspråk får bli:
Som man sår får man skörda.
Det ska böjas i tid, det som krokigt skall bli.
Varför göra det idag, när man kan göra det i morgon?

Tolkningar på mina val får ni göra själva.

Medan jag funderar på ordspråk gör jag en sökning och hittar till världens största svenska ordspråkssamling. Bara att ta sig in dit och hitta något, kräver sin man. Och tid. En jättekul sida för den som är nyfiken på ordspråk och annat, på olika språk också.

Medan resten av Sverige, ser på Allsång på Skansen, får jag en aha-upplevelse. Aha…
Ja, just det! Pling! Poletten faller ner.
Vad ska jag nu göra med den insikten? Det är frågan.