Idag har jag varit fri, arbetsfri, utan lönearbete, arbetslös, ledig, pensionär,
i prick etthundra dagar.

Då kan det vara dags för en sammanfattning av den tiden, som inte kommer igen.
Det som är gjort, är gjort.
Barndomens första 6 år genomlevda. Skoltidens 12 år med. De 47 åren av lönearbete är avklarade. Och nu 100 dagar som pensionär.
Blev det som jag trodde? Blev det som jag ville? Hm… nja, njä…

Dag 1-19 Först stannade jag kvar i huset i norr, istället för att resa söderut som jag gjort i alla år, så länge jag haft huset där, när jag jobbade och höstterminen skulle börja.
Det var skönt att få vara kvar i lugn och ro. Arbete med huset behövdes göras och jag kunde ha kvar båten i älven.
Sen hade jag ont i vaden och tog det inte på allvar. Jag förstod inte bättre, mer än att något var fel. Inte heller min kontaktsjuksköterska reagerade över den informationen och inte vårdcentralen, när jag ringde för att boka tid hos läkare. Jag var kvar i godan ro. Och vaden blev allt tjockare, mer röd och gjorde ont. DÅ åkte jag ut på älven sista gången för sommaren, tog upp båten och ringde därefter 1177. Sen till akuten fem mil bort och få sprutor. Troligen en biverkning av medicinen jag har. Ingen bra start på min fria höst direkt. Men det var spännande? eller intressant? helt klart läskigt! att ta sprutor själv i magen. Inte så farligt ändå. Nu vet jag det.
Som den kämpe jag är… hm…. så packade jag för hemresa dagen efter och reste hem på måndagen i slutet av augusti. Gick direkt till Närakuten för att få ultraljud och bekräftelse på diagnos, mer sprutor och medicin.

Dag 20-40 Hemma och planerar för höstresan till Danmark. Vågar inte planera för att vara borta i de två månader jag hade tänkt. Tränar på rehabgymmet och simmar i badhuset och leker att jag är ung simmare igen.

Dag 41-63 Reser söderut och stannar borta i 23 dagar. Det är ju inte så himla bra att köra långa sträckor nu, men jag gör det med kompressions- och stödstrumpor. Tur att det finns hjälpmedel att använda. Jobbigt med hjälpmedel. Livet blir mer komplicerat med allt jag behöver ha med mig och använda för min hälsas skull. Det var enklare förr, när det bara var att klä på sig och dra borsten genom håret på morgonen och borsta tänderna och gå till sängs på kvällen och somna gott. Jag är glad för att jag i alla fall kan gå och slipper använda kryckor, som jag behövde för tre år sedan, då jag hade en bakercysta i knävecket. Jag reste ändå till USA. Än så länge hindrar inte mina sjukdomar mig från att resa. Tur det! Simmar i badhuset i Helsinge i Danmark och klarar att simma 25 meter fjäril. Butterfly. Jag är väl en fjäril då?

Dag 64-92 Dagen efter jag kom hem från fina Danmark, var det dags för mamma att åka in på sjukhus. Fyra livshotande sjukdomar har hon nu besegrat efter 9+17 dagar på sjukhus. Det har varit en orolig tid med hennes sjukdomar och ovissheten om framtiden har präglat dagarna sedan dess.
Egentligen är ju alla dagar ovissa för oss alla. Livet lovar en ingenting. Men ändå.
Jag har träffat två covid-sjuka på sjukhuset, det kunde jag inte ha gissat innan att det skulle ha hänt. Mamma tillfrisknade, hennes man avled. Jag är fortfarande mycket försiktig med vilka jag träffar, håller avstånd och har munskydd på mig på allmänna platser inomhus.

Hösten har varit en tid med existensiella tankar, ensamhet, sorg och också glädje, i varandet mellan liv och död, för både mig och min mamma. Jag har gjort uppföljning med fjärdeårskontrollen också. Hösten är numera en orolig tid för att vänta på besked. Så blev jag bortglömd med att få besked. Oron steg.

Jag hade väl önskat att jag hade varit fri från sjukdomar och kunde leva mer enkelt. Jag är också tacksam för att jag kan göra det jag vill, i min frihet. Dessutom kan jag finnas till hands för att hjälpa till och vara med mamma, i samarbete med mina tre syskon. Vi samlas när vi behöver. Det känns fint.

Dag 93-99 Lite lugnare tider äntligen igen. Mamma är hemma och min ene bror bor där ett tag. Jag har börjat träna på rehabgymmet igen och det känns bra. Går i skogen, på promenad, träffar några goda vänner, lyssnar på föredrag, läser. Jag orkar något litet varje dag oftast. Min grundkänsla är ganska grå och orkeslös, men det är ju också som höstens nyanser och energi.

Dag 100 Så idag, på hundradagsdagen, får jag säga GRATTIS till mig själv att jag var klok nog att säga tack och adjö en termin i förväg, till att jobba i skolan varje dag, det hade jag inte klarat. Dessutom vill jag sända ett tack till sjukvården. Firar med att ta den tredje covid-19-vaccinationen. Tänk om jag skulle få ett besked om tid för en ultraljuds-undersökning idag med, det vore toppen, vill inte bli bortglömd igen.
Och ett stort HURRA! Mamma har just idag fått bifall att komma in på äldreboende. Det blir vi alla glada för.

Bara ibland glömmer jag bort vilken dag det är.
Oftast vaknar jag runt kl 7-8. Jag är oftast trött runt kl 22. Jag håller något slags rutin. Sover illa, har så ont i mina stackars ben. Sömnen är uppdelad hela natten. Tur att jag kan somna om oftast i alla fall. Hoppas det blir bättre om ett drygt år, när jag slutar med en av medicinerna.
Jag har börjat städa i mina bokhyllor och läser mer, hittade Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, första bandet från 1918. Nu läser jag andra bandet från 1927, köpt genom en antikvariatshemsida.

Nu ser jag fram emot min sextiofemte födelsedag. Nedräkning pågår. Det blir ett stillsamt firande, en lillördag i december. Sen är jag en riktig ålderspensionär. Vad mer kan man väl önska av tillvaron?
(varmhjärtad närhet, pussar o kramar, kontaktfulla möten, en kärlek, resor, barnbarnsbesök, städat och sorterat i alla hyllor, ett till rum i lägenheten, ett nytt gammalt hus i Danmark, god hälsa, kära vänner, familjemiddagar, viktnedgång, skrivinspiration, musikinspelningsglädje, få veta meningen med livet osv… )

Nej, jag behöver inte bli älskad som den jag är, men respekterad.
Inte förnekad, men sedd och synlig.
Inte utestängd, men inbjuden och tillsammans med andra.
Inte en projektionsskärm, men accepterad med de fel och brister jag har,
precis som alla har. ❤ ❤ ❤

För Rune, som lämnade livet och mamma, tisdag 2 november 2021.

Ljuset

Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut

Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
Tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimman tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid
Ett ljus på deras stig
En tid
Ett ljus i deras liv

Text och musik av Björn Afzelius

Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, har jag tillbringat massor av tid på sjukhus hos en nära anhörig. Det är verkligen mycket känslor som är i svall och känslorna är i gungning. Osäkerheten, livet och döden kommer nära.
Och det räckte inte med det första sjukdomsfallet med en osäker utgång mellan liv och död. Sedan kom coviden och drabbade ytterligare en nära anhörig och även den första sjuka blev smittad av den. Ur askan i elden.
Det är en absurd tillvaro, att hälsa på två covid-sjuka, på sjukhuset, vi har fått vara där och klätt på oss munskydd, visir, plastförkläden och handskar. Tvål och sprit. Jag är så tacksam för att vi har fått lov till det. Att behöva vara ensam i en främmande miljö, med en osäker utgång, att leva på kanten till döden är inget att stå efter. Och så drabbades vi av ett dödsfall igår. Det är hemskt att behöva ta avsked på det här sättet, med skyddsutrustning och avstånd.
Nu hoppas vi på ett tillfrisknande från coviden, så att vi kan få kramas igen och stötta och få tiden som är kvar i livet att bli kontaktfull och nära, och få sagt det som behöver sägas och bli så klar man kan bli. Om det nu går.
Livet lovar en ingenting.
Tacksamheten över livet som var, kan vara det översvallande goda, som ger tröst i avskedet från livet på jorden. Att vara klar för avfärd till det okända, eller till himlen och ha tron på att få möta sin familj igen hjälper, det kan vara som en spännande resa.
När det är dags att ta farväl, då finns bara en väg kvar att gå.
Och vi andra får vara kvar ännu ett stycke tid. Kvar att ta hand om det som blir kvar.
Sörja. Minnas. Ta hand om varandra.

Jag är här i Danmark, sista veckan. Och jag tänker annorlunda tankar. Det är riktigt märkligt att tänka olika, på tvärs. Men hur det blir med det, vet jag inte. Jag vill inte rusa fram i blindo. Det är något jag skulle ha gjort för riktigt länge sen, men då var jag inte alls mogen för det. Och nu är jag väl helt övermogen….
Undrar hur mitt liv hade sett ut om jag hade gjort det då? Om jag hade varit frisk nog i sinnet? Om inte om fanns…

Jag tänker också på min framtid. Har jag någon framtid? Klart jag har, men vad vill jag fylla den med? I mig ekar en tomhet. Och det är ok. Efter pensioneringen har jag egentligen bara tänkt på att jag ska resa till Danmark, fast i åtta veckor. Nu blev det tre av två olika skäl. Så kan det gå. Snart är jag hemma igen till det som också behöver göras.

Framtiden… som jag bestämmer. Som ”ödet” eller ”slumpen” bestämmer. Som kommer oavsett vad jag än bestämmer. Planering är ett otyg. Leva i nuet är finast. Och att ta det som det kommer är en förmåga jag till tider har. Flexibilitet kallas det. Låta dörren stå öppen. Och fönstret. Bra med lite korsdrag!

Så har jag varit i Danmark ungefär halva tiden som jag planerat att vara här. Det blev väl hittills inte som jag tänkte, men inte heller helt fel. Jag inser att det här är en once-in-a-lifetime-upplevelse. Aldrig mer kommer jag vara på Själland i Danmark i tre hela veckor igen, om man nu kan säga ”aldrig mer”. Det kan jag våga göra, för då har jag gjort det jag tänkte och kan dra mig tillbaka från den drömmen sen. Däremot har jag kvar att uppfylla min dröm om att vara på Jylland ett längre tag, längre än tre veckor. Får se om jag vågar göra det med den här upplevelsen i bagaget, till våren.

Jag älskar verkligen naturen i Danmark. Den är något helt enastående och sär-skild från det jag ser i mitt liv i Sverige. Här kan jag se havet och gråta av lycka. Här kan jag gå på stränderna och leta stenar och höra vågorna rulla in mot stranden. Och om jag inte tittar på vågorna på en stund, då tar de i och säger uppfordrande och strängt: För tusan, vi är här, TITTA PÅ OSS!

Det blev inte som jag tänkte, med att samla oss, samla de som jag gick gestaltutbildning med. Det känns trist, men inget som går att göra något med. Bara gå vidare. Respektera allas beslut och vara glad för att några faktiskt ville ses. Jag har träffat en hittills i alla fall och det var riktigt fint. Jag är glad för det.
Dessutom har planer fått ändras, pga sjukdom och sånt är inget att göra med. Jag bara känner efter och låter känslorna, besvikelsen, kring det finnas. Jag är en människa som känner, är ingen maskin som bara slår om, även om jag inom mig ändå verkar bete mig som en maskin, med ett on-off-läge, på och av. Det är något jag lägger märke till, särskilt här på resan.

Jag märker också att jag har dåligt med energi vissa dagar och det skulle jag haft hemma med. Viktigt att få lov av mig själv då, att ta det lugnt och stanna hemma, till och med under täcket, om det är det jag behöver. Jag vet att jag behöver träna varje dag, röra på mig, minst 30 minuter, Det är en utmaning jag får leva med i resten av livet. Jag har börjat träna i simhallen den senaste tiden och har för första gången besökt en dansk simhall. Det är lite annorlunda än hemma. Man delar bastu, både män och kvinnor, och har badkläder på sig där. Det fanns två, en ångbastu och en vanlig i anslutning till simhallen. Och de var ändå könsuppdelade, som jag såg det. Dörrarna till duschrummen var inte heller märkta. Man gick in direkt till damernas duschrum där från simhallen. Ingen sluss emellan. Kändes sådär. Men man litar väl på att folk inte ”går fel”. Jag kunde, för första gången på flera, flera år, simma 25 meter fjäril. Fantastiskt nöjd blev jag. Tävlingsjaget kom igång där.

Nu har jag halva tiden kvar här. Har ännu inte gjort kulturella saker. Kvar finns massor att se om jag bara tar mig ut. Vädret har varit för kallt de senaste dagarna, så jag längtar inte ut. Kallt inne, kallt ute. Fast om jag går ut, så blir jag varm, jag vet. Och jag behöver också göra vardagliga saker, som att städa, diska, tvätta, dammsuga, laga mat. Det behöver jag också ha energi och lust till. Det har jag inte alltid. Jag fick mer ont i kroppen efter simningen. Kroppen fick en fjärilschock. Sånt kan ju också hända. Jag hoppas att jag håller ut tiden som är kvar här, att solen kommer skina igen och att jag har vänner som vill träffa mig. Vad mer kan man väl önska sig? Att ståndaktigt stå fast med en kaka till tröst? Kanske det!

Så har jag kommit till Danmark på en längre ferie. Om jag nu har ferie mer.. Nå jag ska i alla fall vara här i tre veckor hade jag tänkt, om jag inte ångrar mig.
Tre veckor är kort tid, men varje dag känns oändligt lång när jag vaknar. Det är märkligt.
Hej då till Sverige i alla fall ett tag. Men jag lyssnar på svensk radio fortfarande. Det ger en trygghet som jag behöver. Jag är inte helt beredd att klippa av banden än.

Hej Danmark! Kanske kommer jag denna gång se Kronborg Slot? Det är i alla fall en av mina planer. Jag har tänkt att vara kulturell och gå på museer, vara ute i naturen, träffa vänner. Om de nu vill se mig. Det var länge sedan jag var här och det är inte helt lätt att hålla igång en vänskap när vi inte ses så ofta. Facebook hjälper en del, men inte helt.

Den första danmarksvännen såg jag faktiskt i Sverige, utanför Eslöv finns ett Divinya. Jag fick sova över där och när jag skulle åka fick jag ett fång solrosor i present. Det var en vacker gest som rörde mig. Och jag får hyra en väns fina sommarhus här i Gilleleje. Jag är otroligt tacksam och glad för det! Hon var den andra danmarksvännen jag träffade. Vem blir den tredje?

Ja vad har jag nu för planer? Upptäcka mer av Själland. Men oj! Lilla Danmark känns plötsligt för stort för mig. Jag blir lätt för bekväm för att resa och upptäcka nytt. Fast jag får intala mig själv att jag inte behöver göra allt de första dagarna. Inte heller första veckan. Jag behöver också vara hemma och skriva, läsa, se på tv, ha kontakt med mitt inre och inte bara se det som är utanför. Men jag får intala mig själv att det är ok att ta det lugnt med. Så idag stannar jag hemma och kurar. Det är ju också en vilodag, en söndag. Jag har suttit i solen och njutit tills molnen kom.

Bakade en äppelpaj med ett svenskt äpple och ett danskt äpple. Vaniljsåsen får symbolisera Öresund då.

Första dagen jag var här, i onsdags, var det stålande sol och varmt. Dagen efter blev det nästintill storm. Styv kuling i alla fall helt klart. Jag gick ner till stranden och kunde knappt stå kvar i vinden. Kameran skakade. Men jag är lycklig över att vara här och stå nere vid stranden och uppleva detta.

Jag var inne i stan, i Helsingör, en dag och fixade lite småsaker. Men jag blir mest trött av städer. Har inget tålamod att vara där faktiskt. En insikt. Men nere på stranden igår, där fick jag en aha-upplevelse, det är ju därför jag är här, för att gå på stranden och höra vågorna rulla in och se kraften och fåglarna och sanden och vara i naturen. Plötsligt började mina sånger sjunga i mig. Det var en mäktig känsla. Tänk att jag har skrivit sånger! Och inte är de klara och insjungna än. Dock utgivna i en diktbok. Här har jag verkligen något att ta tag i, så här efter pandemin. Och i lugn och ro, utan att bli trött av andra saker. Just do it! Hoppas jag gör det när jag är hemma igen.

DANAS SÅNG – om tro, hopp och kärlek – började sjunga i mig på stranden.
Här är lite av den texten:

Min vandring här på stranden tar aldrig slut, jag går
så länge benen bär mig, i alla mina år.
I sanden ser jag fotspår från andra mänskor, och jag
är ensam och ändå inte, Gud är med mig varje dag.

Jag pratar med havet utan att få svar.
Havet brusar på…
Fortsätter att prata – någon lyssnar på mig ändå.
Gud är nära här!

Jag behöver inte plocka fler snäckor, jag har så det räcker. Men stenar med hål i, kan jag inte låta bli att plocka upp. Nu har jag två. Den andra stenen är liten och har faktiskt två hål. Kanske till ett halsband?

KLart jag har drömmar om vad det blir av mina dagar här. Jag vill ju prata danska. Höra danska. Se andra. Hoppas jag kommer bli nöjd, mätt, tillfreds. Jag är ju van vid att ha projekt igång. Här har jag inga byggen att göra. Ingen målning. Men vardag; sova, duscha, laga mat, äta, baka lite, städa, tvätta, handla. Sånt.
Önskar mest av allt att bli sedd och mött. Och då får också jag se och möta min omvärld. I kontakt. Och i kärlek. Drömma går ju.

Väntar på under, för under kan ske,
hoppas ännu på det.
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
orden, som du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kyssarna du gav till mig,
Kommer aldrig glömma – kommer alltid gömma
kärleken – du gav till mig.

Nu är balkongen klar och jag kan leka där med blommor och ljus. Kvällarna blir mörkare. Dagarna med, när solen inte skiner. Det är höst. Löven på björkarna utanför börjar bli gula. Nu går det bara åt ett håll, åt vintern till.

Jag vet att insekter och djur blir lurade av allt ljus som vi släpper ut, som ljusnedsmutsning. Och ändå vill jag njuta lite av kvällsljusen i blommorna. Jag lovar att jag släcker ljusen sen.
Så kommer dagen. Samma plats. Samma blommor. Så annorlunda.

Ungefär så kan det väl vara med att vara i drömmar. På natten lever jag i en verklighet och på dagen i en annan verklighet. Frågan är vilket som är den sanna verkligheten. Kanske båda?

Jag drömmer att jag är på ett föredrag med Marie Bergman. Jag ställer en fråga. Någonstans längre bak i salen ställer någon en följdfråga. Jag vet direkt vem. Jag vill inte titta bakåt. Sätter på mig huvan på tröjan för att inte se och bli sedd. Jag ställer en till fråga och den andre fortsätter också att fråga. Det blir som kontakt mellan oss, fast vi inte har kontakt. Vi vet båda att vi är där.
Sen blir vi tystare. Jag vet att något händer bakom ryggen på mig. Någon tar tag i min stol och skjuter den och mig åt sidan, så vi får vara ifred från andra. Jag vill inte titta. Personen håller en hand på mig. Jag är som paralyserad. Personen börjar tala till mig. Jag vill sjunka genom jorden tror jag. Eller är jag helt betagen? Blyg i alla fall.
Personen berättar att han ska flytta till Öland. Jag antar att han flyttar dit tillsammans med någon. Han säger inget om det. Jag frågar inte. Jag säger inget om mina planer. Men skönt, då behöver jag inte vara så orolig att vi kommer ses igen, tänker jag.

Det var länge sedan vi sågs. Jag trodde aldrig att det skulle ske igen. I drömmen, i den verkligheten, hände det i alla fall.

Kanske kan en person man möter i en nattlig dröm vara som ett ljus? Alla som man saknar kan dyka upp där. Scenen är iordningställd varje natt för det. På dagen har jag planer på ett helt annat sätt. Där bestämmer jag mer, än jag gör på natten.
Visst kan oväntade möten ske. Det vet jag sedan tidigare. Men så fort önskan slår till, så blir det inte av. Det oväntade mötet är oväntat. Det är liksom grejen med det hela.