Pappas kusin Nor somnade in 97 år gammal igår 27 decemberdagens morgon. Jag hade äran att träffa henne för tre år sedan och få sjunga lite med henne. Hon kom till USA som ettåring och har alltid värnat om det svenska.
Här får sonen till vår svenska nationalskald sjunga för henne.

NOCTURNE av Evert Taube.

Sov på min arm! Natten gömmer
Under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
Flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
Lyftes ur lundarnas skugga skyggt
Och på din barm o min kära
Täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
Mitt i den virvlande blodstormens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Julen är möjligen snart slut eller varar den till påska? De tre juldagarna är snart slut i alla fall. De har gått i stillhetens tecken. Lugnt och skönt och med alldeles för mycket att äta. Jag förstår det bara inte. Jag har ju faktiskt bara ätit julskinka mest. Den var jättegod.

Julstjärnan var det första jag tände när jag kom till mitt hus i norr.

Dagen efter sågade jag ner lite mer än hälften av min största gran, närmast huset. Hur stark är jag egentligen? Jättestark! Släpade upp den och in i huset och upp i foten och… ja… den är gigantisk. Hur kunde jag klara det alldeles själv? Jag är förundrad.
Av grenrester gjorde jag en grantomte. Hade stickat en mössa förra veckan av garnrester. Förlagan finns på mammas äldreboende. Här passar tomten ju jättebra! Till och med lyktan stod ju här och väntade på att få vara med.

Jag gick bort till gamla skolan idag och tittade på isen. Solen ligger lågt och är inte framme så länge än. Solen lyser verkligen i ögonhöjd. Det har varit kalla dagar. Idag -17°C.

På marken är det släpljus till och med i gruset. Fantastiskt fint. Det lilla i det stora.

Rosens nypon lyser röda. Undrar om fåglarna äter av nyponen?

Sommarens uteplats är inlagd i snö. Marken har sjunkit, där grävningen för den nya vattenanslutningen går. Det får vänta till våren med att fylla ut där. Det syns inte på bilden här.

Granen ja, den största gran jag någonsin haft? Hur svårt det är att fotografera en hel gran. De ser så små ut på bild.

Så vackert det är i mitt hus. Jag njuter av detaljerna och mina uppställningar, som stilleben.

Vem tänder stjärnorna? Det finns enkla svar och det finns komplicerade svar.
Här är mina stjärnor i fönstret i alla fall.
God jul och god fortsättning på dagarna som är kvar av 2021.

Årets sista fullmåne lyser från en klar himmel. Den är som mest full idag kl 05:38:58.
Den här bilden är från igår, lördag morgon runt kl 05, tagen från mitt öppna fönster.

”I see the moon and the moon sees me.
God bless you and God bless me.
Tomorrow we’ll see the rising sun.
And God bless all and everyone.”

En sång jag lärde mig för länge sedan.

Fullmånen söndag morgon ca kl 05.35.

Fönsterbyte – en glad julklapp eller stor plåga?
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vara lugn eller bli galen? Tro på det eller inte? Stanna kvar eller fly-flytta. Det finns säkert fler alternativ.
Jag har genomlevt – överlevt? – stått ut med – härdat ut:
stambyte, fönsterbyte, dåliga hantverkare som inte pratar svenska, lurendrejarfirmor, lägenhetsrenovering och balkongbyte de sista sex åren. Jag är så innerligt trött på ombyggnader. Jag orkar inte med sånt här. Och det är inte bara jag som får detta stresspåslag, vi är många här, som är gamla, trötta och sjuka.

Det enda valet jag hade själv, var att renovera lägenheten jag flydde till. Då var jag dessutom sjuk och skulle få behandlingar samtidigt. Det var helt oplanerat.
När förra lägenheten fick nya plastfönster, som var som små hål, omöjliga att öppna och persiennkedjor i plast som inte fungerade, högt satta fönsterhandtag, då flydde jag därifrån. Sålde lägenheten innan jag hade hittat en ny. Det var bäst då. Men jag tror inte jag vågar göra om samma sak igen.

Jag bor nära järnvägen med pendeltåg och godstrafiken ska öka här. Större ljudstörningar. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig om det. Jag tycker om ljudet av tåg. Men tydligen finns regler om ljudstörda hus och Trafikverket byter ut fönstren här, utan kostnad för föreningen. Fönstren behöver ändå renoveras. De är svåra att få täta.
Men fönstren är härligt stora och det tycker jag om.
De kommer inte byta fönstren vid den inglasade balkongen. Det blir en senare pålaga. Men i kök och vardagsrum antar jag. Fyra fönster, kanske fem om de tar badrummet med. Kvar till senare är fyra eller fem fönster.

Nå, jag kan inte säga nej, jag äger inte fönstren.
Jag kanske kan bo någon annanstans medan det håller på.
Jag kan kanske be någon om hjälp att flytta möblerna.

Dessutom ska jag vara med och tömma mammas lägenhet. Hon har flyttat till ett äldreboende. Det blir stress både här och där. Kommer jag hålla ihop? Det är frågan. Det var inte så här jag tänkte mig pensioneringen. Tur jag inte jobbar i alla fall. Firman får stå på vänt ett tag till.
Januari och februari blir ett test på uthålligheten.
Andas. Andas. Andas. Ta ett steg i taget. Håll ihop.

Kära Tomten!

Mitt barnbarn frågade mig förra veckan om jag fortfarande trodde på Tomten. Jag svarade nej. Nu är frågan: ska jag ångra mitt svar?
Jag skriver en önskelista och ser om något av det uppfylls. Det gör väl inget att jag är 65 år väl? Jag har ett inre barn, som gärna vill tro på Dig!
Jag önskar mig:
– en roddmaskin, med vågskvalp, helst gjord i trä, som ett konstverk. Det är så roligt att ro på rehabgymmet. Jag får inte gå där för evigt. Så en egen roddmaskin vore toppen.
– ett rum till eller två, så jag får plats med roddmaskinen och andra träningssaker.
– ett större hus vore fint då också.
– en ny vattenkokare i glas och metall, inte större än 1 liter. Det är ju bara jag som värmer vatten i den. Så slipper jag lyfta tungt med.
– energi och bättre hälsa. Jag orkar så lite fortfarande och har så ont.
– en vår i Danmark, på Jyllands västkust. Det vore verkligen toppen!

Dessutom att:
– få vara ung igen, med lön, utan att behöva arbeta, så jag kunde göra allt det jag sköt upp till senare.
– kunna resa omkring mer och vara mer nyfiken på världen. Det är ju först på senare tid jag velat resa.
– få vara i ett sammanhang där alla är glada i mig och mina idéer. Omtyckt och älskad. Visst vore det fint? Det är jag inte van vid. Det kunde bli svårt att vänja sig vid det bara.
– vara kreativ, spela in mina sånger och skriva mer. Jag tycker så mycket om att skriva.
– kunna spela bättre. Jag övar och övar, men blir jag bättre? Tror inte det.

Så finns önskningar för hur jag vill att världen skulle vara.
Utan miljöförstöring. Allt som skulle planeras MÅSTE följas av en konsekvensbeskrivning och bättre förslag utan att förstöra planeten Jorden mer. Låt bli att skjuta i rymden då också.
Skräpa inte ner där mer. Eller på Jorden.
Var goda mot djuren, vilda och tama. Låt alla barn få vara trygga, glada och lekande, så de blir fina vuxna. Se till att alla får tillräckligt med mat och mediciner och att människorna lär sig vad medmänsklighet är. Fred och frid råde bland alla människor.

Tack för allt i förväg Tomten!
Jag vill tro på dig!
God Jul!

(Frisbeesar jag fick av min fina son och hans familj, så vi kan spela frisbeegolf tillsammans. Han och mitt äldsta barnbarn har ritat på dem.)

Ja, det blev en riktigt GOD advent, med bubbel, räktoast, min bästa lasagne någonsin, tårta, kokosbollar och godis. Nu har jag firat min 65-årsdag med en del av min närmaste familj. Jag är så tacksam för att de finns. Tack för blomman. Presenterna kommer jag använda på frisbeegolfbananorna.

Tänk, vad konstigt livet kan vara. Inte hade jag väntat mig det här. Det oväntade. Det icke planlagda.
Som jag hade väntat på den där dagen. Att komma över en gräns. Till något nytt. Första steget in i ålderdomen på ett sätt.
Jag var visserligen ambivalent till att fira min 65-årsdag, med pandemi och ökad smittspridning. Men jag är ju ändå vaccinerad tre gånger och dessutom med influensavaccin också. Hade inte bjudit in någon förrän kvällen innan. Det hade med mitt självförtroende att göra dessutom och tidigare besvikelser. Jag vet att jag har vänner. Jag har bara inte sett de flesta på lång tid. Mitt självförtroende har dalat de senaste åren. Är jag värd kärlek?-tankar kommer oftare numera. Kanske är det så för oss som lever själva, utan en partner. Det är som om att kärleksbristen blir värre och värre, utan hudkontakt och närvaro. Det behövs så mycket mer till att tro på andra, när det finns en obalans och brist.

Så blir jag sjuk under natten. Mer och mer och mer… Till sist hade jag 38.5 i feber och ont i magen och kräktes.
En riktigt hemsk maginfluensa eller matförgiftning. Jag avstyr inbjudningarna.

Kunde inte prata i telefonen, som ändå var inställd på ljudlös efter ett föredrag på Zoom, kvällen innan. Ville bara sova och bli av med det här. Kunde inte röra mig. Största ansträngningen är att gå på toaletten och att dricka något. Min syster blir överorolig och kallar ut min son för att checka upp mig, trots att jag visade livstecken som hon bad om. (lksjlfknsdlkfnsdkfn) Hon trodde jag fått en stroke. Jag tyckte jag var rolig mitt i min sjukdom – det var ju ett livstecken! Mamma förstår inte varför jag inte svarar – jag fyller ju ändå år! Ja, det är ett dilemma att vara sjuk och inte klara att orka visa mer intresse för sin omvärld, ens mot sina närmaste. Men ett leende kommer över mina läppar när godaste vänner sjunger för mig på messenger.

Idag har jag ingen hög feber längre. Har lite ont i magen fortfarande. Torr som fnöske på händerna efter alla handtvättningar. Min Fenjal är slut. Ser en ljusning även om jag bara orkar skriva och prata lite. Men jag fyller inte år längre. Och det är lika bra det. Dagarna går ändå.

Nu funderar jag på om det här var något av en katarsisupplevelse. En rening, en rensning. Nu börjar det nya livet som riktig ålderspensionär.
Eller var det kroppens sätt att avstyra något jag egentligen inte ville? Njä… jag tror det finns andra sätt då.

Tur i oturen hade jag inte gjort i ordning sånt som skulle förfaras. Det går att spara. Eller in i frysen. Oöppnat bubbel klarar sig. Räkorna. Brödet. Bullarna. Kakorna. Godiset. Det går väl kanske åt på söndag. Om jag är frisk då. Och jag är 65 år nu. Och kan skriva. Hurra hurra! Det är nog det viktigaste av allt! Och det kommer nya dagar att fira hoppas jag, utan så mycket kravfyllda förväntningar som stör.

Från Wikipedia:
Katarsis (även katharsis, från grekiska κάθαρσις) är ett grekiskt ord med betydelsen ”rening” eller ”rensning”, härlett från verbet καθαίρειν, kathairein, ”att rena, rensa” och är besläktat med adjektivet καθαρός, katharos, ”ren”. Begreppet användes av Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ’katarsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarsis

Idag har jag varit fri, arbetsfri, utan lönearbete, arbetslös, ledig, pensionär,
i prick etthundra dagar.

Då kan det vara dags för en sammanfattning av den tiden, som inte kommer igen.
Det som är gjort, är gjort.
Barndomens första 6 år genomlevda. Skoltidens 12 år med. De 47 åren av lönearbete är avklarade. Och nu 100 dagar som pensionär.
Blev det som jag trodde? Blev det som jag ville? Hm… nja, njä…

Dag 1-19 Först stannade jag kvar i huset i norr, istället för att resa söderut som jag gjort i alla år, så länge jag haft huset där, när jag jobbade och höstterminen skulle börja.
Det var skönt att få vara kvar i lugn och ro. Arbete med huset behövdes göras och jag kunde ha kvar båten i älven.
Sen hade jag ont i vaden och tog det inte på allvar. Jag förstod inte bättre, mer än att något var fel. Inte heller min kontaktsjuksköterska reagerade över den informationen och inte vårdcentralen, när jag ringde för att boka tid hos läkare. Jag var kvar i godan ro. Och vaden blev allt tjockare, mer röd och gjorde ont. DÅ åkte jag ut på älven sista gången för sommaren, tog upp båten och ringde därefter 1177. Sen till akuten fem mil bort och få sprutor. Troligen en biverkning av medicinen jag har. Ingen bra start på min fria höst direkt. Men det var spännande? eller intressant? helt klart läskigt! att ta sprutor själv i magen. Inte så farligt ändå. Nu vet jag det.
Som den kämpe jag är… hm…. så packade jag för hemresa dagen efter och reste hem på måndagen i slutet av augusti. Gick direkt till Närakuten för att få ultraljud och bekräftelse på diagnos, mer sprutor och medicin.

Dag 20-40 Hemma och planerar för höstresan till Danmark. Vågar inte planera för att vara borta i de två månader jag hade tänkt. Tränar på rehabgymmet och simmar i badhuset och leker att jag är ung simmare igen.

Dag 41-63 Reser söderut och stannar borta i 23 dagar. Det är ju inte så himla bra att köra långa sträckor nu, men jag gör det med kompressions- och stödstrumpor. Tur att det finns hjälpmedel att använda. Jobbigt med hjälpmedel. Livet blir mer komplicerat med allt jag behöver ha med mig och använda för min hälsas skull. Det var enklare förr, när det bara var att klä på sig och dra borsten genom håret på morgonen och borsta tänderna och gå till sängs på kvällen och somna gott. Jag är glad för att jag i alla fall kan gå och slipper använda kryckor, som jag behövde för tre år sedan, då jag hade en bakercysta i knävecket. Jag reste ändå till USA. Än så länge hindrar inte mina sjukdomar mig från att resa. Tur det! Simmar i badhuset i Helsinge i Danmark och klarar att simma 25 meter fjäril. Butterfly. Jag är väl en fjäril då?

Dag 64-92 Dagen efter jag kom hem från fina Danmark, var det dags för mamma att åka in på sjukhus. Fyra livshotande sjukdomar har hon nu besegrat efter 9+17 dagar på sjukhus. Det har varit en orolig tid med hennes sjukdomar och ovissheten om framtiden har präglat dagarna sedan dess.
Egentligen är ju alla dagar ovissa för oss alla. Livet lovar en ingenting. Men ändå.
Jag har träffat två covid-sjuka på sjukhuset, det kunde jag inte ha gissat innan att det skulle ha hänt. Mamma tillfrisknade, hennes man avled. Jag är fortfarande mycket försiktig med vilka jag träffar, håller avstånd och har munskydd på mig på allmänna platser inomhus.

Hösten har varit en tid med existensiella tankar, ensamhet, sorg och också glädje, i varandet mellan liv och död, för både mig och min mamma. Jag har gjort uppföljning med fjärdeårskontrollen också. Hösten är numera en orolig tid för att vänta på besked. Så blev jag bortglömd med att få besked. Oron steg.

Jag hade väl önskat att jag hade varit fri från sjukdomar och kunde leva mer enkelt. Jag är också tacksam för att jag kan göra det jag vill, i min frihet. Dessutom kan jag finnas till hands för att hjälpa till och vara med mamma, i samarbete med mina tre syskon. Vi samlas när vi behöver. Det känns fint.

Dag 93-99 Lite lugnare tider äntligen igen. Mamma är hemma och min ene bror bor där ett tag. Jag har börjat träna på rehabgymmet igen och det känns bra. Går i skogen, på promenad, träffar några goda vänner, lyssnar på föredrag, läser. Jag orkar något litet varje dag oftast. Min grundkänsla är ganska grå och orkeslös, men det är ju också som höstens nyanser och energi.

Dag 100 Så idag, på hundradagsdagen, får jag säga GRATTIS till mig själv att jag var klok nog att säga tack och adjö en termin i förväg, till att jobba i skolan varje dag, det hade jag inte klarat. Dessutom vill jag sända ett tack till sjukvården. Firar med att ta den tredje covid-19-vaccinationen. Tänk om jag skulle få ett besked om tid för en ultraljuds-undersökning idag med, det vore toppen, vill inte bli bortglömd igen.
Och ett stort HURRA! Mamma har just idag fått bifall att komma in på äldreboende. Det blir vi alla glada för.

Bara ibland glömmer jag bort vilken dag det är.
Oftast vaknar jag runt kl 7-8. Jag är oftast trött runt kl 22. Jag håller något slags rutin. Sover illa, har så ont i mina stackars ben. Sömnen är uppdelad hela natten. Tur att jag kan somna om oftast i alla fall. Hoppas det blir bättre om ett drygt år, när jag slutar med en av medicinerna.
Jag har börjat städa i mina bokhyllor och läser mer, hittade Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, första bandet från 1918. Nu läser jag andra bandet från 1927, köpt genom en antikvariatshemsida.

Nu ser jag fram emot min sextiofemte födelsedag. Nedräkning pågår. Det blir ett stillsamt firande, en lillördag i december. Sen är jag en riktig ålderspensionär. Vad mer kan man väl önska av tillvaron?
(varmhjärtad närhet, pussar o kramar, kontaktfulla möten, en kärlek, resor, barnbarnsbesök, städat och sorterat i alla hyllor, ett till rum i lägenheten, ett nytt gammalt hus i Danmark, god hälsa, kära vänner, familjemiddagar, viktnedgång, skrivinspiration, musikinspelningsglädje, få veta meningen med livet osv… )

Nej, jag behöver inte bli älskad som den jag är, men respekterad.
Inte förnekad, men sedd och synlig.
Inte utestängd, men inbjuden och tillsammans med andra.
Inte en projektionsskärm, men accepterad med de fel och brister jag har,
precis som alla har. ❤ ❤ ❤

För Rune, som lämnade livet och mamma, tisdag 2 november 2021.

Ljuset

Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
De strålande bloss
Som lyste för oss
Tar slut
De brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
Som skulle bli mitt liv
Tar slut
Skall också nå sitt slut

Jag stod vid det rytande havet inatt
Och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
Tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
Men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
Och skymningstimman tiger still
Vill jag vara ett bloss
För de som följer oss
En tid
Ett ljus på deras stig
En tid
Ett ljus i deras liv

Text och musik av Björn Afzelius

Inte visste jag att framtiden skulle bli så här.
Dagen efter jag kom hem från Danmark, har jag tillbringat massor av tid på sjukhus hos en nära anhörig. Det är verkligen mycket känslor som är i svall och känslorna är i gungning. Osäkerheten, livet och döden kommer nära.
Och det räckte inte med det första sjukdomsfallet med en osäker utgång mellan liv och död. Sedan kom coviden och drabbade ytterligare en nära anhörig och även den första sjuka blev smittad av den. Ur askan i elden.
Det är en absurd tillvaro, att hälsa på två covid-sjuka, på sjukhuset, vi har fått vara där och klätt på oss munskydd, visir, plastförkläden och handskar. Tvål och sprit. Jag är så tacksam för att vi har fått lov till det. Att behöva vara ensam i en främmande miljö, med en osäker utgång, att leva på kanten till döden är inget att stå efter. Och så drabbades vi av ett dödsfall igår. Det är hemskt att behöva ta avsked på det här sättet, med skyddsutrustning och avstånd.
Nu hoppas vi på ett tillfrisknande från coviden, så att vi kan få kramas igen och stötta och få tiden som är kvar i livet att bli kontaktfull och nära, och få sagt det som behöver sägas och bli så klar man kan bli. Om det nu går.
Livet lovar en ingenting.
Tacksamheten över livet som var, kan vara det översvallande goda, som ger tröst i avskedet från livet på jorden. Att vara klar för avfärd till det okända, eller till himlen och ha tron på att få möta sin familj igen hjälper, det kan vara som en spännande resa.
När det är dags att ta farväl, då finns bara en väg kvar att gå.
Och vi andra får vara kvar ännu ett stycke tid. Kvar att ta hand om det som blir kvar.
Sörja. Minnas. Ta hand om varandra.