Hur mycket kläder behöver jag egentligen? Just nu är jag igång med att slänga det som inte längre passar eller som känns ur led. Vad vill jag fylla på med istället och hur mycket behöver jag egentligen?
Idag handlade jag två sommarplagg, en t-tröja och en ärmlös blus. Nu är det färger som gäller, blommor och mönster. Lättskött. Inget att stryka helst, för i så fall ligger kläderna mest i strykkorgen och där gör de ingen nytta.
Inte är jag intresserad av kläder, trots det sätter jag inte på mig vad som helst. Det kunde man ju annars tro kanske. Och musiken i affärerna skrämmer bort mig. Möjligen kan jag gå en kortare sväng om musiken är uthärdlig. Är det för mycket, går jag ut direkt. Musik är ett otyg. Vad tycker egentligen kunderna om det? Jag har aldrig blivit tillfrågad i alla fall. Det är en business att spela musik. Inte har det med kundbemötande att göra, det är jag helt säker på. Ibland får jag ha egen störmusik på i öronen. Musik som jag gillar och har valt.
Nå, jag behöver nya kläder. Sommarkläder är enklare och roligare att handla än vinterkläder, eller hur! Jag får nog gå ut en till sväng och köpa lite mer. Det är dags att lägga in fleecetröjorna i garderoben.

Ja ha… vad vill jag göra idag då? Bäst att fundera på saken.

Det heter ju inte schlagerfestival längre. Danmarks poplåt är trallvänlig. Litauens en riktig schlager. Båda kan få vinna i mina öron.
Jag har inte lyssnat på låtarna förrän ikväll. Jag vill gärna bli överraskad och höra allt för för första gången precis nu.
Tre första låtarna har killar som spelar gitarr, ja faktiskt fyra, programledaren först, och sen Finland, Bosnien/Hercegovina och Danmark, men spelade verkligen Dino? Höll han inte bara gitarren där som playback? Det är frågan. Rumäniens låt är inte kul och nu är det Sverige. Vad månne det vara för något… Vem är han som sjunger? Jag vet ju ingenting! Nå, det var ju mer show än sånginsats. Sången försvann i det hela.
Estland, nä. Grekland, låter lite grekiskt. Det är uppmuntrande. Men dansar man så i Grekland? Kanske det… Frankrike – ett skämt? Italien – annorlunda. Den gillar jag. Något land har jag nog missat, mellan facebook och en kommentar på bloggen. Jodå, Ungern, Irland och Ryssland. De fastnade tydligen inte alls här. Missade Tyskland med.
Schweiz. Tja. Inget komplicerat, lagom enkelt. Storbritannien. Nu är mina öron TRÖTTA på att lyssna märker jag. Moldavien, nu gör det ONT i mina öron. Stänger av ljudet en stund.
Rumäniens låt har nog också varit spelad tidigare i popvärlden, liksom den danska och litauiska. Rytmen, stämningarna, slingor, komp, ackordföljder, arr, låter lika som 1960-70-tal. Pop och schlager har nog inte förändrats så mycket ändå. Samma koncept i olika förpackningar bara.
Österrike. Duger. God röst. Schlager. Azerbaijan. Ingen vinnare, men ok. Slovenien. Den gillar jag. Island. De ger alltid broderskapspoäng till Danmark enligt kommentatorn på DR1. Ja, jag tittar på den danska utsändningen. Och låten kunde lika gärna ha varit dansk säger han med. Nja… engelsk kanske. Vad heter han som sjöng såna låtar? Hm…Jo, Cliff Richard. Spanien. Säg det med ett leende? Ukraina. Ser ut som en ängel. Sjunger ok. Serbien. 60-tal i både kläder och musik. Jag har hört låten i ett tidigare liv. Optiska effekter. Georgien. Som metallica? Eller någon annan genre? Ingen vinnare. Nix!
Överlag hyfsade låtar tycker jag. Jag har i alla fall inte somnat. Stängde av ljudet två gånger bara. Jag är kanske inte lika kritisk längre kanske som jag varit förr.

Men schlagrarna framför alla är Jedan dan, La La La, Puppet on a string, Främling och några till. Det var bättre förr? Nej, inte alls. Men det var nog lite annorlunda. JAG var annorlunda. TIDSANDAN. Och det fanns många riktigt PINSAMMA bidrag då. Verkar inte vara så nu. Sammanfattningsvis: Jag HAR hört de flesta låtarna förut. De låter likadana som förr. Så tryggt och oförutsägbart.
Vilket land vinner? Spelar ingen större roll. Alla som har varit med har vunnit oavsett vad.
Fast jag tror att Danmark vinner. Jag tippade dem vid deras förra seger också. Kom ihåg det!

Ja ja… nu får jag väl äta upp det jag skrev om Azerbaijan. De vann. Sverige trea och Danmark femma.

Det är gårdsstädning idag. Ska jag vara med? Jag tror det. Det som verkar till synes så enkelt, känns svårt för mig. Att gå in i kollektivet och vara en myra i myrstacken. Att våga delta. Att vara med själv. Att vara ensam tillsammans med andra. Att vara en del av kvarteret. Att sköta om mina rabatter samtidigt som andra är ute. Att…. ja, listan är full med utmaningar.
I år är jag i alla fall hemma och inte bortrest som jag ofta varit andra år. Och jag längtar efter att sopa runt min rabatt och gräva lite i jorden. Och kanske kunna såga av lite torra grenar på ett av träden. Få det fint utanför mitt hus. Jag är en del av kvarteret. Idag blir kvarteret lite finare förhoppningsvis. Jag kan faktiskt gå ut redan nu och börja sopa.

Det är en galen tid jag lever i just nu. I maj är det som allra mest att göra i skolan och tiden räcker inte till, arbetsdagarna på jobbet skulle behöva rymma tre timmar till för alla, så att vi hittar tid till alla möten som ska till.
Och samtidigt är det världens explosion av växtlighet som legat i vila och som nu vill upp och ut, allt på en gång! Och fågelkvitter. Och sommarbris. Vår och sommar samtidigt. Från snö till sol. Ljuset. Allt. Vilken paradox att inte hinna med varken det ena eller andra.
Att gå mellan stressen till vilan, utan att passera fängelse, är himla svårt. Behöver tid att ställa om mig. Och sen är det dags att sova igen, utan att jag varit ute i naturen. Jag fastnar inne. Galet! Snurrigt! Och samtidigt fantastiskt härligt! Äntligen vår och snart sommarlov!

Jag får inte så mycket gjort hemma. Är jag månne lat? Eller heter det arbetsblyg? Oinspirerad? Energilös? Uttråkad? Överviktig? Syrefattig? Slapp? Slö? Likgiltig? Soffpotatis? Tv-beroende? Trist? Trött? Vilande? Non-sparkling?
Orkar bara skriva dessa rader innan jag faller ner i sömnens famn. Mmmmm.

WHEN YOU WALK IN THE ROOM
(Jackie DeShannon)

I can feel a new expression on my face
I can feel a glowing sensation taking place
I can hear the guitars playing lovely tunes
Every time that you walk in the room

I close my eyes for a second and pretend it’s me you want
Meanwhile I try to act so nonchalant
I see a summer’s night with a magic moon
Every time that you walk in the room

Maybe it’s a dream come true
Walkin’ right along side of you
Wish I could tell you how much I care
But I only have the nerve to stare

I can feel a something pounding in my brain
Just any time that someone speaks your name
Trumpets sound and I hear thunder boom
Every time that you walk in the room
Every time that you walk in the room

Vilken mys-pys-helg det blev. Så fylld av upplevelser, skratt och musik.
På bion i fredags somnade jag. Den var sååååå långtråkig. Måste jag låtsas att jag förstod den? Nix!. Och just när ”det bästa” i den hände, då slumrade jag… Måste jag se om den då? Nä!
Och igår lyssnade jag på musik ute. Tre gitarrister som spelade på sina stålsträngade gitarrer och sjöng, kan musik bli bättre? Nej, inte då i alla fall! Häftigt. Jag var helt vaken!
Och så mina käraste vänner, vad ni är viktiga för mig! Vad vore jag utan er? I mötet med er, blir jag till. Att kunna slappna av och känna att jag duger som jag är, vad det är viktigt för en människa, för mig.
Det är som natt och dag. Att bli kärleksfullt bemött eller inte. Mött eller avvisad. Det är hela skillnaden.
Och så idag, en egen dag hemma i mitt eget hägn. Jag putsar fönster på balkongen. Tvättar av mina stenar och snäckor. Njuter solens strålar och värme. Har ett projekt på gång: att ta fram nya låtar till min repertoar. Och att märka inspelade dvd-skivor som jag ännu inte sett klart. Får se om jag har lust att hålla på med det idag.

Och nu är det bara en arbetsdag kvar i veckan. Jag räknar ner dag för dag nu. Varje dag är som ett helt liv, en berättelse. Med en början, ett mitten och ett slut. Jag har så mycket att göra och hålla reda på, intensiva dagar är det. Och året ska sammanfattas och trådar dras samman och knytas ihop till ”den röda tråden” som vi pedagoger helst vill att våra elever ska kunna följa. Att se verksamheten både med detaljerna och ur helikopterperspektivet. Allt samtidig. Och få ihop alla papper och möten och utskrivningar och nya elever och tusen saker att ha koll på och avsluta. Det är nu de flesta i skolan har sina nerver utanpå skinnet och är mer än vanligt känsliga och lättirriterade och allt möjligt. Jag med såklart. Så då gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Dessutom kör stora maskiner runt på skolgården för att göra den till skolgård. Just nu är det mest en lerig grushög. Vilket tålamod vi har som står ut!
Ja, räcker inte det, säg? Och mitt i den stora ensamheten har jag vänner som jag vill träffa och som vill träffa mig. I morgon bio och mat ute. I övermorgon middag och musik. Hur bra får jag ha det egentligen? Hur bra som helst! Då mår jag som bäst.
Och det som inte blir gjort, blir inte gjort just nu. Kanske sen. Både i skolan och hemma. Men vad skulle jag verkligen önska bli gjort? Jo, att någon hör av sig och vill gå i terapi hos mig. Börja på något nytt. Mitt i våren. Här och nu. Med lust och fägring stor.

Skönt, bara två arbetsdagar kvar den här veckan. Låt dagarna gå, hej och hå!
Men vad är viktigt i livet egentligen, mer än arbetet? Katten. Barnen och deras familjer. Vännerna.
Det här med nära relationer, är loppet kört? Har jag fått min tilldelade ranson? Jag undrar bara. Just nu känns det så.
Jag längtar nog mest efter mycket nära vänner. Själsfränder, hjärtevänner. ”Bosom friends,” som Anne på Grönkulla sa. Som vill vara med mig och som behöver mig, precis som jag behöver och vill vara i deras sällskap. Där vi duger som vi är för varandra. Och har ett mer eller mindre dagligt behov av att ses. Som i ett ömsesidigt beroende. Ja tack!

Vad är det för aprilväder i månaden maj egentligen? Igår haglade det när jag var ute på rastvakt. I dag på morgonen snöar det. Ja ja, det ska väl vara några rundor av sånt här väder med. Men i maj? Njä.
Den här veckan har jag bara ett enda åtagande efter jobbet. Sista qi gongen i morgon kväll. Jag njuter att komma hem direkt efter jobbet. Fast igår handlade jag. Men idag, då åker jag hem direkt. Skööööönt! Och på torsdag med. Och på fredag med. Ska inte iväg på något annat. Vill inte. Ska inte. Behöver är en annan sak.

Jag läser i DN att Annica Östberg blev frigiven idag, efter 30 år i fängelse. Jag blir glad åt det beskedet. Jag har i många år önskat henne det. Hennes öde har gripit tag i många genom åren. Och nu är det sant. Hon är fri!

Tömmer en låda i frysen idag och börjar baka en kaka när det nästan är läggdags. Hittar på att baka en paj med rabarber, vita vinbär, mandelmassa, ägg och mjölk. Hoppas smakerna passar ihop.
Jag glömmer bort att använda bären jag har från landet. Jag får väl ta med dem upp till Norrland igen i sommar. Eller passa på att baka i maj, så att de tar slut. Jag har ju trots allt bara en liten frys. Önskar jag hade en större frys ibland. Men vad ska jag ha det till, när jag inte använder det jag har i den? Att bara spara bären är ju ingen vits. De ska användas med! Och ätas upp! Så jag bakar ikväll. Baka, baka, liten kaka!

Ny dag och ny månad. Har på nytt huvudvärk för andra dagen i rad, hoppas det bara är tillfälligt. Ny tandlagning kan spöka.
Idag ska jag till kyrkogården och se till graven som jag tagit ansvar för. Bäst att göra det då. Ta ansvar alltså. Först åka ut och se hur den ser ut bara. Ta med lite fika med. Vill passa på att ta bilder av vitsippor med, till den nya hemsidan som förhoppningsvis kommer inom kort. Hoppas jag får hjälp med den. Och så, inte att förglömma, kontrollera alla siffrorna i deklarationen, innan jag trycker på skicka-knappen. Vilken tur jag har som får hjälp att deklarera och ordna hemsidor. Annars hade jag inte kunnat starta mina firmor.
Sen är det hjälp att få snurr på bokförsäljningen igen, som jag behöver. Och få kontakt med de som vill gå i terapi / samtal hos mig.