Enkel dikt som bara växte fram, som ju ord gör ibland.
Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
Svett, svettas, svettats.
Trädgård, trädgård, trädgård.
Blommor, blommor, blommor.
Kärlek, kärlek, kärlek.
Saknar, saknade, saknat.
Alltid denna saknad.
Väx, växer, växt.
Klipp, klipper, klippt.
I kortversionen:
Väx, klipp, svett.
Trädgård, blommor, kärlek.
Saknar.
Väx, klipp, svett.
Hurra, hurra! Äntligen blir den fjärde sidan på huset målad efter nästan 21 år här. Den mot skaftvägen, mot norr, mot norrmansgrannens skogs- och slymark. Så det är inte för att den syns jättetydligt ut mot omvärlden. Den ska målas ändå. För att hus behöver omsorg och skydd, precis som människor behöver. De andra sidorna av huset blev målade för länge sen, de håller ett tag till. Jag ska bara bättringsmåla här och där. Det får bli lite lapptäcke av det hela. Min skraparkraft tog slut för en massa år sedan. Och så blev sista sidan kvar.
”Bra staket gör goda grannar”, finns det ett ordspråk som säger. Snart rasar nog staketet på andra sidan. Grannen trodde det var 50 år gammalt. Grannen klipper gräset strikt intill staketet och på min sida växer det vilt av hallon och annat. Det vore enklast att ha ett staket där ändå. Ingen av oss klarar att sätta upp ett nytt staket. Får se vad det kan bli.
Det är viktigt att ha tydliga gränser i alla fall. En häck kan vara det med. Dock får man inte gå in på andra grannens sida och klippa utan lov. Jag behöver en tydligare gräns för mig själv. Inte bara jag har svårt med gränser. Det är många, många som har det och som bråkar om det. Kanske har man inget annat att göra? Troligen inte. Kanske mår man dåligt? Antagligen. Undrar hur den här skatungen mår? Kanske inte så bra. Den kraxar lite tamt och hest. Söker kontakt.
Att bo med gemensam skaftväg kan också orsaka gräl. Om man nu är grälsjuk. Jag var det, när jag bodde längst in och delade med två andra. Det var bara jag och min man som röjde snö. Fast de andra också körde in där. Till slut var det ok ändå, inget ändrade sig oavsett om jag var arg eller inte. Det var lättare att släppa det då. Men har man servitut om vägen, så är det bådas väg att använda. Också här. Det är viktigt att förstå det, när det kommer hantverkare som ska titta på mitt hus och sätta upp ställningar. De står där ett tag, sen kör de igen. Men jag förstår att skaftvägar är en djävulens uppfinning. Lätt att bråka om. Jag ska aldrig mer köpa hus med skaftväg. Men å andra sidan ska jag ju inte heller köpa hus igen. Jag ska bara förvalta det jag har. Och bo här mer nu, när jag är heltidsledig. Huset blir 89 år i juli. Det är gammalt. Så gammal är inte jag. Än.
Tomten är som en törnrosaträdgård. Jag har klippt gångar i gräset i år. Men snart ryker nog det långa gräset, i trädgårdsdelen. Insekterna får nöja sig med ängsmarken sen. Och blommorna. Hundlokan tar jag helst bort. Den är invasiv, trots att den är svensk och inte räknas som sån. Men nu är det för torrt för att dra upp mer. De bara fröar och går av. Nå, det mesta fick jag gjort. Får göra bättre nästa vår.
De här blommorna överlevde vintern, precis som jag och många andra.
Jag är ovan vid att säga att jag har det bra. Att det är ok att ha det bra. Jag är tacksam för det jag har. Det finns några moln på himlen, av saknad och längtan och lite annat. Det är som det är, säger jag istället. Det mesta är bra. Och jag kan göra sylt och saft av rabarbern och flädersaft. Det är så gott! Bara jag slapp diska… hahaha…. men det slipper jag inte.
Nu går tiden snabbt helt plötsligt. Snart arbetar jag mina sista fyra dagar i skolan. Eleverna har fått sitt sommarlov och jag får mitt på torsdag. Mitt eviga lov. Det känns overkligt och märkligt, på ett sätt tomt redan nu.
Vem är jag utan skolan? Skola och barn har fyllt mitt liv och alla dagar sedan jag började lekskolan hösten 1962, i stort sett. Sedan har jag arbetat på sjukhus en period, på ett boende, på Konsum, på Åhlén&Holms centrallager och kanske något mer. Jag har arbetat som barnvakt sedan jag var 10 år. Men skola har varit mitt andra hem i tja… femtiosex år. Och hur gärna jag än ville stanna, så är det dags att gå.
Min själ behöver FRIHETEN.
Min kropp behöver tid för träningen.
Min hjärna behöver få vara utan stress så gott det går.
Jag processar processen i mitt skrivande. I mina känslor. I musiktexter.
”Tänk om övergången från livet som lärare till livet som pensionär kändes lika stadig som den här stenbron i Småland… men ack nej! Känslorna sitter utanpå huden och svingar sig som den värsta svajvajerbron. Glad, ledsen, berörd, glad, berörd, tacksam, ledsen, avundsjuk, abstinens från vissa elever redan. Vem är jag sen? Va?”
”På hemväg från Småland i söndags. Att stanna upp. Att vara närmare. Att komma fram. Så är det första juni idag. Sommar. Och jag har bara sjutton dagar kvar i mitt skolliv. 17. Det var som sjutton! Talet har en magisk klang för mig. Att vara på sjuttonde våningen, med utsikt över stan tillsammans med en kärlek. Sjuttonde balladen. Den kan jag sjunga idag. Att vara full i sjutton. Att vara sjutton år. 17 juni. Snart.”
Skålen kommer nog vara fylld med sjutton kulor alltid, som en påminnelse om tiden och kärleken.
”I’ve got nothing on my mind. Nothing to remember… nothing to forget… I’ve got nothing to regret. sjöng Don McLean. Nu vill jag sjunga den.
Tänk om det var så med. Och tänk att börja varje dag med en tom målarduk, klar att börja måla, om och om igen… Vilka färger vill jag måla med i dag?”
Min sista elev blev egentligen mina sista två. Jag räknar båda som de sista. Det blev en extra gång med den ena för jag fick en sådan längtan. Och den sista tog med sig karameller hemifrån till oss. Och vi kommer sakna varann. Jag vet att barn går vidare mycket lättare än andra. De har livet framför sig. De fyller år med tillförsikt och framtidstro. Jag däremot, har firat de flesta födelsedagarna. Livet som är kvar är mer ändligt. Här är existensens påminnelse om ändligheten. Och trösten: att LEVA i NUET!
Som minne från min skola fick jag fina presenter, hur det nu gick till… jag har bara varit där i fyra år. Och det blev inte som jag tänkte. För livet kom där och påminde mig och oss alla om skörheten. Livet lovar en ingenting. Det är bara att göra sitt bästa med det som finns. Och låta det andra vara. Acceptera att det blir som det blir.
Pandemin har färgat tiden i skolan de sista 15 månaderna. Vänner som fanns, finns inte mer. Oron som jag kände var stor. Lättnaden att vara vaccinerad är också stor. Men faran är inte över. Än kommer nya larm. Men som ett träd, kan jag se att jag står stadigt ändå. Jag lever. Och snart är jag pensionär. Tack alla på min skola för presenterna. Tack för omsorgen jag fått.
Idag är jag hemma, behöver vila och öka energin på något sätt. I en bild jag har inom mig, ligger batterinivån på endast 15 %. Det är inte tillräckligt för att göra allt jag behöver göra.
Mitt inre batteri laddas numera ur snabbt och tar lång tid på sig att ladda. Det blir inte fulladdat heller längre. Ett gammalt batteri tappar sina förmågor och blir sämre. Där är jag.
Bilen fick ett nytt batteri i vintras. Det var helt nödvändigt, för att kunna starta i det kalla vädret. Men mitt inre batteri får köra på bäst det går. Och en del dagar går det bara inte.
Tecknen på att mitt inre batteri är dåligt är flera och projektionerna jag har för att se hur jag mår, kollas av med min sak-termometer på bilen, datorn och diskbänken. Andra tecken på att jag är sliten är att jag äter sämre. Jag lagar mat, som ska gå snabbt. Omsorgen saknas, även om jag kan tycka att det är gott ändå.
Jag går inte mina vanliga promenader. Jag har svårt att komma ut. Sitter inne för energin är inte där. Lusten finns inte. Duktiga Dana är inte duktig.
Men framförallt är det på diskbänken det syns. Jag tar inte bort efter mig. Disken samlas i en eller två högar. Jag kommer in i köket – och går ut därifrån.
Jag får ju le åt mig själv. Inget kommer ändras förrän jag gör något åt det. Men min inre städerska har också lagt av.
I bästa fall tar jag och gör något litet – bättre än inget. Fyller en diskmaskin. Diskar av stekpannan. Torkar av en bit av diskbänken. Och det kan ta några timmar. Lite, lite i taget. Jag förstår att jag behöver ha tålamod med mig själv.
Jag är övertygad om att det kommer bli bättre. Jag hoppas i alla fall verkligen det, för jag har så mycket roligt att se fram emot.
Jag får vara nöjd med att terminen snart är slut. Mina skolsaker ska packas ihop och flyttas hem. Att jag måste vila mellan mina sista skoldagar, får jag kalla att acceptera läget.
Och nej, det blir ingen bild från en stökig diskbänk. Så roligt blir det inte!
Men det ska bli en ny dator med ett sprillans nytt batteri. Det blir roligt! Då fylls nog mitt inre batteri på. Och då blir nog diskbänken ren och fin ett tag igen. Rena rama dominospelet här alltså.
Så togs arbetshissen bort idag, förankringen i balkongtaket hos mig skruvades och sågades bort. Det sågades lister som passades in. Det torkades av och sopades upp. Jag tittade nöjt på, tackade männen och berömde deras arbetsinsats.
Spärren på balkongdörren togs också bort. Men… stopp!
Jag får inte använda balkongen förrän den blivit besiktigad och godkänd. Händer tidigast om en månad. Snopet med den väntan.
Nå, jag kunde skura fönstret där i alla fall, för dörren öppnas inåt. Men hur ska jag kunna hålla mig borta? Hm…
Idag är det dags. Jag ska säga upp mig från mitt arbete. Sånt har jag gjort många gånger tidigare, men aldrig förr för att jag ska sluta arbeta i skolan.
Det känns Pirrigt. Märkligt. Spännande. Konstigt. Overkligt. Allt.
Jag är inte så himla gammal, men jag är mätt och mogen. Och jag kommer helt säkert att sakna alla de fina barnen. Men det går inte att både sluta och vara kvar i det gamla; en omöjlig kombination.
Så idag lämnar jag in min avskedsansökan. Uppsägningen. Avslutet. Med ett blått band, sa min syster. Jag lyssnar på henne. Tog det jag hade, ett blått och gult band, högtidligt knutet runt.
Ännu är terminen inte slut. Det är fortfarande en del arbetsdagar kvar. Men inte så många veckor. Bara en dryg månad kvar av min sista vår, mitt sista år i skolan.
Hujedamej, vilket arbete det är att sluta arbeta. 1:a Majas och Danas sånger är så många.
I drottninghumlornas surrtid kommer en del av min sångskatt tas väl omhand av skolans musiklärare. Ett, två, tre kanske jag kommer tillbaka en dag och sjunger med någon klass igen, för musiken fyller fortfarande.
Tack vare musiken kom jag till skolan som musiklärarvikarie, från arbetet som plockare, truckförare och vicevicegruppchef på Åhlén&Holms centrallager.
Jag får passa på att sjunga med barnen i Jordbro bäst jag kan, den tid som är kvar.
En cirkel sluts. ☘️ Gifte mig dessutom 1 maj 1974 – ansöker om pension 1 maj 2021… och alla 1 maj däremellan.
Ha en bra 1 maj alla.
Konstigt nog arbetar de på balkongerna också idag. Arbetarna kommer inte från Sverige.
Vad står Första maj för numera egentligen? Inte arbetarnas högtidsdag längre, fast det är.
Snart är balkongen färdig för inflyttning, nåja, mellan 1-4 veckor kvar kanske. Jag ser att balkongbordet jag har, inte ser så roligt ut med den blå kanten och vita benen. Färgen flagnar och är för skrikig. Det passade när det var ett sybord i ett rum med vita tapeter och små blå blommor. Inte nu. Jag ska ta bort färgen och sen får den vara. Ytan är Virrvarr. Värd att bevara. Så nu är det verkstad i köket.
Många andra skulle säkert köpa nytt och slänga ut det gamla. Men jag tycker inte om att slösa bort det jag har. Jag behöver inte nytt och nytt och längre. Har aldrig varit sån heller. Många av mina saker är arvegods eller köpt på loppis. Det är lättare att se vad som varit nytt från början än att räkna upp det gamla.
Och ibland är det toppen med nytt. Den nya balkongen börjar få en karaktär med sina kontraster med det mörkt bruna och det vita glaset. Idag monterades inglasningen och de la flytspackel i mellanrummet på långsidan. Från 122 cm i bredd upp till tja.. 195? Efterlängtat! Har väntat sen jag flyttade hit på balkongrenoveringen. Äntligen är det snart klart för inflyttning!
Det är lördag idag. Jag kan ligga kvar i sängen så länge jag vill. Skuttar upp så fort jag hör arbetshissen låta utanför sovrumsfönstret. Vill inte ligga där och titta på de som arbetar med balkongbytet, också en lördag. Det är dyrt att ha alla maskiner stående en hel helg. Bättre att jobba då. De borrar infästningar till de nya balkonggolven just nu.
Så har över halva april gått och jag har prick två månader kvar i skolan.
Konstigt som sjutton! Jag kommer sakna barnen.
Idag är en tid för eftertanke. Fem år har gått sedan 16 april 2016. Jag räknar härifrån nu i alla fall. Det är tid för ett slags bokslut kanske för de fem senaste åren, innan jag tar ett nytt femårsskutt och gör en femårsplan. Fast det blir som det blir. Livet följer inga planer.
Det bara är. Life is a be’er. I am a do’er.
Det har varit fem år med mycket sorg, väntan och längtan. Ja, mycket vatten har runnit under broarna. Tiden har verkligen inte stått stilla. Dessutom har vänner gått vidare från livet till döden. Känns extra sorgligt att tänka på dem nu.
Då var jag 59 år. Kände mig så ensam. Visste inte hur jag skulle se framåt, utan någon nära kärleksrelation. Jag visste inte var jag ville bo och arbeta. Jag började väl ungefär då att se framåt istället. Började planera för min 60-årsdag framför allt. Reste till Berlin med mina barn det året. Reste till Rom med kyrkokören. Reste till Marocko med en god vän. Gick en baskurs i familjekonstellationer i Göteborg med. Och sen hade jag ett fantastiskt 60-årskalas. Det enda som skorrade illa var att inte få officiell uppvaktning på jobbet det året. Väldigt märkligt var det faktiskt. Allt är inte glömt och förlåtet där, märker jag…
Så är det ju emellanåt, att sår kan finnas från livets upp- och ned-turer.
Nå, det blev kanske lite mycket av roliga saker det året. Sen bytte jag till min sista skola, mitt sista jobb och flyttade till en annan lägenhet. Då blev jag sjuk. Helt oplanerat. Här har livet cirklat runt sen dess med olika utredningar och diagnoser. Har fått börja träna mer planerat, viktigt med kroppen, att ta hand om mig bättre och gunga mer.
(Tavlan av Lars Berg)
Jag började släktforska. Hittade sysslingar i USA och släkt i Tyskland. Reste både till USA och Tyskland. Tog upp att spela in mina sånger igen och har tappat den tråden, igen.
Huset i norr finns kvar. Jag lever. Jag bor i en lägenhet nära barnbarn, natur, vatten och solnedgångar. Ensam känner jag mig fortfarande. Det är ok. Bara att vara i det. Och livet går vidare på andra sätt. LGV.
Framtiden? Jag bor där jag bor. Håller tummarna för att jag håller mig coronafri och att alla coronadrabbade fort blir friska igen. Jag är i väntan på att få vaccinet nu. Ska boka tid på måndag på min vårdcentral. Och hoppas jag håller mig frisk så jag får det.
Kommer sluta arbeta i skolan till sommaren. Till hösten stannar jag där jag vill och reser när jag vill. Varje dag kommer heta fridag. Får sortera ut bland mina saker, utan stress och press. Lugn och ro vill jag ha. Och en lagom dos spänning. Plus Danmark. Natur. Trädgård. Musik. Släktforskning. Fina familjen. Goda vänner. Snälla grannar.
Och här är mina nya skor, som blir mina nya följeslagare på vägarna framöver.
I mina tankar finns den ständiga versen från gammal buddhistisk visdom:
”Bland de många levande väsen som ses om morgonen
är det någon, som inte går att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen som ses om eftermiddagen
är det någon, som inte går att finna nästa morgon.”
Ta hand om dig. Ta hand om mig.
Ta hand om varandra. Håll ut.
Tja… här sitter jag och sitter i min ensamhet. Som så många andra ensamlevande, som karantäniserar sig och sina liv. Så är det bara. Poff!
Jag tycker egentligen inte om att svära. Men så inser jag att jag i min ensamhet hemma ofta säger fula ord. Favoriten är piss. Fan kommer nog på andra plats. Piss är nog det jag använder mest. Kanske ett jävlar ibland. Fan, fan, fan. Skit. Fast helst inte. Det låter nog värst i mina öron. Kanske för att det är bra med bajs. En bra mage är en tömd mage.
Ibland kan jag byta ut svärorden. När längtans- och arg-tankarna kommer för ofta och för tätt inpå kan jag säga till mig själv: ”Tänk inte på en vit kyrka”. Då, i tankarna ser jag en vit kyrka framför mig. Eller jag säger ”fontän”. Då ser jag den framför mig. Kanske ska jag köpa en fontän att ha hemma, det vore fint med lite bubblande vattenljud.
Svärord har säkert sin funktion i det dagliga livet när nöjdheten inte finns i närheten. Jag får arbeta för att komma närmare mitt bästa liv. Jag är inte där än. Det vet jag, för jag svär.
De gamla balkonggolven.
Hur svårt kan det vara? Jättesvårt!
Det ser fel ut. Jag har som tur är långa bitar att provsåga på. Jag fick inte godkänt i sågning i slöjden, tror inte vi ens fick lära oss det på 1960-talet, med en termin träslöjd på hela mellanstadiet, inget på högstadiet.
Nå, listen köpte jag i höstas i Danmark på Bauhaus i Hjørring. Han som skulle hjälpa mig där att såga den i två bitar, lyckades väl sådär med det. Den knakade sönder, innan han var klar.
Imorgon, imorgon, då sågar jag! Idag, idag, oljade jag den.
I lördags var det fullmåne kl 09.19.36. Den låg vid horisonten runt kl 7.30, så när det var prick fullmåne, syntes den inte längre. Jag undrar hur länge varar fullmånen egentligen? Är det dygnet runtom eller fram till nästa månfas? Kanske vet någon klok människa här det, som kan svara. Jag är i alla fall galen i att fotografera månen. Det är inte alla bilder som blir bra med mina enkla kameror, men några blir jag nöjd med.
Dagen efter fyllde mamma hela 90 år. Fantastiskt att just hon är så gammal. En aktningsvärd ålder. Jag och syrran spelade och sjöng, syrran hade gjort en ny text till en sång. Det blev helt ok trots att vi inte övat tillsammans någongång.
Så nu har jag en mamma som är 90 bast. Märklig känsla. Är då också jag gammal? Hm…
Och inte fick vi vara så många där heller, det var bara jag, syrran och brorsan, som förgyllde dagen där, ihop med mammas man. Tur de har varandra! På onsdag har de varit gifta i 42 år. Vi hoppas kunna fira henne mer i sommar, kanske kan vi ses ute då. Kanske får vi kramas då med. Kanske. Många kanske. De har i alla fall nu fått sin första spruta i onsdags och väntar på den andra till 17 mars.
Och var väntar jag på då? Jag vill också få en vaccination eller två. I mitten av mars ska de börja med fas 2 i Stockholm. Vi ska få brev när vi kan boka tid. Och jag förstår att det finns många som väntar och väntar. Behoven är såklart olika stora också i åldersgruppen 65 år och äldre. Från mitt år 1956 då. Det är jag glad för. Varje dag på jobbet är en oro. Många som arbetar på skolan har varit sjuka och nu är det fler barn som drabbas.
Jag har munskydd och visir. En elev sa att jag liknade en doktor. ”Kalla mig doktor Dana”, sa jag då.
Idag måndag 1 mars, börjar mitt sista sportlov. Januari och februari har äntligen tagit slut. Och mars, april, maj ska väl också gå. I mitten av juni är det min sista arbetsdag i skolan om allt går som det ska.
Veckans horoskåp siar om ett stort uppdrag, med riklig belöning, men än har det inte dykt upp något, om de inte menar styrelsearbete i HSB-föreningen här. Träning däremot är på programmet, jag har börjat en ny träningsomgång på rehabgymmet. Tack och lov att jag får gå där. Annars skulle jag ligga risigt till. Det gör jag ju i och för sig redan… hahaha… Och kanske är arbetet som åsyftas att jag syltar och saftar den här veckan. Det blir en riklig belöning av det stora jobbet att plocka allt.
Fast helst hade jag blivit kontaktad av någon som vill att jag översättter något från danska eller engelska eller korrekturläser något. Det skulle jag gärna vilja göra.
Men först är det skolan som ska avslutas. Inte påbörjas. Jag har börjat gå igenom kortspel och material som varit så roligt att hålla på med. Barnen i skolan ska få göra det som går och sedan blir det väl packat eller nåt. Jag har gjort fyra skyltar: TA HEM, SPARA, GE BORT, KASTA.
Nu är det i alla fall vår. Jag köper blommor och gottar mig i det. Och jag hinner vara hemma och njuta dem. Och träna. Och göra det som står på post-it-lapparna jag har skrivit. Så jag inte såsar ihop på lovet. Fast det gör jag nog ändå, fast jag inte skulle.
Sitter här och tänker och tänker. Inte sjutton kommer jag fram till något, fast jag gärna ville. Kroppen är gammal. Men inuti ung som sjutton eller tjugosju. Det känns väl igen? Jojo…
En elev i skolan tycker det är konstigt att jag vill bli pensionär. Jag sa att jag är gammal nu och inte vill dö i skolan medan jag arbetar. Han tänkte en stund. Frågade sedan vad mina sista ord skulle bli. Jag blev ställd och vände tillbaka frågan till honom. Vad skulle dina sista ord bli? Han svarade då att han trodde att mina sista ord skulle bli:
”Vad glad jag är för att jag lärt barn i skolan att läsa”.
Vilken klok ung man! Tio år och redan en sån filosof. Kanske får han rätt.
Nå. Dagarna ska gå innan det blir vår. Innan det blir lov. Innan jag börjar på rehabgymmet igen. Innan jag om sjutton dagar ska få en behandling med dopp. Nej dropp! Innan jag får vaccin mot covid-19. Innan balkongen blir borttagen. Innan den nya balkongen kommer på plats. Innan jag om etthundrasjutton dagar blir pensionär. Innan… ja, en massa dagar innan.
Har skrivit en lista med ”Roliga saker att se fram emot under våren”. Inget av det har ännu hänt… hahaha… redan det är ju ganska roligt!
Jag inser såklart att det finns ett NU mitt i det hela. Men jag hittar inte riktigt till det. Jag lever så mycket i framtiden. Det som är nu, är mest en transportsträcka.
Att leva i nuet vore lättare om jag hade trädgården utanför mitt fönster. Om jag bara kunde gå de fem stegen ut. Om jag hade nära till mina blommor och hammock. Om jag levde ett liv utan krav. Om jag skulle sitta i skogen och plocka bär. Om bara…
Bara då? Hm…. Nja. Jag kan väl njuta av en kopp te en stund. En god chokladbit i fem sekunder. En tur på skridskoisen med bra glid. En upptäckt på släktforskningssidan. Ett mejl från en nyfunnen syssling någonstans i USA. Ett telefonsamtal med en god vän. Jodå. Jag kan njuta det. Men det blir snabbt tomt och trist igen. Och då kommer framtiden tillbaka som ett brev på posten. Förr var det tankarna på det förflutna som skvalpade omkring. Det kan jag numera lämna åt sitt öde, lättare och lättare.
En rolig sak hände för ett par dagar sedan. En DNA-släkting hörde av sig efter två års väntan. Från USA, Texas. Meaghan. Hon var glad att få kontakt med mig. Hennes farfar föddes i Karlsmyran 1892. Han hette Gustav Edvard. Hon berättade att hennes farfar hade sagt att han gett sig av hemifrån som 15-16-åring. Tagit sig till en båt som skulle till New York. Gått ombord som fripassagerare. Blivit upptäckt. Fått arbeta sig över Atlanten. Kommit fram luspank, men kunnat köpa sig ett äpple, trodde han, fast det visst var en tomat.
Vore det mig han berättat det för, skulle jag nog bli misstänksam nu. Han borde väl ha vetat hur ett äpple såg ut. Eller växte det inga äpplen i Ångermanland på den tiden? Nå, han åt tomaten fast han tyckte den smakade illa. Sedan såg myndigheterna till att han fått resa till Minnesota. Där levde han sedan till 1966.
Nå, jag blev inspirerad och letade då i kyrkböckerna från Graninge. Hm…. han var med på husförhör 1908. Och han arbetade någonstans sen. Och 1 november 1910 reste han iväg till… Kanada. Jodå, det stod i boken. Jodå, han var 18 år. Och i fartygsloggen står det att han hade både biljett och 30 dollar. Och han kom till Halifax, Nova Scotia, Kanada. Ingen annanstans. Aj aj, sicken otur att bli avslöjad nu!
Han hade kanske inte heller förmågan att leva i nuet. Han drömde om ett bättre liv någon annanstans, för att kunna berätta roligare och mer dramatiska historier, precis som jag drömmer om att bli pensionär och möta Friheten vare sig det blir i Lugnvik, Danmark, Tyskland eller USA. Och hoppas jag kommer kunna leva livets glada dagar ett tag sen. Eller det blir som det blir. Antagligen. Kanske inte alls så. Eller så mycket bättre? Vem vet? Och i nuet? Andas. In. Ut. Andas. Andas. Där finner jag ro.
Dana Jergefelt 2021 02 20
Vit, gnistrande, soldränkt snö.
Blåfluorescerande, magisk snö.
Vit snö.
Ful snö.
Gul snö.
Brun snö.
Tö.
Ööh…