Idag hissar jag den danska flaggan för en gammal vän som fyller år.
Det är fint att se Dannebrog mot himlen.

Nu ska jag ut och plocka grenar i min vilda del av trädgården.
Kanske kan jag vara lite vild jag med? Dansa? Sjunga? Ta många fler bilder på flaggan.
Får se vad det blir av dagen.

Det var en lördag 12 november 1932, som Else Sellin och Bengt Nilsson gifte sig i Bjärtrå kyrka.

De flyttade antagligen direkt in i sitt då nybyggda hus. Kanske hade de sin bröllopsfest här också.

Else var 22 år och ”tjänarinna” och Bengt var 28 år och montör. Vilka hon tjänade och vad han monterade är fortfarande okänt.
De fick inga barn. Men bakom hörnet lurade sjukdom. Else blev drabbad av TBC.
Hon dog inte i huset, men på Kramfors sjukhem 2 april 1937.

Det är en passande dag att åka till kyrkogården och tända ljus vid Elses gravsten. Det är inte många som minns vad som hände. Jag är glad att jag vet nu, även om det blev till en sorglig historia. Hoppas att de hade fina dagar med kärlek och glädje också.

Måndag 11 november, 11/11 igen och snart är klockan 11.11. Vad gör vi då? Låter tiden försvinna antagligen, glömmer bort att den finns, just den här tiden.

Dessutom är det stilleståndsdagen, Armistice Day, som högtidlighålls 11 november varje år till minne av undertecknandet av stilleståndsavtalet 1918 mellan de stridande parterna i första världskriget och krigets slut.

Tycker det kunde bli fler såna dagar. Stillestånd låter som ett steg på vägen mellan två eller fler parter, där alla inser att det inte längre går att kriga vidare. Segrare och besegrade.
Inte vänner, men inte heller längre dödliga fiender.
Talbara och artiga.
Lättade också, med ett frö till en spirande framtidstro kanske? Stillestånd. Ett löfte om att inte skjuta mer. Fred vet jag inte om det är än. Kanske kommer den med stilleståndet?

Betyder inte att det blir mer än så.
Har man haft en nära relation innan, kan den kanske återupprättas och fördjupas, klokare, sannare, öppnare och ärligare.
Har man inte haft en sån relation innan, betyder det nog bara att livet går vidare, för var och en på sitt håll.

Min fina första pojkvän har lämnat den här tillvaron. Han fick lungcancer trots att han bara rökte lite i ungdomen. Han dog nu i veckan som var och fick inte fylla sina sjuttio år i november.

Han var den som inspirerade mig att kunna spela gitarr. Han var den som jag kunde sjunga med. Han var den som introducerade mig till Joni Mitchell. Vi lyssnade på hennes Blue i hans pojkrum. Jag var väl en 14-15. Han två år äldre.
Tack vare vår vänskap fick jag sjunga med i Jesus Christ Superstar, som Maria Magdalena, i Vendelsö kyrka. Jag blev tyvärr så orolig för att sjunga inför publik, så jag avsade mig rollen efter de första föreställningarna. Kanske ångrade jag mig det sen.

Vi sågs 14 juni. Då sjöng vi You’ve got a friend. Vi sågs 25 juli. Då kunde han spela lite på sin gitarr och vi sjöng Lämna mig, en låt från ungdomens dagar som han tonsatt och spelat ihop med sitt band och som han lärde mig.

Ja, det finns mycket att säga. Om livet. Om minnen. Om vad jag tagit med mig i mitt liv från honom. Kärlek är att bli inspirerad av den andre. Så är det i alla fall för mig.
Idag lyssnar jag på Crying in the rain med James Taylor och Art Garfunkel.
James Taylor var en gitarrhusgud för oss båda. Också Carole King var en av de jag lärde känna genom honom.

Vila i frid, käre vän. Vilken gåva att just vi fick vara kära i varandra just då.
Kommer aldrig att glömma dig!

Crying In The Rain av Howard Greenfield och Carole King

I’ll never let you see
The way my broken heart is hurting me
I’ve got my pride and I know how to hide
All the sorrow and pain

I’ll do my crying in the rain

If I wait for cloudy skies
You won’t know the rain from the tears in my eyes
You’ll never know that I still love you so
Though the heartaches remain

I’ll do my crying in the rain

Raindrops falling from heaven
They could never wash away my memory
But since we’re not together
I look for stormy weather
To hide these tears I hope you’ll never see

Someday when my crying’s done
I’m gonna wear a smile and walk in the sun
I may be a fool but ’til then darling, you’ll
Never see me complain

I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain
I’ll do my crying in the rain

Vaknat efter ännu en natt i drömmarnas värld. Det är inte alltid jag minns vad jag drömt i mer än tre sekunder, men en av drömmarna från igår natt minns jag.

Jag åker in till stan för att gå på bio. Jag ser en film om gamla Handen, det Handen som inte längre är, för de har rivit så mycket och förtätar så fult. Det är en ren nostalgi att se husen och människorna. Känns varmt på något sätt, även om det nog inte var så på riktigt i mina minnen alltid. Efter filmen erbjuds jag att ta en taxi dit, till det gamla Handen. Jag åker med såklart och kommer in på ett fik där tiden stått stilla och där fiket fortfarande är igång. Färgerna är klart pastelliga. Människorna vänliga. Jag känner igen några stycken, en mamma till någon jag känt förut minns jag. Vi pratar lite. Tänker att jag vill gå till gamla Konsum också.

Jag vaknar upp så småningom och tänker att det är som en dröm i drömmen. Och med den där längtan tillbaka till något som är vänligt och varmt.

Vilket framtidskoncept med filmer. Tänk att åka tillbaka till det som varit, bara med en vanlig taxi. Som en tidsresa. Som en dröm. Javisst ja, det var ju en dröm också.

Tänk att en stor mängd av vinylskivor kan kännas som en skatt!
Jag har ärvt och tagit hand om en massa LP-skivor och äntligen kan jag lyssna igenom dem. En eller två om dagen ligger på skivtallriken. Jag var den enda som var intresserad av att ta över skivorna av arvingarna. De andra tog kanske några enstaka skivor. Det tog emot att slänga bort resten. Nu fungerar dessutom förstärkaren, skivspelaren, högtalarna samtidigt, när hände det sist här uppe i norr? Första spelade skivan blev den här:

Så vad finns det för skatter? Först och främst är det klassisk musik. Flöjtmusik. Körmusik. ABBA. Och så lite av varje, högt och lågt. Jag lyssnar och skriver upp om det är hack och mycket skrap. Jag dansar runt till musiken. Lyssnar. Tittar på konvoluten. Det är inte alls som att sätta på musik från nätet. Här blir jag påmind om musik som jag inte visste att jag hade glömt bort. Manhattan Transfer, Merit Hemmingsson, originalfilmmusiken till Doctor Schiwago (läskig) Och mycket som jag själv aldrig skulle ha köpt förr, men kanske kan uppskatta nu som tre generationer Björling, ABBA (nej, allt var inte bra) och mycket, mycket annat. Jag blir överraskad ofta. Någonstans i högarna kan Glenn Goulds inspelningar av Bach ligga. Hurra! Hittade! Men någon jazz lär jag inte hitta.

Det är en särskild känsla att lägga på en vinyl. Jag vet redan då jag tar fram en skiva att den här vill jag lyssna på. Verkligen höra. Och min koncentration håller den tid skivan tar att spela. Inget slölyssnande. Jag behöver vara aktiv, torka av damm, sätta på snurret, lyssna, byta sida, stänga av. Inte alls som radio eller musik på nätet. Och bäst av allt, jag slipper reklaminslag, före, mitt i och efter.

Till skivsamlingen hör en pärm, där varje skiva är katalogiserad, fått ett nummer och en tillhörighet i klassiskt, körmusik och populärmusik. Vilket jobb att skriva ner allt sånt!
Det har jag aldrig orkat göra själv.
Förutom detta, har jag en egen skivsamling, på ett annat ställe, som jag inte gjort mig av med. Men den är inte katalogiserad alls. Står i bokstavsordning bara. I bästa fall.

Även om vinylerna blev omoderna när cd-skivorna kom, finns ett växande intresse av vinyler. Till och med en vän, Ove Blomqvist, har spelat in en vinyl i år. Den heter ”Stars” och är jättebra. Så fin musik. Det står på den ”Fem i tolv” med, vi börjar ju bli till åren nu och det är hög tid att göra det vi vill med vår musik. Får se när min nästa låt blir fixad, så jag kan lägga ut den här. Jag behöver en pålitlig tekniker och duktig musiker till det. Klockan är dock redan fem över tolv.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Det är dags att lägga på en ny vinyl!

Idag är det 168 år sedan farmorsmor Margareta Kristina föddes, 100 år före mig. Hennes elfte och sista barn, min farmor, föddes år 1899. Då var hon 44 år.

Precis som med min mormorsmor Christine Hermine, född 1862, dog hennes första man och hon gifte om sig med en man, också söderifrån, som tog på sig fadersrollen för de faderslösa. Christine födde fjorton barn, det sista 1907 vid 44 års ålder även hon, min mormor var det trettonde 1905. Det fjortonde barnet levde bara 15 dagar. Både min farmor och mormor växer upp som de sista överlevande barnen, lillasystrar.

Märkligt med dessa likheter jag finner. Utan dessa sista födda barn hade inte jag funnits. Men det hade jag ju inte heller vetat om då. ❤️❤️❤️

Heder åt dessa män Jonas Oskar och Christian August Friedrich som tog på sig fadersrollen för de faderslösa barnen. Heder åt dessa kvinnor Margareta Kristina och Christine Hermine som födde barn efter barn. De fick alla dessutom bära sorgen över så många barn som bara fick leva en kort tid.

Past tense V 105×105 cm

Ibland leder stegen in på en annan väg än den jag trodde. Jag ville köpa en förstärkare till huset i norr. Såg en annons. Åkte dit. Såg en massa ingångar på baksidan. Köpte den. Mannens familj var hemma och det var så fint att prata med dem alla.
Hemma igen, såg jag att förstärkaren inte hade phono-ingång. Ringde mannen och gjorde upp att låta köpet gå tillbaka.
Väl där igen fick jag en konstvisning och såg fantastiska tavlor av Anna Norvell.
Idag blev jag påmind om en vernissage med Annas tavlor. Det blev ett möte med både Anna och hennes tavlor. Dessutom hade hennes moster vackra akvareller där. Fint möte med dem båda. Roligt att prata om tavlorna. Kände mig berikad när jag åkte hem. Och allt tack vare mitt misslyckade köp av en förstärkare. Ibland blir det bara annorlunda. Och mycket bättre.
Flera av hennes tavlor har motiv från Ångermanälven. Ibland blir det något helt annat, som maskinen som påminner om ett hjärta. Hur den fungerar pratade vi om idag.
Här är några av tavlorna på utställningen.

Bild 3 ur triptyken Listen 69×100 cm

Where from here 100×72 cm

Where from here 45×33 cm

”Bilderna kommer från ett projekt med namnet Double bind. Projektet handlar om sorgen vi känner över klimathot och miljöförstörelse, om hur dessa är kopplade till det ekonomiska system vi idag lider under och om hur de normer, värderingar och maktstrukturer som upprätthåller detta orättvisa system skulle kunna förändras.” Anna Norvell

Vårkänslor
Olyckligheten hållandes mig,
mer än kärlekens värmande, närande hand,
mer än vännernas.
Omsorg ekar tomt i ensamheten. Eller skriker:
– Glöm själv och självkärlek!
Finns kanske för den som redan har,
för den som äger mer än ödsligheten.

Många, långa år trycker ner, trampar till,
pressar, ger inte upp, fröar av sig
med hopp och kropp ner, mot jorden.
Vem ser det komplicerade kretsloppet,
som hela tiden sker?

Ett frö i tiden.
Ett ogräs, en blomma,
ett krävande frö, som vill upp.
– Herregud, sluta klaga!
Gör det du är satt till!
Gro för fan! Väx!
Snart är det vår.

Dana i denna söndag 10 mars

Såg en bild utlagd på facebook och då kom den här gamla, sorgliga sången i mina tankar.
Min mamma var barn i krig. Krig skadar ALLTID barnen. Ukraina. Palestina. Syrien. Överallt där aggressionen råder. Allt går igen.
Idag skulle mamma ha fyllt 93 år.

Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då har ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut
Var kommer barnen in?

De bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen – jag ser mot solen
Och tankarna de för mig hem till Leningrad igen

Jag säger ingenting om evighet
Men livet strömmar i en kontinuitet
Från förgånget in i framtiden
Så jag frågar dej min vän
Var kommer barnen in?

De bär på elden…

Var kommer barnen in?
De bär på elden…

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger inget om en sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – var kommer barnen in?

Text: Lorne de Wolfe och Dick Hansson, 1981
Musik: Lorne de Wolfe, 1981

Oj, nu har det gått lång tid igen, innan jag skriver något. Vart tar tiden vägen? Vart tar energin vägen? Kreativiteten? Aptiten? Längtan?
Inte vet jag. Huvudet snurrar, till och med när jag sitter ner. Hostan är kvar. Andfådd av inget. Blodtrycket går uppåt och neråt. Hälsan är skruttig och orken låg. Jag går mest ner till rehabgymmet och tränar, för annars skulle jag såsa igen helt. Bilen står mest. Inga längre resor, bara till affären och handla ibland. Har inte tankat sedan 28 november. Det har nog aldrig hänt förut, ett så långt tankningsuppehåll.

Januari har gått, februari är i sluttampen. Snart mars och vår. Jag går efter den gamla uppdelningen av årstiderna runt mellansverige alltså, även om årstiderna till tider är ur led. Såklart kommer våren i februari i söder och vet inte när den kommer i norr, helt olika antar jag.
Ett år har gått sedan mamma lämnade tillvaron på jorden. Minnena är kvar.
Georg Riedel har dött. Sångerna lever vidare.
Sverige har fått alla medlemsländernas tillstånd att gå med i NATO idag.
Jag säger NjA… TjO? Förstår inte hur Sverige kan ge tillstånd till USA att få åtkomst till Sverige i denna omfattning som det blir.

Händer det annat? Kriget i Ukraina fortsätter. Jag fortsätter träna på rehab. Hoppas min läkare kommer fram till vad jag lider av, om det är mer än järnbrist och har en bot för alla symptom.
Framtiden? Snart blir det vår och varmare.
Jag ser fram emot att resa norrut och inviga nya båten, så fort det blir båtväder.
Jag vill hälsa på vänner jag ser mer sällan. Överhuvudtaget ser jag sällan någon.
Besvärligt läge att inte orka vara mer på. Emellanåt gör jag något, tömmer frysen på bär, så att jag kanske kommer kunna fylla på med nytt i sommar och hösten. Och så har jag beställt en ny dator. Kan prata och skriva. Tur det!

Nytt år, nya löften? Nej, inga löften, det räcker med ett nytt år.
Jag kan skriva, släktforska, resa till Tyskland och Danmark, se på tv, träna, fotografera, sköta hus och trädgård i norr, översätta mer av Rumi, vara god man ett år till, vara tacksam för allt som är.

Men kan jag ge ut mina sånger i ett gott skick i år?
Sy något?
Sticka igen?
Brodera klart kudden?
Sköta om min hälsa bättre?
Skriva boken som jag så länge tänkt?
Öva att spela piano och flöjt tillräckligt bra?
Göra klart, avsluta påbörjade projekt?
Det vet jag inte. Troligen inte. Saknar liksom lust och energi.

En del av mig själv, har jag tappat bort genom åren. En del förmågor och intressen kommer inte tillbaka. Inte heller vänner som lämnat. Tomt är det. Lika bra att vänja sig vid tystnaden och bli tyst själv.

Jag skulle behöva gå igenom allt jag äger och har, för att kanske få mer överblick och ro i mig. Bara att sätta igång, även om jag har svårt att göra mig av saker. Jag är ju en samlare. Javisst ja! Det var ju det jag skulle göra nu i vintertiden. Gå igenom källaren och det extra förrådet jag hyr. Och sortera släktforskningens brev och foton i bättre, stapelbara lådor.
Jag har att göra alltså!

Men vem blir nästa gästbloggare här på hemsidan? Den får gärna höra av sig till mig.

Ja, vad kan man egentligen önska, förvänta sig, vilja, välja med ett nytt år? Ibland är det jag som styr och bestämmer, ibland är det inte i min makt. Jag kan önska. Magiskt tänkande kan vara bra att ha. Magi, poesi och böner kan hjälpa på vägen. Guds vilja finns också med i det hela.
Mitt ABC handlar om… ja vad? Min önskade väg? Fullfölja drömmar? Göra det jag vill och blir glad av? Bli klar med något ännu ofärdigt? Ibland räcker inte bokstäverna till och ibland är det svårt att komma på något som låter vettigt. Och jag vill påminna alla om att det här är en lek. En ord- och bokstavslek, samtidigt som det finns ett allvar i den, en riktning.
Det står inget om kärlek, ömhet och värme ser jag. Jag har medvetet valt bort det. Kan bli en bonus. Eller börja med mig själv, om och om igen. Mamma är inte här längre att ge mig den villkorslösa kärleken. Har jag fått tillräckligt av den att räcka resten av livet? Här är en utvecklingspunkt att undersöka närmare vid tillfälle.
Jag hoppas i alla fall att livet, som inte lovar oss någonting, ändå kan kännas gott de flesta dagarna och att familj och vänner finns där, för mig, för dig, för oss.
Hur skulle ditt ABC se ut?

A – allvar
B – båtliv
C – chilla
D – Danmark, alltid till Danmark
E – energi
F – flagga i flaggstången
G – gymma
H – hälsan
I – isolera i köket
J – järnbristen åtgärdas
K – klocka renoveras
L – lust och lek
M – måla
N – nykterhet
O – orka
P – promenera
Q – qallbad
R – rensa ute och inne
S – sjunga in sångerna
T – Tyskland
U – upptäcka mer om släkten
V – vilja
X – okänd faktor
Y – yllesockor
Z – zpara
Å – återses
Ä – äventyr på älven
Ö – önska fred: Ryssland ut ut Ukraina! Fred i Ukraina på Ukrainas villkor!

2023 var det sista året då mamma levde. Hon dog fem dagar innan hon skulle fylla 92 år. Det var fantastiskt att se hennes livsvilja, trots att kroppens förmågor lämnade henne steg för steg. Jag är tacksam för tiden vi hade tillsammans de sista åren.
Det var också ett år då jag reste till Tyskland för att släktforska i februari, innan mamma dog, så jag hann berätta för henne om det jag upplevt där. Reste senare med son och barnbarn till Berlin i juli, mammas födelsestad. Reste till Göteborg och Danmark i oktober. Åkte runt mellan Fredericia till Skagen, såg gammalt (Jellingestenen) återsåg Aarhus och mycket mer. Jag blev lurad på Booking.com till en bokning i Aarhus, tro inte på något om det verkar för bra… Fick rum på vandrarhemmet istället, tack och lov. En fantastisk halo syntes i Skagen 16 oktober och jag badade tre gånger där i Kattegatt, innan jag reste hem.
Jag fick lära att vara mer själv, utan att vara till nytta och behövd av mamma. Det är också en del av förändringen i att vara pensionär. Att släppa taget. Att gå vidare. Hur bra det nu går…

Fann ett nytt bad/meditationsställe vid älven i norr i somras, som påminner om Skagen. Kallar det för Lilla Danmark, Lilla Skagen. Badade ofta och ända in i september. Jag har sålt min första, gamla roddbåt och betalat för en ny. Den står kvar i affären.
Största förändringen med 2023 är nog en ny frihet. En ovan frihet. Sa hon som ändå brukar göra det hon vill, inom vissa gränser. I år har gränserna vidgats.
Jag har blivit tröttare och tröttare med. Har varit trött lång tid. Undrar vad som händer med det? Så in i nya året med järnbrist. Det är alltid något med hälsan som inte är bra. Har ont på många ställen, kroniska sjukdomar och nya konstigheter. Är det så att bli äldre kanske? Mediciner som hjälper för en sak, stjälper för annat. Än så länge har jag i alla fall inte låtit mig hindras av det, men… tröttheten och orkeslösheten är trist. Inget händer. Och jag som ville så mycket.
Nu har jag i alla fall bakat danska nyårskakor, kransekage. Det får räcka till att fira nyåret med, och råstekt potatis med lamm till.
Gott Nytt 2024, till alla som läser här, med önskan om att Ryssland snarast lämnar Ukraina, att Israel slutar kriga mot oskyldiga människor i Gaza, att alla folk kan leva i fred med varandras likheter och olikheter, att den kriminella och mobbande ex-presidenten i USA döms för sina brott och att en demokratisk president väljs av folket där. Önska kan man ju. Det har varit många hårda år sedan 2016, blandat med härliga upplevelser. Nu skriker grannen däruppe. Inte roligt att höra. Hon är gammal och sjuk och har väl ont. Inte kul att tillbringa sin sista tid så.

UTVÄRDERING AV 2023:
A – ANDAS är mer andfådd numera
B – BERLIN jaaaaa, var där i juli
C – CYKLA nej, rädd att tappa balansen och ramla
D – DRÖMMA jodå
E – ELDRAGNING nej
F – FRED OCH FÖRSONING nej, bara mer krig
G – GYMTRÄNA ja
H – HANDARBETA nej
I – ISOLERA nej
J – JYLLAND jaaaaaa, var där i oktober
K – KROPPSVIKTSPASSNING nej
L – LÄSA har läst kanske två böcker
M – MAMMA lämnade oss i februari
N – NYSTART ja, det blev det, ett liv utan mamma
O – ORKA inte så bra, energilös, järnbrist
P – PLANTERA några blommor blev det
Q – QÄLLARSTÄDA nä
R – RYSSLAND UT UR UKRAINA nej de är fortfarande kvar
S – SLÄKTFORSKA ja
T – TYSKLAND jaaaa reste till både Salzwedel och Berlin
U – UTFLYKTER inte så många
V – VÄNNER ja, några vänner har jag och har träffat dem
X – OKÄND FAKTOR ?
Y – YTTERMÅLA nä, bara ett par källarfönster
Z – ZPELA inte mycket alls
Å – ÅKA ja
Ä – ÄTA ja om jag har aptit
Ö – ÖVA nä