Det är en ny dag i denna ovanliga tid. Mitt i solljuset växer skuggor till. Följer med i rapporteringen om covid-19. Det är hela tiden nya saker som händer. Ingen vet var det stoppar. Men en dag gör det det. Det är som sår som blöder; det måste blöda för att sedan läka ut. Helst utan att infekteras.
Själv sitter jag inne när jag inte behöver gå ut för att handla, gå till jobbet, till träning eller gå till läkare. Träffar inte många alls någonstans. Träffar inte mamma. Inga kramar. Inga närheter. Inga flockar. Ensam och själv är ledord både för mig och många andra. Inte röra på onödiga ställen, varken dörrhandtag eller ansikte ute. Känna efter hela tiden hur jag mår. Har jag snuva nu eller är det som vanligt lite småtäppt på morgonen eller ute i kylan? Är nysningen en sjukdom? Eller är det bara damm och pollen?
Dessutom är jag sjuk med annat, hur allvarligt sjuk är jag? Har inte fått koll på det än. Hur ska det gå om det är kris i vården av alla coronasjuka? Vem är mest sjuk och behöver opereras, röntgas, strålas, medicineras, utredas för allt möjligt livshotande? Inte vet jag. Inte vet någon. En närstående äldre ska opereras på tisdag. Hoppas det blir av. Kan ju inte stå mellan att dö av corona eller cancer i alla fall. Eller kan det?

Känner blomman sig ensam mitt i gräsmattan alldeles för sig själv utan sina likar? Tror inte det, den bara är. Kan jag det med? Vara. Jag har tagit fram ett broderi från ett gammalt liv för länge sedan. Men jag har inte ro att brodera. Det känns övermäktigt. Kanske kan jag göra något, även om det aldrig lär bli klart. Hur vill jag använda den tid jag har? Inte var det för att brodera kan jag tänka. Men vad annars finns? Spela, läsa, måla? Lära mig spela ukulele till sist? Varför inte! Bra att kunna, eller hur! Eller städa och sortera bort saker jag inte mer behöver? Hur kul är det? Inte mycket.
Jag äter inte köpegodis nu och bakar inga bullar och kakor. Ska ner i vikt och främja hälsan med rörelse och träning. Men dessa hasselnötsbollar får jag unna mig. De är så goda. Dags att göra nya idag som lördagsgodis. Det blir bra, medan jag funderar på hur mitt behov av kontakt med andra ska tillgodoses under den här tiden. Hur gör ni andra som lever själva? Telefon är en del. Skype tror jag behövs med. Med flera. Vilka? Hm… God helg!

Den är skriven av en okänd, men speglar känslan för dagen. Det snöar inte idag, men natten har varit kall och isen ligger återigen på sjön.

Oj, time flies! Och kanske inte bara flyger iväg, den kanske flyr?
Datorn har varit på verkstad igen. Sportlovet har kommit och gått. Livet går sin gilla gång. Eller inte. Det går i alla fall. Ännu en dag till ända. En dag mindre av livet. Hm… det är både sant och dock en ganska trist tanke. Nå, det tar inte slut idag, tror jag. Fast säker kan man ju aldrig vara…
Idag har jag fått en påminnelse om födelsen. Kanske inte så konstigt att tänka på döden då med i samma andetag. Jag har beställt papper från arkivet, om när jag föddes, vad som hände då. Mamma har berättat och jag ville se om det stod så. Journalen var inte särskilt utförlig, men den bekräftade en del. Osäkert är fortfarande om jag verkligen skulle ha blivit född en hel månad innan. Kan man vara överburen så lång tid? Jag kan verkligen undra. Då skulle jag ha varit en skorpion. Fast jag tror att man är född rätt tid i alla fall.
Och så fick jag veta att jag är född på:
KVINNOKLINIKEN
CENTRALLASARETTET
STOCKSUND
Det låter det! Norr om stan i de fina kvarteren. Jag trodde det hette Mörby sjukhus. Och nuvarande Danderyds sjukhus.
Läkarna och barnmorskorna som skrev i journalen är troligen borta sedan länge. Vilka var de? Jag blir nyfiken på deras livsgärningar.
Och det känns konstigt att den lilla flickan som föddes då, med längd och vikt angiven, var jag. Tiden visste jag sedan lång tid tillbaka. Då visste jag inte att man kunde få ut journalen. Men nu vet jag. Spännande är det. Som att släktforska, fast på sig själv.

Det är många som söker efter kärleksbrev på min hemsida. Jag skrev ett för tre år sedan, som många tydligen läser nu. Här är det.

Och idag fick jag en tanke, kanske söks det just för att det är Alla Hjärtans Dag.
Ja, denna dag, till glädje för många och till plåga för en del. Delad glädje är dubbel glädje. Att ha någon att säga Jag Älskar Dig till. Att få höra det av någon. Att höra till. Vilken lycka!
Och att inte ha det, är lika långt ut på polariseringslinjen, fast åt andra hållet, att det är olyckligt. Att känna sig ensam. Att inte ha en partner, fast man önskar sig det. Den sorgen bär jag själv. Jag är inte ensam om det. Vi är många.
Denna dagen är såklart plågsam om jag lever med denna längtan. Och det gör jag. Jag får uthärda dagen på bästa sätt. Se familj och vänner. Göra roliga saker ändå, som jag ska idag, med kärlek i hjärtat, både till min syster och till en kär vän.

Hoppas att jag en dag kan klara att möta kärleken igen. Att en man kommer mig till mötes. Jag smakar på orden: En man som kommer mig till mötes.
Inte för att bara jag vill honom. Inte för att bara han vill mig. Utan för att vi båda vill varandra.
Ja, än så länge har det inte hänt, men en dag är jag kanske mogen att bli kär igen och någon blir kär i mig.

Var du än är, vad du än gör, hur du än lever, vet du är älskad, precis som du är.

Du förhandlar inte om kärleken
där är valet inte ditt.
Kärleken är som en spegel, som endast
reflekterar ditt inre
om du har modet
till att se det i ögonen.
Rumi

Jag köpte tulpaner i lördags till mig själv. Kunde inte gå förbi de finaste, sötaste tulpaner jag sett på länge. Kraftiga och självsäkra. Nätta och skira. Sensuella. Allt.
Njutningen är stor. Jag måste känna och lukta och titta. Och ja, de låter och knastrar när jag tar i stjälkarna. Rena rama sinnesstimuleringsbomben!
Här får du titta. Och vill du se dem på riktigt, får du väl komma förbi! Välkommen!

När jag tittar tillbaka på de senaste inläggen, ser det ut som om jag börjat bli en blomblogg. Hahaha… nå, det är nog precis vad jag behöver skriva om just nu i denna gråa tid.

Julens amaryllis blommar för fullt. Två nya stänglar kom efter jul och där blommar sju klockor. Helt fantastisk blomma, som bara är.
Själv får jag fundera på om jag själv bara ”är”. Troligen inte mer än i sekvenser. Roller fyller ut hur jag är och är uppfostrad att vara och ibland är de svåra att skilja ut. Att lyssna inåt och känna efter är inte alltid så enkelt. Känslor och tankar rör till det som är min kärna.
Att bara vara. Det låter fint. Men hur enkelt är det? Inte alltid så lätt.

Äntligen är i alla fall långa, tråkiga januari slut. Förlåt alla som fyller år då. Februari är lättare. Kortare. Och har sportlov. Det blir ljusare. Mars? Nja. April. Bra. Påsklov. Ljus. Aprilväder som omväxling. Maj, sköna maj. Juni. Avslutningar och sommarlov och midsommar. Juli. Högsommar. Skulle gärna få vara längre. Kan vi flytta några januaridagar hit? Augusti. Sommarens mest sorgsna månad, när vågorna vaggar och säger ”sommaren är slut, sommaren är slut”, fast skördetider, som tröstar. Kunde få vara längre med. När jag slutar jobba kommer augusti få en stor guldkant. September. Tja, ut i skogen och plocka svamp! Oktober. Den går. November kommer med ljus och förväntningar om advent. December, kronan på verket med ljus, advent, firande och julgran och helst snö och mys.

Den milda vintern regnar bort. På min gamla, slitna, uttjänta balkong har jag en julros. Den blommar vackert. Får se om jag har en ny och fin balkong nästa år. Något att se fram emot, att balkongerna byts ut i år och att ombyggnaden inte skjuts upp igen.
Undrar hur min framtid blir. Gammal, sliten, uttjänt eller ny och fin? Ljus eller mörk? Det blir som det blir. Inget ljus utan mörker. Det gäller både årstider och livet.

Bloggeri, bloggeri blick, hur många dagar gick?
31 du sa, 31 det var. Bloggeri bloggeri blick!

Ute är det grått och trist. Kommer det ingen vinter alls i år? Verkar inte så. Blir det en tidig vår istället?

Jag tränar på rehabgym två gånger i veckan sedan en tid tillbaka. Roligt att slitet ger utdelning. Jag är ingen träningsmänniska, som en del andra är. Jag är inte en sån som endorfinerna flödar på. Jag blir glad över framstegen och förstår att det är bra för mig och förmår att ge mig det, med stöd från rara fysioterapeuter och artrosskolan. Belöningen blir blommor och en starkare kropp.

Hemma står julamaryllisen i knoppar. Tulpaner finns i alla möjliga färger och minner om våren. Jag såg en orkidée på rehabcentret Sfären igår. Habegäret vaknade och nu har jag en sån. Vad den nu heter.

Idag ska jag vara hemma och ordna med det som behöver göras. I alla fall en del. Det får ta den tid det tar och det som inte blir klart får göras en annan dag. Skönt att ta det i min egen takt, som är långsam.
Min fina gran, som står som ett smycket fortfarande, ska kläs av och dras ut på något sätt. Den har börjat barra mer nu. Det är ofrånkomligen dags. Det gör ont. Det är priset jag får betala för att njuta av granen över jul. Aj! Och granen har ju själv fått betala priset, den dag den blev huggen. Tack för den här tiden kära, fina gran, en vän och ljus i mörkret.

Sången blev inspelad för jättelänge sen, 2004, av min dåvarande man Leif. Han tonsatte den. Den har en text av vår vän författaren och musikern Ulf Oldberg och är skriven
ca 1986.
Ulf dog 20 oktober 2017, ganska nyss fyllda 78 år. Så den här filmen är till minne av honom.
När jag hörde sången för första gången, gick den direkt in i hjärtat på mig. Kändes som den var gjord för mig, så jag sjunger den såklart!

Leifs och mitt barnbarn och hennes kamrat har målat några av bilderna. De tyckte det var för få som kom med. Och det kan jag hålla med om. Jag får väl göra om filmen så småningom. Men just nu är den så här. Håll tillgodo.

STJÄRNFALL eller MÖTE I GALAXEN
Text: Ulf Oldberg
Musik: Leif Jergefelt

En vinternatt så kall och klar
vi möttes du och jag
och månen sken så vit och grann
och Vintergatan brann
En frusen dröm av eld och is
i rymdens ensamhet
i din gestalt emot mig kom
med tusen stjärnors sång
Där mötte vi varann
Vi glödde och försvann
och ljuv musik – helt sagolik –
i rymden nådde fram

Ditt ljusa hår mig svepte in
i fjärran världars doft
En stjärna jag, du en komet
i rymdens evighet
I universums tysta djup
förenades vi så
Vi möttes – attraherades –
vi log, förvandlades
Där mötte vi varann
Vi glödde och försvann
och ljuv musik – helt sagolik –
i rymden nådde fram

Vår kärlek brann
Vi glödde och försvann
när våra tysta banor korsade varann
Två nattens skepp, förenade vi evigt flög
och allt man såg var himlakroppars glöd

Vår kärlek brann
Vi glödde och försvann
när våra tysta banor korsade varann
Två nattens skepp, som Strangers in the night vi flög
och allt man såg var himlakroppars glöd

Ikväll blir det fullmåne kl 20:23:14 och jordens avstånd till månen är 375.551 km just då.
Jag kan inte se den om jag inte går ut; huset bredvid står i vägen. Jag får nog ta en månskenspromenad.
Idag blev jag trött på att hela tiden behöva köpa ny färg till skrivaren. Den vill inte skriva ut med svart, om någon annan färgpatron är slut. Jag köpte en laserskrivare istället. Den håller längre och skriver inte ut med färg. Och den fungerade direkt med trådlös kommunikation med datorn. Fantastiskt. Enkel och bra är den.

Utanför på balkongen hänger jag en talgboll till småfåglarna. Jag tycker om att titta på dem där. Helst skulle jag vilja träna upp en talgoxe att äta ur handen på mig, som ett par fåglar gjorde i min gamla lägenhet. Men det är för kallt att stå ute på balkongen och träden är för långt borta.

Inne blommar en kruka med de sista julhyacinterna. Det luktar gott och granen står kvar fortfarande och lyser upp. Min fina gran och fina hyacinter!

Jag har flera projekt på gång. Det är flera inblandade och jag har inte överblicken. Inte heller orken att komma vidare. Jag vet inte hur det ska gå med något. Konstig känsla att vara i. Jag står liksom stilla. Vad står energin till? Finns det en bestämd väg att följa? Kan jag vara tålmodig och skaffa mig överblick? Ta ett eller flera steg tillbaka och begrunda vad som sker?
Klart är att när jag bara har mig själv att ta hand om, då blir det lättare. Men ändå inte alltid färdigt.
Men jag har tränat på rehabgym två gånger i veckan sedan november ungefär. Jag har blivit starkare. Men nya hälso-orosmoln dyker upp. Och jag kan bara vara i det som är.
Och sova, äta nyttigt, gå ner i vikt. Jodå, det är också en väg att gå. Ännu ett projekt.
Eller ett sätt att leva.

Min samling av muminmuggar har blivit ännu större sen 2007 och 2010 och
2014.

Nu är det dags för överblick igen. 22 muggar. Jag behöver inga fler. Och de nya som har kommit känns så konstiga. Tur att vintermuggen för 2019 är på det gamla stuket. Men det får nog bli den sista, sen har jag inte plats i köksskåpet.
Nu dricker jag te ur den ena efter den andra. Alla ska få sig en slurk ur sig. Och en diskning i diskmaskinen. Behövs en ordentlig genomgång.
En har en spricka. En annan är ganska repig inuti och utanpå. Annars är de flesta i gott skick. Fem är vintermuggar, tre är sommarmuggar. Resten är olika figurer. Lilla My finns på några stycken. Jag har inte gjort någon lista. Om jag inte har något att göra en dag, kanske jag gör en. Fast jag har annat att göra. Muggarna är som de är. Och jag är fortfarande glad i dem. Mina barn har också muminmuggar. Undrar vilka? Ska be dem skicka bilder.

Vilka föreställer de egentligen? På Wikipedia går det att läsa om alla.

Så är det dags för ett nytt ABC för ett nytt år, 2020. Undrar om förra årets ABC slog in?
Får titta efter sen.
Året 2019 var ännu ett år med utmaningar och hälsan är skruttig. Hoppas det blir ett lättare år 2020. Det är i alla fall en balans i siffrorna, önskar mig också mer av balans.
Bilden upptill är från dagens långpromenad med högt vattenstånd vid ån nere vid sjön.
Bilden nere är solnedgångens himmel, helt magisk och brinnande. Bättre i verkligheten.

A – artros
B – bananer
C – citroner
D – dana
E – eventyr
F – fotografera
G – godisstopp
H – hopp
I – inspelningar
J – jobba
K – kakförbud
L – långsamhet
M – mjölk
N – natt
O – ont
P – polariteter
Q – qvartar
R – rida
S – sjunga
T – träna
U – ute
V – vatten
X – X-bokstav
Y – youtubefilmer
Z – zol
Å – ååårka
Ä – äpplen
Ö – ödem

Gott nytt år önskar Muminfamiljen. Lägg märke till milleniemuggen längst fram i mitten.

Ja, suck! Tiden går. Och det är väl bra. Eller inte. Jag är ambivalent. Och det spelar ingen roll, för tiden går i alla fall. Och att vi har olika datum är bara ett av mänsklighetens alla påhitt och ordningar. Även utan en räkning skulle tiden gå. Ja nu blev jag djup här.
Och själva julveckan är slut. Annars skulle det väl vara femte advent idag. Granen står kvar och glittrar ännu några dagar.

Det känns så stort med ett tjugohundratjugotal. I alla fall i min ålder. När det blev nytt millennium var det också stort, men då hade jag ingen känsla av ändlighet. Jag var ännu ung. Nu är jag tjugo år äldre och kämpar fortfarande med vissa saker precis som då. Och ändligheten har kommit närmare.

Lever jag ett årtionde till? är en fråga som dyker upp. Vad händer med vår planet? är en annan. Vad händer med demokratin i Sverige? är en tredje. Skulle inte fler ha det bra och alla beslut skulle grundas i hur bra det skulle vara för människor och miljö? Nej, så har det inte blivit. Dåliga beslut tas överallt i alla lager. Korruption och kriminalitet verkar ha ökat. Drogkonsumtionen med. Utsläppen i vattenverken visar höga halter av droger. Hur blev det så? Orkar vi inte leva med livet som det är? Tydligen inte. Och stressrelaterade och psykiska diagnoser är vad de flesta är sjukskrivna med. Och försäkringskassans trovärdighet och stöd för människor är låg. Trots att det är skattefinansierat och ska tjäna folket i landet. Vinster tas från välfärden, snabbare än någonsin förändras sjukvård, skola och äldreomsorg. Det är verkligen sjukt att den som har en privat försäkring går före den som är mer sjuk. Är svaret på det ett högerfascistiskt parti? Absolut inte! Jag förstår inte hur folk tänker. Att var fjärde-femte röstberättigad människa kan rösta på ett missnöjesparti? Vart är vi på väg egentligen? Också Sverige polariseras, precis som i resten av världen.

I affärerna går det inte att betala med pengar längre. Eller det tar längre tid. ”För kortbetalning” står det i kassor. Men var står det kontantbetalning? Ingenstans. Affärer läggs ner, för vi handlar på nätet istället och paketen från olika håll intar en del affärer, som inte helt är byggda efter ett sånt system att alla beställer sina kläder och skor. Och skickar tillbaka det, som inte passar. Överbeställningar är vanligt numera. Det är vi vanliga medborgare som styr vår framtid också. Inte bara politiker. Nå, än så länge handlar jag i affärer och betalar med kontanter. Så länge det nu går.

Det kändes som lilla julafton att handla nytt igår, det händer inte så ofta längre. Jag har inte så stora behov av det. Jag lagar det som går sönder och mina kläder är ganska slitstarka. Däremot köpte jag en ny bh. Hur tänkte jag då? Vet inte. Kanske att det är bra när jag går till doktorn att ha en hel bh?
Ett nytt linne med spets är roligt i en lila färg.
Och nya lakan i en ny färg. Kanske är det roligt att ha?
En ny skärbräda gjord av… sockerrör? Hm… känns som plast ändå. Men ok, det behövde jag.
En ny muminmugg med 2019 års vintermotiv. Absolut roligt! Fast dyr!
En julgransdekoration, oglittrig. Nå, men kubistisk och grön. På rea.
Kökshanddukar, ja behövs!
En ny handduk, behövs när handdukar känns som sandpapper. Mina gäster ska kunna få mjukare omsorg här.
Och sist men inte minst, en ny klänning! Glittrande i blått. För min fåfängas skull. Finkläder har jag få numera. Att gå i glitter en vardag kan pigga upp mig. Jag behöver bli uppiggad!

Jag vet att jag har det bra. Jag har trygghetssystem runtomkring mig i form av läkarvård och olika insatser när jag är sjuk. Jag har ett arbete. Jag har ett överskott som jag kan ge bort på olika vis. Och ändå har jag önskningar om framtiden om ett bättre moraliskt och etiskt samhälle. Där vi drar åt samma håll och ger det bästa vi har av oss själva. Där vi alla är viktiga och behövs. Där alla får det de behöver för att det är självklart. Där skolan är likvärdig var barnen än bor. Där skattepengarna går till välfärden och till det som gagnar alla i samhället.
Gott Nytt År! Eller Grått Nytt Hår! Eller Håll Ut!

Många ord är i riskzonen att försvinna från SAOL. Språktidningen gjorde en insats för att orden ska finnas kvar och det blev fritt fram att adoptera ett ord eller flera.
Jag adopterade ordet ÄVLANDE.
Synonymer: ävlan, ivrig strävan, möda, iver, ambition, flit.

Min motivering:
Jag adopterar ordet ävlande.
Dels för att det rimmar på jävlande och dels för att det har varit mycket ävlande i mitt liv. Det har haft sitt pris.
Nu är jag gammal och sjuk och orkar inte ävla (ävlas) längre.

Svaret jag fick från Språktidningen var:
Tack för en rolig motivering! Ja, priset för ävlande kan onekligen vara högt. Vi kommer att publicera ett urval av de adopterade orden i ett kommande nummer.

Jag vet inte än om min motivering kom in i tidningen, som säljs nu. Jag ska nog köpa den.

Här är en länk till Språktidningens artikel