Nu har jag både fått håret klippt och köpt en dansk gran som är klippt i topparna. Varför det? Så dumt! Låt det räcka med att den är huggen.
Nu ligger den i min lilla hall och väntar på sågen. Och att jag ska sätta upp den. Var är då alla hjälpsamma tomtenissar? Ingen här. Bara att ta tag i det och fixa allt själv. Tur att jag är en do-er. Fast jag är tröttare och svagare än någonsin. Men jag får ju vila hela jullovet sen.
Städa, tvätta, diska, damma, såga, rikta in, såga, städa igen, ja listan tar aldrig slut. Allt för att få en fridsam och lugn julhelg. Fast jag hoppar över att baka. Allt ryms inte i min lilla ork. Det är ok.

Och nu: Granen står så grön och grann i stugan… trallala…

Har ätit julgröt till lunch och inser plötsligt att det ju snart blir ett nytt decennium!
Tjugohundratiotalet tar slut snart. Tjugohundratjugotalet tar vid.
Men idag är idag. Söndag 15 december 2019.
God advent!

Så där ja! Igår kom jag ännu ett steg på vägen till… ja vad? Att bli äldre! Närmare livets slut. Det är så för alla, kom jag på. Varenda födelsedag. För alla! Och det firar vi!
Hahahaha… ja det är konstigt.
Alla når inte att bli 63. Pappa blev 67. Några vänner med. Det känns lite underligt att tänka så. Plötsligt blir åldern till en djupare tanke. Hur lever jag mitt liv?
Kanske blir vi klokare på vägen. Eller inte. Det är inte säkert.
Helt säkert kom jag i alla fall ännu ett steg närmare till att gå i pension. Två år till i skolan om jag lever och har hälsan. Tja, eller om jag lever. Hälsan är som den är oavsett vad. Fast det vore ju fint att få några år av frihet och må bra nog att göra vad jag vill. Och den som är frisk kan jobba några år till och få en bättre pension. Det klarar jag inte. 65 är min gräns. I alla fall i skolan.
Det är inget fel på att arbeta. Det tror jag att jag vill fortsätta med. Men jag vill vara min egen chef. Det ser jag fram emot. Att skriva, sjunga, läsa, vara ute mer, inte passa tider, släppa taget om vissa plikter.
Jag har lönearbetat i hela mitt liv. Har aldrig vågat ta mig ut på egna ben, i någon större omfattning. Det har inte legat för mig helt enkelt.
Jag började arbeta redan som 10-åring ungefär. Då satt jag barnvakt för mina föräldrars vänners barn. Jag hämtade barn på dagis en period, jag åkte till Brantevik och bodde med ett barn där en vecka, när jag precis hade slutat åk 6. Ansvarsfullt arbete. Hur kunde mina föräldrar låta mig resa dit alldeles själv? Det förstår jag fortfarande inte. Men det var andra tider då. Jag blev nog stor för fort.
Mitt första riktiga lönearbete fick jag när jag var 17 år. Jag har alltså arbetat sedan dess. Oj, över 45 år! Som sagt, nu är det högst två år kvar av anställning. Hoppas jag klarar det. Håller ut. Orkar. Har roligt och gör nytta.

December är här och har varit i flera dagar. Det är min månad. Och min systers. Och Lucias. Och tomtens. Och Nikolaus dag är det idag. Hoppas barnbarnen fick godis i stövlarna och inte ris.
December. Både grått och kallt och regnigt och kallt och blåsigt och kallt och vitt och kallt och halt och kallt. Jag fryser!
Jag är trött med. Idag har jag varit galet trött. Sov på soffan ett par timmar och när jag vaknade kändes det som om det var söndag redan. Jättesnurrigt.
Jag orkade faktiskt gå till centrum tidigare på dagen. Jag behövde posta DNA-prov, som ska ge svar på moderslinjen bakåt i tiden. Det blir spännande. Svar om 4-6 veckor.
Dessutom behövde jag gå till glasögonaffären och få nya glasögonen lite justerade, efter att jag bockat till ena skalmen av misstag. Jag hade väl suttit på dem. Tänkte samtidigt beställa nya läsglasögon. Medan jag väntade provade jag bågar. Och till sist var det min tur. Men var var då mina glasögon? Minnet är kort. Hade jag tagit på dem när jag gick ut? Kanske låg de hemma? Eller hade jag tappat bort dem i affären? Jajamensan.
Fick hjälp att leta bland glasögonbågarna. Där, högst upp, hade jag satt dem prydligt i hyllan. Hahahaha… Ja jag är rolig jag! Och jag kan verkligen skratta gott åt mig själv. Det är en gåva.

För övrigt funderar jag mycket, som jag brukar göra. Funderar över livet, hälsan, glädjen, sorgen, åren som gått, åren som kommer, beroenden, musiken, födelsedagar, arbetet, pensionen, ekonomin, husen, drömmar, bakning, den stundande julen, vad jag vill, vad jag orkar, vad jag behöver och mycket annat.

För tre år sedan fyllde jag 60 med en fantastiskt firande i kyrkan och sen hemma. Det blev ett minne för livet. För två år sedan flyttade jag. Också det ett minne för livet, men av ett helt annat slag. Nu är det i stort sett klart hemma, inte helt. Klar blir jag väl aldrig. Förra året kunde jag knappt gå. Fick gå med kryckor och hade så himla ont. Och så reste jag trots det till USA, kunde ju inte avboka den drömresan som jag hade planerat sedan sommaren. Och drönarna som störde på Heathrow. Dummingarna!
Så skönt att jag bara kan vara i det som är nu, i mer lugn och ro och se fram emot ett jullov. Lugn och ro – som ett mantra. Inte resa bort långt. Vara hemma. Sova. Fundera. Vila. Göra det jag vill. Vara fri en stund. Boa.
Men först jobba och göra allt jag har att göra innan.

Betraktar – målning av Lars Berg.
Passar som smäck. Den har liksom intagit rummet. Jag är så nöjd och glad och tacksam att just jag får äga den ett tag.

Äntligen står jag i inspelningsstudion! Som jag har längtat och väntat på detta! Det var det jag önskade i 60-årspresent till mig själv. Nu blir det en 63-årspresent istället. Sju sånger ska spelas in och fixas till med filmer. Det ser jag fram emot.
Bäst att passa på innan det är försent. Jag har svårt nu att spela gitarr. Fingrarna låser sig och vill inte skifta ackord. Rösten förändras och jag har ont i halsen allt som oftast.
Kanske finns det hopp om framtiden ändå, att orka mera och klara att ta tag i det här, med hjälp av två vänner som har inspelningsstudior.
Tre av mina sånger från diktboken Från ett hjärta till ett annat, finns inspelade sen länge. Nu väntar de kvarvarande fem sångerna ur boken på att komma ut i ljuset. Dessutom blir det en ny version av Rumidikten Allt började med ett rop och en barnsång Elfensten.
Kanske blir det tid och energi nog att ordna med filmer till jullovet. Jag vet… gör en sak i taget. Inte för mycket. Ta det lugnt med, vila, träna på gym, meditera och tänk lagom.

Här är Lennart Hallström i hans studio. Vi gick i parallellklasser i skolan. Det är roligt att börja lära känna varandra i vuxen ålder.

Här är Lennarts studiohemsida. Han säljer djembetrummor med och har kurser.

Vad glad jag blir att ha ett barnbarn här hos mig som övernattningsgäst. Underbart är kort. Alldeles för kort.
Hoppas mitt andra barnbarn kommer hit snart med. Så blir det underbart igen en stund.
Vi hade mycket att göra. Gå på café, handla, göra en odling med ärtskott, diska, (inte jag) prata, dansa, nå, det var väl inte jag då, bada, (inte jag) se på utfrågningar i USA under tiden, (jag) laga mat med förrätt, huvudrätt och efterrätt, (räkmacka, korv Stroganoff, smoothies). Tur att vi kan hjälpas åt och tycker om att äta. Det blir enklare då. Barnbarnet gjorde en dikt om vänskap. Och nattsagan blev kapitel 1 i Alice i Underlandet. En del hann vi inte, att måla bilder till en sång om rymden och att sortera bort leksaker. Behöver städa bort en del till förrådet. En låda då och då ryker ner dit. Fast för sällan och för mycket kvar ändå.
Tänk att gästsängen nu hittat en plats i lilla rummet. Där finns så mycket annat med, men det känns bra att kunna ha en nattgäst i en säng istället för i soffan.
Jag behöver göra plats till mina viktiga papper med. Men VAR? Inte ligga på skrivbordet i alla fall. Nu ligger de i två högar på golvet. Hm… Något måste bort, för att annat ska få sin rätta plats. Det är verkligen ett pyssel att ta tag i ordningen. Har tagit två år hittills och jag har mycket kvar att göra. Önskar jag kunde slänga och ge bort saker lättare. Men det får ta sin tid. Först att skaffa alla saker, sen att göra sig av med dem. Vilken paradox. Det är livet. Livet. Suck!

Jag är så glad för att skriva. Jag är så glad för att andra vill skriva här. Jag är så glad att känna att min kreativa lust börjar vakna till igen.

November, den gråa, är också här. Mulet, grått och vått. Men också tid för ljuständning och för att minnas de som inte är med oss längre.
Börjar vänja mig mer vid nya glasögonen. Svårt att inse att jag kan behöva glasögon alltid. Jag, som alltid sett bra på långt håll, märker att de progressiva glasögonen är bättre på långt avstånd.
Utom igår. Jag skulle köra och hämta mitt barnbarn från cheerleadingen, hur det nu stavas. Jag såg varenda plätt och droppe på framrutan. Mycket störande. Och så fort jag tog av glasögonen kunde jag fokusera bättre på verkligheten utanför bilen. Nåväl, jag kom fram. Tog på mig glasögonen igen ute och tyckte det var konstigt att jag såg skyltarna på skolan så dåligt. Det duggade ute. Kanske var det disigt ute?
Men ack nej. Jag hade glömt att byta från skärmglasögonen till de progressiva.
Jag har nu tre par glasögon att hålla reda på i mitt vardagsliv. Progressiva, skärm och läs. Det är en omställning. Det kommer jag klara, bara jag har dem på samma ställe, och väljer rätt.

I natt har jag gjort en sömnutredning igen. Det var jobbigt. Men bra att ha gjort den. Hoppas nu att resultaten finns sparade i alla manicker jag skulle ha på mig. Vaknade med huvudvärk. Sov illa. Drömde! Det var en spännande dröm. Ibland tror jag att drömmar kommer sig av syrebrist. Att det blir som ett hallucinerande. Men min teori har nog ingen forskat på.
Nu ska jag packa ihop mig och åka till stan för att lämna utrustningen. Hoppas jag tar på mig rätt glasögon för att se bra. Annars hamnar jag kanske på ett helt annat ställe.

Jag kan inte påstå att jag förstår texten. Kommentera gärna.

Happens To The Heart

I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ and reading Marx
It failed my little fire
But it’s bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There’s a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
The women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
I’ve come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets
I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guards
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
After all I knew the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple
But I never liked the part
It ain’t pretty, it ain’t subtle
What happens to the heart

Now the angel’s got a fiddle
The devil’s got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I’ve broken every window
But the house, the house is dark
I care but very little
What happens to the heart

Then I studied with this beggar
He was filthy, he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar guessing
What happens to the heart

I was always working steady
But I never called it art
It was just some old convention
Like the horse before the cart
I had no trouble betting
On the flood, against the ark
You see, I knew about the ending
What happens to the heart

I was handy with a rifle
My father’s .303
I fought for something final
Not the right to disagree