Här är en länk till min nya gestalthemsida.

Jag har äntligen börjat komma igång med den nya upplagan av danagestalthemsidan. Det är roligt att välja ut nya bilder, att flytta över texter från facebook till hemsidan. Jag behöver inte skriva nytt på flera år sen… haha…
Nej, jag jobbar inte mindre än. Det får jag se mig om i månen efter. Eller om tre år. Nå, tiden går väl och jag har hål att stoppa lönen i. Har inte råd att leva som pensionär redan nu. Det kommer nog sen då. Bättre dagar. Friare dagar. Lättare dagar. Tills dess kan jag släktforska och göra om hemsidan och se hur skjutväggen i hallen växa fram. Klar i morgon. Den är överväldigande hög och jag känner mig så liten. Och med den danska flaggan på. Tänk att jag fick som jag ville där, med dansktillverkade dörrar. Tur det!
Och härligt med en snäll hantverkare, som ska jobba här hela veckan och måla om tak, tapetsera, snickra lite och kakla. När jag inte klarar av det själv. Jag har fullt upp att ta hand om mig och jobba. Sånt är livet just nu.

Qui êtes vous?

Här är en länk till min gestaltsida på facebook.

Du får gärna gilla min gestaltsida på facebook.
Du får gärna komma på samtal om hur du har det.
Du får gärna komma på stressbearbetning.
Du får gärna komma på avspänningsmassage.
Du får gärna komma och utforska en dröm på gestaltterapeutiskt vis.
Du får gärna komma på handledning.
Välkommen!

Saknaden slår till med all kraft,
som en storm, en orkan, en tornado.
Den hivar iväg mig till det som var
en gång i tiden, som jag älskade.

Tankar på platser, prat, ger privata påminnelser
om det som blev fel.
Stunderna i skogen, i havet, på stranden,
i köket, vid matbordet, i soffan
är så långt borta,
bortblåsta, som om de aldrig funnits.

Åt vilket håll blåste vinden?
Var stoppades tiden?
Vem är jag att svara på det?
Jag är ingen.
Ingen svarar.
Saknaden är hård att vara i.
Men tyst tänker jag baske mig inte vara.

Idag är det söndag och jag har suttit framför datorn och skött om hemsidor jag administrerar. Det tar sin tid. Inte allt är enkelt. Och jag glömmer bort hur jag gjorde. Så det är bara att göra om, testa och göra rätt.
Min egen hemsida här är den som jag skriver på mest. I alla fall här i bloggen. Önskar jag orkade göra mer av den.
Min företagssida med Bella förlag är numera borttagen. Den hade gjort sitt. Den fick en rubrik här istället, det räcker. Någon gång ibland säljer jag en bok eller ger bort. Inte så många kvar nu. Kommer jag skriva en ny bok? Tror inte det. Men roligt var det med erfarenheten att vara förlagsägare. Det är jag fortfarande förresten.
Min firmasida, danagestalt.se har fått en ny hemvist, fast den är inte riktigt hemma än. Jag hoppas att det blir klart imorgon eller på tisdag.
Och så sköter jag om Lekarbetsföreningens hemsida, lekarbete.nu
Där är det en del att göra till tider. Fylla på och ta bort och uppdatera och se till att allt fungerar. Den tar mest tid.
Den senaste uppdateringen av wordpress har jag inte riktigt satt mig in i. Jag tycker det är jobbigt att lära om. Men saker behöver uppdateras för att fungera, säger i alla fall min son, så det är bara att gå med i det.
Nå, det är i alla fall roligt att ha hemsidor. Om de fungerar. Om de känns rätt. Kanske dags att göra om något snart. Hm… tja, varför inte?

Vad skönt det är att vara hemma och inne en snöig vinterdag. Jag satte ut fågelmat, fast de vet inte om det än. Jag har inte matat dem förrän nu. Inte förrän nu har jag fixat det. I dag städade jag i ett skåp i köket med. Saker åkte in där vid inflyttningen, huller om buller och först nu gjorde jag det jag tänkt på länge: städade och sorterade, slängde och hittade. Allt behöver komma till sina rätta ställen. Jag går omkring här och letar och letar annars. Det gör jag ändå förresten.
Jag gick ut en stund med för att skotta bilen. Bäst att göra det en bit i taget, för i morgon bitti har jag varken tid eller ork, måste vila fortfarande, göra lite, vila, göra lite till, vila lite till.

I morgon är det femton arbetsdagar kvar till sportlovet. Kanske ska det bli lite mer byggt hemma då. Kakling i köket, en vägg med skjutdörrar i hallen, lite snickeriarbeten, slipning, tapetsering finns att ta tag i. Som tur är slipper jag byta balkong. Det är det andra som gör senare under våren. Hoppas, hoppas, hoppas det blir av den här gången.

Längtar till min egen tid på heltid. Tills dess jag blir fri, om tre år, så testar jag i mars, april och maj att jobba deltid i skolan. Det är en balansgång mellan att vara sjuk och vara frisk. Att vara sjukskriven utan att försäkringskassan har godkänt det, är dyrt. Att vara sjuk och gå ner i tjänst för att orka, kostar också, men då är jag fri med min tid i alla fall. Kanske blir jag inte friskare ändå. Då spelar det ingen större roll.

Äntligen är det februari med ljusare dagar. Snart vår i sikte. Fåglarna sjöng i alla fall i dag, trots all snö. Det var fint. När sjunger jag igen då? Ingen aning. Inte idag.

Tillbaka till arbetet igen efter långa jullovet. Bilderna från USA har jag inte helt tittat på, även om de nu är nerladdade till datorn. Allt tar tid. Orken är inte här helt, är inte frisk än. Blir jag någonsin som jag var? Kan undra. Går dessutom fortfarande med en krycka om jag ska gå en bit ute. Har en bakercysta. Tyvärr kan jag inte åka skridskor i år. Tänk om jag aldrig mer kan? Fy så tråkigt. Och livets villkor är sådana, någon gång är det sista gången för olika saker. Vi vet bara inte när det inträffar. Skulle jag njutit mer förra året om jag visste att det var gången? Jag tror inte det går att tänka så.
Utmattningen finns och jag får hela tiden kalkylera med vad jag klarar av och inte. Nu arbetar jag heltid igen. Då är det jobbet som orken får räcka till. Fattar inte att jag skulle kunna gå i pension redan nu, fast då blir pensionen för liten för resten av livet. Ja, jag orkar klaga. Inte trodde jag livet skulle bli så här… Men livet är gott med. Tur det.
Har fått kontakt med en snickare som kan göra klart i min lägenhet. Det vore toppen att få hjälp igen. Det har legat nere sedan lång tid. Och jag är gladare. Och jag ska jobba mindre i skolan snart. Det är bra. Och våren är nästa årstid. Det finns alltså bra saker att se fram emot. Och vart ska jag åka nästa gång? Blir det till USA igen eller Danmark? Antingen eller?

Soluppgång i Barcelona:

Tänk, jag har varit i USA. Och jag har kommit hem. Det trodde jag inte. Och jag trodde inte jag skulle komma dit heller.
Först kom inte taxin, som var förbeställd. Fick ringa efter en annan. Sen när alla satt på planet och väntade på att lyfta, fick vi besked om att planet ställts in. Cancelled! Jag kunde knappt gå, endast korta sträckor, så jag hade kryckor med mig, tack och lov. Vi skulle hämta bagaget som var incheckat, hämta det på bagagebandet och sedan gå till inbokningen för att få en ny resa. Alla resplaner blev med ens helt och hållet ändrade. Jag som hade planerat och bokat resan i augusti redan. Vad var det som hände? Jag säger bara:
DRÖNARE. GATWICK, LONDON 20 DECEMBER. Orden är för alltid? inetsade i mitt minne och kropp. Sabotage och terrorhandling i mina ögon. Hur kan en flygplats bli så totalt överrumplat av dessa flygande manicker? Hur kan man tillåta att vem som helst får äga en drönare?
Alla hade lämnat planet utom besättningen, jag och en annan, som också väntade på assistans och rullstol. Jag lämnade planet i panik. Möttes av tystnad och tomhet och låsta dörrar. Kunde inte ta mig någonstans. Till slut kom assistansen. Han hette Hans och blev min räddning. Han hämtade min resväska och körde mig förbi hela kön och då grät jag ännu mer, av tacksamhet nu. Jag fick ett erbjudande om att resa dagen efter. Nej, det kunde jag ju inte, för workshop på Esalen väntade. Jag kunde inte heller tänka. Jag fick resa till Barcelona istället och sova några timmar på Hilton Hotel. Dagen efter gick ett flyg till Oakland, San Francisco. En dream liner. Fantastiskt flygplan i mina ögon.
Jag kom fram sent på eftermiddagen. Hade missat första hotellövernattningen och anslutningsbussen till Esalen. Fick hjälp av Tom att boka andra bussar, först till San José och sen till Monterey, där Tom hämtade mig för sista delresan till Big Sur och Esalen. Jag var så sjuk på bussresorna. Trodde jag skulle dö. Sms:ade Tom och skrev det. Jag dog inte. Mötte en hemlös kvinna vid busstationen som hette Jen. Hon var så fin. Vi hann prata en stund innan Tom upptäckte mig. Han hjälpte mig till toalett i en restaurang. Jag tänkte på Jen, som säkert inte kunde gå in där.
Sen åkte vi mot Esalen. Jag fick mitt rum, i ett hus som man nådde med många trappsteg, ett rum med två bäddar på nedervåningen och en på loftet. De andra kvinnorna hade lämnat den uppe på loftet till mig. Helt omöjligt. Det förstod hon som var där just då, hon skulle precis sova. Jag fick överta hennes säng. Sen gick jag på toaletten och spydde, två gånger i handfatet och två gånger i toaletten. Nu hade jag inget kvar i magen i alla fall. Fullständigt tom. Mådde illa. Orolig för att jag fått kräksjuka. Tack och lov inte. Men jag var helt utmattad efter tre dygn av dålig och för lite sömn och för mycket oro. Sov uselt återigen.
Dagen efter önskade jag mig bara te, när jag vaknade. Ingen där. Stapplade ner till vakten i nattlinne. Han var ”alone” och de hade ”no room service”. Hello USA! Bara att gå tillbaka och sova lite till då. Framemot eftermiddagen var jag tvungen att duscha, klä på mig och gå ner den långa vägen, nedför trappor och sluttande vägar.
Jag kunde sitta i salen där workshopen nu var inne på det tredje arbetspasset med Qi gong. Jag var helt slut. Ville egentligen bara ligga på golvet, men hittade inga kuddar. Visste inte vem jag kunde fråga heller. Satt på en stol bredvid Seamus.
Matlusten kom tillbaka femte dagen, på onsdagen. Kraften byggdes upp sakta, sakta i den helande miljön. Och efter två nätter uppe i längan med alla trapporna, fick jag äntligen ett enskilt rum. På min bekostnad naturligtvis. De vet att ta betalt. 150 dollar per natt fick jag betala extra. Och det var jag tvungen till. Jag var ju så sjuk efter resan, så jag kunde inte dela rum med någon.
Täcker reseförsäkringen mina extrakostnader? Nej. Betalar Norwegian för mina oplanerade utlägg och sveda och värk? Får svar om 8-10 veckor. Tvivlar på det.
Som tur är har jag tak över huvudet och mat på bordet. Pengarna jag gav till Jen i julklapp, ville hon först inte ta emot. Men när jag lovade att hon kunde göra vad hon ville med dem, sa hon att hon skulle hjälpa andra. Vilken hjälte!

Äntligen på väg!

Första mötet med USA, på vägen till San José:

Å, hur bra jag mådde här. Inte först när jag kom, men sen.
Det är en fantastisk helande miljö på Esalen, i Big Sur, Kalifornien, USA. Granne med Stilla havet och vågorna. Varma källor att bada i, med utsikt över hav och pelikaner. Ibland med delfiner och valar på avstånd. Ett paradis fyllt av blommor, naturupplevelser och vänliga människor. Stor kärlek. Love, love, love!

A – andas
B – båtliv
C – cykla
D – dansa
E – ekologi
F – familjen
G – garderob
H – heminreda
I – integrera
J – jobba
K – kortleka
L – lulla
M – meditera
N – njuta
O – omstrukturera
P – problemlösa
Q – qigong
R – resa
S – släktforska
T – tapetsera
U – USA
V – vila
X – x-känt
Y – ynnest
Z – zjunga
Å – återhämtning
Ä – ämna
Ö – överraska

Nu är jag hemma!

God Jul alla!

Jag vaknar upp efter många timmars sömn. Arbetsveckan var ovanlig. Jag fick be om kryckor så att jag kunde gå. Något i knävecket gör så ont så jag kan inte stå och gå ordentligt. Att ha ont, gör att andra delar av kroppen känns friska. Det är ju konstigt. Fast ändå inte. Det som är i figur, är det som är värst. Och just nu är att inte kunna gå ordentligt värst.

Jag har nedräkning inför resan till USA. Det blir spännande. Men om jag inte kan gå? Vad gör jag då? Tar någon annan hand om mitt bagage då? Tar jag med kryckorna? Vad finns det för smärtstillande jag kan ta? Frågorna hopar sig. Att inte resa är inget alternativ.
Jag har i alla fall ingen propp i benet. Det kan vara bra att veta. Men sen fick jag inte veta mer om vad det kunde vara. Själv har jag en lista på alternativ: överansträngning, snedvridning eller inflammation. Eller popliteus. Eller bakercysta. Eller artros. Eller utsliten led, som läkaren faktiskt sa, men som jag inte tror på. Och artros har jag, men den brukar inte störa så här.

Nå, allt går över till slut. Bäst att packa i helgen. Och fundera över livsstilsförändringar. Behöver verkligen göra något åt mig. Sluta med socker till exempel. Lättare sagt än gjort. Men skulle jag, vore det den största vinsten för mig. Vad är det med mig som inte gör det? Ja, det vet jag ju. Men det är för mycket begärt just nu av mig. Kanske i mitt nya år 2019.

Det känns så konstigt med 2019. Två plus ett plus nio är 12. Ett plus två är tre.
3. Alla goda ting är tre. Ett lyckotal. Triangel. Fast ett triangeldrama är högst olyckligt. I morgon är det tredje advent. Jag ser fram emot en helg att dels vila på och dels göra allt jag behöver. Utom sluta med socker. Det väntar jag ett tag med. Kanske är tredje advent också en lyckodag? Vem vet?

Bilderna är det sista av pepparkaksdegen i olika vinklar. Vad ser du? Vad ser jag?