Kategoriarkiv: Dagbok
Födelsedag.
Här står gratulanterna på rad, änglarna för sig, tomtarna i en egen grupp, utom en som rymde. Julrosorna är de två systrarna. Grisen håller vakt. Och ljuset rår i mörkret.
Har den äran på födelsedagen!
Kyss jorden (på hundratals sätt).
Självklart att den här dikten av Rumi också ska vara översatt till svenska här.
”Idag, liksom vilken annan dag som helst, vaknar vi upp tomma och skämtande.
Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.
Ta istället fram ett musikinstrument.
Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.
Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.”
av Rumi
”100 måde
I dag ligesom hvilken som helst anden dag vågner vi op
tomme och skæmte.
Lad være med at åbne døren til studiekammeret
og begynde at læse.
Tag i stedet et musikinstrument frem.
Lad den skønhed, vi elsker, være det, vi gør.
Der er hundreder af måder at knæle og kysse jorden på.”
Tolkad till danska från engelska av Folmer Leide
”There are hundreds of ways to kneale and kiss the earth.”
Pepparkakor och första advent.
Jag bakar pepparkakor för första gången i mitt nya fina kök. Det är första advent för första gången här för mig. Snart har jag bott här i ett helt år.
Pepparkakorna är jättegoda. Tack till min svärmor Elsie för Bästa receptet!
Kanske är det Lyckans Stjärna på plåten. Och nu är den i ljusstaken.
Hoppas att ni, kära vänner och alla andra, får en fin adventstid.
Att ringa en vän.
Visst är det konstigt att vi har slutat att ringa till varandra. Omärkligt och högst märkbart har det skett något i våra relationer och kontaktsätt.
Förr hade vi en telefon hemma. I den svarade den som var närmast. Så fick man sig en pratstund med den personen innan man gick in på sitt ärende. Jag pratade ofta med min systers sambo och löste världsproblemen, innan jag bad om att få prata med min syster. Vi pratade med vännernas barn, så fort de blev stora nog att få svara i telefonen. Det var ofta olika som svarade, vi behövde vara artiga och tydliga med vem det var som ringde och svarade. Jag minns att vi fick öva på samtal i skolan.
– Fors. (Eller så rabblade vi telefonnumret)
– Ja, hallå, jag heter Kalle. Jag skulle vilja prata med X.
Min pappa svarade alltid: ”05 33” med ett visst tonfall. Då visste jag att jag kommit rätt.
Och sedan började mobiltelefonerna att komma. En del hade, andra inte. Vi svarade oftast med namn då med, men numret var för långt och svårt att rabbla.
Sedan hade alla en fast telefon och fler hade mobil.
Sedan hade vi både fasta telefoner och mobiler. Utifall att någon skulle ringa medan vi var ute.
Sedan tog några bort sina fasta telefoner. Telefonnumren glömdes bort mer och mer.
Sedan tog de flesta bort sina fasta telefoner.
Nu har väldigt få fasta telefoner. Inte heller jag har en fast telefon. Men telefonjacket finns kvar.
Jag har kvar en gammal telefon med snurrskiva i skolan. Till barnen att leka med. Det är en rejäl lur att hålla i. Barnen vet inte hur man gör, hur man slår numret med fingret i hålen. De vet inte att man skulle slå ett särskilt nummer. Att det fanns en telefonkatalog att leta nummer i. Så mycket har förändrats på så få år.
Och nu? Nu ringer vi inte upp någon direkt vi har en lust att prata med någon. Om det inte är en myndighet eller bank eller liknande. Sällan ringer vi en vän direkt lusten faller på. Nej, vi skickar ett sms.
”Prata nu?”
”Kan jag ringa dig ikväll?”
Som om vi vore rädda att störa varandra. Som om vi inte vill höra att vi kan höras senare, just nu äter jag. (Vi svarade alltid ändå!)
Nu, om jag ringer mina närmaste, så svarar de helt enkelt inte i telefonen om de gör annat, äter eller ser en film. Pratandet kommer inte i första taget. Nyfikenheten att svara finns inte. Barnen jag träffar är ofta nyfikna på vilken telefon jag har. Inget annat betyder något. Och det pratar vi vuxna också om, när vi ses. Vi pratar OM telefoner.
Möjligheten att knyta an försvinner. Vem är jag som inte får svar? Vill ingen prata med mig? Existentiella frågor uppstår på vägen till ett spontansamtal, eller Lustsamtal. Närhetssamtal. Är du där?-samtal. Vill du leka-samtal. Jag saknar dig-samtal. Följer du med ut på promenad?-samtal. Ett vad som helst-samtal med en vän eller granne eller familj.
Jag undrar vad det gör med oss. Vi blir nog mer ensamma. Jag vet inte något om de andra i familjerna jag ringer till. Nyfikenheten blir till ett ”Hälsa”. Men egentligen blir det till en ohälsa, när vi finns längre bort från varandra, i denna iver att vara nåbara, så har vi kommit längre bort. Inget telefonsamtal kan längre överbrygga vårt behov av att höra en annans röst. Det behovet vill vi inte ha mer. Trots alla telefoner som finns.
”Ring ring, bara du slog en signal…” är ute och förlegat. Vi har blivit rädda för att svara i telefon.
If I Don’t Get You (Back Again)
If I Don’t Get You (Back Again) text och musik: Gilbert O’Sullivan
I used to sit and watch the stars
Especially old Jupiter and Mars
When my days were blue
But now those days are gone and still
If I did, I would, you know I will
Never feel the same
If I don’t get you
Back Again
For who am I to who are you
to who are we Sir
When underneath there’s nothing more
than meets the eye
And if for that you think I’m crazy
Don’t forget you once delayed me
Wonder why
For who am I to who are you
to who are we Sir
When underneath there’s nothing more
than apple pie
A little sour perhaps, but one day
Given time perhaps in some way
We’ll know why
To you I gave my everything
Plus of course my Autumn and my Spring
Oh and I won’t half feel the pain
If I don’t get you
If I don’t get you
If I don’t get you
If I don’t get you
Back Again
Att leva gestaltiskt 1.
Jag har levt med gestaltterapi i ganska precis trettio år. I starten var jag tvungen att få hjälp i en kris, som utlösts på jobbet. En god vän rekommenderade gestaltterapi och jag ringde deras kontor med darrande händer och röst och fick ett namn, en terapeut att gå till.
Jag gick sedan både i gestaltgrupp och individuellt i flera år. Det var en livsnödvändighet att få hjälp att bearbeta det som hänt i mitt liv. Jag ville lära mig: Hur skulle jag kunna vara en tillräckligt bra mamma till mina barn? Hur skulle jag kunna vara en god maka till min man? Hur skulle jag klara av att arbeta med människor som inte var ett dugg lika mig? Hur skulle jag kunna möta andra människor i mitt yrke som lärare om jag inte visste vem jag själv var och ville? Hur skulle jag räcka till alla? Och framför allt, hur kunde jag ta hand om mig själv? Det var en stor fråga. Andras behov var viktigare att se till än mina egna. Jag hade trängt bort känslor, som ibland pyste upp och blev till riktiga odjur. Jag blev rädd för mig själv emellanåt, för jag var rädd för mina känslor, det var obehagligt att ha dem. Förbjudet att vara arg framför allt. Och ändå var jag arg.
Genom åren fanns en dröm att få arbeta med vuxna människor och bli gestaltterapeut. Den drömmen tog jag på allvar och startade min utbildning 2008 i Danmark.
Nu har jag min egna firma med gestaltterapi, inne och ute, och med avspänningsmassage för den som hellre vill det. Vi har olika behov för att komma till ett lugn inom oss. Självkännedom är så viktigt.
Sen är det inte så att allt är frid och fröjd i resten av livet. Vi är ju själva en del av livet, som går sina krokiga vägar, hit och dit och upp och ner. Gestaltterapeuter är inte vaccinerade mot livets sorger och utmaningar, även om vi har en gedigen utbildning. Vi är också människor. Men vi har en värdefull grund att stå på när det gungar.
Den ena bilden är från en vacker bokskog i Danmark.
Den andra bilden är en stockros från Danmark som har överlevt en vinter i norr. Jag är en stockros. Också.
Matplaner.
Medan jag tittar på danmarksbilderna från förra weekendens minisemester, kommer tankarna att börja fundera på mat för nästa vecka. Kanske lite bakning med. Bullar och körsbärpaj kanske. Och potatisgratäng med fläskfilé med svart trumpetsvampsås. Det låter ju jättegott. Jag är hungrig redan nu. Ibland har jag inte alls lust att laga mat och ibland ser jag fram emot det. Kanske beror det på vem jag lagar mat till. Absolut så förresten.
Behöver lite fler idéer med. De kommer väl flygande med inspirationen när det är dags. Det behöver inte vara så högtflygande maträtter. Bara det smakar gott.
Jag har kokat ärtsoppa för inte så länge sedan och det var ju jättegott att äta, lätt att ha i frysen och bara ta fram när jag ville. Det ska jag också laga mer av. Och lägga i bogfläsk.
Tänk om jag skulle få en hemlig gäst vid en tidspunkt? Det kommer inte hända. Men om. Då blir det en hemlig meny. Trerätters. Gott.
Snart ska jag ut med en gammal vän och äta. Vi ska gå på ett ställe med riktigt god mat. Det är inte ofta jag uppskattar att gå ut och äta. Har ofta tyckt det är slöseri med pengar, särskilt när det inte smakar gott. Men här är det toppen. Det kan jag också redan planera för, vad jag ska äta där. Det blir en varmrätt och en efterrätt.
Idag blir det något enkelt. Bara att ta fram något ur frysen och laga i ugnen. Med kokt broccoli. Nå, det får gå. Fast jag måste ner till affären och handla först. Det tar emot. Har ingen lust att gå ut idag. Det är kallt och jag fryser redan. Och jag är alldeles öm i lederna, efter gårdagens qigong-dag. Har hämtat upp min vinterjacka från källaren nyss. Kanske dags att ta premiärturen för den kommande vintersäsongen i den. Nå, bara att ta tjuren vid hornen och gå. Kommer hem sen igen.
God middag till er som läser det här, både i Danmark och Sverige. Vilka är ni egentligen?
Ni är som hemliga gäster redan nu. Välkomna på middag!
Höst.
Ett lärkträd, utan lärka.
Höst ute, höst inne.
Höst i hjärta, höst i sinne.
Minnesdag.
Kärlekspoeten Rumi föddes idag 30 september för 811 år sedan.
Musikern Kim Larsen dog idag på morgonen.
Deras ord och sånger lever vidare. Till minne av dem båda läser jag dikter av Rumi:
”Livet slutar? Gud ger ett nytt.
Tillstå det ändliga. Lovprisa det oändliga.
Kärleken är en källa. Dyk ner under vattnet.
Varje droppe är ett nytt liv.”
och
”Låt inte din strupe snöra ihop sig
av skräck. Andas in och ut
hela dagen och natten, innan döden
stänger din mun.”
Årsdagar.
Jag blir påmind på det stora sociala mediet, som jag lämnar utan namn, om mina minnen. En vän där påminde sig om sin mammas årsdag. Något i mig slår an i tankarna om årsdagar. En del dagar finns i mitt eget minne, utan att det är nedskrivet. Det bara är där. När min pappa dog och när han begravdes. När min Oma fyllde år. När mina syskon och mamma fyller år och mina barn och barnbarn såklart. När pappa fyllde år.
Jag minns månaden och året jag började skolan. Jag minns Lucianatten när jag gick första året på gymnasiet. Jag minns ungefär när jag träffade mina barns pappa. Jag minns när vi flyttade in i vårt nybyggda hus och jag minns dagen när jag kom till mitt hus i Ångermanland för första gången. Jag minns när jag gifte mig, både första och andra gången. Viktiga dagar.
Jag minns också när jag såg mannen jag älskade så högt för sista gången. Jag minns när vi mejlade för sista gången. Jag minns, oj oj oj!
Jag minns inte exakta dagar när vänner har dött. Jag minns inte exakta dagar när jag börjat på ett nytt jobb. Jag minns inte exakt allt.
Men jag kan minnas känslorna av hur glad jag var i mina kära vänner. Jag minns hur känslan var på skolorna. Jag minns andra saker då helt enkelt. Kanske är det tur att året inte är fyllt av alla slags årsdagar ändå. Det skulle ta musten ur mig att minnas allt och ta bort känslan ur de viktiga dagarna som fastnat. Eller riskera att fastna i sorgen över vänner som redan lämnat denna världen, istället för att minnas glädjen över att de funnits i mitt liv.
Minnena är som skatter i en skattkista vissa gånger. Andra gånger är det som att riva upp ett sår, som ännu inte läkt, det får liksom börja om igen att läka. Behövs bara snuddas på så gör det ont igen. Sorg och saknad är svåra att hela.
Vissa människor stannar kvar i hjärtat för evigt. Det är bara så.
I morgon är det tre år sedan jag åkte till Lund för att möta en älskad vän.
Snart är det ett år sedan jag blev sjuk och gick igenom olika behandlingar. Såren finns där fortfarande. Både från det ena och det andra.
Att bara sopa de såriga minnena under mattan är ingen bra idé. De finns kvar ändå och återkommer som spöken på andra sätt. Att ta mig tid att känna efter, att prata med någon om det som gör ont kan vara en bättre idé. Det gör inte om det som har varit, men kanske helar såren lite fortare tills nästa gång de rivs upp eller kan klara sig med ett tunt hudlager.
Att få en chans att ta ett bättre adjö, skulle också kunna vara ett sätt att hela sig. Hur som helst, minnena finns där, på gott och på ont. Kärlek är kärlek och avsked är avsked.
Glöm bara inte bort de kära som en gång var där. Minns dem. Hedra dem. Tänd ett ljus. Säg något. De får leva kvar i våra rymliga hjärtan.
Skrivet av Dana, som har sin farmor Klara Elvira Jonsson, född i Karlsmyran, Graninge, Ångermanland 2 november 1899.
Den som väntar på nå’t gott…
… väntar alltid* för länge.
Nå vad väntar jag väl på då? Egentligen inget särskilt alls. Kanske är det andra som väntar mer än jag. Men om jag väntar? Vad skulle jag då vilja hände?
Att få tillbaka kontakten med gamla kära vänner.
Att få kärleksbrev. DET var länge sedan sist!
Att få resa till USA. Snart tre månader kvar.
Att få hjälp med hälsan.
Att få undan böcker som inte längre behövs hemma. Det tog jag fatt i igår kväll när min lilla raring var här. Nu ligger barnböckerna i en hög. De ska stoppas i påsar och flyttas till skolan som ett första steg. Nu är jag äntligen mogen för det. Som jag har väntat…
Får se vad jag tar tag i till nästa gång jag är mogen.
*aldrig
Nionde i nionde.
Nionde september 2018. Glöm 2.
9/9-18.
1+8=9.
9+9+9=27.
2+7=9.
Vad är det med nio idag? Nionde timmarna på jorden?
Delbart med 3. Alla goda ting är tre?
Något annat som jag inte vet? Antagligen. Eller kanske bara att Tiden går.
Minns i november den ljuva september.
Idag minns jag i alla fall gamla vänner som inte är här mer. De som har lämnat jordelivet och gått vidare. Flyttat. Lämnat. Alla är med mig idag och alla dagar.
Minns i november
Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.
Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.
Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.
Svensk text: Gösta Rybrandt (1960) (till revyn ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember” 1960)
ur Broadway-musicalen ”The Fantasticks”
Musik: Tom Jones (1960)
Småfåglar tar sig ett septemberbad nedanför mitt fönster på en takavsats.
Från en hemsida om numerologi:
”Talet 9 inom numerologi är det humanistiska talet. De är ädla varelser som vill alla väl, allra helst skulle de vilja rädda hela världen. Om de bara kunde… 9:or är miljömedvetna och nytänkande, bryr sig om den stora helheten i allting och vill kämpa för människors rätt. De älskar att göra goda gärningar och förväntar sig inte ens någonting i gengäld. Talet 9 är idealismens tal i numerologi.
Självklara karriärval för 9:an är politiker, författare, försvarsadvokat eller diplomat.
Svagheterna som siffran 9 lider av är att han eller hon lätt kan gå upp i sig själv och hamna utanför gemenskaper. De blir lätt distraherade och lite molokna. Dessutom kan de drabbas av osäkerhet. 9:or blir liksom aldrig riktigt nöjda. När det gäller kärlek blir de lätt sårade, kanske för att de är lite för snälla och alltid ställer upp för sin partner. Det kan i värsta fall tolkas som lätt desperation, åtminstone i början av ett förhållande.
Livsmålet för 9:an är att lära sig att ge någonting till andra och vara helt osjälvisk, utan att kräva någonting tillbaka. Om du strävar emot detta mål kommer du inte att kunna bli lycklig och det är faktiskt det som är belöningen. Har du svårigheter med att acceptera att du måste bjuda på dig själv eller inte jobbar tillräckligt hårt kommer du att känna det som om någonting fattas. Samtidigt bör 9:an inte anstränga sig för mycket eller anstränga sig alltför mycket för sin egen skull. Då finns det risk för bitterhet. Se också upp så att du inte tar på dig för många projekt samtidigt. Det gäller att fokusera och prioritera.”
Längtanskväll.
Längtan griper tag i mig, helt plötsligt och oväntat. Varför det, en lördagskväll och allting? Inte för att jag har annat att göra. Inte för att jag ska gå ut, för det ska jag inte. Kanske just för att det är en lördagskväll, dagen före riksdagsvalet och allt.
Jag har ingen lust att göra något. Ingen ork att bry mig. Bara slö, slapp och likgiltig. Vad skulle få mig att känna annorlunda? Någonting med kärlek helt säkert.
Så får jag sitta här och vänta då. Vänta på att någon hör av sig och förklarar mig sin kärlek. Någon jag längtar efter. Någon som säger att allt kommer ordna sig. Någon som vill hålla mig i handen och krama mig och som jag får vila mitt trötta huvud mot.
Ja, ja… jag tror väl inte det händer. Men önska mig, det kan jag.
”Det är en vanlig kväll, en vanlig lördagskväll, en lördag i september, och jag är här… ”
s 40-41 ur boken ”Från ett hjärta till ett annat”.
Jag får sitta och sjunga lite… kanske hjälper det.
Släpp och ångra.
Det blir en pysseldag hemma idag. Har fått hyra ett förråd ett par höghus från mitt. Där kan jag ha det som stoppar upp och hindrar i källaren hos mig. Eller sånt som ska flyttas bort, bara inte nu. Jätteskönt med mer förvaringsplats. Det är verkligen inte lätt att flytta till mindre och ha så mycket saker som jag har.
Att slänga fort, är inte min grej. Och det som nu är borta, efter flytten förra året, slängt eller sålt, saknar jag faktiskt inte. Risken är att det kan gå för fort och att ångern infinner sig, som en vän berättar om. Det vill jag inte. Jag är en sån som ångrar i resten av livet om det sitter djupt. Och det gör det ju till tider.
Tänk om… tiden kunde vridas tillbaka för att ändra vissa saker. Då skulle jag absolut passa på. Jag skulle inte ha tagit hem min kudde. Jag skulle ha låtit den vara kvar. Jag skulle inte ha låtit min cykel stå vid vägen. Jag skulle ha gått ut till vägen, istället för att cykla. Jag skulle inte ha köpt ett hus så långt hemifrån, jag skulle ha köpt ett hus närmare så jag kan orka köra bättre.Jag skulle ha köpt ett hus närmare stan för länge sedan, när de var billigare… ja, listan kan göras lång. Men det är som det är.
Inte ens nu kan jag ta rätt beslut för vissa saker. Det är bara att låta tiden gå.
”Vad gör det om hundra år?” sa vi förr. Numera är det ingen som säger så. Kan det vara ett tidens tecken av något slag, för vi vet att vår planet är i fara. Vi skulle ha gjort annorlunda för länge sedan. Vi har mycket att ångra, så kortsiktigt som vi beter oss mot vår planet Jorden. Vi tillverkar mat med gifter. Vi släpper ut avgaser som värmer upp jordens atmosfär. Vi överanvänder plast som landar i haven och dödar fiskar, fåglar och andra djur. Vi har inte koll på framtiden. Kanske känner vi oss inte delaktiga i framtiden. Fast det skulle vi göra. Jordens resurser kommer att ta slut. Redan nu vet vi att klimatet ändrar sig. Men om hundra år kanske vi inte kan leva som nu med hyfsat rent vatten och ren luft. Och det är våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn som tar över efter oss, precis som tidens gång är, och de kan inte säga att de ångrar sig. De bara ärvde jorden. Precis som vi och som de före oss.
Arvet minskar. Mina saker med. Och jag kommer inte köpa nytt. Jorden kanske återhämtar sig. Men då är vi redan borta sen länge antar jag.
Men idag lever vi. Jag sorterar bort. Jag gör nytt. Och ångrar en del som var.