Alla behöver någon att luta sig mot till tider. Vi är inte alltid starka och kan klara av allt som händer. Vi är också till tider små och sköra och kan behöva en famn att hållas om av.
Också jag.
När vi är små är det oftast mamma som håller om. När vi är vuxna har vi ofta en partner eller en riktigt god vän. Ibland behöver du en famn, ibland behöver jag.
Är vi rädda för att tappa ansiktet och gråta? Är vi rädda för att bli kvar i det behövande tillståndet? Ja, kanske.
Jag som lever själv, har en ständig brist på kroppskontakt. Det har nog alla ensamlevande. Vi behöver kroppskontakt och hur ordnar vi det? Jag gör det inte. Jag har en ständig brist. Det känns sorgligt.
I morse vaknade jag med textraden Everybody need somebody to lean on ur låten Handle with care. Fast jag bytte ut Got mot Need.
Kanske är mitt skrivande det jag lutar mig mot, när bristen känns överväldigande. Men hud mot hud är livsnödvändigt. Jag får fundera på hur jag kan få mitt behov tillgodosett. Just idag har jag inget svar. Och jag ska inte skaffa hund eller katt. Inte än. Men troligtvis sen.
Här är sången och texten. Dansa till den kan jag. Längta med. Och sörja. Kanske du med?
Till dig som har någon du är trygg med, våga luta dig när du behöver.
Håll om den som behöver. Det är gott.

Handle with care
(text och musik av George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison, Tom Petty och Bob Dylan)

Been beat up and battered around
Been sent up and I’ve been shut down
You’re the best thing that I’ve ever found
Handle me with care

Reputations changeable
Situations tolerable
But baby you’re adorable
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care?
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been fucked up and I’ve been fooled
I’ve been robbed and ridiculed
Daycare census and night schools
Handle me with care

Been stuck in airports, terrorized
Sent to meetings, hypnotized
Overexposed commercialized
Handle me with care

I’m so tired of being lonely
I still have some love to give
Won’t you show me that you really care
Everybody’s got somebody to lean on
Put your body next to mine and dream on

I’ve been uptight and made a mess
But I’ll clean it up myself I guess
Oh the sweet smell of success
Handle me with care

Låten släpptes strax före Roy Orbisons död den 6 december 1988. Snart 30 år sedan.

Näe! Jag MÅSTE åka till Danmark snart! Det var alldeles för länge sen sist!

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.
Rumi

En del dagar är värre än andra. Idag är det en jobbig dag med minnen som dyker upp ur det förflutna. Men det som har varit, har varit. Och det som kommer i framtiden, blir som det blir. Det enda som är säkert är det som är Nu. Inte alltid välkommet, inte alltid det bästa, inte alltid det önskade. Men det är Här och Nu som räknas. Som tur är, tar allt slut.
This too will pass. Kanske blir det som i dikten, med en hejdundrande sång på läpparna i sista andetaget.

Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.
Rumi

Så här kan det kännas när jag sätter mig och börjar skriva något här. En idé kan bli till något helt annat. Det är faktiskt riktigt spännande att inte ens jag vet vad jag kommer skriva! Det är som magiska ögonblick, när jag skrivit något jag inte visste att jag skulle skriva. Emellanåt kan det kännas som en gudomlig kraft.

För en vecka sedan kom jag hem från sommarvistelsen i norr.
Nu sitter jag i soffan och skriver. Åskan har precis dragit vidare och det är fuktigt ute.
Om en vecka sitter jag väl i soffan igen.

Tittar på CNN så där vid sidan av. Lyssnar och tränar på engelskan eftersom jag ska resa till USA i vinter. Känns ju konstigt att jag har en bokning på ett flygplan till San Fransisco i december. Jag har ingen returbiljett. Än.

Jag tittar mig omkring i min lilla lägenhet och funderar på vad som ska bort. Det är så mycket som jag redan gjort mig av med och ändå är så mycket kvar, både här och nere i källaren. Det kan också kännas spännande att inte veta vad jag väljer bort. Och jag tänker när jag ser mina saker: Behöver jag det här? Vill jag ha kvar det där? Oftast säger jag JA. Därför har jag väl kvar så mycket fortfarande. Och hade jag haft en trea, hade sakerna varit mer utspridda. Kanske får jag flytta igen snart. Fast nej, det kommer inte hända. Och lägenheten ska bli klar, vet inte hur och när. Får se vad energin räcker till när skolan har börjat. Just nu är det ingen fart alls på mig. Jag måste ta allt i lugn takt, annars mår jag inte bra.

Jag är inte som jag var. Dags att göra en ny karta. Skriva om den. Vem är jag nu efter året som varit? Efter de sista fem åren? Efter de sista 13 åren? Hm… Tja… det är nog dags för en nystart i mitt nya jag. Hur det nu blir. Klarar jag att jobba 3,5 år till? Vad ser jag för något i framtiden? Frihet! Lugn och ro! Kanske en katt. Skriva. Sjunga? Älska? Troligen inte. Men framtiden är inte skriven än. Den återstår att se fram emot.

Lugn, bara lugn. Jag är hemma nu och behöver komma ifatt mig själv, min själ, mitt varande, där jag är.

Så är det sista juliminuterna före midnatt och jag går till brevlådan med brev till födelsedagsbarnet Tuva 8 år 3 augusti. Det är varmt och lent ute. Helt stilla. Jag sätter mig i hammocken och mediterar en stund i mörkret. Tänker att omärkligt går juli över i augusti. Och precis som en generation bredvid en annan, är det inte så stor skillnad. Men redan tre generationer ifrån är det skillnad, precis som tre månader av året gör skillnad. Tolv månader är ett helt års skillnad och tolv generationers skillnad är kanske 300 års skillnad. Vi känner inte dem som levde så långt före oss. Men vi vet vem det var vi mötte för ett år sedan eller den vi var då.
För ett år sedan visste jag inte vad hösten skulle föra med sig. Nu vet jag mer om det. Jag vet inte vad den här kommande hösten kommer föra med sig heller. Det är bara att vara i det, vad det än blir. In sickness and in health.
Nu är det augusti. Igen. Julisolen gick ner. Augustisolen kommer att stiga.
Ha det så bra kära läsare, kära vänner.
Gott nytt arbetsår, när den dagen kommer och god fortsatt frihet till er andra.

Dags att ge er sommarläsare från Sverige, Danmark, Finland och Norge något mer att tugga på här… Sitter ute, för som tur är fläktar det också. Annars hade jag inte varit här, utan i källaren… haha… där är det som svalast.
Vilken sommar! Säger alla! Vilka brandhärdar! Vilka hjältar som bekämpar eldarna! Vilken badtemperatur! Vilken sol! – fast samma som alltid. Typiskt med denna solsommar på ett sätt, när jag inte alls får sola utan värsta solskyddsmedlet och det vill jag ju inte använda, det är så mycket kemikalier i det som sedan når vattnet. Hellre är jag i skuggan, den goda skuggan. Björken här har vissnat, utom en kvist, som fortfarande är grön. Vidunderlig livskraft!

Sen fungerar inte hjärnan som den ska i värmen alltid: Jag var på väg en sväng till affären nyss. Plockade bort mitt block, pennan, telefonen från altanbordet, för att lägga in det i köket. Sedan, när jag har låst upp bilen, då inser jag att sakerna fortfarande är kvar i handen. Hahaha… jag får skratta åt mig själv, jag bjuder på det! Är det inte värre än så får jag vara glad.

Jag är glad över att jag ÄNTLIGEN gjort slag i saken och köpt en liten båt. Tyvärr blåser det för mycket just nu för att vara ute i den, för jag har ingen motor som fungerar. Behöver en motorkunnig hjälpare här. Men några dagar har jag rott ut och lagt mig vid en sandstrand i närheten. Jag övar på att förtöja, kasta ankar, komma i och ut båten. Ett stort blåmärke och en klump inuti, satte jag på låret. Det fattas en bit relingskant och just där skulle jag hoppa i från sandstranden. Dumt val! Nu sitter minnet av det kvar i kroppen. Jag ska aldrig göra så mer. Och så ska jag laga kanten med nytt kantband. Det är sånt man får göra som båtägare: Fixa med sin båt! Och inte vet jag om jag kan ha den nästa sommar, det vet bara den store guden som har livet i sin hand. Eller livsödet. Eller nåt. In shallah! Om Gud vill.

Tankarna på livets mening och existensen finns som alltid närvarande på ett eller annat sätt i mitt liv. Just nu läser jag dikter av gestaltterapeuten och författaren Seán Gaffney. Hans ord når in som en stånghammare i mig. Och han ger bilder av sin barndom, som liten pojke på Irland, med familj och nära släktingar. Betydelsefulla minnen som ger de fragment som han delar med sig av. Jag blir så berörd.

Dessutom mediterar jag varje dag. En god vän tipsade om tjugoen dagar med meditation med Oprah Winfrey och Deepak Choopra. Mycket vilsamt och hjärnan får sin gymnastik här. Tankar ska tänkas och kroppen känner både sorg och hopp. Jag vaknar varje dag nu och ser fram mot nästa meditationspass. Härligt att ha lediga dagar och tid att tänka klart det jag behöver. Dessutom använder jag sommaren till att förändra vanor jag har, till det bättre. Ett steg i taget. Lite här och lite där. Hoppas jag hinner skaffa mig nya vanor som är mer kreativa för mig.

Denna bild är inte min. Fick den av min syssling i USA.

Nytt jag gör är släktforskningen på nätet. Jag gjorde DNA-test och började göra ett släktträd. Nu år jag ungefär vid 1600-talet och någon gång vid 1500-talet, men hur säkert är det? Njä… inte om man ska lita på andras släktträd. Jag är av naturen skeptisk. Det är en bra egenskap att ha i släktforskningen. I morgon ska jag träffa ett par sysslingar. Det är ju verkligen en rolig biprodukt av det hela, att få kontakt med sina inte direkt så nära släktingar, men ändå så att vi har en gemensam tråd att prata och värna om. Min farmors hembygd står fram på ett särskilt sätt, mer nu när jag känner det förgångna. Trakterna här ikring mitt hus är delar av mina rötter. Det var en ny upptäckt för mig. Det är tryggt med rötter. De håller i oss och håller av oss i bästa fall. Och ändå är det så svårt.

Nu är det svalare i köket och jag håller på att baka bullar. Sommarkanelbullar. I min gula, fina bakskål som jag köpte på loppis förra året i Östersund och som kommer från England. En patenterad skål, som jag alltid har önskat mig. Jag är så glad i den!
Idag provar jag att baka med 25 % mindre jäst. Jag hade inte mer. Jag tror det fungerar ändå. Fast det är egentligen för varmt att baka. Degen klibbar fast i bordet, trots att den är perfekt. Men jag vill ha bullar, så det får gå.

Nu ska jag strax välja passande bilder till dagens epistel. Jag tar jättegärna emot hälsningar från dig som läser på min sida. Men jag förstår att en del vill vara anonyma. Fast varför det? Är du min vän så kan du kanske säga något? Är du inte min vän, varför hänger du då här? Hahaha… Och känner vi inte varandra än, så kanske vi kan bli vänner. Eller hur!
Ha en bra dag i värmen, var du än är i världen och vem du än är.

Till sist mitt nya motto:
En bra dag är en bad-dag!

Namaste!

Bra datum att köpa båt! Den sjuttonde i sjunde.
Här är sjösättningen:

Och här styr jag ut mot nya mål, upptäckter, upplevelser och annat som jag ännu inte är medveten om.

Det ska bli SÅ KUL! Min första båt! Tänk att jag vågade köpa en.
Bara att kasta sig ut i böljan den blå eller grå eller nåt.
Båten ska pimpas. Och döpas. Vad ska den då heta? Det är en han eller den.
Så mycket vet jag.
Jag har en motor till den, men först ska jag bara vara i Båten.
Utan stress och hets för sånt klarar jag dåligt.
Nu är det vattnets kluckande jag vill höra. Så ljuvligt!

”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.”
ur Psalm 297, Härlig är jorden, vers två.

Jag fortsätter att släktforska. Min nyfunna USA-sysslings spår ledde till häxförföljningarna. De drabbade Ångermanland 1674-75 bl a på grund av ovanligt nitiska präster, makt, angivelser, missväxt i dåtiden runt om i Europa. Att läsa om detta och besöka Häxberget och Torsåkers kyrka, där de dödsdömda fick sista nattvarden är mycket berörande och smärtsamt, trots alla år som gått. Deras anhöriga hejade på och piskade fram dem upp till Bålberget, där de skulle halshuggas, brännas och sedan sänkas ner i Lesjön.
Jag undrar vad Jungfru Maria kände när hon såg masspsykosen i kyrkan. I Guds namn? Nej!

Jag vet att det förekommer fortfarande, på andra sätt, att vi vill ha bort de som är oliktänkande eller annorlunda. Vi människor kan fortfarande vara grymma mot varandra. Vad förändras egentligen? Jag är rädd. Rädslan finns här i mig.

Att nazism frodas på vissa ställen i Sverige är en utveckling i tiden, som möjligvis närs av unga människors behov att bli sedda, ha makt och med en vilja att skrämma och skada andra, när inget annat lyckats. De lyckas. Jorden är inte alltid härlig.

Jag läser i kyrkoböckerna framförallt från Råneå, på sidor där mina förfäder har lämnat spår. Nitiska präster, fast på ett annat sätt, har haft som uppgift att skriva ner alla som föddes, av vilka, årtal och datum, dop, vigslar, vittnen, husförhör och resultat, dödsdatum, åldrar, var de bodde och tja… vad mer?
Det gör så ont att läsa om fattighjon, fattighus och ordet fattig, bredvid mina och andras förfäder. Vad fanns för sociala nätverk egentligen? Empatin fanns tänker jag, det måste ha gjort ont i dessa präster också, som fick besöka dessa fattighus och fattiga hem och sedan gå hem till sitt.
Jo, fattigdomen finns också idag. Den ser möjligtvis annorlunda ut. Men den finns, ihop med en andlig, social och ekonomisk fattigdom.

Jag vill tro på bönens kraft. I en sångbok från 1553 sjunger vi, då som nu:

Herre, förbarma dig över oss.
Förbarma dig över oss.
Herre, förbarma dig över oss.

Make You Feel My Love av Bob Dylan

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer a warm embrace
To make you feel my love

When evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong
I’ve known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

I’d go hungry, I’d go black and blue
I’d go crawling down the avenue
Oh, there’s nothing that I wouldn’t do
To make you feel my love

The storms are raging on the rolling sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn’t do
Go to the ends of the Earth for you
To make you feel my love
To make you feel my love
To make you feel my love

Igår var jag och lyssnade på FJK. De spelar så bra och har sån humor. Kändes varmt och gott att vara där och kramas lite. Hemresan var vacker i solnedgången och med blänk över älven. Tänkte när jag var där att jag kanske är släkt med publiken med. Mina förfäder är ju från Ångermanland. Och Norrbotten. Och från Småland. Och Norge och Danmark. Och baltländerna. Och Polen och Ukraina. Och Tyskland, Holland, Belgien och därikring. Och Irland, Skottland, Wales och England. Och var europeiska judar. Jag är en helsvensk europée med andra ord! Dessutom emigrerade många i släkten, så den finns även i USA. Och i Australien.
När jag tänker på hur vi har våra rötter i så många olika facetter, blir det svårt att se sig själv som ren svensk. För det finns inte. Vi är människor helt enkelt. Med olika religioner, kulturer, vanor, åsikter, sångröster, musiksmak, dna, inkomster och utbildningar.

Jag släktforskar och gräver mig ner i den norrländska myllan, som sedan spred sig över till USA. Jag har funnit två sysslingar i USA. Eller de fann mig. Jätteroligt. Kanske packar jag trunken och reser dit. Har sån lust att få se Esalen med. Det är så mycket som jag inte har gjort med mitt liv, i mitt liv. Än. Det blir som en existentiell resa med, där jag just nu känner mig som en främmande fågel, som ännu inte funnit sitt bo. Undrar vad det står för? Något att utforska mer vid tillfälle.

Morgonpysslet blev att fixa till min skivspelare som inte ville snurra. En Sonab 55 S. Från 1975 ungefär. Tack vare en god vän och bilder, så kunde jag laga den. Remmen hade ramlat av. Ny förstärkare uppackad. Bara nya högtalare behövs nu. Det går nog att ordna.

Det finns ingenting så rogivande att gå runt i min trädgård och rensa och beskära och fixa. Inte minst ligga i hammocken och filosofera och läsa och lyssna på Sommar. Emellanåt träffar jag goda vänner som jag lärt känna genom åren här.
Jag tittar upp emellanåt och ser på mitt hus och inser att det här ÄR mitt drömhus! Så vackert och fint och spännande. Visst kunde jag måla sista fasaden, men nej, det är en del som påminner mig om att huset – livet – inte är perfekt. Skulle det vara det, skulle det bara vara en yta. Jag är nöjd ändå. Och inga myror har jag sett i år. Kanske är jag blind för dem.
I så fall: Vad skönt att slippa se dem!

Jag har gjort ställen i trädgården för skugga. Skiner solen är det alldeles för starkt ljus för mig. Jag vill inte sola heller. Det går ganska bra. Ska köpa en bomullsskjorta som ändå kan vara sval.
Träden som förut givit skugga vid entrén och altanen är borta sedan ett par år. Förra året sydde jag ett solskydd så jag kan sitta på altanen i skugga, vilken tur att jag redan har det, för i vintras gav min symaskin upp sista andan. Och jag har inte köpt någon ny än. Det finns andra hål att stoppa pengarna i.
En ny cementplatta på framsidan mot gatan till behövs. Vattnet rinner in mot huset.
Visst skulle huset behöva dräneras, men det går fint ändå att bo här.
Att bo här som pensionär skulle faktiskt vara toppen! Det var ju det jag tänkte från början. Det är inte så lång tid kvar tills dess. Tänk vilket billigt och bra boende i så vacker natur, som jag redan har. Just här vill jag leva och dö!

Så är det äntligen blivit dags för semester. Sällan har jag varit tröttare och mer sliten. Tomheten ekar i mig. Ska bli skönt att få vara hemma, slippa flytta och packa och göra om mitt liv. Nå, inte helt, för i skolan måste jag byta rum. Jag slipper packa. Alltid något. Jag behöver hushålla med den lilla kraft jag har att packa upp och komma till ordning igen och igen och igen. Får hoppas det blir bra sen. Annars vet jag inte.

Jag har en konstig känsla i mig att det är en sån ändligt tid jag lever i. Säkert spelar världsläget in. Varje dag är fylld av nya upprörande scener och händelser, där rasism och fascism hotar tidigare så självklara demokratiska ordningar och ett extremparti har Demokrati i sitt partinamn. Ur Led är Tiden. Historien upprepar sig. I USA sker nya övergrepp dagligen och som tur är händer också bra saker där som motvikt. Folk är upprörda där med. Alla går inte med i de reaktionära högervindarna. Men att så få går emot är en gåta. Hur länge kan det pågå? Alla fyra åren? Jag kommer inte orka höra om det hela länge till.

Jag har gjort ett DNA-test eller två rättare sagt och det är spännande. Det är märkligt att upptäcka världen ur dna-perspektiv och det visar att jag och många, många andra är komna ur samma förfäder och förr fanns inga gränser som de är nu, så vem kan säga att någon hör till och en annan inte? Inte jag i alla fall. Jag hör med glädje till både Skandinavien och resten av öst- och västeuropa. Inte riktigt en världsmedborgare, men snudd på. Emigrationen lämnar också spår i USA, dit flera av mina förfäder tog sin tillflykt, för att skaffa sig en bättre tillvaro. Jag hoppas att det inte är DE som är rasister och fascister i USA nu. Fast säker kan ingen vara. Det är lätt att glömma sina rötter och göra om sitt förflutna, så att det passar in i dagens inställsamma tider. Fjäsket är farligt. Så byggs diktaturer upp. De goda krafterna behövs mer än någonsin. Demokratin behöver ständigt försvaras mot maktmissbruk och fördumning. Vem kan man lita på? kan jag undra emellanåt.

Det är inte lätt att vara människa, varken för små eller stora.

Hoppas jag kommer klara semestern med min önskan om vila, frid och ro. Och en båt. Kanske behöver jag en dragkrok till bilen? Vad kan väl det kosta?
Jag utmanar mig själv att leva lite annorlunda den här våren och sommaren. Får se vad det kan göra med mig. Ingenting är självklart. Och jag som trodde det skulle bli enklare att vara över 60 år. Ack nej, det blev det ej! ”Allt kommer ordna sig” fick jag som en bonad när jag fyllde år. Inte visste jag att jag behövde ordna till mitt liv. Men så blev det.
Och nu är det dags för sommar, fast den redan varit, innan den knappt har börjat. Kan det verkligen stämma att maj blir så varm och nederbördsfattig endast tre gånger på en miljon år? Hur kan de veta det, de som sagt så? Jag bara undrar… Jag vet däremot av egen erfarenhet att sommaren kan vara kall och regnig i både juni, juli och augusti. Det händer då och då. Och sommarvädret blir som det blir ändå.

Den översta bilden är en del av min parkeringsplats som jag hyr. Gräset där får växa fritt.
Den nedersta bilden handlar om att en nyckel ska passa för att fungera. Gör den inte det är det antingen fel lås eller fel nyckel. Vilken lycka när lås och nyckel passar ihop! Jag har en del nycklar och lås som inte passar någonstans. Så som livet kan vara. Fel. Bara att slänga i metallåtervinningen då.

Å nej! Datorn är trasig! Och en tand är trasig. Och kroppen vill inte. Hur kunde det hända allt på en gång? Tja… det är som allt annat, en process över det hela. Och ibland blir det bara för mycket.
Nu har jag en lånedator, en PC, och jag är inte helt vän med den. Mina favoritsidor saknas och jag får improvisera och minnas inloggningar bäst det går. Nå, det går, i alla fall sådär! Och felet på Mac är ett fel som många vid det här laget har drabbats av, tangenter som låser sig och blir obrukbara till sist. De håller inte för längre tids användning. Konstigt, när nu datorn var så dyr. Apple har inte provat ut tangentbordet tillräckligt, det kommer stå dem dyrt och så höjer de priserna ännu mer. Och det finns tydligen människor i USA som har stämt företaget. Fast jag vill bara ha en brukbar dator tillbaka. Saknar den. Det är fjärde dygnet nu jag är utan den. Den väntar på reservdelar. Undrar om det blir samma kassa tangentbord igen? Hoppas inte.

Och så är det tänderna som knasar sig igen. De är min ömma punkt. Många års användning sätter sina spår. Man blir ju kompis med sina tandläkare till sist. Mina bästa vänner så att säga, som hjälper mig att fungera igen. Som vågar sätta ner foten, borren, på de rätta ställena. Tufft jobb. Jag skulle aldrig klara av det. Tur jag slipper. Otur att jag får vara patient. Tur igen att jag har bästa tandsköterskan, tacksamheten är stor! Och det är bara att hålla ut. När en tand är klar är det dags för nästa…

Renoveringen av lägenheten har både stannat upp och fortskrider. Skulle önska att den blev klar, så jag får ha det bra ett tag. Men så köpte jag fel diskbänk. Hur smart var det? Inget smart alls. Kostar pengar och tid för hantverkare. Skammens rodnad lyser här.

Jag längtar så mycket efter lugn och ro. Hoppas det blir bra veckor uppe i norr snart framöver, sommarlovet hägrar, fast alldeles för kort som vanligt. Än så länge är det arbete som gäller, bara att ta en dag i sänder och arbeta med det som är. Vill helst bara ligga i hammocken och lukta på blommor och bada och köpa en båt och må bra! Inget annat! Lugn och ro helt enkelt.

Dessutom ville jag gärna åka till Danmark en sväng, men det får nog vänta till hösten.

Eftersom det är jobbigt att få in bilder på den här datorn, så blir det bara text. Ord, ord, ord. Planer, planer, planer. Vara, vara, vara. Bli, bli, bli…… glad? nöjd? tillfreds? lycklig? lugn? Hoppas det!